Välfärdsstaten och den sociala hållbarheten

Här kommer några yviga reflektioner med en massa sidospår som borde följas upp. Jag ber härmed om ursäkt på förhand!

Social hållbarhet

När jag för några år sedan la fram min masteruppsats så hade en student i seminariegruppen skrivit en uppsats om begreppet social hållbarhet. Detta begrepp, uppenbart ett modeord i vissa politiska och akademiska kretsar, förknippades med en hel rad politiska och sociala ideal. Så här beskrivs den mer övergripande idén om ”hållbar utveckling” i ett dokument från Malmö stad:

En utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter. De tre dimensionerna social, ekonomisk och ekologisk utveckling är ömsesidigt beroende av varandra. Hållbar utveckling är när alla tre dimensioner tillmäts lika stort värde. Den sociala dimensionen sätter människors behov och välbefinnande i centrum. Samhällets värdegrund är demokratisk. Hälsa, delaktighet, rättvis fördelning av makt och trygghet är centrala begrepp. En utveckling utifrån social hållbarhet strävar efter ett samhälle där alla människor, oavsett kön, ålder, socioekonomisk, etisk eller kulturell tillhörighet har samma möjligheter att ta del av och vara delaktig i samhället.

Det går säkert att stipulera en någorlunda stringent akademisk definition av begreppet, men här vill jag bara konstatera att för tjänstemän och politiker hade begreppet kommit att bli ett ord som skulle fyllas av alla möjliga ideal och goda ting.

Och det var nånting som skavde här. Ambitioner om jämlikhet, deltagande, icke-diskrimening och rättvisa har normalt varit ambitioner och mål att sträva efter, och uttrycker ett ideal som det faktiska samhället ska försöka uppnå. Ideal och normativa teorier anger då en riktning för framtiden, och skälet för att sträva dit är att det föreskrivna tillståndet är gott i sig. Men ifall dessa ideal bakas in i begreppet “hållbarhet” så ändras relationen mellan det faktiskt existerande samhället och idealen: de senare beskrivs som nödvändiga förutsättningar för att samhället ska bestå.[1]

Detta är problematiskt eftersom det i grunden uttrycker en fullständigt osannolik tes: att uppfyllandet av liberal-demokratiska och egalitära ideal är nödvändiga för att samhället ska bestå, och därmed per implikation att ojämlika och auktoritära samhällen är mer instabila. Varje sociolog värd namnet kan berätta om hur djupa ojämlikheter i resurser, status och inflytande kan upprätthållas och legitimeras, och de flesta av historiens mest framgångsrika och seglivade samhällen och statsbildningar har naturligtvis inte varit i närheten av de ideal som nu hade ompaketerats under devisen social hållbarhet.

Kort sagt, om social hållbarhet verkligen var den primära angelägenheten skulle man snarast sträva mot att tona ner ideal och förväntningar – manipulera den måttstock med vilken vi bedömer huruvida samhället är rättvist och välfungerande. Att sätta hållbarhet främst borde helt enkelt innebära att man fokuserar på riskerna och gränserna för när ojämlikhet, fattigdom och utanförskap är så djupt eller omfattande att det hotar samhällslivet på ett grundläggande plan. Ojämliket riskerar onekligen ”hållbarheten”, men om hållbarheten på allvar vore det primära snarare än jämlikhet i sig, då är det en krass och empirisk bedömning av den sociala verkligheten som bör styra politiken – inte stipulerandet att all ojämlikhet ”är socialt ohållbar”.

Emerson och de två politiska dispositionerna

Kanske ska man inte ta ett modeord så allvarligt, eller betrakta det som en seriös ideologisk utvevkling. Likväl är begreppets användning och framgång värd att fundera över.

Det finns flera intressanta distinktioner som är relevanta här. Exempelvis har vi här en fråga om normativ politisk teori och dess relation till empirisk samhällsvetenskap. Vi kan prata om skillnaden i termer av optimism och pessimism. Vi kan prata om skillnaden inom normativ politik mellan de som strävar mot det högsta goda, summum bonum, och de som ser det som sin och politikens uppgift att undvika katastrof och kollaps, summum malum, det värsta tänkbara.

Av alla möjliga infallsvinklar kan vi testa en hämtad från Ralph Waldo Emerson. I sitt föredrag “The Conservative” (1841) inleder han med att beskriva två olika politiska läggningar och impulser:

The two parties which divide the state, the party of Conservatism and that of Innovation, are very old, and have disputed the possession of the world ever since it was made. This quarrel is the subject of civil history. […] The war rages not only in battle-fields, in national councils, and ecclesiastical synods, but agitates every man’s bosom with opposing advantages every hour. On rolls the old world meantime, and now one, now the other gets the day, and still the fight renews itself as if for the first time, under new names and hot personalities.

Such an irreconcilable antagonism, of course, must have a correspondent depth of seat in the human constitution. It is the opposition of Past and Future, of Memory and Hope, of the Understanding and the Reason. It is the primal antagonism, the appearance in trifles of the two poles of nature.[…]

The castle, which conservatism is set to defend, is the actual state of things, good and bad. The project of innovation is the best possible state of things.

