Tocqueville och Gellner om islam och sekularism

En ny bok av Ian Buruma recenseras idag i DN av Maria Schottenius. Mycket intressant! Inte minst för att Buruma verkar ta sin utgångspunkt hos min favorittänkare alla kategorier: Alexis de Tocqueville. Burumas bok ”prövar kritiskt Tocquevilles formulering att islam är oförenlig med upplysningsvärderingar och rättigheter, som yttrandefrihet och lika rättigheter för kvinnor och homosexuella”.

Det kan vara värt att citera det relevanta stycket i Om demokratin i Amerika:

Jag har varken rätt eller avsikt att undersöka de översinnliga medel Gud använder för att väcka religiös tro i människans hjärta. Här och nu betraktar jag religionerna uteslutande ur rent mänsklig synvinkel. Jag undersöker hur de lättast kan behålla sin makt i de demokratiska tidevarv som ligger framför oss.

Jag har visat hur obenäget det mänskliga intellektet är i tider av upplysning och jämlikhet att godta dogmatiska övertygelser och att det inte känner något livligt behov av dem annat än i fråga om religion. Vad detta framförallt visar är att religioner under sådana skeden noggrannare än i alla andra bör hålla sig inom egna gränser och inte på några villkor försöka gå utanför dem. Vill de nämligen utöka sin maktsfär bortom de religiösa frågorna, löper de risk att inte mer bli trodda i någonting. De bör följaktligen visa sig mycket varsamma när de drar upp den cirkel inom vilken de vill bestämma över det mänskliga intellektet. Utanför den bör de låta det vara fullständigt fritt.

Muhammed hämtade från himlen och införde i Koranen inte endast religiösa lärosatser utan även politiska principer, civil- och straffrättsliga lagar och vetenskapliga teorier. Evangelierna däremot talar bara om allmänna förhållanden mellan människa och Gud och mellan medmänniskor. Bortom detta sträcker sig inte deras undervisning och de påbjuder inte att tro på något mer. Bland tusen andra skäl är detta enda nog för att visa att den första av dessa båda religioner inte kommer att kunna dominera länge i tider av upplysning och demokrati, medan den andra är ägnad att härska i sådana tidevarv likaväl som i alla andra.

(Detta är från 1840. Tocqueville läste Koranen i mars 1838 men det är oklart om han läste hela. De kortfattade anteckningar som överlevt sträcker sig bara till kap. XIX. Se ‘Notes on the Koran’ i Writings on Empire and Slavery.)

Ernest Gellner tog för övrigt upp denna tråd hos Tocqueville. I den fantastiska essän ‘Flux and Reflux in the Faith of Men’ skriver Gellner:

[In Islam] there is in principle no call or justification for an internal separation of society into two parts, of which one would be closer to the deity than the other. [. . .] Thus officially, Islam has no clergy and no church organisation, though it needs scholars, and church and community are co-extensive. As Tocqueville put it, ”Islam is the religion which has most completely confounded and intermixed the two powers . . . so that all the acts of civil and political life are regulated more or less by religious law.”

Tocqueville also comments on the significant identity of training for religious and other learning, and the absence of priesthood. In traditional Islam, no distinction is made between lawyer and canon lawyer, and the roles of theologician and lawyer are conflated. Expertise on proper social arrangements, and on matters pertaining to God, are one and the same thing.

Gellner skriver att även judendomen och kristendomen utgör ”blueprints of a social order”, men att denna ordning gäller i mindre grad (eller är mindre viktig) än inom islam. Skälen har att göra med skillnader i uppkomsten av dessa religioner, nämligen att kristendomen till skillnad från islam länge saknade politisk makt:

Christianity, from its inception, contained an open reccomendation to give unto Caesar that which is Caesar’s. A faith which begins, and for some time remains, without political power, cannot but accomodate itself to a political order which is not, or is not yet, under its control. [. . .] A kind of potential for political modesty has stayed with [Chrsitianity] since those humble beginnings. Theocratic aspirations only appear intermittently; canon law significantly means religious ordinances as distinct from secular ones, unlike the Muslim kanun. [. . .]

[The] initial success of Islam was so rapid that it had no need to give anything unto Caesar. [. . .] [Its] rapid and early political success [. . .] inhibits the handing over of some sphere of life to non-religious authority.

Vad innebär allt detta för frågan om islam i Europa? Ja som jag ser det är fasthållandet vid strikt sekularism inte bara korrekt i sig, men det skulle också kunna innebära ett tillfälle för islam att komma till rätta med det olyckliga arvet från den historiska omständighet som Gellner talar om. Dvs att muslimska teologer i Europa formar och rättfärdiga en muslimsk tro förenlig med sekulära principer. Detta sker och har skett sedan länge, men kampen tycks inte avgjord.

Det ska bli spännande att ta del av Ian Burumas tankar kring detta. Jag gillade hans tidigare bok Mordet i Amsterdam. Enligt Schottenius är han kritisk till Tariq Ramadan:

Ian Buruma uppmärksammar hans anspråk. Tariq Ramadan anser inte att islam ska reduceras till ett personligt trosuttryck utan anser att ”de universella värdena i islam, så som de uppenbaras i de heliga skrifterna, inte ska relativiseras utan tas i bruk i västerländska demokratier”. Ramadan kombinerar sitt muslimska budskap med vänsterretorik och vill skapa en sorts europeisk islam, integrerad i samhället. Jag sällar mig till skeptikerna.

(Ang. Gellner ska det sägas att muslimska samhällen inte var hans expertområde, och han har fått en del kritik gällande betoningen av att idéer om civilsamhälle samt distinktionen stat/religiös makt saknas i muslimsk politisk kultur. Se bl a litteratur nedan.)

Alexis de Tocqueville, Om demokratin i Amerika (Bok 2), (Stockholm: Atlantis, 1997), s. 43-44.
Alexis de Tocqueville, Writings on Empire and Slavery, (Baltimore: John Hopkins University Press, 2001).
Ernest Gellner, Muslim Society, (Cambridge: Cambridge University Press, 1981), s. 1-2.
Dale F. Eickelman, ‘From Here to Modernity: Ernest Gellner on Nationalism and Islamic Fundamentalism’, i (red. John Hall) The State of the Nation — Ernest Gellner and the Theory of Nationalism, (Cambridge: Cambridge University Press, 1998), s. 258-271.

Site Meter

1 thought on “Tocqueville och Gellner om islam och sekularism”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s