Svar till Heidbrink angående Vilks och yttrandefriheten

Liksom i vår förra debatt så har jag och Heidbrink lite olika utgångspunkter. Heidbrink resonerar mer utifrån gällande praxis och en positivistisk syn på rättigheter. Jag mer ”filosofiskt” om vi kan säga så.

Enligt Heidbrink:

För mig som jurist – och, som jag tolkar honom, för Betnér – är yttrandefriheten en rätt som vänder sig mot det allmänna, mot kollektivet, mot staten.

Notera att detta inte betyder att endast statligt förbud av en åsikt utgör en inskränkning. För enligt Heidbrink har det allmänna även skyldigheten ”att se till att ingen av mina med-borgare kan tvinga mig att hålla käft”. Poängen i citat ovan är att jag inte kan inte klaga på inskränkning av yttrandefrihet annat än i förhållande till staten, inte till mina medborgare. Dvs jag kan bara klaga på att staten inte uppfyller sin uppgift som beskyddare. I det aktuella fallet har staten gjort vad som är rimligt och skäligt för Vilks beskydd, och alltså kan vi inte klaga på bristande yttrandefrihet. ”Så länge det allmänna gör det – och det sker som sagt – är yttrandefriheten värnad så gott det nu går.”

Jag delar åsikten att staten ”gjort vad den kunnat” och har inga invändningar. Men. Innebär detta att vi i fallet Vilks inte har att göra med en kränkning av yttrandefriheten? Att det bara är en vanlig misshandel? Många av de som jag debatterat mot har menat det. Typ: ”Vilks provocerar och blir därför misshandlad av några idioter. Vad har det med yttrandefrihet och demokrati att göra?”

Men tillbaka till det faktum att staten har ansvar att skydda medborgarnas rätt att uttala sig från andra medborgare som vill hindra. (Detta tycks ju alla vara ense om) Tänk nu att ordningsmakten upprätthåller detta: dvs tänk en konkret situation där polisen griper några idioter som hotar eller ger sig på en medborgare som försöker yttra sin mening, visa en film, eller dylikt.

Nu kommer frågan: Hur ska deras brott rubriceras? Om det rubriceras som en kränkning av yttrandefriheten, så kan man inte säga att yttrandefriheten är något som jag bara besitter gentemot det allmänna. Om det inte rubriceras som en kränkning av yttrandefriheten så, skulle jag vilja påstå, är det fullkomligt tomt prat att, som ovan, tillägga att yttrandefriheten innefattar att staten har skyldighet att skydda medborgarnas rätt att yttra sig gentemot andra medborgare.

Säg att jag blir blir påhoppad och medelst våld bestulen min plånbok. Detta är inte blott en misshandel, utan vi kallar det även ”rån”. Warum? Därför att jag har en rätt till min egendom. När någon av mina medmänniskor kränker denna rätt så griper staten in. Dess rättsapparat anklagar den misstänkte för att ha inkräktat på den aktuella rättigheten (som har fastslagits ska gälla undersåtarna).

Säg att jag blir påhoppad och medelst våld förhindrad att uttrycka min åsikt x (som vi nu antar inte är förbjuden) inför en frivilligt samlad skara människor. Detta är inte blott en misshandel. Warum? Därför att jag har rätten att uttrycka x. När någon av mina medmänniskor kränker denna rätt så griper staten in. Dess rättsapparat anklagar den misstänkte för att ha inkräktat på den aktuella rättigheten (som har fastslagits ska gälla undersåtarna).

I denna mening är yttrandefrihet en rättighet som jag besitter inte bara i relation till det allmänna, utan även gentemot mina medmänniskor. Ifall de som hoppar på mig på detta vis stoppas av polisen och förs inför rätta, så borde (jag talar inte om praxis här) deras brott rubriceras som en kränkning av yttrandefriheten. Om inte detta görs, utan man rutinmässigt behandlar det som blott misshandel, så är påståendet att det allmänna har skyldighet att skydda med-borgarnas yttrandefrihet mot kränkningar från andra medborgare fullständigt tomt på innehåll. Noll och nada tillförs — allt täcks redan av rätten till liv och kropp.

(detta är skrivit i all hast och kan innehålla grava misstag.)

Tillägg: detta ofullständiga inlägg är tänkt att ha udden mot de som vill trivialisera det inträffade och som hävdar att det hela blott är en misshandel (som visserligen ska straffas, Vilks skyddas mot, osv). Att staten ”gjort vad den kunnat” förtar inte att det brott som inträffat är en kränkning av yttrandefriheten. Om x har rätt att yttra z i ett givet sammanhang (offentlig föreläsning som bevistas frivilligt) så utgör handlingar som hindrar detta yttrande en inskränkning i yttrandefriheten. Låter uppenbart, men vissa debattörer jobbar järnet för att få det till att det inträffade mer är att likna vid ett simpelt gräl: en misshandel som ska straffas men som inte alls har något med yttrandefrihet och demokrati att göra.

42 thoughts on “Svar till Heidbrink angående Vilks och yttrandefriheten”

  1. Björn: Då trivialiserar jag väl det inträffade. Det är en misshandel – punkt. Åtskilliga av dina resonemang ovan haltar.

    Dels finns inget brott som heter ”kränkning av yttrandefrihet” – visst. På den punkten är du mera positivistisk än jag. I yttrandefriheten ingår skyddet mot att tvingas hålla käft. Att ”tvingas hålla käft” sker genom olaga hot eller misshandel: vi behöver inget särskilt påbud om ”förhindrande av yttrandefrihet”. Vi skyddar så att säga genom en incidens yttrandefriheten när vårt huvudsyfte är att skydda den kroppsliga och psykiska integriteten.

    Rån bestraffas inte särskilt för att det är ett brott mot äganderätten – det är stöld också – utan för att det är en stöld förenad med en misshandel. Rån har inget med rättigheterna att göra annat än – just det – som incidens.

    Att prata om en rättighet till yttrandefrihet mot andra medborgare, innebär att påstå att jag har en rätt att aldrig uppleva att någon blir upprörd över det jag säger. Jag hoppas verkligen att du inte menar det. Om du dock inte menar det, undrar jag vad du menar.

    I Vilks-fallet har staten ställt upp med personskydd, och angriparna kommer, om de kan identifieras och deras övergrepp bevisas, att straffas för misshandel och antagligen för olaga hot. Staten har värnat yttrandefriheten. Hur du föreställer dig att yttrandefriheten skall gå längre, hur jag skall skyddas mot att mina medborgare blir mäkta upprörda och kanske yttrar hotfulla ord eller till och med far fram med knytnäven, förstår jag inte.