I Emersons ögon var de båda läggningarna som han identifierade kompletterande och måste i slutändan balanseras mot varandra. [2] För de motverkar varandras synder.

Conservatism makes no poetry, breathes no prayer, has no invention; it is all memory. Reform has no gratitude, no prudence, no husbandry.

Med detta blir det tydligt vad som i grunden skavde med Malmö stad och modeordet ”social hållbarhet”. Det var så att säga ”fel” personer använde sig av det. När allt kommer kring, är fokus på samhällets hållbarhet en typiskt konservativ böjelse och målsättning. För att ta Emersons beskrivning, den konservativa läggningen avspeglas i en generell politisk målsättning: ”to keep out wind and weather, to bring the day and year about, and make the world last our day”. Trots att begreppet ”social hållbarhet”, genom de ideal som stoppats in under det, hade fått en viss air av progressivitet kring sig så faller det sig mer naturligt hos de som med konservativ försiktighet funderar mer på hur den existerande ordningen och dess visserligen imperfekta förtjänster ska värnas och bibehållas.

Vi kan närstudera citatet från Malmö stad: ”En utveckling utifrån social hållbarhet strävar efter ett samhälle där” ideal X, Y och Z är uppfyllda. Notera att värnandet om ”hållbarhet” sammanflätas med ”utveckling” och ”strävan efter”. Detta är, med Emersons synsätt, att sammanblanda två olika politiska läggningar och ambitioner, nämligen mellan att antingen främst sträva mot förbättring eller främst värna de framsteg som redan skett. ”Innovation is the salient energy; Conservatism the pause on the last movement”.

Välfärdsstaten och den sociala ordningen

Jag tror att det är mycket lättare idag, jämfört med för några år sedan, att spontant känna att ”social hållbarhet” konnoterar pessimism och försiktighet, snarare än att det uppfordrar förverkligandet av höga ideal (demokrati, jämlikhet, hälsa, delaktighet). Och detta, gissar jag, är ett symptom så gott som något på att något grundläggande har hänt med den svenska politiska debatten. Ett socialt och politiskt sammanbrott har på allvar blivit ett scenario i människors föreställningsvärld, vilket det inte var under 00-talet. Förändringen har kommit krypande under 10-talet.

Många av våra politiker och opinionsbildare är formade av en tid då man tog den sociala och politiska ordningen för given. Så här skrev Peter Wolodarski i december 2011, när eurokrisen var under upptåg:

Jag har aldrig trott på undergångsscenarier eller att Europa åter ska dras ned i det svarta hål som världsdelen befann sig i för bara 70 år sedan. EU-samarbetet har främjat ett fredligt och välmående Europa, i vilket försvarsministrarna dricker kaffe tillsammans – som socialdemokraten Thage G Peterson uttryckt saken – i stället för att mötas på slagfältet.

Men eurokrisen underminerar känslan av trygghet. De väldiga krafter som just nu är i rörelse har förutsättningar att slå sönder den sociala ordning som vi lärt oss att ta för given.

Frågan jag ställde mig då var vem som hade lärt Peter Wolodarski att ta den sociala ordningen för given? Med en mer skeptisk hållning, som hållt denna tanke vid liv, så hade vi kanske sluppit den overreach som det i grunden mycket goda EU-projektet har kommit att präglas av, och som mycket väl kan leda till dess kollaps.

En av de intellektuella som velat påminna oss om riskerna med att ta gamla framgångar för givna är den socialdemokratiske historikern Tony Judt. Han ville påminna om de pragmatiska skäl som en gång i tiden bidrog till att motivera välfärdsstatens uppbyggnad. I essän ”What is Living and What is Dead in Social Democracy” (2009) skrev han om en de inflytelserika tänkarna bakom detta bygge, John Maynard Keynes:

The great English economist, born in 1883 (the same year as Schumpeter), grew up in a stable, confident, prosperous, and powerful Britain. And then, from his privileged perch at the Treasury and as a participant in the Versailles peace negotiations, he watched his world collapse, taking with it all the reassuring certainties of his culture and class. […] Yes, Keynes acknowledged, the disintegration of late Victorian Europe was the defining experience of his lifetime. Indeed, the essence of his contributions to economic theory was his insistence upon uncertainty: in contrast to the confident nostrums of classical and neoclassical economics, Keynes would insist upon the essential unpredictability of human affairs. If there was a lesson to be drawn from depression, fascism, and war, it was this: uncertainty—elevated to the level of insecurity and collective fear—was the corrosive force that had threatened and might again threaten the liberal world.[3]

Att sådana perspektiv åter känns relevanta avspeglar naturligtvis en en bakomliggande politisk förändring som i sig är dålig och oroväckande. Men som effekt på samhällsdiskussionens förutsättningar och utgångspunkt kan det på sätt och vis vara positivt, i det att vi slutar ta saker för givna och tar ”social hållbarhet” på allvar.

