David Hume och Fadimes far

Jag läser att man i Uppsala har en utställning om ”hedersvåld på svenska”. Tydligen likställs barnaga och våld utifrån svartsjuka med hedersvåld.

Vad är denna idioti symptom på? Kanske är vi så genommoderna att vi helt enkelt blivit sociologiska analfabeter, så oförmögna att förstå ett främmande synsätt på moral, samhälle och familjeliv att vi istället förnekar dess existens. Sättet att förneka det på blir då att vidga hedersbegreppet genom att låta det inbegripa alla former av våld i nära relationer. Vips finns inte längre vokabulären för att beskriva det problematiska fenomenet.

Jag tror att det är möjligt att med en ansträngning förstå och föreställa sig hur världen ter sig i ögonen på människor präglade av hederskultur. Vad som dock är omöjligt är att försätta sig i deras känsloläge. Det är här David Hume kommer in i bilden.

Denna omöjlighet att förstå starka hederskänslor används faktiskt av Russell Hardin som ett möjligt argument mot David Humes moralteori. I Humes teori spelar begreppet sympati en avgörande roll. Med sympati menas att vi har en förmåga att känna in andra människors känslolägen och att dessa påverkar vår egen sinnesstämning.

Ingen egenskap hos den mänskliga naturen är mer anmärkningsvärd, både i sig själv och i sina konsekvenser, än vår benägenhet att sympatisera med andra och genom kommunikation ta del av deras böjelser och känslor, oavsett om de skulle skilja sig från eller rentav vara motsatta våra egna. (Hume 2004, 58)

Men Russell Hardin argumenterar att Hume möjligtvis överdriver vår benägenhet att känna in och avspegla andra människors känslor:

But contrary to Hume’s claim here, when I hear of someone reacting violently to a smear on his supposed honor, I cannot feel their emotions at all. For example, the father of Fadime Sahindal tells a Swedish court that they must sympathize with the depth of the insult he felt when his daughter refused to marry the man her family had chosen for her, an insult so painful that it justified his killing her. I cannot have any Humean sympathy for his action or his feelings. They are outside my ken so thoroughly that they might as well be expressed by a strange creature from another planet. My sense is of horror at him, not of empathy with him. A psychiatric expert said he is ‘cognitively underdeveloped and lacking in empathy’ (Wikan, ‘Deadly Distrust: Honor Killings and Swedish Multiculturalism,’ 200). That is probably wrong, at least in Hume’s vocabulary. The elder Sahindal has moral sentiments that differ grossly from those of the cosmopolitan Swedish court. The court ruled that he had committed murder. He was inerrantly convinced that he had salvaged his family’s honor, that he deserved high praise. (Hardin 2007, 38)

David Hume (2004), Om passionerna. Avhandling om den mänskliga naturen, (Thales).

Hardin, Russell (2007), David Hume: Moral & Political Theorist (Oxford: Oxford University Press).

1 thought on “David Hume och Fadimes far”

  1. Har du läst ”Varför mördar man sin dotter?” av Nima Dervish och Emre Güngör? Dervish och Güngör lyckades få intervjua Fadimes far i fängelset och tecknar en ganska komplex bild av en kombination av intern familjeproblematik och traditionellt hederstänkande. Till exempel så rapporterar de att Fadimes far själv inte ansåg att hedersmord existerar i nutiden. Intressant läsning om man vill veta hur hedersvåldet kan ta sig uttryck idag. .

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s