Öppenhetens förutsättningar

I helgens Dagens Nyheter förde Lena Andersson ett intressant resonemang om skillnaden mellan nationalstaten och storstaden som politiska gemenskaper. Vad händer ”om Sverige vore en storstad”? Det vill säga om man fullt ut anammar de föreställningar vi har kring en storstads mångskiftande, ombytliga och anonyma gemenskap? Andersson idé är att det är föreställningar om land och nation som leder till att människor som vill flytta hit uppfattas som potentiella problem, att de upplevs som ett hot mot gemenskapen, och till tanken att människor måste stängas ute. Detta kommer av den abstrakta karaktär som ett ”land” måste ha, just genom att det inte går att överblicka i sin helhet. Därigenom präglas den lättare av föreställningar om en natur eller kärna som måste försvaras. Detta i kontrast till moderna storstäder: här finns ”inga föreställningar om en enhetlig anda som kan gå förlorad av att nya människor anländer till platsen”. Här lever man sina liv, sida vid sida: ”man tar de grannar man får och den lägenhet man har råd med”.

Några ska bittert ångra att de lämnade sin by långt borta, en del känna sig alienerade, illa behandlade av sin hyresvärd, utnyttjade av sin arbetsköpare, rasande på livets orättvisa villkor. Men stadens portar var åtminstone öppna. Ty städer är numera öppna medan länder är slutna; detta eftersom omsorgen om de egna, om tanken på landet och dess folk ger både rätt och plikt att fatta ”omdömesgilla beslut” med tanke på vad landet klarar att ”ta emot”. I en stad heter det inte att man tar emot inflyttande. Där finns ej värd och främling.

Tre metaforer för politisk gemenskap

Det är nog ingen slump att idén om grannar och grannskap dyker upp i texten. I den vänsterliberala teoretikern Michael Walzers moderna klassiker Spheres of Justice beskrivs i själva verket grannskapet som en av de grundläggande metaforer som kan användas för att resonera kring samhället och den politiska gemenskapen. Vad präglar ett grannskap? Jo, att det är en sammanslutning som inte har någon formell mekanism för vad Walzer kallar ”antagning”, dvs inträde i gemenskapen. Nytillkomna kan ”välkomnas eller inte”, men de kan inte formellt varken godkännas eller utestängas.1 Grannskap är i grund och botten inte den typen av gemenskap. De sociala mekanismerna för acceptans eller utstötning kan visserligen i praktiken vara starka, men den teoretiska betydelsen av frånvaron av formell antagning eller uteslutning kvarstår:

I princip flyttar personer till ett grannskap av egna motiv; de väljer och blir inte valda. Eller snarare är det så att det i brist på juridisk kontroll är marknaden som kontrollerar deras flyttning. Huruvida de flyttar bestäms inte bara av deras val utan också av deras förmåga att hitta ett arbete och ett ställe att bo på. […] Vad alla formella kriterier beträffar är grannskapet en slumpmässig sammanslutning.2

Eller för att repetera Anderssons formulering: ”man tar de grannar man får och den lägenhet man har råd med”. Häri ligger skillnaden mot de två andra metaforer som Walzer anser kan användas som ideal för en politisk gemenskap, nämligen en klubb eller en familj. En klubb präglas av att den har regler och procedurer för vilka som antas som nya medlemmar. Huruvida reglerna är strikta eller generösa är inte det viktiga i sammanhanget. Det viktiga är medlemmarna alltså kontrollerar fortlevnaden av sin gemenskap så som de själva förstår den genom att bland annat bestämma vilka som får bli nya medlemmar. Reglerna avspeglar vilka värden och kollektiva egenskaper som de redan existerande medlemmarna vill värna eller uppnå. I många gemenskaper är etniska och nationella band en avgörande del av gruppens självförståelse, vilket då också präglar dess regler för inträde – dvs idén om släktskap präglar gruppen, dvs den grundläggande analogin är att samhället är en familj.

