Greider och de progressivas realism

I en artikel i ETC säger sig Göran Greider vara rädd för ”en kraftig högersväng” som resultatet av en alltför öppen flyktingpolitik, och förespråkar därför en mer restriktiv linje. Det är bra att Greider tar tag i den här frågan, eller som han själv uttrycker det: ”Det förvånar mig att inte fler på vänsterkanten är beredda att diskutera de svåra målkonflikterna.”

Vad som sen anses lämplig nivå för en ”restriktiv” linje är naturligtvis en öppen fråga. För Greider är det en politik som ger 70 000-80 000 asylsökande om året. Hans rekommendation är alltså en årlig nivå precis under den förra rekordnoteringen, och tidigare exceptionella fallet, från 1992. Och det är framförallt nästan tre gånger så många än de 27 000 som är genomsnittet de senaste 20 åren (1995-2014).

Det är med denna genomsnittliga nivå som våra nuvarande integrationsproblem har uppkommit. Det är med den nivån som många segregerade områden vuxit fram med utanförskap och individer med svaga utsikter att lyckas i vårt samhälle, med tendenser till parallellsamhällen, och där de vanliga samhällsinstitutionerna är svaga och ofta möts med misstroende och/eller våld. Greider kan rimligen klandras för helt ogrundad optimistim om han tror att vi kan tredubbla den nivå som hittills lett till ganska allvarliga problem, utan att det leder till mycket stora sociala spänningar och segregation – dvs leder till det grundrecept för en politisk reaktion som han säger sig vilja undvika.

Men det är inte själva bedömningen i argumentet som är det viktigaste. Det mest intressanta, för min avhandling åtminstone, är att Greider inte bygger sitt argument på att han själv är orolig för nuvarande nivåer och dess konsekvenser för välfärd och social sammanhållning. Vad som bekymrar Greider är andras reaktion på dessa konsekvenser. Detta är en intressant argumentstyp. Greider anser att här gäller det att justera politiken med hänsyn till andra människors politiska beteende. Detta är ett typiskt ”realistiskt” argument: att ta hänsyn till människors begränsade altruism, empati och välvilja, och till de moraliska och politiska värden och förväntningar som faktiskt präglar dem, och utforma institutioner och politik med dessa realiteter i åtanke. Översatt till Nyheter24:s parlör: Jag är inte rasist, men andra är det – och för att undvika reaktion så måste vi därför lägga band på vår idealism.

Det är denna avvägning som Greider menar med ”målkonflikt”. Den inställningen har inte direkt präglat svensk debatt. Eller kanske präglat den med sin frånvaro. Progressiva har haft gott självförtroende. De har argumenterat för det rätta i sin sak, och tänkt att åsiktsmotståndare borde vika hädan för de upplysta argumenten. Att beakta att vissa eller till och med många ofrånkomligen inte kommer övertygas – och innebörden av detta faktum – skulle ha utgjort defaitism och kapitulation inför omoralen. Vad som präglat Sverige har varit Kants diktum: ”all politics must bend its knee before right”. Moralen kommer före politiken.

Den mest övergripande förändring som nuvarande kris medför svenskt debattklimat är, tror jag, att denna inställning nu är i kraftig gungning. Fler och fler börjar reflektera över nödvändiga kompromisser och åtgärder som kan krävas för att behålla stöd och förutsättningar för det i tid och rum mycket märkliga samhälle vi har: en liberaldemokratisk stat, med omfattande gemensamt finansierad välfärd, och med medborgare som är mycket frisinnade i förhållande till livsstilsfrågor och etnicitet. Vad krävs egentligen för att upprätthålla detta? Och vad är moraliskt försvarbart? På vilka grunder?

Sådana frågor är vad min avhandling kommer handla om. Men det slår mig att det kanske är naturligt att sådana här frågor har varit på undantag i svensk debatt. För kanske krävs det ett litet uns konservativ sensibilitet för att ta dessa frågor på allvar. Och just den sensibilitetet är per definition inte framträdande i ett progressivt och optimistiskt samhälle. Finns det något litet positivt som nuvarande kris för med sig så är det nog att den tvingar fram detta: tvingar progressiva att handskas med de många dilemman och målkonflikter som ett samhälle som vårat ofrånkomligen står inför givet den värld vi lever i.