Presstödsfrågan

Här kommer några rader om frågan om presstödet. Jag ska genast säga att min grundinställning är att det ska avskaffas. Men jag ska nu resonera lite kring följande åsikt: ”Att reglera presstöd efter innehåll innebär censur”. Detta var rubriken på en intervju i DN.

Det finns två generella saker i den politiska debatten som jag har svårt för. Det ena är när debattörer bara blåser på och struntar i att göra mer finstilta distinktioner. Det andra är överdrifter som urvattnar begreppen eller förvrider perspektiven. Den aktuella rubriken tycktes spontant som ett exempel på dessa saker.

Hur som helst, det finns naturligtvis ett rimligt resonemang bakom. Pär-Arne Jigenius, tidigare pressombudsman, säger till DN:

Det här är det pris man får betala om man ska upprätthålla systemet med presstöd. Den statliga myndighet som distribuerar stödet måste göra det helt neutralt. Nämnden har ingen rätt att beakta om en tidning som söker presstöd är höger- eller vänsterextrem. [. . .] De som reagerar häftigt hamnar i positionen att avveckla presstödet. Men det farligaste man kan göra nu är att hävda att politikerna ska modifiera stödet så att vissa politiska riktningar inte ska kunna få stöd.

Rimligt, men jag är inte säker på om jag instämmer. Jag lutar åt Per Svenssons ståndpunkt:

Yttrandefrihet är rätten att säga också korkade saker utan att riskera att bli straffad av staten. Yttrandefrihet betyder inte att man har rätt att få betalt av staten för att säga korkade saker.

Men jag tvekar som sagt. Inte minst därför att den mycket kloke Jakob Heidbrink även han driver linjen att yttrandefriheten kräver ett åsiktsneutralt presstöd. Jag är ense med Heidbrink i den meningen att jag hellre skrotar presstödet än inrättar ett halvt godtyckligt utdelat presstöd. Men vad jag inte är ense om är den principiella poängen att ett innehållsprövat stöd med nödvändighet innebär en kränkning av yttrandefriheten.

Heidbrink skriver:

Det är [. . .] viktigt att alltid minnas vad det innebär att ha yttrandefrihet. Yttrandefrihet innebär att jag utan hot om repressalier får uttrycka åsikter som just inte anses höra den goda smaken till.

Genom hela inlägget betonar Heidbrink förtjänstfullt det viktiga med att yttrandefrihet innebär att ha rätt att säga saker som majoriteten tycker är förkastligt. Men vad jag invänder mot vad som ska räknas som en relevant repressalie:

Man bör också hålla i minnet att ett åsiktsförtryck kan ta sig olika former. Det behöver inte handla om att spärra in eller döda de som har osmakliga åsikter. Det kan också handla om att undanhålla sådana förmåner som andra får som har smakfulla åsikter.

Det här med att ”undanhålla förmåner” fick mig att tänka på den politiske teoretikern William Galston (jag läser mycket av honom just nu). I den kända artikeln ‘Two Concepts of Liberalism’ (1995) diskuterar han (i förbifarten) ett fall där ett religiöst universitet krävde att åter bli undantagna från beskattning, en förmån som gällde alla universitet men som delstaten återkallat på grund av detta universitets policy gällande etnicitet. Galston introducerar begreppet ”reverse exemption”. (Fallet gäller i och för sig  ”freedom of association”, men det är själva idén jag är ute efter och på det sätt som det innebär en kompromiss.)

Consider, for example, Bob Jones University, whose students were prohibited on religious grounds from engaging in interracial dating. In many cases of conflict between First Amendment-protected associations and compelling state interests such as ending racial segregation, the flat prohibition of conduct judged obnoxious by public principles seems hard to square with the minimum requirements of Free Exercise. But associations conducting their internal affairs in a manner contrary to core public purposes can legitimately be burdened, even if not banned outright. In such cases, a policy of what might be called ”reverse exception” — that is, the removal of all forms of otherwise applicable public encouragement and favor — may well be the most appropriate course. (Galston 1995, s. 532)

