En vinddriven socialdemokrati?

Givet den essä om Socialdemokratin och flyktingkrisen som jag skrev i våras (och som för övrigt snart utkommer i en antologi utgiven av S-akademiker) kan det nu vara värt med en kort uppföljning. Ingen har säkert missat att Socialdemokraterna fortsatt sin ompositionering i migrationsfrågan. Vad som först var en tillfällig, och motvilligt införd lösning, paketerades häromveckan om till att partiet lagt om flyktingpolitiken ”som blev ohållbar under de borgerliga åren”. I dagarna har man också publicerat en minst sagt uppseendeväckande kampanjannons som tydligt försöker plocka poäng på införandet av gränskontroller.

Det mest häpnadsväckande är inte förändringen av partiets politik – ibland går det fort i politiken. Det mest märkliga är avsaknaden av motivering. Det är som om man önskade ändra politik men för allt i världen inte vill öppna upp för ett omprövande offentligt samtal. Vad var det egentligen som var ”ohållbart” i den tidigare politiken? Syftar Socialdemokraterna nu inte längre bara på problem i det omedelbara mottagningssystemet, utan även samhällets integrationsförmåga på längre sikt? Vem vet.

Kanske ligger det i en politisk-teoretikers natur och profession att beklaga sig över det offentliga samtalet. Men i det här fallet tror jag det står mer på spel än så. Jag tror att man gravt underskattar den förtroendeknäck som hanteringen av flyktingkrisen medförde, och sannolikheten att den knäcken kan komma att fortsätta undergräva de gamla partierna alldeles oavsett vilken politik som de anammar. Det enda som kan reparera en sådan skada är att ärligt redovisa vad man numera anser vara tidigare misstag och felaktiga argument, och varför man idag är övertygad om att en annan väg är nödvändig.

Men det är också farligt på ett annat sätt. När man har den politiska linjen klar men ingen grundläggande berättelse så kan man frestas anamma vilket skäl som helst som kan användas för att försvara linjen. I avsaknad av att partiet tydligt satt ramarna för diskussionen tycks man nämligen haka på vad som verkar för dagen gångbart. Detta problem blev extra tydlig genom den nämnda kampanjannonsen som blivit omtalad senaste dagarna. På en affisch med en bild på en polis och en gränskontrollant på ett tåg proklameras att ”Vi slår vakt om Sveriges säkerhet”. En annons som ofrånkomligen utnyttjar och spär på det narrativ där helt vanliga asylsökande i första hand ses som farliga människor.

Det finns såklart legitima säkerhetsaspekter kring flyktingmigration, men det är en helt annan sak att lyfta detta till en kampanjfråga. Vad är man som väljare förväntad att läsa in? I avsaknad av en annan förklaring av den politiken blir den naturliga tanken att detta är Socialdemokraternas huvudsakliga skäl för omläggningen av migrationspolitiken. Men detta bottennapp kan rimligen inte vara Socialdemokraternas genuina skäl.

Personligen tror jag inte Socialdemokraterna skulle ha hamnat här om partiets företrädare vågade tala klarspråk om flyktingmigrationens förhållande till den svenska modellen. Det borde egentligen inte vara så svårt. Som jag skrev i min essä om socialdemokratin i våras:

Inom loppet av en generation har Sverige gått från en av de mest homogena nationalstaterna till att ha en andel utlandsfödda som motsvarar vad invandringsländer som USA och Kanada hade under de historiska perioder då dess invandring var som störst. För ett land med en helt annan omfattning på de kollektiva åtaganden – och helt andra förväntningar vad gäller samhällets jämlikhet – så innebär detta en mycket stor utmaning i sig. Lägg till karaktären på invandringen – att det i huvudsak handlar om lågutbildad flyktinginvandring till en kunskapsekonomi – och man kan utan tvekan säga att situationen vi står inför helt saknar historiska motsvarigheter.

Låt oss uttrycka saken så vagt och så generellt som möjligt: att få ihop detta samhälle och lösa de integrationsproblem vi står inför kräver en invandring som är mindre än den som har lett fram till de nuvarande problemen. Att motivera och förklara varför detta är fallet måste göras, såklart, utan att spela på rädslor för ”främlingar”, rädslor för nytillkomna medmänniskor i vårt samhälle. Den uppgiften kommer inte Socialdemokraterna klara av om de tror att allt som räknas är att politiken läggs om, och bortser från behovet att förklara den verkliga utmaningen som gör omläggningen nödvändig.