När Lena Andersson kontrasterar länder mot städer ger hon uttryck för den grundläggande konflikten mellan å ena sidan metaforerna om klubb och familj och å andra sidan metaforen om grannskap. Som Anderson säger så är länder ”stängda” i viss mening: de ser till att ha kontroll över inträde. De är med andra ord ”klubbar”, och i högre eller mindre grad ”familjära” klubbar där etnisk eller kulturell tillhörighet har relevans i inträdesreglernas utformning eller motivering. Storstaden däremot präglas av grannskapets ideal och mentalitet. Anderssons förslag kan alltså förstås som att statens, eller ”landets”, form av gemenskap ska ändras: den borde bli ett grannskap.

Föreställning eller funktion?

Är Lena Andersson scenario önskvärt? Det är inte svårt att se charmen med storstadens och grannskapets form av gemenskap. Den ger ett stort mått av individuell frihet och autonomi, den ger möjlighet att leva sitt liv utan att alltför mycket störas av andras påträngande omsorger och krav på en djupare gemenskap och sammanhållning. Den representerar den öppna offentligheten, människors fria samverkan, och en ömsesidig men opersonlig tillit.

Men önskvärdheten är inte den enda frågan här. Man måste också fråga om det skulle gå att förverkliga. För Andersson tycks det möjligt. Det följer av att hon diagnosticerar ländernas ”slutenhet” med dess abstrakta och metafysiska karaktär – det ligger i sättet som ”landet” måste föreställas att invandrande människor ter sig som ett problem, något som stör bilden.

Men hur ligger det till med detta? Är det bara en fråga om föreställningar och idéer? Singapore är det mest givna fallet att diskutera – det är den enda riktiga stadsstaten i den moderna världen. Singapore har mycket riktigt en mycket stor invandring (främst en mycket stor arbetskraftsinvandring). Men det har definitivt inte avhållit sig från att ha en ”antagningspolitik”, för att använda Walzers termer. Invandringen är reglerad precis som i andra länder. Och stadsborna i Singapore tycks inte heller uppvisa det slags självklara öppenhet och avslappnade ointresse mot nytillkomna som Anderson förknippar med storstaden. I en artikel om invandring till Singapore står att läsa:

Whilst the inflow of immigrants and foreign workers have helped to alleviate a labour crunch and help the economy, the influx of immigrants and foreign workers to Singapore has resulted in strong sentiment by the locals against both foreigners and the government and was a major issue in both the 2011 general and presidential elections. Singaporeans have attributed to the government’s open-door immigration policy the country’s overcrowding and falling reliability of its public transportation system, increasing property prices for housing, suppressed wage level, increased competition for jobs and education, increasing income inequality and other social problems. These issues came under close scrutiny by foreign media in the aftermath of the 2013 Little India riot.

Singapore är numera ett land som ”invest a tremendous amount of social capital in ensuring that […] tensions, if they arise, are proactively addressed”.3 Det låter inte som Anderssons beskrivning av storstaden: att ”ingen lyfter på gardinen och undrar vad någon gör eller när de ska åka hem”.

Det enda empiriska fallet tycks inte stödja Andersson förklaring av skillnaden mellan ”länder” och storstäder” – det verkar inte vara något inneboende i storstadens som gör att den anammar ett helt annat slags politik eller mentalitet.4 Låt oss då växla fokus till alla de övriga storstäderna, och notera det uppenbara: att de ligger i länder. Kan det finnas ett samband? Ett troligt resonemang är att staten, som i den moderna världen alltså nästan uteslutande har ett ”land” som sin geografiska bas uppfyller något slags funktion – en funktion som storstäder idag alltså nästan alltid saknar. Det skulle förklara varför staden, när den som i Singapores fall måste ta på sig statens roll, får samma form av gemenskap som ett lands: det vill säga en ”klubb” eller ”familj”, där man anser att frågan om tillhörighet och inträde är viktig. Kanske är det så att storstadens normala öppenhet är möjlig just tack vare att det finns en annan enhet ovanför som begränsar inträdet till landet och i förlängningen därmed också till staden?

