Tysthetsnormen och två typer av regler

Malte Persson har ett bra inlägg i dagens Expressen, där han kritiserar Niclas Lindbergs resonemang. Bland annat skriver Persson:

Lindberg jämför det faktum att tysta personer störs av dem som väsnas med att sådana som väsnas stör sig på folk som är tysta. Vilket är som att jämställa en ickerökares irritation över att någon röker med en rökares irritation över att någon inte röker. Och av det dra slutsatsen att det är exkluderande om man inte får röka på bibblan.

Jag hade tänkt ta upp detta igår, men kände att det ledde bort från huvudpoängen. Hursomhelst, visst är det märkligt av Lindberg att helt ignorera asymmetrin mellan den som är tyst och den som väsnas: väsnaren förstör per definition för den som vill åtnjuta en tyst miljö, medan den tyste inte inkräktar på den väsnandes aktiviteter. Lindberg är nog här, för att använda en engelsk term, disingenuous: han vet egentligen bättre, men det råkade gå emot hans poäng.

Det mer grundläggande problemet i Lindbergs argumentation ligger dock på annat håll. Malte Persson försöker beskriva det genom att säga att Lindberg et al gör…

en mycket excentrisk läsning av ordet “alla”. Det står i lagen att “folkbiblioteken ska vara tillgängliga för alla”. Det står inte “för alla oavsett om de pratar i mobiltelefon” etcetera.

Persson har väl rätt på sätt och vis. Men jag tycker det är mer klargörande att identifiera problemet inte i synen på ”alla”, utan tvärtom synen på den enskilde. Vad som verkligen präglar Lindbergs argumentation är att han inte skiljer mellan en människas handlingar och hennes person. Det är på grund av att Lindberg så hårt knyter individens handlingar till individen själv som en enkel uppföranderegel anses medföra att “alla inte är välkomna”. Men om man tänker på det viset så suddar man ut en politiskt och etiskt helt central distinktion mellan två typer av regler. Kontrasten framstår genast om vi begrundar en regel som verkligen skulle utesluta en grupp människor: säg “Finsktalande personer får inte vistas i biblioteket”. En sådan regel utestänger en kategori av människor, inte bara ett beteende.[1] Att Lindberg suddar ut denna distinktion är roten till det onda. Den märkliga tolkningen av ”alla” är ytfenomenet.


  1. Med det sagt är gränsdragningen mellan person och handling – och dito typ av regler – självklart inte skarp. En uppföranderegel som säger “Det är förbjudet att tala finska på biblioteket” är naturligtvis uteslutande, trots att det står finsktalande
    fritt att inte yttra ett ord eller prata på ett annat språk. En regel som förbjöd bärandet av kepsar skulle såklart framställas som en uppföranderegel, men det är uppenbart att både motiv och effekter har med grupp och identitet att göra.
    Men det finns en gräns, och de flesta uppföranderegler i vårt samhälle är orimliga att betrakta som uteslutande av individer. En regel och norm om tystnad är definitivt en sådan: tystnad finns på alla människors handlingsrepertoar, och högljuddhet
    kan inte beskrivas som ett outplånligt personlighetsdrag.