    Om du talar om det hela ”filosofiskt”, är problemet inte så stort annorlunda: din ”rättighet” blir tomt på innehåll och en allmän aspiration. Jag har – även filosofiskt – knappast någon rätt att provocera utan att någon blir upprörd. Däremot har jag en filosofisk och högst påtaglig juridisk rätt att inte misshandlas eller hotas. Fine, då har vi ju det skydd för yttrandefriheten som jag åsyftar.

    Jag undrar för övrigt hur du ställer dig till hets mot folkgrupp: ingår det i afrikaners och judars, men inte i muslimers, mänskliga rättigheter att slippa höra förbaskat otrevliga vidrigheter? Jag undrar hur du får ihop filosofin där.

    Jag ber om ursäkt om jag låter upprörd, men jag är faktiskt det. Att anklaga mig och Betnér och andra för att trivialisera angreppet mot Vilks bara för att vi inte delar din i mina ögon inte helt ihophängande åsikt, är ganska starkt.

  2. Jakob,

    Jag ber om ursäkt. Jag var upprörd över att vissa debattörer — detta vill jag vidhålla — trivialiserade det inträffade. Detta anser jag inte om dig. Rent juridiskt har du garanterat rätt och jag borde inte ha gett mig in i den debatten. Lite av ett sidospår givet att de debattörer jag syftar på inte reducerar det till misshandel i blott juridiskt mening, utan (uppfattar jag det som) vill förminska det i en vidare bemärkelse.

    Jag anser att om en sådan som Vilks inte kan göra det han gör utan att bli påhoppad (mördad framöver?) så har vi ett problem med, låt oss istället säga, ”öppenheten” i vårt samhälle. Precis som Andreas Johansson Heinö skriver om mordet på konstnären Theo van Gogh:

    ”Personer som van Gogh kan ses som ett ”lackmusprov för det toleranta samhället”. Jag resonerar i termer av att vi i det mångkulturella samhället ständigt kommer att konfronteras med människor med andra värderingar, livsval och kulturella praktiker. Vi kommer ogilla vad andra håller på med och andra kommer att ogilla vad vi själva gör. Kulturmöten är inte alltid fantastiska. Med lackmusprov vill jag ha sagt att när till och med personer som van Gogh, som lever på att förolämpa andra kulturer, kan cykla omkring tryggt på gatorna, först då lever vi i ett tolerant samhälle.”

    Utifrån det här perspektivet anser jag att det innebär en trivialisering när attacken mot Vilks —oavsett hur den ska dömas i domstol— likställs med ett slagsmål på krogen eller mellan fotbollshuliganer.

    Jag hade ett meningsutbyte med Peter S-W igår och insåg mer vad jag var ute efter i mitt inlägg. Punkt ett: Dels att jag när jag talar om ”yttrandefrihetsbrott” mellan enskilda så tänkte jag mig en motsvarighet till att attacker/hot mot politiker, eller i syfte att hindra/påverka vid röstning i allmänna val, ska dömas hårdare. Oavsett rubricering ska sådana syften rendera högre straff. I den bemärkelsen skulle jag eventuellt önska mig ”ett särskilt påbud” gällande yttrandefrihet.

    Punkt två: Som du antydde så anser jag givetvis inte att en rätt gentemot mina med-borgare innebär en rätt att dessa inte ska bli upprörda. Som du skrev i det ursprungliga inlägget: att yttra vissa saker kommer alltid vara förenligt med vissa kostnader, i termer av förakt, förlorad status, snack bakom ryggen. Detta är förenligt med att frihet råder att yttra det obekväma yttrandet ifråga. Detta håller jag givetvis med om. Det kommer alltid krävas ”mod”, och yttranden kommer aldrig att vara ”kostnadsfria”. Vad jag dock vill hävda är att vissa kostnader inte är rimliga att bära. Att vissa kostnader är av den typen att vi kallar dem för kränkning av friheten. Exempelvis är hot och våld inte sådana kostnader som man bara ”får ta”. Utan där drar vi en gräns och säger: ”Det där är inte en kostnad vilken som helst. Det är ett övertramp. En otillåten kränkning”.

    Oavsett juridiken så var det utifrån ett sådant frihetsbegrepp som jag resonerade.

    mvh,

    B.

  3. Länken till Heinö: http://andreasjohanssonheino.blogspot.com/2009/11/mordet-pa-van-gogh-och-det-toleranta.html

    Läste just Sakine Madon. Delar hennes uppfattning fullt ut. Hon nämner bland annat Ulrika Knutson, publicistklubbens ordförande. Knutson är väl en av de jag vill påstå trivialiserar det hela. (Plus en drös mer eller mindre kända människor på Twitter…)

    http://www.expressen.se/ledare/1.1988485/sakine-madon-vilks-har-ratt-att-provocera

  4. Jakob: Jag får inflika att jag också tycker att Betnér uttryckte en rätt besynnerlig inställning i sin SVT-debattartikel, där han talade om att Vilks ”fick ta” angreppen. Vad skulle det ordvalet betyda, om det skall betyda någonting alls? Bokstavligt får förstås alla alltid ”ta” konsekvenserna av sina handlingar, men det kan knappast vara en sådan truism Betnér var ute efter. I synnerhet som han menade att /särskilt/ Vilks ”fick ta” att utsättas för brott (han nämnde mordhot, specifikt).

    Det antyder snarare att Vilks i någon mening hade sig själv att skylla som brottsoffer, och att man därför inte borde vara riktigt lika indignerad över attackerna mot honom som om det gällt någon annan. När annars skulle vi påstå att någon ”fick ta” att utsättas för brott därför att risken för brott gick att förutse och brott var svåra att förhindra?

    Betnér försökte också i ett svar så att säga sätta sig bredvid Vilks och tala som en mordhotad provokatör till en annan. Han hade ju också blivit mordhotad och det ingick liksom i jobbet. Nåja. Nu förstår jag till fullo hur avskyvärt obehagligt det måste vara att bli mordhotad även om hoten inte är särskilt trovärdiga eller allvarliga. Men jag kan inte påminna mig att Betnér har uppträtt med polisbeskydd eller fått sitt hem säkrat av polisens experter. Jag kan ta miste, men jag tror inte det. Och anledningen är naturligtvis att hoten mot Betnér i så fall inte alls varit allvarliga av det slag som hoten mot Vilks är. Al Qaida har satt ett pris på hans huvud. Det är en förföljelse som sträcker sig en bit bortom otrevliga telefonsamtal eller tumult på en föreläsning. Det Vilks drabbats av är inte småpotatis. Ändå har sådana som Betnér och Knutson svarat med avmätta ordvitsar om _namnet_ på den som legat bakom en allvarlig mordkomplott mot honom. Nog är det en trivialiserande inställning, alltid.

