Svar till Peter Wolodarski

Hej Peter,

När jag fick ett mejl från dig i fredagskväll så inleddes mitt mejlprograms notismeddelande med: ”From Peter to Me”. Och ja, för en liten millisekund flög tanken att du skrivit för att kommentera mina kritiska synpunkter som jag publicerade förra helgen. Men det visade sig att det bara var ett massmejl med länkar till några av era senaste artiklar.

Likväl måste jag ändå svara. För rubriken på ditt mejl löd: ”Över hela landet sprids och delas orden om allas lika värde”. Och mitt hjärta sjönk.

Sjönk? Är det en rasist som skriver detta? Nej, låt mig berätta. Mitt hjärta sjönk därför att jag de senaste veckorna grubblat en del på det här med flyktingkrisen. Jag har grubblat på vad som är rätt och fel. Många i vårt land har gjort samma sak. Hur kan flyktingkrisen lösas? Vilken politik är den mest humana, människovärdiga, rättvisa och rationella? Vilka metoder? Vilka uppoffringar?

Mitt hjärta sjönk därför att jag blev påmind om att jag är rejält besviken. Varför har du och din redaktion inte nämnvärt hjälpt till att fundera kring dessa svåra frågor? Argumenterat kring transportörsansvaret, humanitära visum, EU:s yttre gräns och dess upprätthållande, villkor för asyl och uppehållstillstånd, storlek på flyktingkvoten, situationen i flyktinglägren, eller kring huruvida kostnader för flyktingmottagning bör räknas av från biståndsbudgeten. Jag hade förväntat mig initierade resonemang kring dessa frågor, som jag själv aldrig tidigare funderat nämnvärt på. Vad är en rimlig ståndpunkt? Vad bör göras?

Jag hade som sagt förväntat mig det. Jag är en DN-person. Min familj har alltid varit en DN-familj. Jag behöver nog inte förklara för dig vad jag menar. Mina värden är era: humanism, rationalism, reformism.

Men vad har ni erbjudit mig? Ett kändisupprop och en kampanj mot rasism. Låt mig citera ur Björn Wimans text från när ni lanserade er kampanj:

Kerstin Ekman är också en av de 100 svenskar som ställer sig bakom den manifestation för humanitet och medmänsklighet som Dagens Nyheter inleder i dag. I sin text påminner Ekman om den ”guldreserv” av humanism som gjort Sverige till en dröm för många människor – och som nu borde göra oss väl rustade att agera anständigt inför det fåtal som kommer hit av de miljontals som nu flyr från krigets helvete i Syrien och Irak.

För mig är en av poängerna med DN:s upprop att påminna om den breda enighet som råder i det svenska samhället kring upplysningens kanske allra mest konstituerande tanke: den om alla människors lika värde.

Jo, jag berörs också av ödena hos de flyktingar som kommer hit, och känner glädje över den våg av solidaritet och hjälpinsatser som frivilliga människor har bidragit med. Men att vi ska bete oss anständigt mot de som tar sig hit svarar inte på någon enda svår fråga. Det är ju innebörden och svårigheten att förverkliga solidaritet, humanism och människors lika värde i den komplexa flyktingfrågan som är vad jag har grunnat på.

Det är där ni har svikit. Ni har inte gett mig några relevanta resonemang, inte klargjort vad som står på spel, vilka avvägningar som måste göras. Det har funnits gott om tid att följa upp er kampanj med texter av mer problematiserande och sakpolitiskt slag. Istället avsatte ni utrymme och tid åt att skriva en artikel som lyfter en metadebatt om att vissa skribenter ironiserat över ert kändisupprop och klagat över ”godhetstävlan”.

Jag förstår att ni själva anser att ”klargjort vad som står på spel” är precis vad ni har gjort. Solidaritet mot hat och rasism. Upplysning mot mörker. Jag ska inte ironisera över denna er godhet. Onekligen finns hatiska grupper i vårt samhälle, och människor som drömmer om att ställa sig på Öresundsbron med en kulspruta.

Likväl finns det en hel del i själva utgångspunkterna för er kampanj som jag finner mycket märkliga.

De glömda miljonerna

Det bästa sättet att beskriva dessa tvivel tror jag är att sätta tänderna i några rader av Wiman, som jag tror uttrycker kontentan av er kampanj: vi måste ”agera anständigt inför det fåtal som kommer hit av de miljontals som nu flyr från krigets helvete i Syrien och Irak”. Detta påstående är ju till synes oproblematiskt. Men det rymmer inte mindre än tre antaganden eller attityder som är värda att ifrågasätta.

Vad är det exempelvis som gör att Wiman så ogenerat erkänner att de som kommer hit är en försvinnande del av de nödställda men inte funderar ett ögonblick på våra skyldigheter gentemot denna långt större grupp? Och dessutom har mage att något stycke senare dra till med just ”allas lika värde”.

12 miljoner människor har drivits på flykt av kriget i Syrien. Av dessa har drygt 4 miljoner lämnat landet, och är därigenom inom räckhåll för direkt svensk hjälpinsats. Jag behöver nog inte repetera dessa siffror; du har ju säkert också sett Rosling stapla Lego och Duplo i Aktuellt. Men varför har nästan allt ni skrivit handlat om de små legobitarna i Europa och den ännu mindre andelen som tar sig till Sverige, och nästan inget om situationen och möjliga lösningar för de långt större bitarna av duplo i Syrien och dess grannländer?

