Behovet av politisk legitimitet: ordningsproblemets tidsdimension

En viktig aspekt av ordningsproblemet utgörs av behovet av politisk legitimitet: beslut, regler och institutioner måste uppfattas som legitima. För om individerna inte gör det så kommer de att sätta sig på tvären så fort sådana beslut eller regler går emot de egna åsikterna eller intressena, och de kommer då utnyttja varje möjlighet att undandra sig (likt grekerna vad gäller att betala skatt). Politisk ordning blir omöjlig.

Behovet av legitimitet har en tydlig tidsdimension. Behovet finns i alla tider, men sättet som stater och politiska ledare uppnår det varierar – och dessa sätt kan bara förstås historiskt. Jag ska i detta reflektionspapper ta fasta på två olika metodologiska poänger som jag funnit intressanta i kurslitteraturen. Jag vill framkasta idén att de går att kombinera på ett sätt som kan ge insikter om den avgörande tidsdimension som ordningsproblemet har i och med att sätten för politiska aktörer att uppbåda legitimitet är så historiskt betingade.

Innan jag går in på detta så tänkte jag presentera ett exempel på en typ av förklaring som grundar sig på möjligheterna att skapa legitimitet. Ibland så förklaras ”det europeiska miraklet” genom att man pekar på åtskillnaden mellan religiös och sekulär auktoritet, en företeelse som dessa teoretiker ”inte påstår sig finna någon annanstans är i Europa”:

Man framhäver Bibelns egen åtskillnad mellan världslig och himmelsk makt, investiturkonfliktens maktkamp mellan påven och den tysk-Romerske kejsaren, och kungarna av Guds nåde – som inte behövde någon religiös auktoritet bakom sig. De huvudsakliga konsekvenserna av denna åtskillnad var att den europeiska civilisationen aldrig leddes från ett enda maktcentrum; istället har konflikt och konkurrens mellan olika maktcentra karakteriserat den europeiska civilisationens historia. Enligt en sorts evolutionär logik ledde detta i sin tur till att kulturella och teknologiska förändringar som ansågs gynna den egen maktpositionen kunde genomföras utan att religionen fick lägga hinder i vägen. Framför allt Islam och Kina saknade denna dynamik. (Hall 2010: 7)

Här förklaras alltså att åtskillnaden mellan världslig och religiös makt öppnade upp möjligheter politiska enheter kunde uppbåda legitimitet på egen hand och inte var i behov av att ”köpa” legitimitet hos en utomstående religiös auktoritet.

Uppdelningen mellan sekulär och religiös auktoritet fungerar här som explanans, men naturligtvis är uppdelningen själv i behov av förklaring. Varför uppkom den exempelvis i kristendomen men inte i islam? Jag ska beröra en möjlig förklaring till detta, hämtad från Ernest Gellner. Denna förklaring bidrar till att illustrera det sätt att tänka som jag vill tala om. (Frågan om riktigheten i förklaringen, likväl som riktigheten i själva beskrivningen av det fenomen som förklaras, ligger utanför mitt reflektionspappers frågeställning.)

Hos Paul Pierson vill jag fokusera på idéerna om sequencing och timing. Dvs att företeelsers inbördes ordning i tiden har avgörande betydelse — att ”timing matters”. Pierson refererar till en studie av Thomas Ertman enligt vilken tidpunkten som olika politiska enheter möter allvarlig militär konkurrens fick stora konsekvenser. Vid sådan konkurrens måste enheten lyckas finansiera militär kapacitet för att överleva. Men förutsättningarna — utbudet av möjliga tillvägagångssätt — för att lyckas med detta såg radikalt annorlunda ut vid olika skeden. Enheter som mötte militär konkurrens sent kunde dra nytta av tidigare lärdomar, och av en befolkning med högre grad av läs- och skrivkunnighet. Dessa politiska enheter kunde då utveckla ”proto-modern bureaucracies” med ämbeten för skatteindrivning, snarare än att ordna sin finansiering genom mer godtycklig ’tax-farming’. Ifall det hade varit enkelt för de stater som kommit att utnyttja tax farming att byta modell, så hade resonemangen hittills varit mest historisk kuriosa. Men poängen är att när väl tax farming institutionaliserats så är det inte lätt att finna politisk kraft att byta bana: staternas finansieringsmodell visar sig starkt stigberoende. De första skedena i förloppet är av avgörande betydelse och kan ”låsa in” en viss institutionell lösning.  Och i Ertmans analys har dessutom sekvensen i detta tidiga förlopp stor betydelse. En faktor (militär konkurrens) leder till institutionalisering av enhetens finansiering, men exakt vilken metod som institutionaliseras är beroende av om faktorn föregås eller följs av en annan faktor (läs- och skrivkunnighet). Sekvensen av faktorerna avgör utfallet: ”timing matters” (Pierson 2004: 3-4, 44-45, 67, 75, 77).