    Jag tycker att det är problematiskt – jo, trivilaliserande är inte en dum term – att debatten kring Vilks hela tiden kretsar kring honom som person och inte på vilka samhällseffekter våldet får. Precis som exempelvis misshandel av folkvalda i syfte att förmå dem lämna sina uppdrag har en allvarlig samhällsdimension, har också misshandeln av Vilks en dimension som handlar om mycket mer än konstnären. I Uppsala avbröts en föreläsning på ett universitet med våld – dvs. akademiens frihet kränktes. Sådana som Knutson och Betnér har spekulerat i vad personen Vilks tycker om det hela (tjänar han inte på det, månne?). Och hur skulle Vilks ha tystats, frågar man sig. Han fortsätter ju tala!

    Men sådana resonemang trivialiserar verkligen Vilks-förföljelserna. Även om Vilks själv, mot förmodan, skulle få någon kick av detta eller besitter sådant mod att han inte berörs särskilt, har förföljelsen självfallet en effekt på omgivningen. Skulle Uppsala universitet inte nu dra sig för att ordna fler föreläsningar på samma ämne? Skulle inte andra konstnärer som är fegare än Vilks nu dra sig för att fritt avbilda vilka profeter de vill på det sätt de vill? Se bara hur Comedy Central förmåtts dra tillbaka ett South Park-avsnitt.

    Det är sådana frågor som borde debatteras. Istället

  5. Björn och Peter: Med dessa förtydliganden och korrigeringar är vi inne på ett mycket fruktbart spår, och, Björn, jag godtar självfallet din ursäkt. Jag tror att vi i det här sammanhanget måste vara försiktiga med terminologin, så att juridiska konstruktioner inte förväxlas med politiska och sociala aspirationer.

    Vad gäller termen ”yttrandefrihet” anser jag att denna är så tungt juridiskt belastad att den lämpligen förbehålles juridiska diskurser. Där har jag sagt vad jag anser och jag har hittills inte funnit någon anledning att ändra mig. Yttrandefriheten i det här landet är enligt min bestämda mening mera hotad genom straffbestämmelsen avseende hets mot folkgrupp än genom attacken mot Vilks och andra.

    Om vi däremot diskuterar det öppna samhället – i sig kanske en något oprecis term, men det är väl de flesta samhällsvetenskapliga termer – håller jag med er att attacken mot Vilks och andra är mycket allvarliga. Jag undrar bara vad vi skall göra åt det. Björns förslag att ha någon bestämmelse – lämpligen i 29 kap. brottsbalken om påföljdsbestämningen – att angrepp mot andras yttranden skall straffas särskilt hårt tror jag inte på för fem öre, helt enkelt för att jag inte tror att straff leder till ett bättre samhälle. Ingen extremist kommer att hålla knytnäven i fickan istället för att sätta den i trynet på Vilks et al. bara för att straffet höjts med något år eller två.

    Här har vi ett kulturellt problem, ett problem som vi inte kommer åt genom lagstiftning. Det vore underbart om lagstiftaren genom bestämmelser om straff kunde åstadkomma det goda samhället, med det hade i så fall skett för länge sedan. Att det inte skett, är en tydlig indikation på att det inte går. Alltså måste vi tänka ut något annat.

    En sak som vi skulle kunna göra, vore kanske att mera medvetet bryta mot den goda smaken i fler avseenden. Det är exempelvis rätt så skandalöst att ingen svensk tidning publicerade Jyllandspostens skämtteckningar bara för att göra en yttrandefrihetsrättslig poäng. Det är oroväckande att lärare som privat är medlemmar i Nationaldemokraterna eller andra dylika vidriga organisationer kan avlägsnas från sin post utan att hela Yttrandefrihetssverige skriker i protest. Det är skrämmande att en idiot som pastor Green drogs ända inför Högsta domstolen.

    Menar vi allvar med yttrandefriheten, bör vi sluta upp med självcensuren, helt enkelt för att den är förljugen. Vi är inte trovärdiga i vårt selektiva försvar av yttrandefriheten. Det är här Betnér sparkade in en öppen dörr när han skrev ”väck mig när ni försvarar yttrandefriheten”.

    Ett kulturellt problem kräver kulturella, inte juridiska svar. Juridik är ett enormt trubbigt styrmedel och till yttermera visso ett uttryck för kultur, inte ett styrmedel för kultur. Det öppna samhället värnar vi inte genom brottsbalken, utan genom att försvara det dagligen varje gång någon tvingas att hålla tand för tunga, vare sig hon är stalinist, nazist, militant vegan, extremistisk muslim, islamkritiker, förintelseförnekare eller något annat dylikt otrevligt. Det ser jag inte sker, och därför anser jag att det mest av debatten om Vilks-attacken helt enkelt går fel.

    Se för övrigt detta blogginlägg som jag tycker är välgörande insiktsfull och självkritisk: http://mymlanthereal.wordpress.com/2010/05/13/upp-till-kamp-for-sverigedemokraterna/

  6. Jakob: Det är nog klokt som du säger. Bättre att hålla sig till att prata om det öppna samhället, inte blanda in termen yttrandefrihet. (Men samtidigt kommer jag att tänka på tjejen i filmklippet från Vilks-föreläsningen. Hon ställer sig upp mot mobben och skriker: ”Detta är inte yttrandefrihet! Fattar ni inte det!” Känns i sammanhanget petigt att påpeka att hon har fel. Min poäng: ”yttrandefrihet” _har_ en betydelse bortom juridiken och jag vet inte om man kan bortse från det fullständigt, eller kan kräva att man i samhällsdebatten bara får använda begreppet i väldigt strikt juridisk betydelse. Jag är dock öppen för att man kanske ska insistera på det, och ska tänka mig för framöver.)

    Instämmer helt klart i att den goda smaken, självcensuren, och ängsligheten, ställer till mycket stora problem och förhindrar ett sunt debattklimat.

    Jag kom åter att tänka på Orwell. Det var svårt att finna ett förlag villigt att publicera Animal Farm. Orwell skrev då ett förord, ”The Freedom of the Press”, till boken (mycket läsvärt. länk nedan). Problemet var inte så mycket statsmakten utan främst det faktum att inom hela intelligentsian så ansågs det allmänt att åsikterna som uttrycktes i boken ”wouldn’t do”. Bästa stycket:

    ”This tolerance of plain dishonesty means much more than that admiration for Russia happens to be fashionable at this moment. Quite possibly that particular fashion will not last. For all I know, by the time this book is published my view of the Soviet régime may be the generally-accepted one. But what use would that be in itself? To exchange one orthodoxy for another is not necessarily an advance. The enemy is the gramophone mind, whether or not one agrees with the record that is being played at the moment.”