Er kampanj är jättefin, men funderade ni någonsin på att istället göra en nationell kampanj för att ge stöd åt UNHCR och de allvarligt underfinansierade flyktinglägren? Varför gjorde ni inte en kampanj för att hjälpa alla dessa miljoner som befinner sig i nöd och hopplöshet. En kampanj som uppmanade gemene man att ge bidrag till hjälporganisationer, och som pressade politiker och Sida att skjuta till nödpengar. Ett nytt Live Aid, en ny Marshallhjälp. Hade inte det varit en kampanj för humanitet och medmänsklighet?

Varför inte ta emot fler?

Det sägs ofta att hjälp i närområdet inte är lösningen. Trycket är för stort, grannländerna är ”mättade”. Men då blir ju frågan: borde vi inte avlasta dessa länder genom att ta emot fler kvotflyktingar eller bevilja humanitära visum?

Detta leder oss till den andra märkligheten i Wimans mening. Det passiva konstaterandet att endast ett fåtal lyckats ta sig hit från ”krigets helvete”. Borde då inte en kampanj för humanitet och medmänsklighet inriktas på att få hit fler? Mitt förra inlägg handlade om detta. Hur kommer det sig att vi agerar sjukhus åt de stackare som lyckats ta sig hela vägen hit, men knappt ens funderar på att skicka en ambulans.

Visst kan er ståndpunkt om flyktingkvoter i EU innebära att fler ska få skydd. Men faktum kvarstår att budskapet är att andra ska hjälpa mer. Och hursomhelt kvarstår ju de hinder som skapar ”döden i Medelhavet”. Så varför har ni inte gjort en kampanj för kraftigt ökad svensk flyktingkvot och lagliga vägar att söka asyl? I din ledare i april var du glasklar över att orsaken till att de asylsökande var så fåtaliga var de hinder som EU sätter upp: ”Så förhindras människor rent fysiskt att utnyttja sin rätt att söka asyl”.

Varför blev då er kampanj, när väl flyktingkrisen kom på agendan, blott att vi ska agera solidariskt och humant mot de som lyckas ta sig hit? Var det verkligen den politiskt och moraliskt mest relevanta frågan?

Jag ska dock inte låtsas som att jag inte förstår. Skälet är naturligtvis att frågan inte lämpar sig för en kampanj över huvud taget. Jag tror inte det är någon tillfällighet att ni till skillnad från andra organisationer som kampanjar för humant flyktingmottagande inte direkt ifrågasätter upprätthållandet av EU:s yttre gräns, transportörsansvaret, eller driver frågan om humanitära visum. För en snabb konsekvensanalys av sådana åtgärder leder till att verkligt svåra frågor måste ställas.

Det är naturligtvis genom att undvika att driva en sådan mer aktivistisk agenda som ni också kan undvika de svåra frågorna. Som sagt, jag är inte helt nöjd som läsare.

Varifrån flyr människorna?

Nåväl, det finns en tredje sak i Wimans mening som jag vill diskutera. Och nu kommer jag låta hjärtlös och cynisk, men ha lite tålamod så ska jag förklara. Är flyktingarna verkligen på flykt från ”krigets helvete i Syrien”. Ja, i grund och botten är de naturligtvis det. Det är krig i deras hemland, och de är på flykt. Men samtidigt gäller det att försöka se det som finns mitt framför näsan. De flesta som flyr till Europa har redan flytt Syrien. Varifrån avseglade båten med Alan Kurdi och hans familj? Turkiet. Hur länge hade de levt där? Tre år. Det känns lite banalt, men med tanke på många skribenters och politikers retorik så är det bäst att skriva detta i klartext: Man flyr från Syriens grannländer. Om du vill höra några flyktingröster som bekräftar denna bild så leta upp den utmärkta flyktingspecial som sändes i P1 i torsdags. Du kan också titta på en karta.

Som sagt, i grund och botten är de naturligtvis på flykt från Syrien, något annat vore absurt att påstå. Likväl är min poäng inte en retorisk fint. Det är att sätta ljuset på den moraliskt relevanta jämförelsen. De asylsökandes alternativa levnadsbetingelser är inte krig och förföljelse i Syrien, utan livet som flykting i Turkiet, Libanon och Jordanien.

Detta är inte cynism eller ett förminskande: jag förstår mycket väl varför de vill fly därifrån. Jag har, tror jag, förmåga att sätta mig in i hur det vore att leva från dag till dag i ett flyktingläger, med ständigt minskande hopp om att återvända till mitt hemland, och utan ekonomiska, sociala eller politiska rättigheter som möjliggör att bygga en ny tillvaro åt mig och min familj. Hur skulle jag ha agerat i den sitsen om hade haft pengar nog att fly? Väntat längre eller kortare än Alan Kurdis familj?

Att resonera så här tvingar oss dock att tänka klart kring frågan om våra insatser och skyldigheter gentemot det fåtal som kommit hit respektive de miljoner som finns kvar.

Om jag har räknat rätt så är kostnaden för en asylsökande från Syrien, bara räknat på summan som avräknas biståndsbudgeten, 93 000 kronor. Detta ska jämföras med det svenska biståndet till Syrienkrisen på ca 300 miljoner, vilket innebär en satsning på 25 kronor per flykting. För varje 10 000 kronor i kostnader för den asylsökande så satsas 2,70 på flyktingen i Mellanöstern.

Detta är naturligtvis helt i linje med devisen att hjälpa ”det fåtal som kommer hit”. Men på vilket sätt är det ett uttryck för ”allas lika värde”?

Peter, jag tror det behövs lite mer problematisering i din tidning.