Vad utesluts av tystnadsnormen?

I fredags skrev Niclas Lindberg, generalsekreterare i Svensk Biblioteksförening, ett långt förtydligande. Lindbergs ståndpunkter i det nya inlägget är nyanserade och vettiga, och inlägget är välskrivet och klart värt att läsa. Man behöver naturligtvis inte hålla med om att biblioteken ska rymma och anordna allt det Lindberg vill, eller man kan tycka att aktiviteterna tydligare bör utformas och lokaliseras så att huvuddelen av biblioteket förblir präglat av lugn och ro. Men hans position och argument är inte längre yviga och extrema.

Så skönt att han har ändrat sig. Skönt att han tagit sitt förnuft till fånga, så som jag så snällt rådde honom härom dagen.

Men se, han påstår sig inte ha ändrat sig alls. Detta nya inlägg är bara ett förtydligande, och han inskärper i kommentarsfältet att ”Jag har sagt samma sak hela tiden”. Vad menar sig då Lindberg ha sagt hela tiden? Jo, att han i respons till ”de absoluta kraven på tysthet som framförts” har stått upp för bland annat:

  • att äldre människor utan digital vana kommer till biblioteket och får hjälp att använda de publika datorerna, trots att detta inte kan göras tyst: ”Man pratar med varandra, datorerna låter, skrivarna låter”.
  • att man ska kunna ”använda skype för att t ex få kontakt med släktingar i andra delar av landet och världen”.
  • att det är ofrånkomligt att det uppkommer ”tal och ljud i lånediskarna och informationsdiskarna samt vid återlämnings- och utlåningsmaskiner. Likaså i samband med programverksamhet, författarbesök, föredragen, debatterna samt sagostunderna och bokpraten för barn och skolklasser”.
  • att ”alla de som besöker ett bibliotek och som pga av olika funktionsnedsättningar talar högre, utstöter ljud och beter sig på ett sätt som kan störa andra och hur viktigt de är att de känner sig välkomna”

Med undantag för punkten om Skype är detta fullkomligt triviala saker. Är detta verkligen vad Lindberg tidigare har sagt? Först och främst kan man notera att utöver punkten om funktionshindrade handlar Lindbergs nya svar inte alls om normer. Han vill nu bara diskutera verksamheter och aktiviteter. Det är bra, jag tycker också att det är där debatten i huvudsak bör föras. Men det kan inte sägas representera ”vad jag har sagt hela tiden”. Hans tidigare inlägg, som jag diskuterat här och här, handlar om normer, värderingar, uppförande, likriktning och ”allas rätt att vistas på bibliotek”. Detta är inte samma sak, såvida Lindberg inte menar att ett skype-förbud skulle inkräkta på någons rätt att vistas på biblioteket.

Har det då varit funktionshindrade personer som Lindberg pratat om all along? Det skulle ju förklara det jag häromdagen betraktade som absurt: att Lindberg knöt ihop en persons handlingar med dennes person, så att en regel eller norm som utesluter ett visst beteende också kunde betraktas som ett uteslutande av personen. Men detta verkar tveksamt. För det första har han vad jag sett inte nämnt funktionshindrade tidigare. (Jag funderar dock på om påståendet att biblioteksanställda bland annat har att balansera behoven mellan ”Den som gapar och skriker och den som blir rädd för det” handlar om detta. Svårt att bedöma.) För det andra är utgångspunkten i hans diskussion om normer också att människor ”tänker olika” och ”har olika normer och värderingar” – dvs inte att vissa ofrånkomligt beter sig annorlunda pga av kroppsliga eller mentala förmågor.

Men låt oss ta fasta på det bra, och alltså diskutera vilka aktiviteter, snarare än personer, som utesluts av den tystnadsnorm som Lindberg kritiserar. Lindberg påstår att hans meningsmotståndares ståndpunkt är ”ett absolut krav på tysthet”. Och då följer ju naturligtvis att samtalen vid lånedisken, och bibliotekarien som berättar hur man hittar en viss avdelning eller var toaletten är lokaliserad, likväl som tangentbordens och skrivarnas ljud borde förbjudas och avlägsnas. Med denna tolkning blir det så klart hans motståndares åsikter som framstår som barocka, och han själv står där som företrädare för rim och reson.

Detta är naturligtvis en ganska excentrisk läsning av debatten, och syn på vad ”tysthetsnormen” implicerar. Om vi istället tittar tillbaka igen på vad Lindberg faktiskt tidigare skrivit, så kanske vi kan få en bättre bild av vad debatten gäller. Så här skrev Lindberg 5:e juni:

[Biblioteksanställda] jobbar hårt för att hitta en balans mellan olika användares behov och förutsättningar. Den som vill sitta lugnt och plugga, de som vill sitta i grupp framför den publika datorn och kolla you-tube, den som vill debattera med andra och den som vill läsa tidningen i avskiljdhet.