    Jag påminns även om Andrew Browns klarsynta kommentar om Sverige: http://tinyurl.com/2wp242t

    Orwell: http://tinyurl.com/2meba2

    Film finns hos Johan Ingerö:
    http://tinyurl.com/23qtt96

  7. Jag antar att jag är en av de mer eller mindre kända människorna på Twitter som du anser trivialiserat våldet mot Vilks, Björn? I så fall vill jag nog förtydliga min ståndpunkt, och jag vill säga att jag känner mig lättad över jheidbrinks inlägg i denna debatt, för det är ungefär det jag har försökt framhålla hela tiden: det här handlar inte bara om yttrandefriheten eller yttrandefrihetsbegreppet. Jag ser hoten och våldet mot Vilks som ett problem och ja, det är till och med allvarligt. Men precis som påpekats här ovan så är detta våld redan kriminaliserat och samhället träder redan in till hans skydd. ”Här har vi ett kulturellt problem, ett problem som vi inte kommer åt genom lagstiftning. Det vore underbart om lagstiftaren genom bestämmelser om straff kunde åstadkomma det goda samhället, med det hade i så fall skett för länge sedan. Att det inte skett, är en tydlig indikation på att det inte går. Alltså måste vi tänka ut något annat.” skriver jheidbrink och jag önskar att jag hade kunnat uttrycka det så tydligt själv för det är precis det jag menar: lagen kan vidare endast tillämpas reaktivt och aldrig proaktivt- för VAD för slags samhälle/stat skulle vi ha då?
    Har jag trivialiserat det skedda, våldet mot en som bara försöker visa på att konsten/yttrandefriheten faktisk ÄR begränsad? Inte alls!! Jag har själv blivit hotad och psykiskt misshandlad av högerextrema som inte gillar det jag står för så jag skulle aldrig drömma om att trivialisera våldet. Däremot MÅSTE det vara möjligt att ifrågasätta Vilks sätt att göra det på utan att bli hånad och utfrusen (och bagatelliserad: är ens åsikt mer värd att diskutera för att man är ”känd”?)

  8. Malin,

    Tack för förtydligandet.

    ”Mer eller mindre kända” var en förflugen fras och jag hoppas att du inte hänger upp dig för mycket på den. Och nej, den implicerar inte att åsikter ges större vikt om personen är känd. Vad det syftade på var att jag sett resonemanget ifråga uttryckas av både etablerade debattörer och vanliga … ja, vad man nu ska kategorisera såna som dig och mig.

    Nu till saken. Om din poäng hela tiden har varit den Heidbrink formulerar så har du inte trivialiserat det inträffade. Och man får kritisera Vilks för det sätt som han för fram sina åsikter (eller andras).

    Men jag finner det likväl oroväckande att så många lägger sådan vikt vid hans ”sätt”, givet att omständigheterna är mordhot, dansk skalle, försök att bränna ner hans hus, etc. Och en del av de resonemang som förts — om att ”ta konsekvenserna” — betraktar jag som både smaklösa och politiskt farliga.

  9. Jag finner det smaklöst och politiskt farligt att jag är rädd att gå ut på nätet under min riktiga identitet och tala om mina riktiga åsikter av rädsla för hot och förföljelse: men det är så det ser ut i den värld vi lever i. Det är tråkigt men sant. Och jag får inget polisbeskydd fast hot riktats på minn person – och detta för att det ”endast” gjorts på nätet. Jag får alltså vänta till nån klipper till mig innan detta ev. sker.

  10. Om MJV:s poäng skulle vara den samma som Heidbrinks skulle det i så fall förstås inte handla om trivialisering. Men vad har vi för skäl att tro att det är fallet? Låt mig påpeka att Malin i ett annat sammanhang gjort tummen upp för den här texten:

    http://apokryfisk.wordpress.com/2010/05/15/lars-vilks-ar-etablissemangets-budbarare/

    Exakt så, exakt så, låter det öppna samhällets svanesång, och den attityden är en helt central del av det kulturella problem Heidbrink talar om. Vissa förstår den problematiken, andra kommer aldrig att göra det.

  11. Handlingen att misshandla någon för en åsikter implicerar att man förespråkar att åsikten skall vara förbjuden så att staten legitimt kunde ha rätt ingripa mot den som uttrycker den. Motsatsen skulle nämligen kräva ett bisarrt tankesystem där olagliga handlingar är att föredra framför lagliga. Följaktligen måste den som trivialiserar handlingen också vara beredd att trivialisera önskan om ett åsiktsförbud. Kort sagt så tycker jag ”trivialiserna” i detta fall skall börja rada upp argumenten för varför man ska överväga ett förbud för hädelse eller helt enkelt sluta trivialisera.

  12. För den begreppsliga diskussionen om yttrandefrihet som juridisk/politisk term, kommentera hellre på Peter S-W’s nya inlägg:

    http://inslag.se/journal/2010/5/16/kommentar-om-yttrandefrihet-som-begrepp.html

    Pär: bra poäng. Visst kan man hävda att V borde ha ett annat sätt. Men nu gör han som han gör. Och det är det vi har att förhålla oss till. Punkt. Därmed borde folk, precis som du säger, antingen erkänna att det V gör faktiskt borde tystas ner, eller helt enkelt sluta trivialisera attackerna genom snack om hans provocerande sätt och ”egentliga” syfte, osv.

  13. Pär och Björn: Det som ni säger anknyter till frågan om ”civil olydnad”, som jag upplever allmänt anses vara något fint, modigt, rakryggat. Vissa personer är beredda att för en förment god sak begå lagbrott: det kommer vi inte att komma ifrån. Jag undrar alltså vad det egentligen är ni vill åstadkomma. Jag har knappt sett någon som sagt att Vilks har sig själv att skylla OCH att det är helt ok att han fick en smäll. Här är det dock viktigt att hålla distinktionerna klara.

    Vilks måste ha vetat vilken fara han svävar i när han bestämde sig för att hålla föreläsningen. Om personskyddet gjorde sitt jobb, blev han också upplyst om att det i den situationen som skulle råda under föreläsningen inte skulle vara möjligt att garantera att ingen skulle komma mycket nära Vilks. Vilks provocerar en känd potentiellt våldsam grupp och utsätter sig för föreläsningssituationer i vilka det är förhållandevis enkelt att angripa honom. Han tog en kalkylerad risk och hade på så sätt sig själv att skylla.