Låt mig nu resonera på ett lite abstrakt sätt om presstöd, mest för att få grepp om frågan. Tänk att mängden A innefattar alla åsikter som överhuvudtaget är möjliga att uttrycka. En given politisk gemenskap känner oftast ett behov av att förbjuda vissa av dessa åsikters yttrande, som de kanske sorterar in under begrepp som uppvigling, hets mot folkgrupp, eller likande. En liberal stat är mån om att att göra detta i så liten omfattning som möjligt, men likväl kommer den bara att tolerera en delmängd av A. Låt oss kalla den för B. I denna mängd B ryms fortfarande en hel del obehagliga, illiberala och ondsinta yttranden,  men i en liberal stat finns alltså ändå en delmängd åsikter vars yttrande är förbjudna; dessa ryms i kilen mellan A och B (vi kan kalla denna A/B). Nu tänker sig den politiska gemenskapen i fråga att den ska stödja tidningar och press, eftersom dessa bidrar till samhällsdebatten och gemenskapens politiska vigör. Den inrättar en myndighet som ska granska de ansökande tidningarna och fördela stödet enligt vissa principer. Vilka principer? Bör de hålla sig till samma grunder som den använt för att sålla fram mängden B? Men samtidigt är de måna om att B ska vara så vid som möjligt, och att den därför borde få innehålla även idéer som den bedömer kan vara skadliga om de skulle få stort genomslag, säg anti-demokratiska principer och rashat. Detta är ett dilemma. Här kommer frågan: finns det legitima grunder för att anamma en princip som sorterar ut en delmängd av B — låt oss kalla en sådan för mängd C — av yttranden som är acceptabla att ge stöd till? Och därmed skapa en kil B/C av yttranden som diskvalificerar tidningar från att få stöd trots att den politiska gemenskapen samtidigt bedömer dem som tillåtna att yttra?

(Notera att den aktuella frågan inte fångas i detta resonemang, eftersom åsiktsneutral innebär att presstödsnämnden inte får ta hänsyn ens till frågan om det faller in under B. Om jag förstått Martin Alhqvist rätt.)

Heidbrink svarar nej.

Yttrandefrihet, det är att få säga saker som andra tycker är anstötliga, vidriga, fasansfulla och ändå av staten, det allmänna, behandlas som alla andra. Det är det, inget mindre, som yttrandefrihet är.

Galston skulle nog påpeka att presstödet utgör en form av ”encouragement and favor” och att ett undanhållande av dessa är förenligt med att yttrandefriheten består. Ja, att detta kanske är den bästa kombinationen givet att de aktuella åsikterna som predikas är intoleranta och odemokratiska och bedöms utgöra ett hot mot den politiska ordningen ifall de skulle få större genomslag. (Notera att jag inte här pratar om Nationell Idag; jag har inte en aning om vad den innehåller). Galston skulle nog hävda att yttrandefriheten innebär att en mycket stor mängd yttranden, även de ”anstötliga, vidriga och fasansfulla”, tolereras av staten utan repressalier. Men också vidhålla att det är förenligt med yttrandefrihet att, givet ett existerande system av presstöd, undanhålla stöd för vissa sådana yttranden; förenligt med ”the removal of all forms of otherwise applicable public encouragement and favor”. Eller som han skrev om samma rättsfall i sin senaste bok:

Tax exemption is a privilege, not a right, and may be withdrawn when an organization’s conduct is manifestly inimical to public policy. [. . .] Note that the question was not whether [. . .] the state had the right to order a private, denominational university to abandon its internal policy, on pain of civil or criminal sanction. That step would have implicated basic rights of freedom of association and free exercise of religion that the Court has long defined and protected, and it would have called for an entirely different legal analysis. (Galston 2005, s. 183)

Presstöd är ”a privilege, not a right” och ur det perspektivet framstår det inte som självklart illegitimt att utforma det på ett sätt så att det gäller en delmängd av B. Samtidigt är den uppkomna en mängden B/C, som alltså innebär att vissa yttranden som är lagliga likväl särbehandlas av det offentliga, inte oproblematisk. Det är negativ faktor att ta med i beräkningen; kanske innebär den alltför stora problem så att stödet antingen bör vara generellt över B eller inte existera alls. Och jag är benägen att hålla med Heidbrink i hans prioritering av likabehandling i lagstiftning och maktutövning. Det jag är obenägen till är så att säga att skriva in detta i definitionen på det sätt som Heidbrink gör. För om man gör så, ja då innebär ett innehållsprövat presstöd detsamma som ”censur”. En bedömning som gör våld på den vardagliga meningen hos detta begrepp, och suddar ut signifikanta nyanser i vår politiska vokabulär.

Referenser:

William Galston (1995), ‘Two Concepts of Liberalism’, Ethics, Vol. 105, Nr 3, pp. 516–534.

William Galston (2005), The Practise of Liberal Pluralism, (Cambridge: Cambridge University Press).

