Kommentar till Per T Ohlsson om skiftet i migrationsdebatten

Per T Ohlssons söndagskrönika motiverar en liten uppföljning av mina tidigare inlägg angående migrationsdebatten. Här finns en del att kommentera.

Budskapet i texten är att de nuvarande tendenserna både i debatten och vissa allianspartiers policies är djupt olyckliga och bäddar vägen för ännu större framgångar och inflytande för SD. Skiftet, framförallt på ledarsidorna, kritiserar Ohlsson bland annat på detta sätt:

Den praktiska invändningen är att anpassning kan gynna Sverigedemokraterna genom att legitimera partiets verklighetsbild. Danmark utgör ett varnande exempel. Där har Dansk folkeparti blivit näst störst trots andra partiers ihärdiga anpassning.

Det ironiska är att Ohlsson bara några stycken ovan beskrivit SD:s osannolika väljarframgångar i Sverige. Partiet är ju redan nu med och tävlar om att vara största parti. Och denna utveckling har ju skett är under tiden som hans rekommenderade linje i debattklimat och policy har varit gällande. Att då förnumstigt dra fram Danmark som “varnande exempel” är ju rätt anmärkningsvärt. Det är som om texten var skriven i en svunnen tid då SD hade runt 5 procent, snarare än närmare tjugo. Borde inte Ohlsson snarare bjuda på en liten smula självkritik? Eller iallafall förklara varför hans linje, som hittills inte tycks varit lyckosam, ändå bör bibehållas. [1]

Låt mig ge ett förslag på var lite självkritik skulle vara lämpligt. Det gäller det onyanserade debattklimatet. Den aktuella texten av Ohlsson utgör ett exempel i sig. Varför, i Ohlssons beskrivning, är de enda två tänkbara skäl till ändrade positioner i migrationsdebatten antingen smygrasism eller maktpolitiskt motiverad normalisering av ett nynazistiskt parti? Varför envisas Ohlsson med att sammanföra all kritik av migrationspolitiken med denna rörelse? Varför är hederliga motiv helt otänkbara? SD:s flyktingpolitik beskrivs som extrem, men det står klart att i Ohlssons värld finns inga mellanpositioner som inte i slutändan syftar till att legitimera denna extrema ståndpunkt. Medan det tydligen existerar “respektabla” röster som tar upp integrationsproblem, så kan det inte finnas respektabla röster som vill minska invandringen.

Retorik av Ohlssons typ borde stanna upp vid det faktum att vi faktiskt har en reglerad invandring. Den utgör en konkret påminnelse om att de flesta erkänner en målkonflikt och att vi tvingas göra praktiska avvägningar. Hur det då inte kan finnas något spelrum att diskutera nivåer — utan att utdefinieras som extremposition och samröre med nynazism — det är lite av en gåta.

Lars Stjernqvist skrev häromdagen i Skånska Dagbladet om när han som partisekreterare för S för femton år sedan förhandlade med MP. Den största svårigheten var migrationsfrågan. Men den slående kontrasten mot idag är att det då var möjligt, trots “högt och hårt” tonläge, att inta olika positioner utan brännmärkning:

Jag hörde emellertid ingen hävda att vi Socialdemokrater var främlingsfientliga eller flirtade med mörka krafter. På den tiden var det möjligt att resonera om flyktingfrågor och integration på samma sätt som om alla andra frågor. Det fanns utrymme för nyanser.

Sedan dess har debattklimatet gjorts oförsonligt och moralistiskt. Varför har Ohlsson bidragit till detta? Frågan känns angelägen. Per T Ohlsson har i en tjock bok och i hyllande ordalag beskrivit den svenska politiska kulturens tendens till pragmatism och kompromisser. Men Ohlsson själv vill frammana bilden av ett politiskt landskap där all kritik av en av Europas mest liberala migrationspolitik är att legitimera en nynazistisk rörelse. Det är lite märkligt.


  1. Ohlsson kan naturligtvis invända mot premissen att politiken har misslyckats. Han kanske menar man att om vi anammat den danska strategin så hade SD snarare haft 40 procent, så att i jämförelse har strategin i själva verket varit extremt lyckosam? Men den måttstocken har vad jag vet aldrig använts tidigare.  ↩
Annonser