Icke-ideal politisk teori

Nedan följer ett stycke om icke-ideal politisk teori. Det är från min masteruppsats från 2012, och jag har tyvärr inte hängt med så bra i debatten om idealt vs icke-idealt så bra sedan dess. Tips på viktiga artiklar i ämnet mottages tacksamt. När jag läser stycket upplever jag att jag nog är för kritisk mot ideal teori. (Idag är jag nog mer benägen att balansera det mer. Men man ska komma ihåg att bakgrunden är en mycket stark dominans för ideal teori, så jag tycker fortfarande att det är en mindre synd om man propagerar för icke-ideal teori.)

Den här distinktionen är viktig när man ska resonera om invandring och integration. Men självklart inte för att det omedelbart följer några substansargument från den. Å ena sidan kan man på icke-ideala grunder argumentera att givet människors moraliska psykologi och andra förutsättningar för en samhällsordning så bör ideala argument om rätt till fri rörlighet inte automatiskt guida policy, hur goda argumenten än ser ut i teorin. Å andra sidan kan typiskt icke-ideala argument vändas mot den som vill ha gränsrestriktioner, genom att påpeka de moraliska, politiska och ekonomiska konsekvenser som genomförandet skulle innebära. Bra exempel på detta är Mattias Svensson häromdagen i Aftonbladet (tänk om alla ledarskribenter skrev med samma allvar om de här frågorna, snarare än som Helmerson och en hel del andra bry sig mer om skuggboxning med SD), och på samma tema skrev den politiske teoretikern Chandran Kukathas nyligen.

Det grundläggande är hursomhelst att argumentationen inte stannar på principnivå, utan att man också tar hänsyn till svårigheter att förverkliga idealens införande. Problem och etiska aspekter av införande och efterlevnad av idealet bakas så att säga in i den normativa analysen, snarare än att analysen fastslår ”det rätta” obeaktat ”verkligheten”.

(Obs! I texten nedan pratas om ”realister”. Men i detta sammanhang finns alltså ingen direkt koppling till vad som i den aktuella invandringsfrågan i Sverige ibland kallas ”realister” (vilket Svensson och Kukathas alltså illustrerar). Realister är i sammanhanget en strömning inom politisk teori, som utmärker sig för att betona icke-ideal teori. Men man behöver inte vara ”realist” i den meningen för att förorda icke-ideal teori. Frågan är bredare än så.)

:::::

Ideal vs Non-ideal Theory

Realists naturally take side in the fierce debate within contemporary political theory regarding the appropriate assumptions regarding individuals and their motivations and actions, as well as assumptions of the general features of society in which they act. The realists’ complaints about ”moralism” make them critical of what is called ”ideal theory”.

The distinction between ideal and non-ideal theory stem from Rawls, who himself is a (moderate) practitioner of ideal theory. In Rawls’ theory of justice a ”well-ordered society” is assumed, which certainly is an ideal assumption. Secondly, everyone in this society ”is presumed to act justly and to do his part in up-holding just institutions” (Rawls 2005: 8). This assumption is called ”full compliance” and is a defining feature of ideal theory. Full (or ’strict’) compliance means that all agents will act in accordance with the normative principles that the theorist is considering.

Realists doubt that theorizing on such contrary-to-fact assumptions is worthwhile. The assumption of full compliance distances the theorist, by conceptual necessity, from the most pressing normative questions. For these questions often consist exactly in problems of how to deal with those who do not comply. Here we have a clear difference between the sphere of individual morality and that of politics. To take an example: We might as a moral rule propose that the use of violence is wrongful, but would we then, on that ground, draw the conclusion that institutions such as a police force and jails are illegitimate since coercion is part of their very nature? As Burke Hendrix says, we generally do not draw this conclusion and the reason is quite simple: Since we know that not everyone will follow the moral rule not to use violence, we thus ”will want to plan for these moral failures when they occur” (Hendrix 2010: 3).

So on ideal-theoretical assumptions many of our institutions would not make sense, nor would many ordinary moral questions and dilemmas. In contrast, as Colin Farrelly argues, non-ideal theory is where the action really is: Normative theorists must here face the real world where such things as selfish and wicked behavior, deep disagreement, budget constraints, and limited knowledge must be reckoned with (Farrelly 2007: 857-861). By assuming too favorable circumstances and too well-intentioned and principled citizens, political theorists spend their intellectual efforts on comparably unimportant disputes regarding what justice would be like in an ideal world.

This is a sentiment shared by realists. As Galston says, realists put institutions and actual behavior at the center, at the expense of debating the finer point of the Difference Principle (2010: 393-94). For the crucial questions to face are the ones of limited compliance, limited altruism, irrational behavior, scarce resources, and so on. In such a world, theorists must never lose sight of the fallible constructs known as institutions, through which humans must arrange their common life. Realists typically would like to return to a classical mode of political theory, a wish here put in words by Philip Pettit:

Many of the classic texts in political theory, from Machiavelli’s Discourses to Montesquieu’s Spirit of the Laws … to Mill’s Considerations on Representative Government deal with how institutions should be ordered in the real world of parochial bias, limited resources, and institutional and psychological pathology… [It] is little short of scandalous that this area of work is hardly ever emulated by political philosophers today. (Philip Pettit, quoted in Galston 2010: 394)

:::::

Referenser

Farrelly, Colin (2007), ‘Justice in Ideal Theory: A Refutation’, Political Studies, 55 (4), 844-64.

Galston, William A. (2010), ‘Realism in Political Theory’, European Journal of Political Theory, 9 (4), 385-411.

Hendrix, Burke A. (2010), ‘Political Theorists as Dangerous Social Actors’, Critical Review of International Social and Political Philosophy, 1-21.

Rawls, John (2005), A Theory of Justice (Cambridge, MA: Belknap Press Harvard University Press).

Annonser