Site Meter

10 thoughts on “Presstödsfrågan”

  1. Jag förstår försöket att visa att jag har fel, men jag kan inte ta åt mig av kritiken. Jag tror att Galstons försök att förena liberalism med åsiktsförtryck är dömt att misslyckas.

    För det första är det försåtligt att börja resonemanget i att – som du gör – blanda ihop olika kategorier av yttranden som inte skyddas av yttrandefriheten, i vart fall om vi talar om juridiska kategorier. Uppvigling, det är ett brott som omfattar direkta uppmaningar till en folkgrupp att ta till fysiskt våld. Hets mot folkgrupp är ett brott för att ringakta en grupp personer. Det första innebär direkta skador av fysiskt slag (eller fara för sådana), det andra att det är obehagligt för de ringaktade att höra en viss åsikt. Det första ingreppet i yttrandefriheten är enligt min mening legitimt i så måtto att det finns en motstående rättighet av åtminstone samma valör som skyddas – rätten till fysisk integritet – det andra ingreppet är illegitimt eftersom det inte finns någon motstående rättighet: det finns ingen rättighet att inte bli upprörd över andra.

    Den legitima delmängd B som du beskriver är alltså enligt min mening långt mera begränsad än vår lagstiftning för närvarande innebär. Vi har inte någon perfekt yttrandefrihet i det här landet, och vi naggar yttrandefriheten i kanten alltmer.

    Jag tror inte heller att det retoriska knepet att omdefiniera en undanhållen rättighet till presstöd som ett privilegium som vissa inte får del av hjälper. Om A på grund av sin åsikt får ett privilegium och B på grund av sin åsikt inte får ett privilegium, utsätts B för press att anpassa sig till A:s åsikt, inte för att denna åsikt omfattas av B, utan för att kunna komma över privilegiet. En illustration: den som går i kyrkan varje söndag och som där högt upprepar trosbekännelsen, kan få bli tjänsteman på en offentlig myndighet. Den som inte vill gå i kyrkan på söndag, blir inte straffad eller på annat sätt illa behandlat, bara att den offentliga sektorns arbetstillfällen inte står öppna för en sådan person. Är det enligt din (eller Galstons) mening en situation i vilken yttrandefrihet råder?

    Presstödet är ett stöd för att sprida sin åsikt i nyhetsrapporteringen. Tänk dig en totalitär stalinistisk stat som ger varje rättänkande medborgare som vill starta en tidning fem miljoner kronor i startbidrag; den som inte är stalinist, får inte dessa pengar. Den som vill lansera en tidning som sätter fokus på stalinisternas förföljelse av demokrater, får alltså inga pengar. Är det yttrandefrihet?

    Det är (tack och lov) inte förbjudet att vara vare sig stalinist eller nazist i det här landet. Vissa stalinistiska eller nazistiska yttranden måhända omfattas av strafflagstifningen (i sig självt som sagt en skandal), men åsikten som sådan är inte förbjuden. Med andra ord ingår även i vår mycket begränsade delmängd B också stalinistiska och nazistiska åsikter: det finns ingen skillnad mellan nazismen och demokratin – båda tillhör mängden tillåtna åsikter. Att i denna situation undanhålla en tillåten åsikt (smaka på hur det låter) en förmån som en annan tillåten åsikt får, är åsiktsdiskriminering och utgör precis ett sådant subtilt sanktionssystem för ”fel” åsikter som får demokrater att kritisera exempelvis situationen i Ryssland.

    Det svåra med att vara för yttrandefrihet är att man i detta ögonblick avstår medel som andra åsiktsriktningar har för att slå ut konkurrensen. Den som är för yttrandefrihet kan inte sålla mellan bra och dåliga åsikter när det gäller statens förhållande till i folket företrädda åsikter. Den enda inskränkning av yttrandefriheten som är legitim är den som förbjuder sådana yttranden – av vilken ideologisk färgning som helst – som uppmanar till direkt fysiskt våld. Det är tufft att ha det så.

    Men det som Galston försöker göra enligt din beskrivning utgör i mina ögon ett försök att äta kakan och ha den kvar, att försöka påstå att man är för yttrandefrihet och ändå använda sig av samma arsenal av knep och tricks för att tjuvnypa andra åsikter. Yttrandefrihet betyder just att vilken vidrig åsikt som helst skall behandlas på samma sätt som vilken fin åsikt som helst.

    Och det vad gäller både förmåner och repressalier.

