Karl XII:s snille och list

Förmögenhetsskatten under Karl XII blev inte långlivad. Men den står sig som exempel på vilken en slug och listig härskare han var:

Egendomen skulle taxeras vid särskilda sammankomster, där undersåtarna själva ledde förrättningen. Vid dessa taxeringsmöten skulle var och en uppge värdet av sin egendom inför alla grannarna. Tanken bakom detta var att grannarna skulle korrigera varandra om någon försökte smita undan och ange ett för lågt värde. Drivkraften till att kontrollera sin nästa var att det drabbade de andra i socknen om någon taxerade sig för lågt; då fick de övriga ta på sig en större del av bördan. Det var nog bönderna mycket väl medvetna om, och åtgärden blev därför ett effektivt kontrollinstrument för staten. Som kungen påpekade i förordningen: »det skadar allenast de andra medkontribuenter, om någon sig för ringa skattar».

[Det] var det på kontributionsränteriet man räknade ut hur stor procent som skulle tas ut i skatt av den samlade egendomen i landet. Det innebar att när undersåtarna deklarerade sin egendom hade de inte en aning om hur många procent skatten skulle bli. Det kan vara förklaringen till att några lät sig förledas av kungens argumentation i förordningen. Där står det nämligen att skatten skulle bli mindre om man taxerade sin egendom till ett högre värde än den egentligen hade. Kungen tycks mena att om alla upptaxerade sin egendom lite, i förhållande till vad den egentligen var värd, så skulle var och en få betala en mindre del av den totala skatten. Trots bristande logik var det undersåtar som trodde på detta och upptaxerade sin egendom; ett misstag som de dyrt fick betala.

Referens: Karlsson, Åsa. 1993. “Att ta från de rika. Karl XII:s förmögenhetsskatt 1713.” I Makt & vardag. Hur man styrde, levde och tänkte under svensk stormaktstid, red. Stellan Dahlgren, Anders Florén, and Åsa Karlsson. Stockholm: Atlantis, s. 136–39