Lena Andersson förslag innebär i så fall att hon ”spänner vagnen framför hästen”: det är det ”stängda” landet Sverige som gör att storstaden Stockholm kan vara en (mer eller mindre) öppen och avspänd ”grannskapsgemenskap”.

Walzer om öppenhetens förutsättningar

Måste denna ”funktion” verkligen finnas? Är det otänkbart med ett Sverige som anammar grannskapets form av gemenskap fullt ut?

Michael Walzers svar skulle vara: ja. Den första komponenten i hans argument är att människor ofrånkomligen har idéer om sin lokala såväl som politiska gemenskap och sin egen plats i världen. Människor världen över är rent konkret väldigt olika sinsemellan – de pratar olika språk och lever efter olika normer och värderingar – och människor hyser inte heller per automatik sympati och tillit till varandra. Kort sagt, innebär detta att migration påverkar den sociala miljön, och människor tenderar att reagera på sådana förändringar. Trösklarna för när människor upplever förändringar som problematiska eller hotande skiftar från person till person, och grupp till grupp, och är naturligtvis inte skrivna i sten. Inte heller finns såklart några garantier att människor tolkar sin sociala miljö på ett korrekt sätt, snarare än att påverkas av missvisande budskap. Men det finns en dynamik här som inte går att bortse från.5

Den andra komponenten är världens ojämlikhet. De flesta människor är visserligen fästa vid sin plats på jorden, och flyttar inte om de inte avsevärt vinner på det i materiella omständigheter eller säkerhet. Men tyvärr är världen oerhört ojämlik, både ekonomiskt och i termer av kvalitet på offentliga institutioner. Detta gör att efterfrågan på att flytta till välfungerande länder är mycket stor. Dessa länder kan därför närmast liknas med ett elituniversitet, dit antalet sökande är oerhört högt trots avgifter och höga krav.6

Dessa omständigheter – människans benägenheter och världens beskaffenhet – gör att det krävs en ”antagningspolitik”, om gemenskapens egenskaper och värden ska kunna bibehållas. Grannskapets ideal kan vara kärnan i dessa egenskaper och värden – men det kan inte utsträckas till staten i relation till omvärlden.

För om man skulle anamma grannskapets princip på staten i stort, det vill säga att den inte tar någon hänsyn till omfång eller karaktär på inflyttningen, så kommer klubbens princip alltmer prägla vardagslivet och samhällslivet i övrigt.7 Människans benägenheter kommer att göra sig kännbara på nytt. Med en stor invandring, en som överstiger vad människor uppfattar som förenlig med upprätthållandet av karaktären, tryggheten och den ömsesidiga tilliten i den miljö man lever, så kommer människor att försöka återskapa dessa värden i de små öar där det fortfarande tycks möjligt. Människor flyttar till områden som är mindre präglade av omvandlingen. De offentliga miljöerna blir färre eller mer kontrollerade. I förlängningen kan offentligheten fragmentera – olika grupperna skapar sina egna offentliga rum och institutioner, likt i de mångkulturella storstäderna under de stora europeiska imperiernas tid.8. Kort sagt, grannskapen blir mindre öppna, mer ”ovälkomnande” i sin karaktär, och i vissa fall övergår de helt enkelt att bli klubbar. Segregering, ”gated communities” och en allt mindre gemensam offentlighet. Det är inte längre det öppna grannskapets princip som präglar staden, utan de många små gemenskaperna: de skiftande framgångarna de respektive grupperna, deras storlek och ekonomiska välmåga, kommer inte längre vara föremål för indifferens, för sådana aspekter utgör nu avgörande faktorer för den egna individens och egna gruppens livsbetingelser.

Detta är naturligtvis en glidande skala. Och en inte oansenlig mängd politisk teori handlar om var den rätta gränsdragningen ligger mellan individen, gruppen och den övergripande gemenskapen. Enligt Walzer har vi helt enkelt ett ofrånkomligt val att göra. Eftersom människor tycks värdesätta ett inte oansenligt mått av kontinuitet, tillit och gemenskap i sin sociala miljö så kommer ”gränser” att upprättas någonstans – det är bara fråga om på vilken nivå det ska ske på.