    Av detta följer på intet sätt att det som skedde också är ok. Den som spelar ishockey måste räkna med att behandlas ganska brutalt och att eventuellt få någon tand utslagen: hon har sig själv att skylla. Därmed inte sagt att det ok att det finns sporter där utslagna tänder är inom det möjligas ram. Det är två saker, och jag tycker nog att ni går lite väl hastigt från det första till det andra.

    Vi har alltså folk som anser att ett tystande av Vilks tjänar ett ”gott syfte”. Dessa personer dillar knappast om yttrandefrihet. Sedan har vi personer som säger att Vilks har sig själv att skylla för att han tog en kalkylerad risk. Av det senare följer inte att man inte kan tala om yttrandefrihet.

    Med andra ord tycker jag att er kritik är något grovkornig.

  14. Raymans ord är för övrigt mycket bra: jag upplever inte att jag sagt något annat än hon.

  15. Jag är litet osäker på hur frågan om Vilks har sig själv att skylla skulle ha bäring på vad man ska tycka om överfallet. Det finns ju gott om situationer där man inser att ett handlingsalternativ som man egentligen föredrar och är i sin fulla rätt att välja, tyvärr innebär ökad risk att utsättas för brott. En balkongflicka som valde kärleken istället för den partner som släkten utsett åt henne, insåg förstås att hon därmed tog en mycket stor risk och gjorde det med öppna ögon. På så sätt har hon sig själv att skylla. Men inte skulle man hävda att det förändrar bedömningen av brottet hon utsatts för. Däremot framstår hon, liksom Vilks, som mycket modiga personer.

    Detta tycker inte heller du, Jakob, självfallet inte. Men det väcker min misstanke att så många debattörer uppehållt sig så vid Vilks möjlighet att förutse brottet. Finns där en outtalad anklagelse som man överlämnar till läsaren att formulera för sig själv?

    Ishockeyexemplet är, förresten, inte klockrent (men det är en bisak). Jag hävdar att det _är_ ok att det finns sporter där man kan få tänderna utslagna, just därför att alla som ger sig in i sporten accepterar dessa villkor – precis som det är acceptabelt att man kan bli slagen medvetslös i boxning.

  16. Peter: Men är du då inte farligt nära att säga att det är ok att det finns vissa diskussioner där man riskerar att bli nedslagen, just för att alla som ger sig in i den sortens diskussion (här: det religiösa förbudet mot att framställa Mohammed) vet vad de ger sig in på och åtminstone i den meningen ”accepterar” risken?

    1. Jakob: Nej, inte alls! De som spelar ett spel ingår först ett kontrakt om spelets regler. Om överenskommelsen mellan en föreläsare och besökarna är att publiken får visa ilska genom våld, har jag inga invändningar. Och jag har inga invändningar om folk vägrar att gå på föreläsningar där man inte får slåss. Problemet är att utöva våld mot någon utan att det finns accept om formerna först – och det finns ju ändå inte från Vilks.

      Vill du vara elak ska du snarare fråga mig om jag inte därmed måste acceptera dueller (jo det leder det ju till…) men den frågan kommer jag vägra att besvara! :-P

  17. Förlåt dubbelkommentar, men jag hade tidigare idag en diskussion om Mymlan-artikeln (länk ovan) som kanske kan vara värt att kasta ned en rad om.

    Ja, Orrenius bok är mycket bra, och det är förstås också bra om Mymlan läst den och tagit intryck av den. Och uppriktig självkritik är förstås alltid berömlig – bättre sent än aldrig, osv.

    Men ändå, någonstans har jag litet svårt att applådera, faktiskt. Jag frågar mig hur de allvarliga Sd-förföljelserna skulle kunna ha undgått någon rimligt samhällsintresserad och tidningsläsande människa? Det måtte krävas rejält selektivt seende. För att bara ta ett exempel väckte det rätt mycket uppmärksamhet när Säpo i en rapport skrev att Sverigedemokrater idag var den grupp som var mest utsatta för politiskt motiverade brott. Hur kan man missa sådana nyheter?

    Och jag muttrar för mig själv att det finns fler böcker och Aha!-upplevelser som väntar de som blir så tagna på sängen av Orrenius-boken, att det finns både en och annan ytterligare fråga där det kan finnas skäl till samma självrannsakan.

  18. @jheidbrink
    Då ska jag försöka vara litet mer finkornig. :)

    Jag delar din uppfattning att en del av yttrandefriheten är att samhället har en plikt att ingripa och i möjligaste mån skydda om någon blir misshandlad eller hotad. Någon garantier kan inte ges förstås, och jag har ingen kritik mot polisinsatsen i Uppsala som sådan. Så långt är vi av allt att döma ense. Utifrån dessa förhållanden så drar jag den i mitt tycke självklara slutsatsen att samhället i objektivt hänseende misslyckats med att värna yttrandefriheten den här gången. En gruppering i samhället vill tysta Vilks med i stort sett alla medel, olagliga dessutom för lagliga saknas, för att han säger att Mohammed är en pajas och lyckas med detta. Att inte detta är ett yttrandefrihetsproblem utan något annat är att relativisera. Att reflektera över att Vilks kunde undvikit att bli misshandlad genom låta bli att göra teckningar är att skjuta över ansvar. Trivialisering imho.

    Den som spelar ishockey får räkna med att det går åt litet tänder då och då för den som ger sig in i leken får leken tåla eller, för att uttrycka det med mer juridisk skärpa, samtycke till misshandel av normalgraden godtas i idrottssammanhang. Detta är dock ingen idrott. Vilks har mig veterligt vidare aldrig samtyckte till misshandel. (En sak för sig är väl att han på ett inre plan säkert välkomnade den för inget kunde ju ”better prove his point”.) Och vilka skulle gemensamt ha satt upp spelregler som gjorde misshandel och mordhot till förväntade konsekvenser. Inga, är mitt svar. För även om konsekvenserna helt riktigt varit väntade så är de inte accepterade lika litet som om något blivande våldtäktsoffer går full hem genom en park en natt. För att jämförelsen med ishockey skall vara hållbar så måste det finnas acceptans för att det bör vara konsekvenser av att angripa en religiös symbol, är spelets regler. Jag välkomna att få höra rationella argumenten för varför man vi ska ha en sådan acceptans.