  2. Vad jag främst är ute efter är att bevara en grundläggande intuitiv mening i påståenden om att ”här råder det inte yttrandefrihet”. Ta fallet med den stalinistiska regimen som ger en förmån till rättänkande tidningsmakare. Vad har ”de demokratiska tidningsmakarna” för status här? Vad händer om de trots allt skrapar ihop de pengar som behövs och publicerar sin tidning? Ja, detta är de fria att göra. De kastas inte i fängelse. Tryckeriet sätts inte i blockad av regimen. Tidningskiosker säljer deras tidning utan risk för repressalier. Åsiktsdiskriminering råder, förvisso, men också yttrandefrihet.

    Regimens presstöd kan förstås ha avgörande effekt och göra idéklimatet snävt på ett djupt icke-liberalt sätt. Men tänk dig att regimen går ett steg längre och börjar kasta folk i fängelse för deras demokratiska skrifter. Passerar vi då inte en signifikant gräns? Jag vill hävda att vi gör det, och att det handlar om _vilken form av makt_ som staten utövar gentemot tidningarna/åsikterna ifråga. Att skillnaden mellan statens tvångsmakt och statens så att säga makt att uppmuntra (ge förmåner) har moraliska dimensioner. (Denna distinktion på medborgar-sidan kan sägas utgöras av ”right” respektive ”privilege” i förhållandet till staten.) Har den en moralisk dimension så kan man inte likställa alla former av åsiktsdiskriminering. I den tidigare terminologin: visst är det skillnad mellan att staten placerar åsikten x i A/B och använder sig tvångsmakt för att undertrycka den, och att den placerar den i B/C och underlåter att stödja den?

    Undanhållande av förmån är inte likvärdigt med att staten använder sin tvångsmakt för att undertrycka. Jag förstår din ovilja att lägga tyngd på denna distinktion, eftersom den onekligen öppnar dörren för visst godtycke. Och man kan ju konstruera exempel, som du gör, där distinktionen i princip faller samman. Men det betyder helt enkelt att frågorna är mer kontextberoende. Vad som ska räknas som förmån och vad som rättighet (att kunna få en myndighetstjänst, exempelvis), vad som ska räknas som ”in general applicable” (Det stalinistiska presstödet lär ju begränsa sig till en mycket snäv politisk inriktning och därför inte vara en sådan allmän förmån). Och när har undandragande av förmån sådana effekter som är så långtgående att det bör räknas som frihetskränkande?

    Här har vi förresten kanske en möjlighet att formulera den centrala skillnaden mellan oss. Du hävdar att det stalinistiska presstödet lär ha sådana effekter som i praktiken innebär kränkning av yttrandefriheten. Men låt oss säga att de demokratiska tidningsmakarna trots allt lyckas få ut några tidningar och få ett visst genomslag. Låt oss nu tänka oss att regimen skrotar sitt presstöd men istället börjar fängsla de demokratiska tidningsmakarna. Nu lyckas några av dem gå under jorden och fortsätta sin verksamhet. Säg nu att denna samizdat-verksamhet får –_exakt samma_ genomslag i opinionen och samma effekt på makthavare som innan. Jag vill hävda att denna stalinistiska reform minskar yttrandefriheten. Du tycks förpliktigad, eftersom du likställer alla former av statlig åsiktsdiskriminering, att hävda det är hugget som stucket.

    ”Yttrandefrihet betyder just att vilken vidrig åsikt som helst skall behandlas på samma sätt som vilken fin åsikt som helst. Och det vad gäller både förmåner och repressalier.”

  3. Din argumentation är stark, men jag tror att den har ett problem i att du tycks vilja förbehålla uttrycket ”inskränkt yttrandefrihet” för situationer i vilka ”repressalier” utövas, utan att du klargör vad du menar med ”repressalier”. Detta leder till en märklig gränsdragsningsproblematik, beroende förstås på hur begreppet ”repressalier” definieras.

    Med den mycket snäva begreppsanvändning som du förespråkar, tycks exempelvis Ryssland behöva placeras bland länderna där yttrandefrihet råder. Staten har inte kunnat impliceras i direkta brott – mord eller mordbrand – och det som staten gjort där är bara att hävda exempelvis sin beskattningsmakt. Att detta sker framför allt mot personer med misshagliga åsikter, är ju ingen repressalie: åtalsunderlåtelse är ju ett privilegium. Jag har svårt för detta resultat.

