Hume vs Locke om absolut monarki

Jag är äntligen igång med att recensera Andrew Sabls Hume’s Politics. Coordination and Crisis in the ‘History of England’ (för Statsvetenskaplig tidskrift). Utöver övergripande beskrivningar och omdömen har jag tänkt att ge lite mer substans genom att fokusera närmare på kapitlet ”Crown and Charter”, som behandlar framväxten av de två kluster av fundamentala auktoritetskonventioner som präglade Humes England: kungahusets makt å ena sidan, och de friheter och rättigheter som å andra sidan begränsade den. Här kommer nu några rader om det förstnämnda.

För att se vad som är särpräglat i Humes framställning, och inse de praktiska implikationerna, kan vi ta avstamp i Locke. För Locke, som var ute efter att understödja 1688 års revolution, var kungamaktens legitimitet den centrala frågan. Enligt den teori som Locke utvecklade så följde det att absolut monarki ”can be no civil government at all” (Locke 2002, 40). I sina essäer kritiserar Hume denna position som så orimlig och ointuitiv – ”repugnant to the common sentiments of mankind, and to the practice and opinion of all nations and all ages” – att den bakomliggande kontraktsteorin måste överges (Hume 1987, 486-7). 

I History of England kan man se varför. Humes historieskrivning tecknar bilden av de eviga striderna och maktkamperna, de fula knepen och de ”ärofulla” äventyren, som över århundradenas lopp hade ett förfärligt högt pris: de breda folklagrens trygghet till liv och egendom, och möjligheten att utöva det fredliga samarbetets och den ekonomiska verksamhetens stilla dygder. När man som läsare insett vidden av de eviga maktkamperna är man mer benägen att anse att en så simpel sak som en successionsregel, att exempelvis äldsta sonen tar över makten vid kungens bortfall, är ett framsteg i fredens tecken. När en sådan konvention fick fäste, dvs den accepterades i vida kretsar och ansågs rätt och riktig, så utgjorde detta ”the first victory of authority over power” (Sabl 2012, 153). 

Den viktigaste skiljelinjen går inte mellan absolutism och konstitutionalism, eller mellan monarki och republik, utan mellan de samhällen där auktoritetskonventioner styr snarare än att maktinnehav avgörs av ”brute force” och ”the swords of the soldiery” (Sabl 2012, 152-53). Etablerad och stabil kungamakt, även absolutistisk, blir för Hume ett politiskt framsteg. Lockes position innebär istället, med detta perspektiv, att han med ett apriori-argument suddar ut eller negligerar vad som historiskt sätt är en mycket långsam men fundamental process av att politiska konventioner växer sig starkare och mer avgörande än våldsmakt och dådkraft.

 

Referenser:

Hume, David. 1987. Essays: Moral, Political, and Literary. Indianapolis: LibertyClassics.

Locke, John. 2002. The Second Treatise of Government: and a Letter Concerning Toleration. Mineola, NY: Dover Publications.

Sabl, Andrew. 2012. Hume’s Politics. Coordination and Crisis in the ‘History of England’. Princeton & Oxford: Princeton University Press.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s