Legitimitet, legitimering, och legitimeringsgrunder (kritik av Rodney Barker)

Det finns en hel del problem och svårigheter med att definiera legitimitet. Kanske ska vi till och med ge upp? Ja det hävdar åtminstone Rodney Barker. Enligt Barker är begreppet så luddigt och vagt att vi bör sluta prata om det. Däremot kan man särskilja legitimering från legitimitet. Medan legitimitet försöker fånga ett tillstånd eller egenskap hos ett politiskt system, så handlar legitimering om de handlingar och strategier som är ämnade att skapa/uppnå legitimitet. Enligt Barker går det inte att studera legitimitet, för det är blott ett metaforiskt begrepp som inte går att observera eller mäta. Legitimering däremot handlar om konkreta handlingar och objekt: kröningsceremonier, förskönande målningar, religiösa ceremonier, radiopropaganda, politiska tal, pampiga byggnader och arkitektur.

Politiker och regimer ägnar sig åt sådana handlingar, de försöker legitimera sin makt och sitt styre. Det som regimer och och styrande försöker uppnå med dessa legitimeringsförsök – det vill säga legitimitet – är dock en undflyende social konstruktion. Det är ett misstag av samhällsvetare att ens försöka studera detta; de begår det fundamentala misstaget att ”treat as real objects the alleged ends of political arguments, of rhetoric, of the justificatory side of political contest” (Barker, 2001: 24). Enligt Barker är studiet av legitimitet att jämföra med att börja leta efter Gud bara för att en kung eller dennes undersåtar gör hänvisningar till Honom (Barker, 2001: 26).

Däremot kan vi studera konkreta hänvisningar och motiveringar. Om enskilda människor hänvisar till Gud eller uttalar sig om statens legitimitet så måste våra förklaringar och beskrivningar naturligtvis rymma både ”Gud” och ”legitimitet”. Men vi har inga skäl att jaga efter referenten till dessa termer, inga skäl att betrakta dem som självständiga entiteter eller tillstånd som det är vår uppgift att studera. Legitimitet finns inte, ”any more than there are ’power’, ’honour’, or ’beauty’” (Barker, 2001: 25). Dessa skäl får Barker att vilja införa ett moratorium för begreppet legitimitet. Han vill istället flytta fokus till legitimering: ”It is the argument of this book that legitimation is a distinct and valuable concept” (Barker, 2001: 23).

Hur ska man värdera Barkers argument?

En sak finner jag märklig: om man ska prata om legitimering och legitimeringsstrategier, måste man då inte kunna säga vad målet för dessa handlingar är? Är det inte konstigt att lägga stort fokus på en typ av handling men vara fullständigt ointresserad av vad som prima facie är dess mål? På ett par ställen pratar Barker dessutom inte bara om legitimeringshandlingar utan också om ”successful legitimation” (Barker, 2001: 21). Vad menas med det? Måste han inte mena det diffusa legitimitet? Kan man prata om ”successful legitimation” utan att förklara vad som uppnåtts, vad som vunnits vid denna framgång? Är det inte som om man studerade straffsparksläggning i fotboll men samtidigt hävdar att begreppet mål är för luddigt eller inkoherent? Precis som att vi kan studera målningen av Napoleons kröningsceremoni, så kan vi studera Ronaldos ansats och tillslag. Men är vi nyfikna på vad som är ett lyckat legitimeringsförsök, eller lyckad straffspark, så måste vi ha ett begrepp om det som aktörerna försöker uppnå med dessa handlingar.

