Albert O. Hirschman om konservatism och radikalism i samhällsvetenskapen

Jag vill passa på att uttrycka min högaktning för Albert O. Hirschman, som avled förra veckan. (Jag har varit lite isolerad, har denna händelse uppmärksammats i svenska medier?) Hirschman hör till mina idoler bland samhällsvetenskapliga forskare och författare. Hans The Passions and The Interests till exempel vilken pärla till bok!

För någon månad sedan läste jag en artkel av Hirschman, ”The Search for Paradigms as a Hindrance to Understanding” (1970). Jag tänkte återge ett resonemang som jag fann intressant (citerat nedan). Det handlar om konservatism och radikalism. Till viss del är resonemanget förlegat – Hirschman pratar om bl a om ”the conservative bias in social science in general”, vilket inte kan sägas vara en adekvat beskrivning av hur dagens samhällsvetenskap är präglad. Men det betyder inte att den mekanism som han pekar ut inte finns, dvs att funktionalistiska och rationalistiska förklaringar kan leda till att de förklarade fenomen ”befästs” i samhällsvetarens ögon. Frågor om vad som är möjligt och omöjligt, vad som är nödvändigt och vad som är kontingent, är naturligtvis empiriska frågor. För en viss typ av samhällsvetenskap är det dock lätt hänt att nödvändigheten och omöjligheten överdrivs.  Inte på grund av – vilket Hirschman klargör – någon inneboende konservativ ådra hos utövarna, utan genom själva förklaringslogiken. Men låt mig bara inflika: i min mening är dagens samhällsvetenskap (och politisk teori) präglad snarast av en naiv dragning i riktning mot kontingens och möjlighet.

Den andra saken jag finner spännande med stycket är att det identifierar att denna intellektuella benägenhet trots allt kan rymma stora svängningar mellan konservatism och radikalism. I ett samhälle som vi bedömer som hyfsat vettigt och välfungerande så kommer förklaringslogiken leda till en konservativ hållning. Det som är det är beroende av en mångfald faktorer och funktioner som genom ett komplext samband ser till att samhället är som det är. Men vänder vi blicken mot ett dysfunktionellt samhälle leder samma förklaringslogik antingen till defaitism eller radikalism. Om samhället är dysfunktionellt och förklaringen till detta ligger i ett antal djuprotade och samverkande institutioner och normer, så kan man uppleva att valet står mellan slutsatsen att förändring är omöjlig, eller slutsatsen att endast radikal förändring har en chans. Att det är all or nothing.

Nu har ni läst min stolpigt formulerade sammanfattning. Vilken miss! Ni skulle scrollat direkt ner hit till Hirschmans mer välfunna formuleringar:

The initial effort to understand reality will almost inevitably make it appear more solidly entrenched than before. The immediate effect of social analysis therefore convert the real into the rational or the contingent in to the necessary Herein, rather than in any conservatism of ”bourgeois” social scientists, probably lies the principal explanation of that much commented-upon phenomenon – the conservative bias of social science in general, and of functional analysis in particular.

This very conservatism makes, however, a strange turn when the target of the social scientist is a society that is viewed from the outset as backward or unjust or oppressive. For analysis will then make it appear, at least to start with, that the backwardness, injustice, and oppression are in reality far more deep-rooted than had been suspected. This is the original of all the vicious-circle and vicious-personality theories that seem to make any change impossible in the absence of either revolution, highly competent central planning with massive injection of foreign aid, or massive abduction of the young generation so that it maybe steeped elsewhere in creativity and achievement motivation.

Interestingly enough, then, the same analytical turn of mind that leads to a conservative bias in the case of a society that we approach without strong initial commitment to change, leads to a revolutionary or quasi-revolutionary stance in the case of societies that are viewed from the outset as unsatisfactory. In the case of the former, the analyst, like the ecologist, often becomes enamored of all the fine latent functions he uncovers, whereas in the latter case he despairs of the possibility of change (except for the most massive and revolutionary varieties) be- cause of all the interlocking vicious circles he has come upon.

Hirschman, Albert O. (1970) ‘The Search for Paradigms as a Hindrance to Understanding’, World Politics 22: 329–43, p 339.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s