Foucault, Andersson, och Kenan Malik

Lena Andersson skriver idag bland annat om Foucault och halal-hippiens paradox.

För att förstå varför Foucault stödde en revolution som ströp samtliga värden han höll för riktiga i det egna samhället tvingas man till antagandet att det handlade om något annat än Iran och iranierna; nämligen om en strid mot upplysningens värdeliberala tankehegemoni i den egna kultursfären. Och striden vanns. Successivt började individbaserade och universalistiska synsätt ersättas med gruppbaserade och kulturrelativism. Klass byttes mot etnicitet som analysverktyg. Men önskan om att upphöja andra kulturer och bli medveten om sin västliga självbelåtenhet formade sig samtidigt till en ängslig distansering, ett främmandegörande och ett förnekande av likvärdiga behov.

Jag skrev om detta för ett tag sedan och föreslog att en förklaring till Foucaults ställningstagande kanske kan hämtas ur George Orwells ‘Notes on Nationalism’. Men nu kom jag istället att tänka på en bra artikel av Kenan Malik som jag läste nyligen. Det är ett spännande fenomen att människor hyllar mångfald men genast anser att denna måste hanteras genom särlagstiftning och annat. Malik tog upp detta behov av att ständigt placera in människor i ”ethnic boxes”. Jag kan inte annat än anse att behovet att kanalisera detta på det politiska planet (multikulturalism) blott är ett annat svar på exakt samma psykologiska behov som ger upphov till nationalism. (Både nationalism och multikulturalism har sina rötter i motupplysningen och den tyska romantiken, som jag skrev om i mitt förra inlägg.)

Kenan Malik skriver:

[Both] sides [of the debate] confuse the lived experience of diversity, on the one hand, with multiculturalism as a political process, on the other. The experience of living in a society transformed by mass immigration, a society that is less insular, more vibrant and more cosmopolitan, is positive.

As a political process, however, multiculturalism means something very different. It describes a set of policies, the aim of which is to manage diversity by putting people into ethnic boxes, defining individual needs and rights by virtue of the boxes into which people are put, and using those boxes to shape public policy. It is a case, not for open borders and minds, but for the policing of borders, whether physical, cultural or imaginative.

[. . .]

The irony of multiculturalism as a political process is that it undermines much of what is valuable about diversity as lived experience. When we talk about diversity, what we mean is that the world is a messy place, full of clashes and conflicts. That’s all for the good, for such clashes and conflicts are the stuff of political and cultural engagement.

But the very thing that’s valuable about diversity – the clashes and conflicts that it brings about – is the very thing that worries many multiculturalists. They seek to minimise such conflicts by parceling people up into neat ethnic boxes, and policing the boundaries of those boxes in the name of tolerance and respect. Far from minimising conflict what this does is generate a new set of more destructive, less resolvable conflicts.

[. . .]

As well as ignoring conflicts within minority communities, multicultural policies have often created conflicts between them. In allocating political power and financial resources according to ethnicity, such policies have forced people to identify themselves in terms of those ethnicities, and those ethnicities alone, inevitably setting off one group against another.

1 thought on “Foucault, Andersson, och Kenan Malik”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s