Exempel på sociologiska liberaler

Den ”sociologiska liberalism” som jag beskrev igår är (no surprise) i mångt och mycket ett synsätt jag delar. Det finns en del intressanta kopplingar bakåt i tiden här. Personligen kände jag mig länge rätt vilsen i modern politisk teori så som man fick den serverad på gymnasiet och i akademin. Det var mest Rawls, Nozick och Dworkin. Jag kände mig inte riktigt hemma. En artikel av Jan-Werner Müller 2008 fick mig att förstå min belägenhet och min egentliga ”hemvist”.

Jan-Werner Müller lyckades beskriva de gemensamma nämnarna mellan flera av de tänkare – Karl Popper, Isaiah Berlin och Raymond Aron – som i min mening framstod som långt mer relevanta än det eviga tjatet om Rawls vs Nozick. Många av mina favorittänkare passade helt enkelt inte in i den form av politisk teori som dominerade akademin under de senare decennierna av 1900-talet och början av 2000-talet. Dessa decennier präglades av att det politiska tänkandet i hög grad utgick från vissa idealiserande antaganden. I det allra mest inflytelserika verket, Rawls En teori om rättvisa, är utgångspunkten för resonemangen ”ett välordnat samhälle” och att individerna i samhället uppvisar ”full efterlevnad” – det vill säga antas följa de principer som teoretikern ställer upp. Detta slags abstrakta och och principiella resonemang, som är stimulerande och roligt i sig, får inte i min mening tränga bort historisk och sociologisk kontext när vi tänker politik.

I Müllers beskrivning av Popper, Berlin och Aron kan man se likheter med ”sociologisk” liberalism i David Millers mening.

Cold war liberalism was what Judith Shklar once called ‘barebones liberalism’: it put fear first, and conceived of liberalism primarily as a disposition, a certain psychological state, or even a ‘large tendency’ (Trilling), rather than as a theory of laws and institutions. Liberalism, as Aron put it, was ultimately existential; and even Berlin once claimed: ‘In a sense I am an existentialist’. What could (and should) be hoped for was more a commitment to the right ‘constellations of certain values’ (Berlin), and a gradual liberalization of attitudes, as opposed to drawing up plans for ideal institutional set-ups. […]

Here they differed markedly from the social scientists of their time, but also from a thinker like Hayek who kept up a quest for new institutional designs to maintain ‘the constitution of liberty’. The ‘liberals of fear’ were political epistemologists and moral psychologists first; they were ‘great Versteher’, as Avishai Margalit once described Berlin; and their politics was to be grounded primarily in the limits of political knowledge, and the frailties of the human psyche. None of the thinkers in question here left a systematic work of political theory. Their thought was, as Aron put it, ‘impure’ – meaning: historical, shaped by circumstances and by particular challenges. They tended to respond most strongly to the political passions of others, rebutting, reworking or reorienting the positions of anti-liberals, rather than remaining faithful to an already established legacy of liberal thought.1

Det var bland andra dessa tendenser som gjorde att ”some of those who grew up in the middle of the spring and summer of Rawlsian liberalism found it not obviously worthwhile to engage with Rawls and his disciples and critics”. Få av dessa tänkare ägnade någon möda åt att programmatiskt beskriva sin egna variant av politiskt tänkande och dess förtjänster. Men under det senaste decenniet har en rörelse inom akademisk politisk teori utvecklats som mer direkt konfronterat de mer idealteoretiska varianterna av politisk teori. Dels allmänt under den metodologiska benämningen ”icke-ideal teori”, men också mer substantiellt i en renässans för en viss typ ”realism” eller ”liberal realism” (Raymond Geuss, Bernard Williams, Frederick Whelan, William Galston, Matt Sleat, m fl.)

 

Noter:

 

  1. J-W. Müller, ”Fear and Freedom: On ‘Cold War Liberalism’”, s. 57-58. ↩︎