Uppföljning om socialdemokratin och flyktingkrisen

Andreas Bergh har skrivit en kort kommentar kring min text om socialdemokratin och flyktingkrisen. Bergh har två kritiska anmärkningar, och jag tänkte bemöta dem i tur och ordning.

Retorik och praktisk politik

Den första är att den påstådda omsvängningen handlar mer om retorik än praktik. Som Bergh säger: om S hela tiden hade agerat efter sin egen retorik så hade den praktiska politiken sett annorlunda ut: ”då skulle mottagandet ha varit högre under lång tid”.

Det ligger mycket i detta. Och det är just detta som ofta gjort mig…frustrerad. Det gäller de flesta andra partier också. Om man i praktisk politik erkänner en målkonflikt, varför har man hållit sig med en retorik som inneburit att själva målkonflikten utmålats som suspekt? Det enda som kan hända då är att man då ger helt andra krafter möjligheten att ikläda sig rollen som förnuftets röst, alldeles oavsett om dess själva positionering i målkonflikten vore extrem. Och man gör det helt omöjligt att påverka människor som gör vad man anser vara en felaktig avvägning i målkonflikten, för ens egna argument seglar långt uppe skyn och kan aldrig övertyga att den avvägning som man själv står för är den korrekta. Ty just att erkänna de olika värdena som står på spel är vad retoriken omöjliggör.

Nåväl, jag tror samtidigt att Bergh eventuellt uttrycker sig för starkt i motsatt riktning. Bergh menar att ”Partiets analytiker är inte dummare än att de under lång tid sett en motsättning [mellan omfattande flyktinginvandring och] delar av den svenska modellens – och valt att slå vakt den senare”. I Berghs beskrivning var situationen hösten 2015 kort sagt så extrem att partiet behövde införa mer restriktioner för att bibehålla den vanliga kursen, och för trovärdighetens skull blev man då tvungna att ändra retoriken.

Även jag tror att det funnits många inom S som förstått problematiken. Vad jag finner mindre trovärdigt är att man kan säga att det ”bara” är retoriken som förändrats och att praktiken hela tiden har varit oförändrad. För oavsett om det alltid funnits en kärna av analytiker som varit medvetna om problematiken, så implicerar Berghs analys också att denna grupp hela tiden har haft makten över partilinjen och kunnat hålla stången mot ”idealister” som agerat och förespråkat en politik mer i linje med retoriken. Det verkar inte sannolikt.

För det andra: även om vi antar att det skulle ha funnits en sådan ledande grupp som förhållit sig kallsinnig till den uppskruvade retoriken, så hade retoriken ändå påverkat det politiska handlingsutrymmet. Vilken retorik som används i det offentliga avgör vilka politiska åtgärder som är möjliga att motivera och legitimera utan att behöva tappa ansiktet. Jag tolkar det som att det var just för att man var instängd i ett sådant retoriskt hörn som man hade så svårt att hantera de kraftigt stigande siffrorna hösten 2015. Det satt långt inne att agera, och jag tror inte bara det berodde på Miljöpartiet. Men det innebär isåfall att om inte situationen hade varit extrem som den var, så hade man inte ansett det värt att förlora ansiktet genom att plötsligt införa mer restriktiv politik. Per definition hade det då varit en situation då retoriken orsakat en skillnad i praktisk politik, nämligen den att förhindra en justering som egentligen bedömdes vara berättigad.

Frågan blir då: är det rätt att karakterisera åren före 2015 som just en sådan situation? Jag är benägen att svara ”ja”. Min gissning är att vissa analytiker inom S nog gärna hade sett en justering av politiken långt innan hösten 2015 – en justering som dock var omöjlig både internt och i den offentliga debatten. Jämför t ex med 2006. När S återfick makten 2014 hade siffrorna för antal asylsökande och uppehållstillstånd mer än tredubblats, och kostnaderna för detta budgetområde var naturligtvis långt högre än tidigare. Man kan tillägga att en del andra indikationer fanns på ökat antal problemområden, ökad andel utlandsfödda av de arbetslösa, etc. Med den jämförelsen skulle nog jag säga att ”praktiken” hade förändrats, och att en Socialdemokrati som stått stadigt i sin syn på målkonflikten hade kunnat proklamera att politiken hade hamnat ur kurs och behövde korrigeras. Men givet den retorik som man hade anammat och dominerade offentligheten var sådana korrigeringar naturligtvis otänkbara.

Stöd för denna tes kan man eventuellt hämta i ett vittnesmål från Lars Stjernqvist, som hösten 2015 beskrev hur förutsättningarna för att bedriva sin invandringspolitik hade förändrats jämfört med när han själv med Göran Persson förhandlade i dessa frågor med Miljöpartiet 15 år tidigare:

Jag hörde emellertid ingen hävda att vi Socialdemokrater var främlingsfientliga eller flirtade med mörka krafter. På den tiden var det möjligt att resonera om flyktingfrågor och integration på samma sätt som om alla andra frågor. Det fanns utrymme för nyanser.

