Varför är Oakeshott värd att läsa?

Jag försökte en gång läsa Michael Oakeshott. En essä om historiefilosofi vill jag minnas. Det gick inte bra. Orsaken var kanske att jag, likt Isaiah Berlin, tillhör en ”too wooden a tradition” och därför inte förstår poängen. Så här skriver Berlin i ett brev till Ursula Niebuhr i oktober 1952:

[Michael Oakeshott] I cannot for my part make out at all, some kind of neo-Burkean aestheticising essayist, very smooth and eloquent, with a good deal of charm and even fascination for all uses, but for the life of me I cannot reduce what he says to any kind of brass tacks. However I may be wrong and brought up in too wooden a tradition, and perhaps that is how metaphysical physicists used to talk and perhaps it is all about something after all.

Är det någon (Patrik?) som kan förklara vad Oakeshott kan ge och varför jag borde ge honom en chans till?

Isaiah Berlin, Enlightening. Letters 1946—1960, Chatto & Windus, London, 2009, s. 328.

3 thoughts on “Varför är Oakeshott värd att läsa?”

  1. Oakeshotts främsta verk brukar väl anses vara On Human Conduct. Jag har självt läst denna, men kan inte se stor anledning att rekommendera den till många andra. Det är ganska svårt att utröna vad Oakeshott verkligen vill säga, och om man frågar mig så är det inte värt tankemödan att försöka ta reda på det. Fast man brukar ju kalla hans tänkande för någon slags liberalkonservatism, så om man är extremt intresserad just av detta så kan man ju testa att läsa honom. Bara för att jag inte hittat så intressanta tankar där, så innebär det ju inte att andra inte kan hitta sådant. Man får dock vara beredd på ett snårigt språk och en massa begrepp som Oakeshott själv hittar på…

  2. Jag har gjort flera försök att läsa Oakeshott, men aldrig riktigt förstått ”essensen”. ”Rationalism In Politics” är enligt mig det mest läsvärda han skrivit, och den är också fullt begriplig, men det är ju en lång essä med en rätt populär jargong. Jag har haft större behållning av att läsa ”om” hans filosofi. Paul Franco har exempelvis skrivit en utmärkt introduktion. Berlin har alltså eventuellt helt rätt. Oakeshotts mustiga prosa är ytterst svårgenomtränglig.

  3. Tack för svaren!

    Ja, ”Rationalism” borde jag ju egentligen ha läst. Men i övrigt verkar det på era kommentarer att det är vettigare att ägna sig åt Berlin. Hans mustiga prosa har ju den fördelen att den inte försvåras av egenpostulerade begrepp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s