Vilks, Knutson, Betnér och Orwell

Angående den senaste attacken på Vilks så skrev inslag.se igår ett bra inlägg där han pekade på hur en del svenska intellektuella verkar oförmögna att se vad frågan handlar om, och i princip lägger skulden på Vilks själv.

En av dem är Magnus Betnér (se kritik nedan). Och den andre, Ulrika Knutson, är ordförande för självaste Publicistklubben. Detta fick mig att tänka på George Orwell och den svidande kritik han framförde i essän The Prevention of Literature, efter att ha besökt en konferens i yttrandefrihetens namn anordnad av PEN-klubben 1945.

[What] is sinister, as I said at the beginning of this essay, is that the conscious enemies of liberty are those to whom liberty ought to mean most. The big public do not care about the matter one way or the other. They are not in favour of persecuting the heretic, and they will not exert themselves to defend him. They are at once too sane and too stupid to acquire the totalitarian outlook. The direct, conscious attack on intellectual decency comes from the intellectuals themselves.

Jag tror det ligger mycket i det här. Men vilket samhälle leder denna tendens till? Den frågan ställdes även på inslag.se.

Vad säger Publicistklubbens ordförande om Vilks blir mördad för sin tecknings skull? Några invändningar? Fler ironiska kommentarer att bjuda på?

Man förtjänar att få pröva på att leva under den samhällsordning man själv förespråkar och legitimerar. Välkomna till Ulrika Knutson-samhället. Tragedin är att alla vi andra också måste leva där.

Ju mer jag funderade på det här stycket, idén om Ulrika Knutson-samhället, desto starkare gjorde sig Orwell påmind. Det antas ofta att 1984 handlar om en värld dominerad av totalitära stater modellerade på Sovjet och Hitler-Tyskland. Eller så fokuseras läsningen på övervakning och obehagliga statliga maktmedel generellt. Men inte sällan missar man vilken intellektuell mentalitet som Orwell ansåg skulle kunna leda samhället i sådan dystopisk utveckling.

Om man läser Orwells journalistik och kritik är det dock svårt att missta sig på detta. Judith Shklar skrev följande om Orwell efter att ha läst The Collected Essays, Journalism and Letters:

[A]buses of language were in his view the way in which dishonesty worked. No one, moreover, was in his view more reprehensible in this respect than the English fellow-traveling intellectual establishment. The right might be a lot of incompetent ”stuffed shirts” inclined to fascism, but the left was incurably dishonest.  [. . .]

[H]is hatred of his own kind, the eccentric and extremely self-aware literary men, those radical intellectuals, reduced him to inventing an ”ordinary man” who was simply the obverse, the very opposite of this, his own crowd. Intellectuals he loathed as bigots, unpatriotic, lying and disloyal. They lied about the treachery of the communists in Spain. They were Machiavellian wreckers. Finally, they were unable to face facts, as they fell for every prefabricated ideological power-fantasy.

The intellectual who cannot abide intellectuals is not an uncommon type, of course, but what sets Orwell apart is that he translated this contempt into a vision of a society governed by these objects of his scorn. The totalitarian state he projected was neither Stalin’s nor Hitler’s entirely. The Inner Party that dispenses Ingsoc and rules Airstrip One in 1984 is made up of radical Anglo-American intellectuals.
[. . .] What he was able to do is to show what it would be like to be ruled by them and to live in a world wholly structured according to the ideas fashionable among them in 1948.
Judith Shklar, ‘Nineteen Eighty-Four: Should political Theory Care?’, Political Thought and Political Thinkers, (Chicago: The University of Chicago Press, 1998), s. 342–3, 349.

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Frågesport

Fråga 1:

Vem är det som yttrar följande:

”Man får också ta konsekvenserna av sina yttranden, även om konsekvensen innebär mordhot.”

Svarsalternativ:

(a) Förhörsledaren Ivanov i Arthur Koestlers Darkness at Noon förklarar för den fängslade Rubashov att han borde klandra sig själv snarare än Partiet.

