Två reductio-argument i biblioteksdebatten

I svensk debatt har man länge kunnat uttrycka sig på ett sätt som utgår från att en norm är detsamma som någonting problematiskt. Att identifiera en norm är att identifiera ett problem. Själva ordet har haft en negativ klang. Jag trodde att en tillnyktring var på väg, men ett nytt exempel kom i den aktuella biblioteksdebatten. När Niclas Lindberg, generalsekreterare i Svensk Biblioteksförening, möttes av kritik skrev han: “Utmålas som stolle för att jag motsätter mig tysthetsnormen och hävdar allas rätt att vistas på bibliotek”. Här är alla kodorden är på plats.

Lindbergs argumentation har mött en hel del välfunnen kritik. (Så mycket att det kanske trots allt ska ses som tecken på just ”tillnyktring”: det finns numera gränser för hur slappa normargument som får passera obemärkt.) För givet Lindbergs principiella argumentation är det lätt att kontra med reductio ad absurdum-argument. Detta eftersom Lindberg menar att regler för hur man ska bete sig på biblioteket är exkluderande, och därför inte förenliga med bibliotekslagen. I en facebook-uppdatering (5:e juni) skriver han:

Biblioteksanvändare är inte en homogen grupp, de tänker inte lika, agerar inte lika, beter sig inte lika. De har inte samma normer och samma värderingar. Alla som använder ett bibliotek måste dock visa respekt gentemot varandra och förhålla sig till att själv är vare sig facit eller norm. Om jag retar mig på att någon inte sitter still och är tyst betyder inte det att jag är facit/norm och den andra har fel. Och tvärtom – om jag är utåtagerande och väsnas får jag inte irritera mig på alla som sitter tyst och stilla. Vi tycker, tänker och agerar olika men har samma rätt att finnas och vara i biblioteket […].

[…]Biblioteken ska alltså inte vara en institution för likriktning eller implementering av normer. Tvärtom – enligt bibliotekslagen ska de inta en neutral hållning.

Detta är ett principiellt argument emot att sätta upp regler överhuvudtaget: Besökarnas olika preferenser och beteenden måste ovillkorligen accepteras – något annat är ”likriktning” och inte ”neutralt” i bibliotekslagens mening. Denna hållning är naturligtvis extrem, eftersom den inte kan utesluta, som Ivar Arpi retsamt påpekat, att man kan gå till biblioteket för att anorda en grillfest.

Poängen med ett sådant reductio-argument är inte att grillfest, rökning, eller joddling är något som Lindberg faktiskt skulle acceptera. Poängen är att han inte skulle kunna motivera sådana förbud. Reductio-argumentet bygger på att Lindbergs argument så att säga är för starkt. Det sopar bort det som Lindberg vill sopa bort – dvs ”tysthetsnormen” – men också alla andra normer och regler.

Grillfest-argumentet är giltigt. Men det finns också ett annat och kanske lite mer intressant argument att lyfta fram. Lindberg har gjort klart att hans åsikt är att biblioteken bör hysa många rum, däribland tysta läsesalar. Det är onekligen en rimlig ståndpunkt i frågan. Men kan Lindberg verkligen motivera den?

Dessa salar – där tysthetsnormen alltså ska gälla – är ju med Lindbergs egna argumentation exkluderande: de är bara öppna för vissa typer av människor, medan andra inte ”har rätt att vistas” där. Man skulle kunna sätta en kvällstidningsrubrik i stil med: “Generalsekreteraren: biblioteken ska ha salar där bara vissa typer av människor är välkomna”. Om detta låter orimligt så är det för att det är orimligt. Men det följer av Lindbergs egna argumentation.

För oss andra är det naturligtvis så att en läsesal är en sal som är öppen för alla som uppskattar dess egenskaper och är villiga att följa dess regler. ”Tysthetsnormen” är med detta synsätt inte exkluderande varken på läsesals-nivå eller biblioteks-nivå. Men Lindberg kan rimligen inte säga att den exkluderar människor från biblioteket, men inte exkluderar människor från läsesalen. Det han kan göra är att förklara vilket värde han ser uppkommer av sådan exkludering (enligt Lindbergs egna definition), och varför denna nytta ska väga tyngre än det faktum att vissa människor exkluderas.

Jag skulle därför vilja se Lindberg stå upp och försvara varför en offentlig institution som biblioteket ska inrätta läsesalar som bara är öppna för vissa typer av medborgare medan andra nekas rätten att vistas där.

Eller, förstås, att han ödmjukt backar från påståendet att tysthetsnormen fråntar människor rätten att vistas på bibliotek.