    Frågan i ditt nästsista stycke måste besvaras så att det är hugget som stucket I PRINCIP: yttrandefriheten är inskränkt. Sedan kan förstås yttrandefriheten vara mer eller mindre inskränkt, och våra lagar mot hets mot folkgrupp är ur yttrandefrihetsrättslig synvinkel värre än förslagen att göra presstödet selektivt.

    Här har vi också det centrala problemet som jag upplever med din argumentation, nämligen att den förra situationen du beskriver enligt din mening är helt ok, yttrandefrihet råder, alla mår bra. Det är först i den andra situationen som du tycks vara beredd att protestera.

    Är det inte lite väl sent?

  4. Intressant invändning. Jag tolkar den så här. Min invändning mot dig var att med ditt synsätt finns inget att invända mot den stalinistiska reformen som tar bort det selektiva presstödet och ersätter det med klassisk repression och fängelsestraff. Nu kontrar du mycket bra: med mitt synsätt däremot finns inga grunder för att motsätta det ursprungliga _införandet_ av det stalinistiska presstödet. Först när det blir tal om fängelse har jag anledning att höja rösten. Och nog är det lite väl sent!

    Du har också helt rätt i att det uppstår gränsdragningsproblem. Vad är förmån, vad är repressalie? Här kan jag bara vända mig till kontexten. Hur grava blir effekterna av ett undanhållande? (Är det tekniska läget sådant att det vore extremt dyrt/svårt att producera en publikation så är detta mycket relevant, exempelvis) Skillnaden mellan rättighet och privilegium? Och framförallt: hur snävt definieras C. I alla dessa gränsdragningsfrågor kan man inta olika hållningar. Och jag kan bara säga att i alla sådana lägen så kan jag inta vad som kan kallas ett liberalt synsätt. Säg t ex om någon i riksdagen föreslår att presstödet ska omformas: ”Endast våra riksdagspartiers partiorgan ska få presstöd. 500 miljoner!”. Jag kan inte motsätta mig införandet av en klass C, men som liberal kan jag motsätta mig att den definieras så snävt. När jag gör den bedömningen och säger ”C måste vara större!” så gör jag det ur samma liberala perspektiv som tidigare gjort bedömningen att B ska vara så stor som möjligt. Detta är förenligt med att hävda att det råder en principiell skillnad i att placera ett givet yttrande x i kategori A/B jämfört med B/C.

    Om vi ser till Ryssland, skulle jag dels kunna hävda en liberal uppfattning av vad som ska räknas som förmån eller repressalie, och dessutom påpeka godtyckligheten i de beslut som tas (undanhållande av förmån), svårigheterna att få dem prövade, osv.

    Det är korrekt att jag inte principiellt kan motsätta mig införandet av det stalinistiska presstödet. Jag kan bara hävda att det är för snävt. Jag måste vidhålla den moraliska dimensionen i distinktionen repressalie/förmån, och kan bara hävda att i varje givet fall uppstår gränsdragningsproblem. Och att liberalismen innefattar, utöver rena principer, också ett synsätt på hur sådana gränsdragningsproblem ska avgöras. Jag förstår den teoretiska ambitionen att bli av med sådana gränsdragningsfrågor, men vill hävda att priset är för högt om det får konsekvensen att ingen moralisk skillnad görs mellan statens utnyttjande av sitt våldsmonopol för att undertrycka yttrande x, och dess utnyttjande av sin ekonomiska makt för att uppmuntra andra åsikter än x.

  5. Det är kanske där vi skiljer oss: jag tenderar att diskutera ur ett juridiskt, du tydligen att diskutera ur ett moraliskt perspektiv. Men rent principiellt undrar jag vad du gör av min invändning att jag tillåter att yttrandefriheten kan vara mer eller mindre inskränkt: med ditt synsätt förefaller mig finnas bara en inskränkning av yttrandefriheten, nämligen en total sådan. Jag undrar om det räcker ens i en moralisk diskurs – nog finns väl grader i helvetet?

    Jag har också principiella svårigheter med att staten – alltså i praktiken den åsiktsriktning som innehar makten – skall få ”stödja” eller ”uppmuntra” sina meningsfränder och undanhålla uppmuntran eller stöd från sina meningsmotståndare. Det förefaller innebära att det enligt din mening yttrandefrihetsrättsligt vore helt ok om den nuvarande regeringen strypte alla finansiella flöden till icke-borgerliga åsikter och ger pengarna till den borgerliga pressen. Det är ju en förmån det rör sig om. Jag tvivlar uppriktigt sagt på att du menar att sådant (eller det omvända, att sossarna eller vänstern endast ger vänstersinnad press stöd) vore förenligt med ett system där yttrandefrihet råder.