Jag håller med Judt om att Keynes i grunden hade rätt: välfärdsstatens ekonomiska garantier och skyddsnät minskar risken för att sociala grupper känner sig hotade av varandra och dras till extrema rörelser i kamp om den politiska makten. Lyckas man upprätta en välfärdsstat som medborgarna hyser tillit till så kan de lättare hantera oron för ekonomisk nedgång och social konkurrens. Här är Judt igen:

It was social democracy that bound the middle classes to liberal institutions in the wake of World War II (I use “middle class” here in the European sense). They received in many cases the same welfare assistance and services as the poor: free education, cheap or free medical treatment, public pensions, and the like. In consequence, the European middle class found itself by the 1960s with far greater disposable incomes than ever before, with so many of life’s necessities prepaid in tax. And thus the very class that had been so exposed to fear and insecurity in the interwar years was now tightly woven into the postwar democratic consensus.

Men frågan är om inte välfärdsstaten är något paradoxal. Just på grund av dessa gararantier från välfärdsstaten så skapas eventuellt grunderna för ett annat slags social oro. Välfärdsstaten ändrar i sin tur människors syn på risk i livets alla stora val: den påverkar konsumtionsmönster, ekonomiskt sparande inför ålderdom, risktagande i val av utbildning, med mera. Det påverkar till slut alla avgörande kalkyler och livsval. Därmed blir ett hot eller oro för välfärdsstatens förutsättningar en direkt personlig oro – på ett sätt som ekonomiska bekymmer för en mer avskalad stat inte behöver medföra. I den meningen skapar välfärdsstaten en annan form av grogrund för politisk reaktion, nämligen när något framstår som ett hot mot dess fundament, och alltså alldeles oavsett om man själv tvingats köpa billigare rödvin eller inte.

Det finns naturligtvis en massa forskning kring attityder till välfärdsstaten, och dess effekter på privatekonomiska beslut och levnadsmönster. Jag borde sätta mig in i detta ordentligt, men tillsvidare vill jag bara nämna en artikel som gör en intressant analogi. I ”And what if the state fades away?” analyserar sociologen Zsuzsa Ferge välfärdsstaten utifrån Norbert Elias civilisationsteori. (För övrigt: intresset för Elias går rimligen mot en renässans; jag känner själv att det är dags att födjupa mig på den fronten. Detsamma gäller visserligen Foucault, men det kan knappast beskrivas som en renässans). Så här skriver Ferge:

The explicit and implicit, overt or covert civilising impacts of the school system, the health system and the social insurance schemes have been analysed by many. I want to focus here on some possible impacts of social security in the large sense. Social security in general, and social insurance in particular – even if compulsory – are instruments which give a sort of guarantee to be able to cope with future adversities or difficulties. These arrangements represent the compulsory institutionalisation of the ability of rational foresight (of deferring gratification if you wish), an ability which is socially very unequally diffused. This means that one is enabled to reckon with the future without too much particular individual effort. In this sense, the impact of these arrangements resembles that of the public monopoly of violence. Social security schemes reduce the necessity of being constantly on the alert for fear of (socially manageable) adversities in the same way that the monopoly of violence frees the citizen from the constant obligation of preparing individually for unexpected attacks.

Här någonstans ligger nog förklaringen till varför ideal om personlig autonomi och självförverkligande kan vara så starka i Sverige; det är den materiella basen för våra post-materialistiska värderingar.[4] Men det var inte det jag främst vill fokusera på. Om vi istället påminner oss om Judts beskrivning av Keynes upptagenhet med osäkerhet, så framträder en intressant parallell som aldrig slagit mig tidigare: den mellan Keynes och Hobbes. Och därmed en ännu viktigare parallell: det leder till tanken att välfärdsstaten precis som våldsmonopolet visserligen skänker trygghet och stillar oro, men bara så länge oron inte gäller systemet självt.

Referenser

Emerson, Ralph Waldo. 1883. “The Conservative”, i J. E. Cabot (red.) The Complete Works of Ralph Waldo Emerson, vol. 1, Nature, Adresses and Lectures. New York: Sully & Kleinteich.

Ferge, Zsuzsa. 1999. ”And what if the state fades away?”, i (red.) Stefan Svallfors & Peter Taylor-Gooby, The End of the Welfare State? Responses to state retrenchment. London & New York: Routledge.

Judt, Tony. 2009. ”What Is Living and What Is Dead in Social Democracy?”, New York Review of Books, vol 56, nr 20.


  1. (skriv något som om vad som skiljer empiriska tes från Bernard Williams distinktion mellan structural vs enactment theories)  ↩
  2. [It] may be safely affirmed of these two metaphysical antagonists, that each is a good half, but an impossible whole. Each exposes the abuses of the other, but in a true society, in a true man, both must combine.  ↩
  3. Judt. Jämför ”of fear”-teorier som syftar till undvika summum malum, med ”party of memory” – hur passar ”pause on the last movement” in i detta?   ↩
  4. Jag har ingen koll på detta, men intuitivt låter det rimligt att det inte bara är genomsnittligt välstånd som påverkar utbredningen av post-materiella värderingar. Om grundläggande trygghet, även i ålderdom, är hyfsat säkrade på kollektiv nivå så underlättar det rimligen genomslaget för sådana värderingar, ceteris paribus jämfört med ett land med motsvarande välstånd per capita.  ↩