(b) Magnus Betnér förklarar sin syn på yttrandefrihet.

Rätt svar: (b). (Ett alternativ till Magnus uppfattning av yttrandefrihet skulle kunna vara följande: Att vara fri att yttra x innebär att kunna säga x med förutsättningen att vissa slags konsekvenser inte kommer att följa. Exempel på sådana konsekvenser kan vara: mordhot, fängelsestraff, smäll på käften, böter, etc.)

Fråga 2:

Vem yttrar:

”Han tänker inte ge upp förrän han dör, det är uppenbart.”

Svarsalternativ:

(a) Förhörsledaren Ivanov till sin kollega; misströstande angående möjligheten att få Rubashov att skriva under bekännelsen.

(b) Magnus Betnér om Lars Vilks.

Rätt svar: (b) (Vidare: enligt Betnér är attacken fruktansvärd, ”men logisk”. Man får ta konsekvenserna. Det kommer alltid finnas folk som provoceras av vissa yttranden och som kommer att vilja attackera.  ”Det skulle vara skönt om det inte funkade på det viset. Men det har det alltid gjort och kommer alltid att göra.” Vad göra? ”Det enda som kan rädda mig från att bli påhoppad eller hotad för något jag sagt är att jag håller käften.” Betnér själv säger sig vara villig att ”ta konsekvenserna”. Hedrande. Men: man undrar om hans fundamentala defaitism gäller andra samhällsproblem och olyckliga företeelser. Våldtäkt? Kort kjol? Vad ska man säga då? Att det inträffade är fruktansvärt, ”men logiskt”? Att ”det skulle vara bra om det inte funkade på detta vis … men det kommer alltid finnas män som blir eggade”. Det är ju så det funkar: ”det har det alltid gjort och kommer alltid att göra.” Alltså: ”Det enda som kan rädda henne från att bli påhoppad är …”
Det borde vara glasklart att defaitismen i ”ta konsekvenserna”-idén står i fullkomlig motsättning till alla former av progressiv politik. Ja, i princip undergräver den idén med politik överhuvudtaget.
För läs nu noga Betnérs avslutning. Provokatörens poäng, säger Betnér, är att provocera tills dess ingen längre blir provocerad av något. Då är jobbet klart. Men: ”På vägen dit får han eller hon ta en jävla massa skit. Även mordhot. Även att bli påhoppad. Även att bli mördad. Det är tråkigt. Men det är också sant. Och det kommer alltid att vara sant. Tills det inte finns en enda människa kvar som blir provocerad av någonting en annan människa säger. Eller det inte finns några människor kvar som brukar våld. Vi får se vilket som kommer först.”)

Uppdatering: Förtydligande om Betnér”.

11 thoughts on “Vilks, Knutson, Betnér och Orwell”

  1. Du gör en klar och logisk analys, i stort sett: jag har dock svårt att se att Vilks (som person/intellektuellt) skulle komma ens i närheten av Orwell. Så jag antar att de är fenomenet du syftar på?

    1. Ja, fenomenet att inte vara konsekvent, bara försvara yttrandefriheten när det passar.

      Utan att jämföra Orwell med Vilks i övrigt: ‘Animal Farm’ var exempelvis djupt opassande. ”Försämrar våra relationer med Sovjet”, osv. En förläggare: ”it would be less offensive if the predominant caste in the fable were not pigs. I think the choice of pigs as the ruling caste will no doubt give offense to many people, and particularly to anyone who is a bit touchy, as undoubtedly the Russians are.”

      T.S. Eliot på Faber&Faber kunde inte publicera den heller: ”I take to be generally Trotskyite”.

      Det drogs i många trådar bakom kulisserna och boken kunde publiceras långt senare än det var tänkt.

      Inte undra på att han ansåg att intelligentsian var totalitärt lagd. Som Orwell ofta säger: endast intelligenta människor kan vara, och känner behov av att vara, ”politiskt ortodoxa”.

