Placebo

I en liten notis i DN Kultur idag så tar Lars Linder upp frågan om utskrivning av placebopreparat. Han gör den rimliga poängen att det på logiska (psykologiska) grunder finns skäl att tvivla på nyttan av denna företeelse, trots de vetenskapliga bevisen på placeboeffekter. Skälet är naturligtvis att placebo endast fungerar under förutsättning att patienten tror sig ha fått ett verksamt preparat. Det är inte svårt att föreställa sig vad effekten skulle bli ifall användandet av placebo var en erkänd och spridd företeelse. Självklart skulle mängder av patienter ställa sig skeptiska så fort de fick ett läkemedel utskrivet, och vara bara alltför snabba med att tänka: ”nehe du, dessa piller funkar inte. De har gett mig sockerpiller!”.

Kontentan är alltså att oavsett att studier visar på en verklig placeboeffekt, så kan man inte börja använda sockerpiller, för effekten uppstår endast när patienten känner sig säker på att hon undergår en verklig behandling. Placeboeffekten kan helt enkelt inte uttnyttjas av vården på ett institutionaliserat sätt.

Eller jo, det kan den nog – just genom att inte göra det. För jag menar, placeboeffekten är förmodligen verksam även vid användandet av skolmedicin, dvs effekten av en medicinering består förmodligen även i vanliga fall av medicinsk effekt + placeboeffekt (i varierande grad). Om så är fallet så skulle den totala effekten av medicineringen i vårt land minska ifall placeboutskrivning tilläts. För den skeptiska attityden som detta skulle åstadkomma skulle inte bara leda till att sockerpillerna skulle tappa sin effekt, utan det skulle också påverka den den placeboeffekt som tillkommer även vanlig medicin. Således: det enda sättet som man på stor skala kan dra nytta av placeboeffekter är att inte använda placebopreparat.

(Jag gissar renodlad placeboanvändning i praktiken är en icke-fråga, och uppkommer endast i samband med frågan om homeopati. Men den är teoretiskt spännande. Vad säger min apotekare till syster?)

En annan dimension är hur man upptäcker att något är placebo eller att ens förväntningar inte har någon grund. Betänk följande sinnrika ”botemedel”, som garderar sig själv från att bli genomskådat:

We can define a belief-trap by the fact that the anticipated costs of verifying it are so elevated that a rational agent would refrain from doing so. In Poland, until recently many people combated their alcoholism by having the substance disulfiram implanted under their skins. Taken orally, disulfiram’s only effect is to produce violent nausea if one drinks alcohol; in its subcutaneous form it was supposed to cause death if alcohol were consumed. In reality, the substance has no effect at all when it is implanted. But so long as people believed that it did, it was rational on their part not to try to find out whether this was in fact the case.

Elster, Jon (2009), Reason and Rationality (Princeton: Princeton University Press), s. 33-34.

Uppdatering: Jag hittade Fokus-artikeln som föranledde Lars Linders kommentar.