Vissa mänskliga handlingar har naturligtvis målsättningar som vi bör betrakta som helt illusoriska. I detta har naturligtvis Barker helt rätt. (Kanske är det just talet om ”framgångsrik” handling som rimmar illa med Barkers övriga ståndpunkter.) Låt oss följa Barker i att använda ett religiöst exempel. Låt oss säga att vi studerar hur en grupp agerar när de ber. Säg att de ber om att Gud ska ingripa och påverka ett världens skeenden. Som forskare kan vi studera dessa människors beteenden, handlingar och praktiker angående bön, både privat sådan och församlingens gudstjänster. Vi borde dock naturligtvis akta oss för att ta på allvar det som dessa handlingar försöker uppnå, dvs gudomlig intervention. Med en modifiering av Barkers ord: vi vore korkade om vi ”treat as real events the alleged ends of religious discourse”. Vi säger då: gudomlig intervention är inget vi kan studera, vi kan bara studera människors konkreta uppmaningar och förhållningssätt till sin Gud. Det är uppenbart att Barker tänker att detsamma gäller legitimitet/legitimering. Han gör själv analogin mellan legitimering och ”worship”. Men jag vill bita mig fast vid ”success”. I meningen före Barkers analogi så säger han att det är fullt möjligt att ”ask in what way, and with what success, does [the government] claim legitimacy” (Barker, 2001: 21). Går det ihop sig? Är det inte som att vi börjar prata om ”framgångsrik” bön eller dyrkan?

Problemet tycks vara att Barker vill göra sig av med begreppet legitimitet, och han jämför det därför med det orimliga i att betrakta målet för religiösa praktiker som något som ”finns”. Samtidigt kan han inte avhålla sig från att prata om ”framgångsrik legitimering”. Nu tror jag att ”framgång” inte går att använda utan att i praktiken prata om just legitimitet. Nu ska jag ge mig i kast med ett långt stycke av Barker som jag tror rymmer en del missförstånd, framförallt misstänker jag att det visar på att Barkers skäl till att dissa legitimitetsbegreppet beror på ett missförstånd. Det handlar just om att förstå vad som menas med framgångsrik legitimering.

Här är Barker:

”The trap into which subsequent commentators have fallen is to assume that, since Weber spoke of of the ascription of legitimacy and of belief in legitimacy, the historian or political scientist could most profitably proceed by asking the same questions as did rulers and their subjects and supporters: ’Is this regime legitimate, does it possess legitimacy?’ Weber identified this mistake in his criticism of Rudolph Stammler for failing to distinguish between the normative and the empirical. The error is illustrated if the question is asked of a specific form of legitimation. It would occur to few contemporary observers to ask, ’Does the king really enjoy divine authorisation, is he really possessed by divine right?’ Yet as soon as the method of legitimation moves from the pre-modern form of divine right to the modern form of contract and consent, it is assumed that, because words are used, the things to which they refer must be real, and observable and testable by third parties. We no longer accept the ontological proof of the existence of God, but are happy to accept ontological proofs of the existence of legitimacy, or justice, or authority” (Barker, 2001: 18)

Detta resonemang tycks mig innehålla en del märkligheter. För att visa på dessa måste vi lyfta fram en implicit distinktion i Barkers resonemang. Barker pratar om ”specific forms of legitimation”. Alltså kan vi prata om dels legitimeringsförsök som en handling i allmänhet och också om specifika sätt att legitimera. Det senare kan vi kalla legitimeringsgrunder, och utgörs av de värden, principer, och auktoritetskällor som åkallas i det enskilda legitimeringsförsöket. Med legitimeringsgrund menar jag vad hos Beetham (1991) är komponent (ii) av legitimitet, dvs idéer om källan till rättmätig makt. Ett legitimeringsförsök innebär ett försök att sammankoppla en aktör eller institution (en kung, ett parti, en regim) med de i samhället rådande idéerna om vad som rättfärdigar makt.1 Om det är religiösa doktriner som i ett samhälle är källan till rättmätig makt, så kommer aktörer försöka övertyga om deras speciella relation till Gud och förklara sitt handlande som i enlighet med religionens föreskrifter eller Guds vilja.