  19. Detta blir mitt sista (lovar!) inlägg i saken och det syftar till att klargöra min ståndpunkt:
    1. Jag anser att det Vilks utsattes för var/är ett (eller flera) brott. Det ÄR brott.
    2. Jag anser att det är mycket illa när folk använder våld eller hot om våld för att tysta någon de inte gillar. Detta finns också skydd mot i vår stat. Det är bra.
    3. Jag utgick från början från samma ståndpunkter som Betnér skrev i sitt 1a, 2a och 3e inlägg i denna diskussion och jag håller med om det han vill ha sagt, nämligen: detta har, precis som jheidbrink skriver ovan inte så mycket med yttrandefrihet att göra.
    4. Jag anser att det är oerhört viktigt att värna yttrandefriheten i det vi kallar det öppna samhället. Jag anser även att man ska ha ”rätt” att häda. Det är dock, återigen, inte samma sak som att man kan garantera på politisk, juridisk eller annan väg, att man kan hindra (i förväg) någon från att flyga på någon, försöka bränna ner någons hem eller ens från att försöka mörda någon, för att denne uttrycker något som sagts, visats eller ritats.
    5. Det jag ansåg var ett viktigt inlägg i debatten med Wiklunds text var att den lyfte fram (om än på ett ”grovkornigt” sätt) att det är de politiskt/kulturellt svaga grupperna som särskilt behöver garanteras denna yttrandefrihet: friheten gäller i första hand att staten inte ska begränsa yttrandefriheten, och detta även om medborgaren uttrycker obekväma, oförnuftiga eller t o m farliga åsikter (lagen om hets mot folkgrupp undantagen). Det handlar inte om att medborgare med olika åsikter ska kunna skyddas från varandra. Wiklunds poäng, så som jag uppfattar den är att i detta perspektiv kan man hävda att Vilks har en privilegierad position, då han har lag, opinion (huvudsakligen) och polismakten på sin sida, alla dessa skyddar hans rätt att uttrycka sig konstnärligt och även i egenskap av debattör. Hade inte ett gäng ”idioter”, för att använda sig av Betnérs terminologi, flugit på Vilks i syfte att stoppa hans föreläsning, hade också deras rätt att med ord framföra sin kritik varit skyddad enligt samma yttrandefrihetslag. Även om de hade kallat honom aldrig så fula saker. Det skedda tjänar ingen part på, såvitt jag kan se. Alla är förlorare.

  20. Malin, tack för kommentaren! Jag hoppas dock du vill bryta ditt löfte! Jag har nämligen en fråga.

    Givet att vi inte pratar om yttrandefrihet i snäv mening, utan just om det öppna samhället, rätten att kunna häda, tala fritt utan rädsla, osv. Anser du då att det inträffade är en väldigt allvarlig incident? Anser du att den tyder på en mycket oroande utveckling? Anser du att om man gör som Vilks så får man ta att det blir så här? Anser du att han provocerade och fick stryk, och att vi inte behöver uppröras mer över detta än om det hade handlat om ett slagsmål mellan idiotiska fotbollsfans? Hur ser du på detta?

  21. Lite kortare uttryckt: anser du att något mer står på spel här än just specifikt Lars Vilks och hans rätt att uttrycka sig?

    1. Okej. Jag tror inte att vår yttrandefrihet är i fara mer än tidigare genom det skedda. För så pass mycket tilltro har jag till rättsstaten och vår gemensamma vilja att skydda rätten att uttrycka sig. Däremot kanske det skedda leder till en rädsla att säga vissa saker öppet av rädsla för konsekvenserna. Det är dock ett misstag att tro att hoten endast kommer från islamistiska fundamentalister. Och det säger jag av egen erfarenhet.

      1. Sant, det skedda leder förmodligen till ”en rädsla att säga vissa saker öppet av rädsla för konsekvenserna.” Och det är det som enligt mig gör incidenten allvarlig för det öppna samhället. Därtill: det är just min tilltro till vår ”gemensamma vilja” att stå upp för rätten att säga obekväma saker utan rädsla som har fått sig en knäck genom de slingrande reaktionerna på mordhoten och attackerna.

        (Det misstag som du talar om ovan, är det ingen i den här mer nyanserade hörnan av debatten som begår.)

        Jag tackar för klargörandena. Jag håller inte med särskilt mycket, men förstår dig bättre och det är jag glad för.

  22. ok, där hade du ”tur” som haffade mig innan jag stängde ner. Jag tar det uppifrån och ner, så kortfattat som möjligt:
    ang. utvecklingen i/av det öppna samhället:
    1. det skedda är en allvarlig incident, som dock bör sättas i sin kontext: en krock mellan olika ”kulturer” där den ena såvitt jag kan förmå mig att förstå känner sig förfördelad i ett vidare perspektiv. Som Vilks givetvis inte kan eller bör ta ansvar för.
    2.det tyder på en oroande utveckling därför att det försvårar möten och försoning. Muslimer, även de som inte kan kallas fundamentalister, känner en stor oro då de redan innan Vilks hundar var en utsatt grupp i det svenska samhället. Att folk från deras grupp gör en sådan här sak gynnar knappast genomsnittsmuslimen i det västerländska samhället. Det är en oroande utveckling därför att det spär på oviljan, för att inte säga avskyn i vissa grupper mot muslimer generellt. Detta trappar upp misstänkliggörandet och troligen våldet mellan ffa ytterlighetsgrupperingar, men det sprider sig till gemene mans tänk kring problemen också.
    3. ”att få ta det” är väl en grov formulering. Jag tror att det är en risk Vilks kalkylerat med (eller det har han sagt i en intervju i DN för inte så länge sedan). Det är inte riktigt samma sak.
    4. jag tycker att liknelsen bråk mellan fotbollsfans passar lika illa som liknelse för det inträffade som att ”provocera till övergrepp genom att ha kort kjol”. Jag tycker inte hockey eller boxningsliknelserna (ovan) heller är så lyckade och detta utifrån ett slags kontraktstänkande som också tidigare tangerats: Visserligen säger Vilks själv att han räknar med att våld eller hot skulle kunna bli en följd av det han gör – han har dessutom sagt att sådana dåd ingår i hans konstverk. Men detta innebär ju inte att det som i sportliknelserna ovan finns en färdig regelbok. Det gör det ju i princip inte heller i ett huliganbråk, men dessa ser jag personligen inte som ett uttryck för nåt annat än att folk är så jävla uttråkade så de måste sätta igång nåt som får blodet att svalla eller nåt i den stilen. Det är ju en helt PÅHITTAD motsättning som handlar om tröjfärg och inte om något verkligt.
    När det gäller Vilks kall/konst/debatt/religionskritik eller vad det nu är, gäller snarare det motsatta: det finns en verklig motsättning och olika syn på vad man kan stå ut med när det gäller hela ens personliga identitet kopplad till en kultur/religion och normsystem.
    Och visst: han provocerar. Annars hade vi aldrig fått denna ganska animerade diskussion.

