Nordafrika och Tocquevilles revolutionsteori

Jag måste erkänna att jag inte haft koll på Nordafrikas ekonomiska och sociala utveckling. Således blev jag överraskad av uppgifterna som Johannes Åman presenterar i en ledare idag:

UNDP [lät] göra en lista över vilka länder som enligt detta utvecklingsindex gjort de största framstegen under perioden 1970–2010. Att Kina och Indonesien skulle finnas med på tio-i-topplistan var väntat. Men där fanns en mer överraskande grupp länder: Tunisien på sjunde plats, Algeriet som nia och Marocko tia.

Francisco Rodriguez, som lett UNDP:s forskargrupp, kommenterade rapporten i november, kort efter att den offentliggjorts, i ett blogginlägg med rubriken: ”Det nordafrikanska undret.”

Som Åman sedan skriver: en sådan välståndsutveckling minskar inte befolkningens längtan efter frihet och demokrati – tvärtom.

Om än med vissa avgörande skillnader kan alltså de nordafrikanska revolterna sägas följa mönstret i Tocquevilles revolutionsteori i Den gamla regimen och revolutionen [1856]. (Implikationerna för fallet Kina kan ni räkna ut själva…)

Om man vill jämföra olika perioder, kan man lätt konstatera att det offentliga välståndet inte under något av de skeden som följt efter revolutionen har utvecklats snabbare än under de tjugo år som föregick den.

[…]

Det är inte alltid genom att få det värre och värre som man hamnar i en revolution. Det händer oftare att ett folk som utan att klaga och som om det inte hade känt dem stått ut med de mest förkrossande lagar, kastar dem av sig våldsamt så snart deras tyngd lättar. Den regim som en revolution störtar är nästan alltid bättre än den som omedelbart föregick den, och erfarenheten lär att det farligaste ögonblicket för en dålig styrelse i regel är när den börjar reformera sig själv. Det är bara stor genialitet som kan rädda en furste som tar sig an att lätta sina undersåtars villkor efter ett långvarigt förtryck. Det onda som man tålmodigt uthärdar såsom oundvikligt känns outhärdligt så snart man kommer på tanken att göra sig kvitt det. Allt som man då tar bort av missbruken tycks bara framhäva dem som är kvar och gör känslan av dem mer brännande: det onda har minskat, det är sant, men känsligheten för det har ökat. Feodalismen i all sin makt hade aldrig väckt så mycket hat hos fransmännen som i det ögonblick då den stod i begrepp att försvinna. […]

Ingen hävdar längre år 1780 att Frankrike är på väg utför; man skulle tvärtom vilja säga att det inte finns några gränser för dess framsteg. Det är då som teorin om människans fortskridande och obegränsade perfektibilitet föds. Tjugo år tidigare hoppades man ingenting av framtiden, nu fruktar man ingenting av den. Fantasin, som på förhand lägger beslag på denna nära och oerhörda lycka, gör folk okänsliga för allt det goda man redan har och får dem att kasta sig över allt som är nytt.

 

Alexis de Tocqueville (2007), Den gamla regimen och revolutionen, trans. Ervin Rosenberg (Stockholm: Atlantis), s. 255, 258-59.

2 thoughts on “Nordafrika och Tocquevilles revolutionsteori”

  1. Ekonomiekot 19/2 hade intressanta saker att berätta om ekonomisk utveckling i Nordafrika
    http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3626

    Sen vill jag tipsa om två nya böcker om demokratisering. Jan Teorells ”Determinants of democratization. Explaining regime change in the world 1972-2006” (2010) enligt vilken demokratisering stimuleras av ”short-term economic crisis”, inte av tillväxt, och för att långsiktig utveckling inte påverkar utsikterna för demokratisering. Däremot främjar utveckling redan genomförda demokratiska reformer.

    Eva Hansson menar i avhandlingen ”Growth without democracy” (2011) att tillväxtpolitiken i Vietnam skapat klyftor som regimen inte hanterar och att det har lett till att demokratiaktivismen spirat, även om stödet för regimen, och dess förmåga att förtrycka opposition, ännu är starkare. Tillväxten har också skapat sprickor i själva partistaten som den har svårt att hantera.

    Det kan ju vara läge att nämna att Larry Diamond i ”The spirit of democracy. The struggle to build free societies throughout the world” (sid 95-100) skriver att sambandet mellan ekonomisk utveckling och demokrati hör till en av de teorier som har starkast stöd i forskning, men att det sambandet har försvagats på senare år då också fattigare länder demokratiserats. Diamond menar att det verkar som att utveckling både gör demokratisering mer sannolikt och också att utveckling bär upp demokratin.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s