  6. Du har nog rätt i att vi har haft olika utgångspunkter. Du resonerar utifrån en mer fastlagd, juridisk, begreppsvärld. Jag utifrån politisk teori, vilket ger friare tyglar eftersom en huvudpoäng just är att argumentera för och emot olika begrepp och ramar.

    Mina anmärkningar ska därför inte tolkas som en rättslig tolkning av vår yttrandefrihetslagstiftning.

    Men vad säger jag då om ditt exempel om presstöd enligt en borgligt-only-princip? Låt mig använda ett juridiskt begrepp som kanske är helt ur kontext, men vars andemening nog är tillräckligt klar. Med min politisk-teoretiska utgångspunkt handlar det om ”otillbörligt gynnade”, snarare än en kränkning av friheten.

    Efter införandet av ett sådant presstöd jobbar redaktionen på Arena vidare som vanligt. De och deras åsikter är missgynnade av statsmakten på ett grovt otillbörligt sätt. En yttrandefrihetslagstiftning borde sätta stopp för införandet av ett sådant presstöd.

    Men i princip består yttrandefriheten. Min frihet bestäms av vad lagen tillåter mig att göra.

    Detta är kanske min huvudpoäng. I det aktuella fallet hade jag inte reagerat ifall rubriken hade varit: ”Att reglera presstöd efter innehåll innebär otillbörligt gynnande”. För då hade vi enligt mig diskuterat frågan på rätt nivå: Är alla former av gynnande otillbörliga? Ja det är fullt möjligt att vi ska se det så. Eller finns det legitima grunder att avgränsa en mängd C?

    Det är troligt att du och jag skiljer oss i dessa frågor — jag mer benägen att tänka mig grundläggande demokratiska spelregler som ett villkor (och därmed eventuellt ”undanhålla förmåner” från grupper som Nationaldemokrater och AFA). Men min huvudpoäng gällde att dessa frågor om gynnade inte går att reduceras helt och fullt till frågor om frihet.

    Jag måste för övrigt tacka för en otroligt givande diskussion!

  7. Ett litet tillägg om frihetsbegreppet mer generellt. Jag föredrar ett ”absolut” frihetsbegrepp, och kompletterar det med idén om ”frihetens förutsättningar”. Hos Isaiah Berlin låter det så här:

    ”It is important to discriminate between liberty itself and the conditions of its exercise. If a man is too poor or too ignorant or too feeble to make use of his legal rights, the liberty that these rights confer upon him is nothing to him, but it is not thereby annihilated.

    The obligation to promote education, health, justice, to raise standards of living, to prevent reactionary political or social or legal policies or arbitrary inequalities, is not made less stringent because it is not necessarily directed to the promotion of liberty itself, but to conditions in which alone its possession is of value, or to values which may be independent of it.

    And still, liberty is one thing, and the conditions for it are another.”

  8. Jag tror nog att mitt frihetsbegrepp är lika absolut som ditt: jag skulle ifrågasätta huruvida det verkligen finns en förpliktelse att hålla sig med samtliga av de sociala förmåner som Berlin talar om. Vad gäller ”otillbörligt gynnande”, är detta en intressant distinktion, men jag ser inte behovet av att införa en kategori som tillåter oss att påstå att yttrandefrihet finns, men att den tyvärr samtidigt går igen med otillbörliga gynnanden av vissa åsiktsriktningar. Summan av kardemumman blir enligt min mening ändå slutsatsen att någon större yttrandefrihet inte finns.

    Jag skulle alltså säga att det system som du föreslår inte riktigt går att förena med Occams rakkniv: du använder fler distinktioner än du behöver. Det verkar vara mera rationellt att jobba med schatteringar inom en och samma kategori – milt till totalt inskränkt yttrandefrihet – än att skapa tre kategorier som till synes är knivskarpa, men som leder till gränsdragningssvårigheter av stora mått.

    Men smaken är som baken: jag föredrar ett renodlat yttrandefrihetsbegrepp som inte tål inskränkningar före ett renodlat begrepp när yttrandefrihet inte föreligger.

  9. Mina herrar! Vilket djup. När Bo Rothstein och andra klagar över ”den ytliga bloggosfären” har de uppenbarligen inte läst era texter.

    Nu måste jag fundera på vem av er jag sympatiserar mest med.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s