  23. O please. MJV blir enligt egen utsago ”nästan tårögd av glädje” av att läsa sådana ”spot on!”-analyser som denna:

    ”Allt som är bra och oväntat kommer underifrån, från den som utmanar. Allt som är dåligt och cementerande kommer ur en förutsägbar maktposition. … Det här ”samhället” som liberaler hela tiden tjatar om, som ska sluta upp och ta avstånd från den ena dagen kommunister och den andra dagen muslimer, det är en gemenskap som dödar allt självständigt tänkande. Det är en antiintellektuell pöbel som vill att alla ska tänka likadant. Som vill att vi ska rikta blicken bort från de verkliga missförhållandena, orättvisor baserade på klass och kön och etnicitet, för att stirra oss blinda på karikatyrteckningar.

    Det är inte muslimerna som är hotet mot yttrandefriheten. Hotet kommer från en fantasilös skara ledarskribenter som bara klarar av att tänka en självklar tanke i taget, i en kör. Som inte förmår att se strukturer. Som inte kan koppla samman ilskan mot Muhammedkarikatyrerna med västvärldens bombkrig i den muslimska världen. Som går med på att de ska hånas här hemma och dödas där borta.”

  24. Att håna muslimer i Sverige är att sparka neråt, de är en förfördelad grupp i samhället. Ett samhälle som står på Vilks sida just för att han hånar muslimer.

    Det kan man tycka och ändå försvara yttrandefriheten, Vilks och allas rätt säga,rita,måla,publicera vad som helst. Tycka att våld och hot om våld är fel, alltid. Och att de som angrep Vilks i Uppsala är jävla idioter för att de tillgrep våld och för att de förstör för alla andra muslimer i sveriges möjlighet att accepteras i samhället.

    Och att tycka att det är fel att vi har inskränkningar i yttrandefriheten, som till exempel ”hets mot folkgrupp”.

  25. Pär: Visst har samhället misslyckats att minimera den risk som ibland går igen med att göra vissa yttranden. Detta är dock enligt min mening ofrånkomligt: jag vill inte leva i ett land där staten verkligen kan garantera att ingen idiot angriper någon som kommer med obehagliga yttranden. Skyddet är av nödvändighet alltid imperfekt, och juridiken med samma nödvändighet alltid reaktiv.

    Där jag är med på bedömningarna, är att det på sistone har blivit väldigt frekvent att angripa folk vars mening man inte tycker om (från att bomba åklagare till att angripa Sverigedemokrater till att angripa Vilks etc.). Något har gått snett. Detta är dock i främsta rummet ett kulturellt problem: i de flesta fall försöker det allmänna så gott det nu går att skydda dem som gör bruk av sin yttrandefrihet och mer kan vi rimligtvis inte begära av JUST DET ALLMÄNNA.

    Sedan bör vi reflektera om vi inte genom vår illiberala liberala politiska korrekthet bäddat som vi nu ligger. När rasister och andra inskränkta parter inte få yttra sig i TV-sofforna utan att det blir proteststorm, när lärare måste räkna med tjänstepåföljder för att de privat är medlemmar i extremistiska partier, när den goda smaken begränsar spektrat för samhällsdebatten, ger vi extremisterna en skjuts framåt. Vi har själva i all välmening frammanat det samhällsklimat som nu råder: ”Vägen till helvetet är stenlagd med goda intentioner”, som Rosa Luxemburg sade.

    Johan: Jag förstår inte vad du vill säga i din avslutande mening, men i den utsträckning som du menar att jag är en idiot för att jag tycker att brottet hets mot folkgrupp är ett vidrigt ingrepp i yttrandefriheten (uppvigling räcker gott), bär jag det tillmälet med stolthet. Att uttrycka ringaktning för en befolkningsgrupp är i sig en idiotisk mening, men det måste få yttras, det med. Vi bedriver åsiktscensur och bekämpar extremisterna bland annat med hänvisning till att de kommer att vilja införa åsiktscensur.

    Och det är väl förljuget om något?

    1. Nejdå, jag kan bara tala för mig själv, därför är jag inte politiker.
      Jag tycker alla de saker jag skrev och står för det. Jag ville bara visa på att det går, jag tycker Vilks ska få säga vad han vill, jag tycker också ”hets mot folkgrupp” är ett dåligt ingrepp i yttrandefriheten och jag anser att det är att sparka nedåt när man hånar muslimer i Sverige.

  26. Okej, nu syndar jag igen. Denna gång för att ge moteld på den syra av sarkasmer PSW skickar åt mitt håll. Vi kommer troligen aldrig att bli ense i denna eller andra frågor. Men att du, Wiklund och denne bloggs innehavare samt allehanda religiösa förespråkare får komma till tals- med betoning på TALS- är av största vikt _i det öppna samhället_. Du kan håna mig hur mycket du vill för jag anser att det är av godo att debatten breddas. Gör du det om du roas av detta. Den här världen kommer inte att bli bättre, och troligen inte sämre heller av detta.
    Hoten, som jag syftar på, kommer inte enbart från religiösa fundamentalister, även om de hoten kan ses som nog allvarliga, utan även från andra extremistiska grupper och individer som inte drar sig för att hota mig med våld och som bedriver förföljelse på grund av de åsikter jag har. Och då syftar jag näppeligen på landets ledarskribenter i den borgerliga eller annan pressen utan betydligt våldsammare individer.
    Du raljerar nu över en enskild kommentar jag slängt in på en annan blogg- jag anser att det är under din värdighet. Jag har hållit med om sådant du skrivit antingen helt eller delvis också. Jag ser nyanserna i debatten. Jag anser att många olika inlägg i samma debatt är av värde när de har en vinkling att lägga till det tidigare sagda. Jag är för att många olika röster och åsikter får höras i det öppna demokratiska samhället.

  27. Wiklund:

    ”Tänk när kampen om yttrandefrihet stod om verkliga frågor, när de som sa det man inte fick säga var de som pekade framåt.”

    Detta är inte spot-on. Stycket andas ett erkännande av doktrinen att bara bry sig om yttrandefrihet när man sympatiserar med det sagda; när man anser att de som säger det pekar ”framåt”. Denna uppenbara variant, medveten eller ej, av att göra yttrandefrihet relativ till ens politiska agenda, borde vara synlig för blotta ögat. (För att skyla över det och göra det överhuvudtaget presentabelt så krävs bara lite snömos om ”etablissemanget”, ”makten”, ”sparka uppåt” osv.)

