Ernest Gellner och ”Den onödige mannen”

Idag recenserar Sanna Rayman boken Den onödige mannnen av Erik Helmerson. Temat för boken, här kärnfullt formulerat av Rayman, är mycket intressant:

Helmerson prickar träffsäkert motsättningen som ligger mellan viljan att bevara det civiliserade genom att vara civiliserad och viljan att bevara det civiliserade genom att verkligen trotsa det som hotar – oavsett om det är fotbollshuliganer eller mobbare. Att med hot eller våld skydda ordningen och det som är rätt, att på detta sätt försvara de sina. Innebär det att man har blivit den fiende man vill mota i grind?

Detta är ett intrikat dilemma och rör naturligtvis själva grunden för samhällsordningen. Mina tankar vandrar (som vanligt) till Ernest Gellner. Han har följande definition av vad ett samhälle i grunden är för något:

Despite the total yes/no quality of the difference between life and death, and despite the fact that coercion in the end operates through killing or the threat thereof, societies often succeed in taming, ritualizing, restraining violence and coercion. A society is a group of people endowed with a mechanism which inhibits pre-emptive escalation of conflict. The mark and supreme achievement of effective political systems is precisely this: they avoid the escalation of conflict. Somehow or other, they create a situation which inhibits the thought that it is advantageous to strike first.

Med detta perspektiv tycker jag dilemmat framstår som ännu tydligare. Hur skiljer man mellan handlande som bidrar till ”escalation” från handlande som upprätthåller samhället, dvs upprätthåller ett tillstånd där hot, våld och trakasserier inte lönar sig? Att uppnå det senare är naturligtvis den politiska gemenskapens uppgift och existensberättigande, men vad som tycks vara utgångspunkten för Helmersons bok (jag höftar här utifrån en recension…) är att vi har försummat de mer vardagliga obehagligheterna som den politiska ordningen inte klarar av att hantera, och därtill glömt eller lagt oss av med det slags individuella beteende som också är nödvändigt för att upprätthålla ett samhälle. Således utmynnar boken i att huvudpersonen Peter upptäcker att (med Raymans ord) ”civilkurage och mod fortfarande har sin plats. Man kan utmana ett bråkigt gäng på tunnelbanan och segra. Man måste inte vika undan. Man kan säga ifrån.” Kort sagt, att man kan bete sig på ett sätt som – ”somehow or other” – gör det mindre lönsamt att använda hot och trakasserier i sociala situationer – i tunnelbanan och annorstädes. Gellners definition tycker jag ger en extra dimension till den scen ur Helmersons bok som Rayman beskriver. Huvudpersonen som till slut ”tar sin knutna näve ur fickan och ryter: Hallå! Var det inte meningen att vi skulle ha ett samhälle här!?”

Referens:

Ernest Gellner (1989), Plough, Sword and Book. The Structure of Human History (Chicago: University of Chicago Press), s. 177-78.

 

Uppdatering: Per Svenssons recension av boken i DN.

2 thoughts on “Ernest Gellner och ”Den onödige mannen””

  1. ”Eller för all del en bokvariant på filmen Fight Club”

    Det där kanske inte var en helt lyckad formulering.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s