Hade ett sådant klimat fortsatt existera så tror jag att vi hade sett en annan politik det senaste decenniet. Men någonstans försvann möjligheterna att öppet diskutera målkonflikterna, men utan att man anammade implikationerna av den retorik man förde sig med. En märklig situation.

Jag tror således inte att man kan säga att det ”bara” är retoriken som ändrats och återgått till att avspegla en kontinuerlig praktik. För den där tidigare retoriken influerade också den praktiska politiken. Kort sagt, på samma sätt som siffrorna skulle ha varit högre om retoriken verkligen hade omsatts i praktik, så hade de varit lägre om man aldrig hade anammat retoriken.

Hjälp här eller där

Den andra punkten Bergh tar upp är min avslutning. Jag påtalar där att flyktingmottagning till Sverige är fundamentalt annorlunda än hjälp på plats. I det ena fallet erbjuds något mer än bara livräddning och uppehåll: de flesta, både svenskar och asylsökande, ser vårt mottagandet som början på en process som ska landa i slutändan fullständig inkludering som samhällsmedlem. I det andra ges bara skydd, livsnödvändigheter, och i bästa fall skolgång. Det säger sig själv att vi skulle kunna erbjuda den andra formen av (mer akut) hjälp till fler människor än om vi i huvudsak ägnar oss åt flyktingmottagande med de rådande premisserna.

Bergh påpekar nu att man ju kan ändra premisserna för mottagandet, dvs att det finns ett tredje alternativ. Om flyktingar inte ges rätt till välfärdssystem och offentlig service så minskar den typ av belastning och politiska risker som jag beskrivit i texten. Kombinationen oro för välfärdsstaten och min uttryckliga princip att hellre hjälpa många lite än några få mycket borde leda till slutsatsen att de offentliga åtaganden för flyktingar bör minska snarare än att dörren stängs. Hellre ”intern” exkludering från systemen än att exkluderingen sker vid gränsen.

Bergh antyder att han inte tror att jag vill landa i en sådan position, och det har han helt rätt i. Jag borde möjligen varit mer explicit i texten att jag står fast vid ett relativt starkt jämlikhetsideal i de här frågorna. Dock inte så mycket jag inte anser att det finns skäl för justeringar: Sverige är jämförelsevis ett extremt land vad gäller omedelbarheten i tillgången till offentlig välfärd för flyktinginvandrare. Men grundpricipen anser jag rätt och riktig.

Det skulle krävas för mycket utrymme att försvara intern jämlikhet här och nu. Det får räcka med att konstatera att Bergh har nosat upp en lucka i texten. Det enda jag vill påpeka är att positionen inte är inkonsistent i sig. Det ligger inget motsägelsefullt att först motivera en princip som sätter gränser för ens möjliga åtaganden av ett visst slag (flyktingmottagning), för att därefter vilja att ens övriga ansträngningar utgår från principen att hjälpa så många som möjligt.

Det tycks mig snarare vara så att många asylrättsförespråkare har större problem på den punkten. De motiverar sitt ställningstagande utifrån en moralisk universalism och det starka moraliska imperativet att hjälpa människor som flyr för sina liv. Men som sagt, i praktiken innebär asylrätten att det bara är en liten del som kommer hjälpen till del. Detta beror på att trots att asylrätten grundar sig på en universalistisk moral så är dess princip för ansvarsfördelning territoriell. Ansvaret för den enskilda staten uppkommer när den potentiella flyktingen anträder territoriet.Om man samtidigt har en tämligen omfattande syn på mottagarländernas skyldigheter och flyktingars sociala och politiska rättigheter, vilket väldigt många tycks ha, så kan det inte annat än leda till en fördelning mellan de två olika formerna av hjälp som har en viss slagsida åt precis motsatt håll än de skäl man ursprungligen anfört, nämligen den moraliska universalismen och vikten av att rädda människoliv.

Man kan ha olika uppfattningar om hur stora de samlade ansträngningarna skulle ha sett ut i frånvaro av de åtaganden som asylrätten tvingar fram, men jag finner det åtminstone svårt att inte tro att fokuset på asylrätten har bidraget till en uppseendeväckande skev fördelning mellan de två olika typerna av hjälp. Givet det Sveriges i sammanhanget begränsade humanitära stöd är det bara en mild överdrift att säga att man i nuläget måste ta sig till Sveriges gräns för att bli föremål för våra moraliska omsorger.

Grundproblemet tycks mig som sagt vara att asylrätten, i länder som inte är direkt angränsande till konfliktzon, i praktiken suddar ut den fundamentala skillnaden mellan basalt skydd och chansen till ett nytt liv i ett helt annat samhälle. Det är två olika saker, och likt Joakim Ruist anser jag att det är motiverat med en begränsing av asylrätten till direkt angränsande länder. För ett land land som inte gränsar till en konfliktzon ter det sig för mig rimligt att dess mottagande sker på premissen att flyktingar ska bli nya samhällsmedlemmar, och att man transporterar dessa från flyktinglägren. I övrigt bör man bidra till de humanitära insatser som pågår i områdena.