    För övrigt:
    http://www.sydsvenskan.se/opinion/huvudledare/article875094/Vi-ar-alla-Lars-Vilks.html

  28. MJV: Du missförstår ”tonfallet” i min kommentar. Inte sarkastiskt, inte motiverat av vad som roar mig, utan snarare djupt indignerat.

    Du anpassar ditt budskap efter publiken. I ena stunden ställer du dig reservationslöst bakom en hårresande text som helt avfärdar Vilks-trakasserierna som ett problem, som kallar det öppna liberala samhället för en tankedödande mobb, och i praktiken förespråkar olika spelregler och toleransnivå beroende på om man uppfattar avsändaren som ”god” eller inte. I nästa stund hoppar du in här och säger dig vara mer eller mindre ense med huvudbudskapet i diskussionen här – som går i diametralt motsatt riktning. Jag suckar därför att det är meningslöst att fråga efter dina åsikter. Din ”flexibilitet” gör mig beklämd, ja, djupt upprörd. Du framstår som användbar, för att uttrycka saken annorlunda.

  29. PSW: det står dig fritt att uppfatta mig som vad du vill: användbar hör dock inte till de epitet jag brukar få höra till vardags, tvärtom. Att vända och vrida på olika typer av argument hör till min profession, så jag är väl yrkesskadad möjligen. Ur ett mer personligt perspektiv så kan man väl i värsta fall beskylla mig för att vara en aning naiv. Du implicerar att jag är en vindflöjel rent politiskt. Men jag ser inte att jag har någon skyldighet här och nu att bekänna politisk färg, särskilt eftersom yttrandefrihet och ”det öppna samhället” knappast har med partifärg att göra.
    Jag vet inte hur många gånger jag ska behöva redogöra för min inställning till hoten mot en konstnär och föreläsare för att det ska gå fram vilka mina grundläggande utgångspunkter i denna fråga är. Ulf Bjereld är en av de du ändå verkar anse att man kan ta på allvar, även om du inte delar hans uppfattning. Även han pekar på att man kan se det Vilks gör som att han ur ett maktperspektiv ”sparkar nedåt”. Därmed – återigen- inte sagt att det berättigar våld från den part som känner sig ”kränkt”. Det är exakt vad jag har sagt och ansett i frågan från början och på den punkten har jag inte ändrat, dragit ifrån eller lagt till något överhuvudtaget.
    Jag är inte heller inne i denna debatt heller av purt nöje eller för att det roar mig. Det hela är snarare djupt oroande: för vad har åstadkommits såhär långt i Vilksdebatten: vi har en växande klyfta mellan dels de debattörer som ser vissa problem med Vilks upplägg men ändå anser att han ska få göra det han gör och samtidigt åtnjuta samhällets beskydd- och å andra sidan de som brännmärker den förra gruppen som eftergivna medlöpare till fundamentalisterna. Vi har också en växande klyfta mellan svenskar som ser på muslimer med stor misstänksamhet och å andra sidan muslimer som finner sig än mer alienerade i det svenska samhället. Jag säger därmed inte att man inte ska få lov att spetsa till uttrycket i konsten, litteraturen, debatten osv. Men just nu undrar jag om inte Vilks själv är mer nyanserad än den debatt som uppstått kring hans verk och hotet mot hans person.
    Jag väljer sida 8 dagar i veckan när det står mellan inskränkningar i de mänskliga rättigheterna inklusive yttrandefriheten kontra det öppna samhället. Det är frågor som jag dessutom arbetar med på fritiden pro bono inom t ex Amnesty. Så där bör du nog inte behöva känna minsta tvekan i frågan hur min användbarhet ser ut.

    1. Det är inte dina goda avsikter som kritiseras, utan att du här gör en farlig och felaktig bedömning av situationen.

      Att du nämner ditt arbete för Amnesty känns därför irrelevant.

      Men samtidigt signifikativt, slog det mig. Du känner kanske till Gita Sahgal?

      Goda avsikter minskar inte ens benägenhet att göra felbedömningar. Kanske det tvärtom ökar den; övertygad som man är om sin egna förträfflighet och goda hjärta. Jag vet inte mycket om fallet Sahgal, men kanske visar det på just detta fenomen.

      Min poäng: jag tvivlar inte på ditt engagemang och dina goda intentioner. Jag anser bara att du gör en grov feluppskattning av vad som står på spel.

      Öppet brev från Gita Sahgal: http://tinyurl.com/28x9gjz
      Christopher Hitchens: http://www.slate.com/id/2244802

  30. MJV: Det är just därför att jag tar det du skriver på allvar, och förutsätter att det verkligen betyder något när du reservationslöst gör high five till texter som enligt min mening innehåller det klassiska fröet till en förtryckarstat, som jag blir indignerad när du sedan – och än en gång – skriver något annat här. Vi kommer förstås inte längre, men det här är en väldigt allvarlig fråga och därför känner jag behovet av att vara tydlig snarare än vänligt inlindad.

  31. PSW: Nej vi kommer nog inte längre. Du uppfattar ngt i den där texten somjag inte uppfattar, men såhär i efterhand kan jag förstå vad.
    Björn: Vägen till helvetet kantas av goda intentioner, var det sagt och visst kan det vara så. Jag känner till fallet även om jag inte kan säga att jag har full koll på Mozzam Beggs intentioner. Men om han anser, vilket jag har läst att han har sagt, att Talibanregimen var det bästa styret för Afghanistan så ser jag honom som ett gravt olyckligt/olämpligt val av samarbetare f Amnesty och det är följaktligen en svårartad missbedömning att behandla Sahgal på det vis man gjort. Samarbetet med Beggs var dock begränsat till att handla om Guantanamofångarnas rättigheter.
    Nej, du har förstås rätt i att vad jag engagerar mig i på fritiden inte har med sakfrågan att göra här. Det var ett svar på att bli stämplad som ”användbar” (för förtryckande samhällssystem, antar jag vad det som åsyftades).

    1. Jodå, visst förekommer det att man debatterar utan att ha sett den. Ulf Bjereld skrev till mig igår att han inte sett föredraget, vilket inte förhindrat honom att ta all heder och ära av Vilks i ett blogginlägg. Jag frågade honom om han skulle vara intresserad av att se filmen, men fick inget svar. Jag kommer nog att skriva en rad om det där idag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s