Barkers trick är att sammanblanda frågan om legitimitet och frågan om sanningshalten/korrektheten i en specifik hänvisning till en legitimeringsgrund. När vi frågar ”Is this regime legitimate?” så frågar vi inte huruvida legitimeringsförsöket består av sanna påståenden, och i den meningen är legitim utifrån sina egna termer – det vore sannerligen att blanda samman normativt med empiriskt. Vi frågar inte om ledaren verkligen har Guds välsignelse.  Att fråga om legitimiteten är att fråga huruvida legitimeringsförsöket är framgångsrikt, dvs huruvida dess anspråk accepteras som sanna och korrekta av samhällsmedlemmarna. Det innebär inte att fråga huruvida kungen verkligen är välsignad av Gud, utan huruvida denna story går hem i samhället i fråga. Med ”går hem” menas här både huruvida legitimeringsgrunden är etablerad i samhället, dvs att en hänvisning till Gud har normativ kraft i detta samhälle, och dels huruvida den specifika kopplingen mellan en aktör och denna legitimeringsgrund accepteras som giltig, dvs att medlemmarna faktiskt anser att just denne aktör faktiskt har Guds välsignelse.2

Men hur kan Barker likställa frågan ”Is this regime legitimate?” med frågan huruvida ”Does the king really enjoy divine authorisation?”?

Jo, hans beslut  att ”illustrera” med hjälp av specifika legitimeringsgrunder (”specific forms of legitimation”) är i själva verket källan till detta stora missförstånd. Han vandrar först från den teologiska legitimeringsgrunden till den moderna som handlar om ”contract och consent”. Och eftersom ”contract och consent” är så närbesläktat med legitimitet i sig (samtycke i någon form lär figurera i alla definitioner) så lyckas han glida från legitimeringsgrund till legitimitet. Därmed, och det är det avgörande, likställer han frågan om legitimitet med frågan om korrektheten i ett specifikt legitimeringsförsök. Så att ”Is this regime legitimate?” tas som en fråga huruvida försöket att framställa en makt som legitim är giltigt eller korrekt(”is the king really possessed of divine right?”).

Det som Barker kritiserar finns, dvs det finns demokratiteoretiker som försöker svara på frågan om ett politiskt system är legitimt och gör detta utifrån att ha anammat den demokratiska legitimitetsgrunden som de då kan använda för att svara på frågan om X verkligen är (demokratiskt) legitimt. Där kan det ofta ske glidningar mellan normativa och deskriptiva påståenden. Men detta är ett randfenomen och kan knappast användas för att ifrågasätta begreppet legitimitet som sådant, eller legitimitet som en empirisk företeelse som kan studeras av samhällsvetare.

Återigen: när vi frågar om legitimitet så frågar vi inte om ett legitimeringsförsöks sanningshalt och inte heller en legitimeringsgrunds normativa giltighet, vi frågar bara om huruvida försöket och grunden accepteras i samhället i fråga. Regimen åtnjuter legitimitet och om medlemmarna finner den legitim…

Jag vet inte om jag kommer komma nånstans på det här spåret. Möjligen står jag alltför långt bort från Barker i epistemologiska frågor. Enligt Barker bör vi strunta i legitimitet eftersom det inte går att observera på ett direkt sätt. Men då måste han alltså göra sig av med en massa andra fenomen som vi inte ”ser”: rädsla, tillit, gemenskap, och en rad andra begrepp. Jag tror inte att det är fruktbart att utrangera sådana begrepp. Hur mycket förståelse av politik går det att nå genom ett fokus på blott konkreta och observerbara handlingar?

Fotnoter: 

1 En annan besläktad aktivitet utgörs av att försöka ändra dessa idéer, dvs ändra de rådande legitimeringsgrunderna i enlighet med ens ideologi eller till som lättare motiverar aktörens makt. Dessa aktiviteter förekommer, men oftast handlar legitimeringsförsök om att spela på de etablerade legitimeringsgrunderna.

2 Ur det här perspektivet är det tydligt att det finns två sätt som en aktör kan förlora sin legitimitet. Antingen genom att kopplingen till legitimieringsgrunden ifrågasätts, eller genom att den legitimeringsgrund som hänvisats till i sig själv börjar tappa stöd.

(En vanlig anmärkning är att revolutioner ofta motiveras utifrån gamla legitimeringsgrunder, men förses med nya i efterhand av revolutionens ideologer. Ex franska revolutionen, amerikanska revolutionen. (kolla upp ref i J.C. Scott och Finer. (Scott s 189))

Referenser: 

Barker, R. S. (2001) Legitimating Identities. Cambridge: Cambridge University Press.

Beetham, D. (1991) The Legitimation of Power. Palgrave Macmillan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s