Angående Köln: praktiska tips och sociala förväntningar

Erik Hultgren skriver om huruvida Kölns borgmästare ägnade sig åt victim-blaming. Han har rätt i sak: det är ingen principiell skillnad mellan detta och en rekommendation om att inte att ha en tjock plånbok uppstickandes i bakfickan, eller UD:s rekommendationer att inte besöka vissa områden, etc. Det skuldbelägger inte offren.

Men ändå pratar vi här om någon annat. Plånbok i bakfickan, eller att besöka ett visst område på resa, är val som är enkla att välja bort utan någon påtaglig känsla av frihetsbegränsning. Men i Köln handlar det om att blott och bart vistas på offentlig plats stadens centrum. Att signalera att sådan vistelse kräver “armlängds avstånd” (i sig ett ganska korkat tips som naturligtvis är omöjligt att uppfylla givet tillvägagångssättet som rapporterats) och stor vaksamhet är en rekommendation av annat slag.

Jämförelsen med UD kanske kan belysa detta. En viktig aspekt är att en sådan rekommendation kring, säg, stadsdel X, inte så att säga inverkar på den sociala situationen i stadsdel X. Den är som den är alldeles oavsett. Men borgmästaren i Kölns “code of conduct” kan utgöra en signal som påverkar den sociala situationen: hur man rör sig, hur man bedömer andra människor, hur man interagerar. Den signalerar att i denna stad kan man inte längre lita på människor ens på detta grundläggande plan. Och att man inte ska räkna med att myndigheterna kan upprätthålla basal säkerhet och trygghet i det offentliga rummet.

Man kan tycka att frågan uppförstorats – det handlar ju bara om några praktiska tips för att öka sin säkerhet (och många av råden är vettiga). Ändå ligger det något symboliskt och signifikativt i uppmaningen till misstänksamhet och avstånd. Varningar och rekommendationer kan inte bara ses som praktiska tips utan har också ett signalvärde kring vad medborgarna har att förvänta av det offentligas kapacitet att garantera trygghet. Retirerar man så långt till att kvinnnor inte ens kan vistas i centrum utan att inta stor misstänksamhet och försiktighet, ja då påverkar man människors förväntningar, deras tillit till andra människor, och tillit till myndigheter. Det stannar inte vid att vara ett praktiskt tips, även om det var syftet.

Så för mig handlar det inte om att offren skuldbeläggs, utan att det utgör, helt omedvetet från borgmästarens sida, en reträtt för det öppna samhället – ett samhälle där man på det hela taget kan vistas och interagera utan stor misstänksamhet. Grunden till att människor i massamhällen kan lita på varandra och känna trygghet i det offentliga ligger i att myndigheter lyckas stävja och bestraffa de få individer som trots allt avviker från de normer (kodifierade i lag) som garanterar fredlig samvaro. Det är därför också av betydelse vem som kommer med dessa råd. Om det kommer från självaste myndigheternas företrädare, stadens borgmästare, så kan det bli till en mycket olycklig signal. Det sociala livet formas av förväntningar – och av det skälet skulle jag säga att just detta är ett fall där det för en gångs skull vore bättre att utfärda löften och garantier som man eventuellt inte helt lyckas uppfylla, än att på förhand erkänna sin oförmåga.

Saken må ha uppförstorats, och mycket annat som sagts och gjorts är i rätt riktning. Men när allt kommer kring hade det nog varit bättre om borgmästaren utan omsvep sagt att myndigheterna kommer garantera säkerheten framöver och att människor bör fortsätta att leva och vistas i det offentliga utan rädsla. Snarare än att rekommendera medborgarna en allmän misstänksamhet mot sina medmänniskor.