David Millers distinktion mellan individualistiska och sociologiska liberaler

Jag tänkte bli bättre på att vara mer publik i min forskning, och börjar nu åter publicera små läsanteckning och andra små textstycken. Slutprodukten är trots allt ganska avlägsen i tiden… Och kanske finns det ett värde att delge andra en del av vad jag läser och tänker, utan alltför höga krav på systematik och finslipad text. Frågorna är ju fortsatt högaktuella, och kan jag med bidra med att stimulera andras funderingar och referera till intressant akademisk litteratur så är det såklart positivt. Först ut en intressant indelning hämtad från David Miller.

En av de mest grundläggande frågorna i debatten om migration och gränser gäller frågan hur man betraktar och värderar hur den existerande sociala och politiska världen fungerar. I vilken mån ser man en konflikt mellan rörlighet å ena sidan och välfungerande institutioner och upprätthållande av vissa värden å den andra. Och givet att en konflikt existerar, hur ställer man sig i valet mellan idealet om fri rörlighet och andra värden.

En intressant men inte särskilt etablerad indelning kan vi hämta från David Miller, som skiljer mellan individualistiska respektive sociologiska liberaler.1 En individualistisk liberal utgår från tanken på individens förmåga, och sätter fokus på de friheter och rättigheter som borde tillkomma sådana personer. Att utforma samhälle handlar om att utsträcka sådana friheter så långt som möjligt, och de nödvändiga inskränkningar som ändå erkänns tenderar att motiveras utifrån ett socialt kontrakt – en tankefigur där individens intressen och samtycke till synes kan garanteras samtidigt som nödvändigt kollektivt maktutövande legitimeras. Sociologiska liberaler, å andra sidan, är benägna att sätta liberala värden i centrum – snarare än individen och principer – och funderar över de villkor som möjliggör dessa. Vad karakteriserar samhällen med hög grad av personlig frihet? De är intresserade av att förstå den kombination av sociologiska faktorer – grad av materiellt välstånd, klassklyftor, kulturella olikheter – som tycks leda till framgångsrika liberala samhällen, och deras ambition är att säkra eller uppnå dessa faktorer, och i förlängningen liberala institutioner och normer.

Sociologiska liberaler är i den meningen mer empiriskt sinnade; de är ”not content simply to enunciate political principles, but try to reflect seriously on the conditions under which these principles are likely to be put into effect”. Ett klassiskt exempel i sammanhanget är ett ofta citerat stycke ur John Stuart Mills Considerations on Representative Government [1861], där Mill argumenterar för att ”free institutions are next to impossible in a country made up of different nationalities”.2 Kapitlets namn är talande för ett sociologiskt förhållningssätt till institutioner och värden: ”Of Nationality, as Connected with Representative Government”. Och det är också talande att Mill så tydligt beklagar sakernas tillstånd:

If it be said that so broadly marked a distinction between what is due to a fellow-countryman and what is due merely to a human creature is more worthy of savages than of civilised beings, and ought, with the utmost energy, to be contended against, no one holds that opinion more strongly than myself. 3

David Miller använder just migrationsfrågan för att belysa skillnaden mellan individualistiska och sociologiska liberaler. För individualistiska liberaler blir frågan om att vikta principer: rätten till fri rörlighet vägs mot huruvida associationsrätten legitimerar exkludering av andra från territoriet. För en sociologisk liberal väcks andra typer av frågor. Exempelvis huruvida en given ökning av mångfald ökar den personliga friheten i samhället i fråga; huruvida den försvårar, som Mill trodde, de liberal-demokratiska styrelseskicket; och huruvida invandringen riskerar att utlösa anti-liberala reaktioner.

Föga förvånande skiljer sig dessa inriktningar i förhållande till konsekvenser.4 Konsekvensargument kan förekomma även hos ett individualistiskt teoretiserande (särskilt ifall de liberala principerna ursprungligen motiveras utilitaristiskt), men oftast handlar det om att söka sig ”bakåt” och fastslå vilka principer och intuitioner som är mest grundläggande. Konsekvenserna i den specifika kontexten hamnar i bakgrunden; är de negativa så utgör de blott kostnader som måste accepteras för principernas införande. För den den sociologiska liberalen är naturligtvis konsekvenserna i centrum, i den meningen att den frågan om vilka värden och ideal som är önskvärda är en annan och föregående diskussion. I den konkreta policyfrågan är de förutsägbara konsekvenserna helt avgörande. I fallet Mill ovan så är det tydligt att policy anpassas till en social verklighet som i sig anses oönskad. Sociologiska liberaler är öppna för möjligheten att ett utsträckande av en liberal princip i vissa fall kan få kontraproduktiva effekter.

Fotnoter

  1. David Miller, ”Liberalism and boundaries: a response to Allen Buchanan”, s. 262-3. (obs kolla upp Millers egna slutnot: ref till Siedentop i Ryan, The Idea of Freedom) ↩︎
  2. John Stuart Mill, On Liberty and Other Essays, s. 428. ↩︎
  3. John Stuart Mill, On Liberty and Other Essays, s. 430. ↩︎
  4. Angående sin distinktion nämner Miller ett antal andra vanliga indelningar av liberala traditioner. På det politiska planet kan man som bekant särskilja en klassisk och minimalistisk liberalism, respektive en modern socialliberalism med större mött av interventions och egalitära ambitioner. På det filosofiska planet kan man särskilja rättighetsbaserad, kontraktsteoretisk, utilitaristisk, och perfektionistisk liberalism – vilka i grunden handlar om hur liberala principer rättfärdigas. Distinktionen mellan individualistisk och sociologisk liberal teori är dock snarast metodologisk, enligt Miller, i bemärkelsen att den handlar om ”the way liberals see the whole enterprise of constructing a liberal political theory” (s. 262). (Koppla till ”cold war liberals”, Jan-Werner Muller) (Obs! ”Sociologisk liberalism” är också en term som förekommer inom IR-teori, men betyder där något helt annat.) ↩︎