Ett humeanskt synsätt på migrationsfrågor inom liberal politisk teori

Att byta avhandlingsämne mitt i anställningen, och till ett så omfattande område som migrationsfrågor numera utgör inom politisk teori, är inte helt lätt. Man kan drunkna i litteraturen.

Men jag tror att jag har haft lite tur. För det perspektiv jag utforskade i mitt förra avhandlingsämne (teorier om tidigmodern statsbildningsprocesser) tycks vara relevant även i mina nya frågor, utan dessutom verkar det vara outforskad mark. (Det låter kanske som en tacksam illusion, men jag tror faktiskt inte att jag lurar mig själv här.) Så kanske har jag här min chans att bidra till ”litteraturen”, som det heter.

Mina ambitioner med avhandlingen är förvisso mer samhällstillvända än vad som är brukligt. De teoretiska argumenten kommer förhålla sig till den specifika kontexten: hur ett land som Sverige – en välfärdsstat och en befolkning av präglad av progressiva och liberala värden – kan och bör hantera migration och integration. Avhandlingen kommer medvetet ta upp argument och föreställningar som är vanligt förekommande i den svenska debatten och föra upp argumentationen till den akademiska nivå där de ofta har sina mer förfinade motsvarigheter. Men detta är bidrag är ”tillämpat” i sin natur – det är att bidra till en samhällsdiskussion. Jag måste även ge ett inomakademiskt bidrag. (Ett ”inomäktenskapligt” bidrag, som autokorrekt förslog, torde dock vara helt omöjligt.)

Och här tror jag som sagt det är möjligt genom att anamma en utgångspunkt eller perspektiv som inte tidigare systematiskt utforskats i relation till dessa frågor. Det handlar om David Humes politiska filosofi. Hume skrev förvisso inget om migration och politisk gemenskap. Men givet att ”sakfrågan” är intimt förknippad med både hur vi tänker kring hur den politiska världen är beskaffad, och hur vi hanterar empiriska omständigheter i vårt normativa tänkande, så tycks Hume som en lovande utgångspunkt.

Jämfört med de övriga klassiska tänkare som figurerar i politisk teori kring migration så är Hume unik genom att utveckla en empirisk teori om stat och politik – han teoretiserande kring hur samhällen i grunden fungerar, snarare än att bara försöka nå fram till de bästa principerna för politiskt styre. I Treatise of Human Nature, och i essäer som ”Of the Origin of Government”, beskriver Hume människans naturliga socialitet, hur krig och våld ökar behovet av samarbete inom gruppen, och förklarar samtidigt att det grundläggande problemet att skapa social ordning kommer av att mellanmänskliga interaktioner i större grupper skapar fångarnas dilemma-situationer och free-rider-problematik. Han beskriver kort sagt behovet av, och problemen med att skapa, politiska institutioner. Dessa idéer kan följas till samtida samhällsteori (Thomas C. Schelling, Ernest Gellner, Russell Hardin), och erbjuder insikter om moderna samhällen och politiska system. Andrew Sabl, vars bok Hume’s Politics handlar om Humes stora historiska verk The History of England – de 1,3 miljoner ord som publicerades i sex volymer mellan 1754 och 1761 – skulle säkert vilja ge ytterligare en känga och betona hur märkligt detta försummande inom statsvetenskapen är. History of England gör Hume unik: ”Never before and never since has the best philosopher of an era written a book on the varieties of political choice and about the institutions that arise”.1 I kontrast till Hobbes, Locke, Rousseau och Kant så ägnade sig Hume på allvar åt att empiriskt förstå och förklara framväxten av ett lands faktiska institutioner.

Hume är också intressant utifrån sitt förhållningssätt till politiskt tänkande och frågan om förhållandet mellan empiri och normativa principer. Här kan nämnas hans kritik av både kontraktstänkandet och idén om naturliga rättigheter, och hans idé om ”circumstances of justice” som de empiriska grundantaganden som resonemang om rättvisa måste ta hänsyn till. Sedan har vi naturligtvis idén om ”Humes lag”, som ironiskt getts en innebörd som krockar med Humes filosofi som helhet.2 Humes moralfilosofi är naturligtvis naturalistisk och utilitaristisk rakt igenom. Det finns, i min mening, egentligen ingen konflikt mellan naturalism och Humes lag. Den kan i grova drag tolkas som en meta-princip: att man inte kan gå från är till bör utan att steget görs explicit och motiveras av någon princip. Och då är det fullt möjligt att en naturalistisk moralteori kan utgöra just en sådan princip. Hume följer ”Humes lag” genom att han så explicit anger vilken princip som agerar ”brygga” från är till bör: en utilitarism som bygger på att moral handlar om mänsklig välfärd och nytta.

Kort sagt finns frön till att utveckla resonemang med bäring på den aktuella samhällsdiskussionen, genom en humeansk syn på legitimitet, politisk kultur och tillit – och på hur sådana hänsynstaganden förhåller sig till olika positioner och argument i frågan om migration.

Noter

  1. Andrew Sabl, Hume’s Politics, s. x. ↩︎
  2. Se exempelvis R. Cohon (2008), Hume’s Morality och A. MacIntyre (1959), ”Hume on ’Is’ and Ought’”. ↩︎