Hos Andrew Hurrell vill jag fokusera på hans poäng att förståelse av politiskt handlande kräver förståelse av normer och värderingar (Hurrell 2007:18-19). Hans poäng är inte att aktörer nödvändigtvis har motiv av detta slag, utan att även om aktörerna bara drivs av egenintresse så har normer och värderingar fortfarande inflytande på deras beteende: de förlänar nödvändig legitimitet. Hurrell citerar i sammanhanget ett lägre stycke av Quentin Skinner. Jag ska också citera Skinner, men ur en annan bok där samma tankegång återfinns fast med en klarare formulering.

[What] it is possible to do in politics is generally limited by what it is possible to legitimise. What you can hope to legitimise, however, depends on what courses of action you can plausably range under existing normative principles. But this implies that, even if your professed principles never operate as your motives, but only as rationalisations of your behaviour, they will nevertheless help to shape and limit what lines of action you can succesfully pursue. So we cannot avoid invoking the presence of such principles if we wish to explain why certain policies are chosen at particular times and then articulated and pursued in particular ways. (Skinner 1998: 105-6)

Dessa två metodologiska perspektiv kan eventuellt komplettera varandra på ett spännande sätt. Kärnan är spänningen mellan å ena sidan strävan att skapa politisk ordning och makt och å andra sidan de normativa principer som eventuellt kan förse denna maktordning med dess nödvändiga legitimitet. Det är här som jag tänker mig att kristendomens åtskillnad mellan religiös och sekulär auktoritet kan utgöra ett intressant exempel. Förklaringen av uppkomsten av åtskillnaden och därefter åtskillnadens effekter skulle kunna ges i termer av en sekvens i Piersons mening. En sekvens av hur politisk ordning och normativa principer har förhållit sig till varandra i tiden.

Låt oss nu titta på hur Ernest Gellner förklarar uppkomsten av denna åtskillnad inom kristendomen.

Christianity, from its inception, contained an open reccomendation to give unto Caesar that which is Caesar’s. A faith which begins, and for some time remains, without political power, cannot but accomodate itself to a political order which is not, or is not yet, under its control. [. . .] A kind of potential for political modesty has stayed with [Chrsitianity] since those humble beginnings. Theocratic aspirations only appear intermittently; canon law significantly means religious ordinances as distinct from secular ones, unlike the Muslim kanun. [. . .] [The] initial success of Islam was so rapid that it had no need to give anything unto Caesar. [. . .] [Its] rapid and early political success [. . .] inhibits the handing over of some sphere of life to non-religious authority. (Gellner 1981: 1-2)

Jag måste ursäkta mitt vidlyftiga och spekulativa anslag här, men vi kan nu betrakta skeendet som orsakat av en specifik sekvens av faktorer. Kristendomen uppstår och formas i en miljö där den saknar politisk makt. Den måste i det läget formas på ett sätt sådant att det blir möjligt att vara en god kristen och på samma gång vara en vanlig medborgare i en icke-kristen politisk ordning. Därav rekommendationen att ”give unto Caesar that which is Caesar’s”. När sedan kristendomen dominerar i Europa så erbjuder den därför, i egenskap av ett normativt system, speciella förutsättningar för olika politiska enheter att uppbåda legitimitet oberoende av stöd från en central kyrklig organisation. Den ger möjligheter åt Skinners politiska aktörer att med trovärdighet förklara sig oavhängiga sanktion från påven/kyrkan. Kyrkan har politiska ambitioner och propsar på att endast den själv kan förläna legitimitet i den kristna världen, men dess svårigheter att få helt gehör för detta kan vi förstå i Piersons termer. Kristendomens ursprungliga ”möte” med politisk ordning (Rom) påverkade den som religion och som normativt system. När den i ett senare skede själv har politisk makt och anspråk, när den politiska ordningen potentiellt är, med Gellners ord, ”under its control”, så kan den inte helt skaka av sig sitt arv. Detta öppnar upp för den särskilda politiska dynamik som har präglat Europa. ”Timing matters”.

Detta är blott ett exempel. Min huvudpoäng är mer generell: att behovet av politisk legitimitet ger ordningsproblemet en tydlig tidsdimension, genom att det som avgör om något kommer att uppfattas som legitimt eller inte är historiskt betingat. Därtill: idén att kombinera Pierson och Skinner är ett sätt att pröva tanken att politiska ordningar respektive utvecklingen av potentiellt legitimitetsförlänande tankesystem (i det här fallet en religion) måste förstås i relation till varandra – deras ursprungliga förhållande till varandra påverkar hur de i senare skeden kombineras.

* * * *

Referenser:

Gellner, Ernest (1981) Muslim Society (Cambridge: Cambridge University Press).

Hall, Martin (2010) ”Historiska berättelser om det globala politiska rummet: globaliseringsteori eller historisk sociologi och civilisationsanalys”, working paper.

Hurrell, Andrew (2007) On Global Order (Oxford: Oxford University Press).

Pierson, Paul (2004), Politics in Time (Princeton: Princeton University Press).

Skinner, Quentin (1998) Liberty Before Liberalism (Cambridge: Cambridge University Press).

1 thought on “Behovet av politisk legitimitet: ordningsproblemets tidsdimension”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s