      1. Visst är det på sätt och vis iögonfallande att ”etablissemanget” eller ”de intellektuella” inte är konsekventa i sitt försvar av yttrandefriheten. Själv tycker jag nog att hela debatten kring Vilks förefaller vara ganska anti-intellektuell, och då räknar jag även in Vilks själv i detta. Inte någonstans har jag hittat uttalande från nämnde ”konstnär” som rör mycket annat än ”hur han mår” ställd inför dessa hot mot hans person. Inte någonstans ser jag att han själv på ett hederligt sätt försvarar det som debattörer i media tillskriver honom: en soldat i yttrandefrihetens tjänst. Som ”bäst” fortsätter han bara att lägga fram fler exempel på hur man kan gå tillväga för att reta upp islamister. Plus det som jag ser som det som stjälper hela hans trovärdighet som förkämpe för yttrandefriheten på ett allvarsamt sätt: han säger i princip att varje yttring kring hund-debaclet och varje hot som framförs mot honom ”ingår i konstverket”. Vilket ytterligare fördjupar min misstanke att det är ”stejgat” från början till slut. Hans trovärdighet krymper, det verkar inte riktigt seriöst, han framstår mest som vilken nihilist som helst. Att inifrån en kultursfär gå in och undersöka de underliggande strukturerna och ställa frågor kring den egna rollen i historien och i världen, vilka maktpositioner som råder och vilken roll man själv har i det hela – det är konst. Att peka ut några, en grupp som de andra och göra narr av dem i en kontext där det verkar vara en slags sport att just göra narr av samma grupp (muslimer), är i mina ögon bara simpel mobbing. Det finns andra som säger och gör så mycket mer nyttigt i yttrandefrihetens tjänst än Vilks så VARFÖR denna absurda fokus på just honom?
        min disclaimer: jag tycker han ska få rita vilka jäkla hundar han vill och publicera dem vart han vill (utan att bli hotad till livet). Men låt oss inte låtsas som att han är yttrandefrihetens största hjälte.

      2. @MJV: Ditt resonemang, om att Vilks pekar ut en viss grupp, faller på att han även bl.a. ritade en ”judesugga”, något som dock resulterade i ett bedövande vrål av tystnad. Därmed är det inte Vilks som har pekat ut gruppen; det har några av dess företrädare gjort själva.

  2. Har inte följt Vilks särskilt noga, så min åsikt väger inte så tungt. (Snack om att reaktionerna är en del av konstverket finner jag dock alltid provocerande. En fråga: är det inte reaktionerna från just ”etablissemanget” som han främst är ute efter?)

    Faktum kvarstår: kan man inte hålla en föreläsning av Vilks slag så är det ett oerhört angrepp på yttrandefriheten.

    Och de som åmar sig och försöker komma runt detta, eller påstår att han får skylla sig själv . . . ja, gentemot dem hyser jag orwellska misstankar. (så det var tur du skrev dit den där disclaimern! ;) )

  3. I övrigt: jag är glad att Betnér förtydligade sig: http://www.magnusbetner.com/2010/05/fortydligande-om-vilks/
    För alla dem som inte fattade hans twist från början. Jag gjorde det. Och jag, liksom t.ex. http://mymlanthereal.wordpress.com/2010/05/13/mer-betner/ ställer mig helt bakom allt det han säger i detta fall.
    Och detta är kärnan i hans resonemang:
    ”Vi ska ha ett öppet samhälle där folk är fria att provocera. Men vem har sagt att vi inte ska ha det? Inte jag i alla fall. Jag säger heller inte att den provocerade har rätt att reagera med hot och än mindre med våld. Verkligen inte. Men det har de ju inte heller. Vi har lagar, vi har polis och vi har media. Alla dessa står på Vilks sida. Så även jag. Han ska ha polisbeskydd, vi ska stå bakom hans rätt att provocera. Det gör vi också. Hela tiden. Vi ska också ta avstånd från hot, våld och kvävande av det fria ordet. Det gör vi också. Även jag. Om någon hotar eller attackerar Vilks så kommer de också bli straffade för det. Precis som sig bör.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s