Grannskapen kan vara öppna endast om länderna är åtminstone potentiellt slutna. Det är bara om staten gör ett urval bland dem som söker medlemskap och garanterar de utvalda individernas lojalitet, säkerhet och sociala trygghet som de lokala grannskapen kan anta formen av ”indifferenta” sammanslutningar, bestämda enbart av personlig preferens och marknadskapacitet . […] Att riva ner statens murar är inte […] att skapa en värld där murar saknas utan snarare att skapa tusen små befästningar.9

Att värna öppenheten

Vad händer då med de moraliska skyldigheterna gentemot den ojämlika världen? Slutsatsen måste bli att den i huvudsak måste kanaliseras till att avhjälpa ojämlikheterna mellan länder, inte att öppna gränserna. För de politiska gemenskaperna – vare sig de är länder eller storstäder – är dömda att vara ”klubbar”.10 Detta gäller även gemenskaper som sätter öppenhet och mångfald som sina främsta ideal.

Dessa resonemang leder naturligtvis till en helt annan agenda än Lena Anderssons. Om man värnar grannskapets princip – livet i den anonyma och fria staden – är det inte principens utsträckning till staten man ska önska sig. Det vi borde värna är att grannskapen och offentliga miljöer själva behåller sin princip – att de inte behöver ”befästa sig”, inte bli till klubbar. De två ambitionerna står av allt att döma i direkt konflikt:

Historiskt sett har grannskap förvandlats till slutna eller trångsynta gemenskaper när staten har varit öppen.11

Andersson undergräver helt enkelt sina egna ideal. Storstäder, i den mån de uppfyller den idealbild som hon målar upp, är inte fredliga och frihetliga på grund av sina ideal. Tvärtom är dess ideal bara möjliga att förverkliga på grund av att en politisk enhet ser till att de nödvändiga förutsättningarna – en begränsning av inträdet, grundläggande social jämlikhet, en befolkning där så gott som alla uppnår de egenskaper som krävs för att vara en fungerande samhällsmedlem, och så vidare – är på plats. Man bedrar sig själv om man som Andersson riktar anklagelseakten mot den aktör som utgör garanten för samhällslivets öppenhet.

Fotnoter

  1. Walzer (1983/1992), Pluralism och jämlikhet, s. 56. ↩︎
  2. Walzer (1983/1992), Pluralism och jämlikhet, s. 57. ↩︎
  3. Shachar (2016), ”The Brave New World of Stratified Mobility”, s. 194. ↩︎
  4. Jag tvivlar dock inte på att om hälften av världens stater vore stadsstater så skulle vi se att de generellt skulle ha en mer generös invandringspolitik än vanliga ”länder”. (Och de skulle förmodligen ha större intern ojämlikhet.) Men detta förtar inte den principiella poängen. ↩︎
  5. Walzer (1983/1992), Pluralism och jämlikhet, s. 58-59. ↩︎
  6. Walzer (1983/1992), Pluralism och jämlikhet, s. 52. Analyser av efterfrågan på de nuvarande legala system för migration, och storleken på den illegala migrationen med alla dess risker och dåliga villkor som väntar migranten, tyder på att migration under öppna gränser skulle bli mycket omfattande. Rika länder skulle ”quickly be overwhelmed by truly massive flows of international migrants” (Zolberg (2012), ”Why Not the Whole World? Ethical Dilemmas of Immigration Policy”, s. 227.). ↩︎
  7. Walzer (1983/1992), Pluralism och jämlikhet, s. 59. ↩︎
  8. Walzer (1983/1992), Pluralism och jämlikhet, s. 59. ↩︎
  9. Walzer (1983/1992), Pluralism och jämlikhet, s. 59. ↩︎
  10. Walzer (1983/1992), Pluralism och jämlikhet, s. 85. ↩︎
  11. Walzer (1983/1992), Pluralism och jämlikhet, s. 59. ↩︎
Annonser