Mottagningssystemets begränsning … som argument

Dags för en ny exercis i argumentationskritik. Äran faller idag på Erik Helmersons text i söndagens DN. Temat är förändrade åsikter i invandringsfrågan givet den stora ökningen under hösten.

Givet bakgrunden är det såklart intressant att ta del av Helmersons tankar i den frågan. Så sent som 21:a augusti beskrev Helmerson landskapet som bestående av partier som SD och Front National å ena sidan, och övriga som stod för en ”generös flyktingmottagning” å den andra. Detta alltså i en situation när vi var inne på andra året i rad med asylmottagning på rekordnivåer, många år av integrationsproblem som knappast tycks minska, och ett Migrationsverk som åtminstone sedan hösten 2014 arbetade ”sju dagar i veckan”. Trots dessa omständigheter fanns alltså ingen legitim position mellan Europas i särklass mest generösa asylpolitik och partier med rötter i fascism och nazism.

Helmersons argument nu är dock att antalet asylsökande (ca 175 000) är så högt och systemen så ansträngda att en begränsning nu är motiverad. Och han menar på att detta i princip inte innebär ändrad position i sig, utan bara att ”verkligheten” ändrat sig. Dvs man kan vara för en begräsning utan att köpa SD:s argumentation eller dylikt.

Det är naturligtvis helt sant. Men att argumentera som Helmerson är ändå att göra det lite för lätt för sig. Det viktigaste att notera är att det för Helmerson endast är systemkapaciteten – bostäder, registrering, skolgång och välfärdstjänster i kommunerna, etc – som anges som relevanta skäl. Systemet är överbelastat, vilket motiverar att vi nu ”bromsar”.

Inga andra skäl: ingen bristande integration, inga problem med stora antal samhällsmedlemmar med annat språk och kultur, och med låg utbildning i en högproduktiv ekonomi. Inga såna känsliga och otäcka saker. Visst är det skönt att skippa allt sånt och bara låta kyliga och konkreta saker som administration och infrastruktur avgöra saken.

Men det finns ett problem här. Dimensioneringen är i sig en politisk fråga. Utbyggnad tar naturligtvis tid, så en restriktion kan vara motiverad ändå. Men givet att restriktionen motiveras med mottagningssystemets begränsning, så kan man alltid fråga huruvida systemet inte ska byggas ut. Men denna lilla frågan vill Helmerson absolut inte att någon ska väcka. Inte nu när han lyckats argumentera för begränsad invandring utan att behöva beröra en massa suspekta grejer om kultur och integration.

Genom hela Helmersons text antas därför systemkapaciteten vara opåverkbar. Men att låta den administrativa kapaciteten utgöra svaret på den svåra frågan om volym och nivå är bara acceptabelt på kort sikt. Med längre perspektiv, eller ett som åtminstone innefattar de närmsta åren,  måste diskussionen rimligen handla om hur stort mottagande vi ska dimensionera systemen för.

Gunar Wetterberg skrev häromdagen om vad 170 000 nya invånare innebär. Antalet motsvarar 1,5 årskull av barn. De samhälleliga investeringarna för att fixa detta är naturligtvis mycket stora, bara för ett år på denna nivå, och alldeles oavsett om vi i slutändan tror att samhällsekonomin gynnas av det. Hursomhelst är frågan hur vi ska planera. Ska vi samhällsplanera efter en sådan nivå? Räkna på ungefärligt på ålderssammansättning, utbildning etc, och planera institutioner och verksamheter – bostadsbyggande, skolor, lärarutbildning, sjukvård, efter en sådan nivå? Eller vilken nivå är lämplig?

När man tagit steget till den här nivån så inser man att det inte duger att låta frågan om storleken på flyktinginvandringen besvaras med att neutralt och sakligt peka på de befintliga offentliga systemens förmåga att ta emot. Vi måste istället ha en diskussion om omfattning på invandringen som faktiskt rör hur många vi är villiga och betraktar oss kunna ta emot som samhälle, på ett mer grundläggande plan än bara de aktuella institutionernas nuvarande kapacitet.

*****

Ett skäl till varför diskussionen sällan förs på den nivån är förmodligen att flyktingströmmarna anses svåra att förutse och kontrollera. Vem vet hur många som kommer? Så varför diskutera? Vi får improvisera.

Detta tror jag man kan se tecken på i det mycket märkliga förhållningssättet till kvotflyktingar. Jag undrar hur man i framtiden kommer se tillbaka på resonemang som Anders Danielssons har fört om varför fler kvotflyktingar inte vore lämpligt:

– Det är en humanitär insats för dem som sitter fast i läger runt om i världen och det är en solidarisk handling mot de länder som tar ett stort ansvar. Men man ska komma ihåg att vi måste ha förmåga att ta emot dem. Vi har 1 900 i kvoten i dag och vi får kämpa för att få in dem, säger han.

[…]

– Det finns människor som är uttagna av oss och UNHCR som har fått vänta i två-tre år i läger för att det inte finns någon kommun som kan ta emot dem. Kvotflykting bygger på principen att allt ska vara ordnat. Kommun, bostad, skola. Ska man lyckas så måste man också politiskt se till att förutsättningarna för att ta emot fler är fixade. Annars är det risk för att det blir ett misslyckande, säger Anders Danielsson.

Det etiska i detta, att man låter asylsökande tränga ut människor som väntar i lägren, kan och bör diskuteras. Men nu vill jag bara illustrera poängen att om vi bara skulle ha kvotflyktingar att ta hänsyn till, så skulle det, särskilt år efter år, vara djupt ohederligt att använda existerande mottagningskapacitet som argument. För frågan måste bli hur stor mottagningskapacitet vi ska bygga ut till.

Även i den frågan finns rimligen ”tak” av olika slag, men de kommer vara betydligt mer svårdefinierade och diskutabla än i den dagsaktuella frågan om mottagningssystemet. Diskussionen skulle bli betydligt mer normativ och teoretisk.

Nu är vi såklart mitt uppe i en akut situation, där Migrationsverkets planerade kriskapacitet på 5000-6000 i veckan överstigs med det dubbla. Men ganska snart tror jag vi kan komma att behöva en diskussion på andra premisser. För vi kan mycket väl vara på väg mot ett helt annat system än det nuvarande. Det kan bli så att den nuvarande krisen leder till att flyktingkonventionen och asylrätten kommer falla, både de facto och de jure. Isåfall hamnar vi i en process att vaska fram ett mer ordnat flyktingsystem. Detaljerna kan vi såklart inte veta, men hela drivkraften för en omläggning skulle naturligtvis vara att ge mottagarländer större kontroll. Att antalet styrs av ett lands villighet att ta emot, snarare än flyktingens villighet och förmåga att komma. I ett sådant läge måste Sverige fundera på hur många vi vill ta emot, antingen det sker genom ett EU-system, eller direkt genom vanliga systemet för kvotflyktingar.

Ett sådant skifte är radikalt på många sätt. Bland konsekvenserna – möjligen visserligen bland de mindre viktiga – återfinns att vi inte skulle kunna ha en debatt som idag där man i vaga ordalag antingen förespråkar mer restriktiv eller mer generös politik, utifrån ett flyktingantal som i sig är varierande och styrt av faktorer delvis bortom politisk kontroll. Vi kommer istället tvingas ha en diskussion som handlar om både kortsiktig och långsiktig förmåga och vilja att ta emot. Det skulle förmodligen vara välgörande.