Läsreflektion: Sandelind och Miller om välfärdsstat, jämlikhet och asylrätt

Jag utlovade att jag skulle vara ganska publik i min forskning. Sanningen är naturligtvis att det är lite jobbigt, eftersom man måste sänka trösklarna för när man släpper iväg tankar och text. Men här kommer trots allt några tankar i steget.

I en läsvärd krönika argumenterar Clara Sandelind att vi borde differentiera rättigheter mer utefter vilket förhållande de står i till den svenska staten. Dvs om ett argument mot nuvarande invandring är de omfattande sociala rättigheter som medborgarna har, så skulle en lösning vara att dessa mer omfattande rättigheter undanhålls asylsökande och människor med uppehållstillstånd. Då kan den mer grundläggande asylrätten värnas.

Att differentiera kategorier på detta sätt är naturligtvis en ovan och problematisk tanke i liberaldemokratiska samhällen, särskilt sådana som det svenska med starka jämlikhetsideal. Vad idén krockar med är att vi har en mycket tydlig förväntan om att de som lever på territoriet ska utgöra en samma slags statuskategori. Undantag från detta måste vara små och tidsbegränsade.

Sandelinds lösning är tveklöst en teoretisk möjlighet. Men att uppbåda legitimitet för en sådan lösning, och de sociala konsekvenser som det lär innebära, ser jag som mycket svårt, och på det hela taget inte en väg att rekommendera.

Anna-Greta Leijon (invandrarminister 1973-76) i sin självbiografi 1991:

David Miller 2008a om implikationerna av idealet om jämlikt medborgarskap:

***

Det är också intressant att Sandelind tydligt säger att hon vill diskutera frågan på moralisk nivå, inte bara på juridisk (dvs vilka rättsliga konventioner vi faktiskt är förbundna till). Likväl tycker jag att hon diskuterar asylrätten som generell och grundläggande oberoende av ett lands förhållande och geografiska läge till konfliktzonen och de individer som är på flykt därifrån. Dvs hon undviker den fullständigt grundläggande frågan huruvida Sverige är förstaland. Gäller diskussionen (den moraliska diskussionen, vill säga) ett land som inte är förstaland så kan man nog inte använda sig av argumentet att våra skyldigheter gentemot de som söker sig hit bygger på att de annars vore utsatta för krig och förföljelse. När flyktingen flytt Syrien och kommit till Turkiet så börjar, i förhållande till tredjeland, den moraliska distinktionen mellan flykting och ekonomisk migrant att suddas ut.

Distinkionen bygger på att den ene lämnar sitt land på grund av fara för sitt liv, etc, medan den andre migrerar på grundval av en önskan att öka sina livschanser. I förhållande till tredjeland är denna skillnad inte längre så tydlig. När vi accepterar en kvotflykting från ett läger i Turkiet så är det inte ”skydd” Sverige erbjuder denne flykting. Turkiet erbjuder skydd, men inga livschanser (ekonomiska, sociala och politiska rättigheter). Vad Sverige kan och bör erbjuda är livschanser. Diskussionen bör gälla hur många vi vill och har möjlighet att ta emot givet detta, och hur ”egna” intressen vägs mot en bättring av dessa andras intressen. Dvs frågan som står på spel är inte längre den Sandelind hävdar, nämligen ”allas lika värde” (Jag antar att hon med detta menar att asylrätten härleds som ett minimikrav ur ”allas lika värde”. Det lär inte vara total likabehandling hon avser åtminstone.)

För egen del anser jag nog att vi måste bli på det klara med att vad vi (Sverige) erbjuder är kvalitativt annorlunda än ”skydd”. Jag tycker det är märkligt att på direkta jämförelser med Jordanien och Turkiet och kritiska frågor på temat ”Dessa mycket fattigare länder tar ju emot många fler än Sverige”, så tycks Löfven och många andra vara rätt svarslösa.

***

En bra sak med Sandelinds artikel är dock att det öppnar för frågor om vilka skyldigheter som asyl egentligen ställer på värdlandet. Här är debatten i Sverige lite skev. Låt oss acceptera att asylrättens skyddsbehov verkligen är det som motiverar det stora flyktingmottagande som vi har idag. Varför är då hela tiden utgångspunkten att slutmålet är fullskaligt inträde i gemenskapen? Om man utgår från asylrätten och skyddsbehovet, så kan man ju rimligen hävda att våra skyldigheter inte sträcker sig längre än tillfälliga uppehållstillstånd och mycket begränsade rättigheter. Dvs den egentliga innebörden av ”asyl”. Men ett väldigt vanligt argument i debatten är exempelvis att TUT ”försvårar integrationen”. Detta är en mycket bra illustration av att själva skyddsgivandet står i skuggan, och att det tysta antagandet är ett mål och förväntan om att de som kommer fullkomligt ska inträda i samhället. Dessa senare mål och ambitioner är dock inget som följer av rätten till asyl.

Miller 2015a om innebörden av asyl:

Referenser:

Leijon, Anna-Greta. 1991. Alla rosor ska inte tuktas. Stockholm: Tiden.

Miller, David. 2008a. “Immigrants, Nations, and Citizenship”, The Journal of Political Philosophy, vol. 16, nr 4, s. 371–390.

Miller, David. 2015a. “Justice in immigration”, European Journal of Political Theory, vol. 14, nr 4, s. 391–418.

Sandelind, Clara. 2015a, 4/11. “Människan måste sättas före nationen”, Bohuslänningen. Hämtad 2015–11–05 från http://bohuslaningen.se/asikt/ledare/1.4436195-manniskan-maste-sattas-fore-nationen.

1 thought on “Läsreflektion: Sandelind och Miller om välfärdsstat, jämlikhet och asylrätt”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s