Ett uppenbart sätt att beskriva vad debatten handlar om är att man har olika åsikter om vad som just utgör en rimlig balans mellan den här typen av önskningar. Exempelvis anar jag av själva sättet Lindberg beskriver dessa motpoler (som ”behov och förutsättningar”) att han ser dem som lika fullt rimliga och värda att tillmötesgå. Jag och andra som förespråkar att tystnad på bibliotek skulle naturligtvis säga att den som söker läsro bör prioriteras framför den som vill debattera i tidningsrummet eller titta på youtube på datorn, och att det är därför är motiverat med normer och regler som uttrycker och förverkligar denna prioritering. Utöver frågan hur man rent allmänt uppför sig på bibliotek, så är det detta debatten bör handla om. Man kan självklart som Lindberg inta en annan ståndpunkt och argumentera för den. Mycket svårare än så är det inte. Det är därför olyckligt att Lindberg återigen vill föra en principiell diskussion som han uppenbart inte behärskar. Att han låtsas som att tysthetsnormen som förespråkats varit ”absolut”, och att det vore omöjligt att göra en distinktion mellan ljud som kommer av normalt datoranvändande (tangentbord, skrivare etc) och aktiviteter som skype och youtube.

I ett tidigare inlägg framkastade jag hypotesen att Lindberg gjorde sig dummare än han är när han tycktes ignorera att den som väsnas förstör för de som är tysta, medan det omvända normalt inte gäller. Jag börjar nu tvivla på denna hypotes. Som kritik av tystnadens förespråkare vill Lindberg i sitt nya inlägg gärna måla upp en motsättning mellan en bakåtsträvande tysthetsnorm en framåtblickande syn på bibliotek där datorerna har en central plats: för äldre som inte har egen dator; för de som vill ta del av bibliotekens anslutningar till diverse arkiv och databaser och digitala prenumerationer; för de som vill skypa; och för de som vill titta på youtube-klipp. Han tycks vilja få frågan om tysthet att handla om läsro vs datorer. Detta är avslöjande. För värdet av tystnad kvarstår uppenbart även om man helt tar bort bokläsarna ur ekvationen (dvs föreställer sig en helt separat datorsal). Har Lindberg tagit sig tid att föreställa sig hur det skulle vara för den datorovana pensionären att försöka göra sina ärenden – eller ta emot bibliotekariernas hjälp och instruktioner – om man sitter bredvid några som genomför ett skype-samtal? Ägna några sekundera åt att visualisera en sådan situation. Det är således rätt uppenbart att tystnadens logik kvarstår: Om en av fem datorer i salen används av några grabbar som tittar och kommenterar fotbollsklipp på youtube så drabbas de fyra som kommit för att göra efterforskningar till en skoluppsats, för att släktforska, för att läsa digitala tidningar från sitt hemland, etc. Lindberg ger fortfarande inga tecken på att förstå denna egenskap hos – det är bäst jag använder citattecken nu – ”tystnaden”. Han verkar inte inse att ”tystnadsnormen” är värdefull även för alla dem som kommit just för att använda de digitala resurser som Lindberg med rätta lyfter fram som centrala för ett modernt bibliotek.

Kanske håller Lindberg trots allt med, och ser detta som goda skäl att ytterligare uppdela biblioteksmiljön. Han skulle kunna argumentera för att separata datorsalar för youtube, skype och andra ljudliga aktiviteter inrättas på alla bibliotek. Det vore utmärkt om han ville göra det. För då skulle vi äntligen kunna börja väga prioriteringar mot varandra. Prioriteringar som i Lindbergs tidigare resonemang i största mån ignoreras — som sagt, Lindberg är inte den som gärna erkänner att skype och youtube har några ”kostnader” i termer av inverkan på andra besökare. Men med separata salar kan vi få en verklig prislapp – i kronor och biblioteksyta – för det Lindberg önskar, och kan börja väga aktiviteter mot varandra på riktigt.

Kan man vänta sig att Lindberg skulle stå upp för en sådan prioritering när det kom till kritan? Jag ska inte låtsas bli förvånad, men återigen finns tydliga tecken på att Lindberg inte vill ta ansvar eller erkänna en kostnad för det han argumenterar för. När Lindberg diskuterar bibliotekens ambition att skapa olika ”miljöer” i sina lokaler så avslutar han resonemanget med att säga:

ytterst är [det] ett politisk ansvar att se till att biblioteken har resurser till tillräckligt stora lokaler och tillräcklig bemanning för att klara alla sina uppgifter.

Ett plattityd som utgör en bekväm ansvarsflykt. Vad som ska falla in under ”alla sina uppgifter” är ju vad frågan handlar om. Att förneka att det finns en sådan fråga, och att skylla eventuella svårigheter att få ihop alla olika aktiviteter och verksamheter under ett tak på politikers bristande ansvar och finansiering, det är tyvärr lika symptomatiskt som sorgligt i den här debatten.