Beatrice Ask och ”the liberalism of fear”

Det känns befogat med en liten kommentar kring Beatrice Ask. I mina ögon kan hennes uttalande knappast avskrivas som en mindre fadäs, ett olyckligt ordval eller så. Det här är, till skillnad från många andra ”skandaler”, på allvar.

För att förklara vikten av frågan, vilket i och för sig knappast behövs, så tänkte jag komplettera mina anteckningar om realism. Den form av liberalism, framförallt såsom den framkommer hos Bernard Williams, som jag redogjorde för där pekade ut två olika sätt som en stat kan mista sin legitimitet på: nämligen ”misuse of its powers or its failure to curb people’s use of their powers to subordinate others”. Mitt inlägg om realismen handlade av naturliga (personliga) skäl om den senare, om statens bristande förmåga att handskas med brottslighet.

Nu tänkte jag kort avhandla den andra sidan av myntet: politiska och rättsliga principer som begränsar och kontrollerar statens makt. Beatrice Ask har mycket effektivt påmint att man aldrig kan ta sådana saker för givna.

Det är ju inte klokt egentligen, en justitieminister som bollar med idéer om skamstraff utan rättegång. Okej om en annan minister, i ivrig välmening att lösa sin hjärtefråga, glömmer av de rättsliga principerna och kanske kommer med ett grumligt förslag. Men en justitieminister?! Hon eller han bör vara en person där dessa principer sitter i urberget, och som bör slå de andra ministrarna på fingrarna när grumliga förslag dyker upp, likt finansministern när de vill nalla extrapengar ur gottepåsen.

Igår kom jag att tänka på ett stycke Popper:

[T]he functioning of even the best institutions [. . .] will always depend, to a considerable degree, on the persons involved. Institutions are like fortresses. They must be well designed and manned. (Popper 2003, s. 134)

Jag måste säga att debaclet Ask för min del givit en av de större förtroendeknäckarna för alliansen under mandatperioden. Jag instämmer med Johan Ingerö:

Dessa Asks drag är precis vad jag fruktar hos en statsminister Mona Sahlin. Skandalen illustrerar vad som händer när en viktig post som kräver seriositet och ett spänstigt intellekt ges till någon som är, om inte direkt korkad så i varje fall inte smartare än genomsnittet och vars huvudsakliga lojalitet ligger hos Partiet. Ändå betraktas det som önskvärt att politiker är lite smådumma – så att de är ”som folk är mest”.

Den mentaliteten, flitigt odlad i våra medier, är något av det mest skrämmande i modern svensk samhällsdebatt. Som Ask tydligt visat kan den utgöra skillnaden mellan rättsstat och pöbelvälde.

Men åter till liberal teori. Jag tycker att det är givande att tänka sig liberalismen placerad mellan anarkismen å ena sidan och Hobbes på den andra. Gentemot anarkismen säger liberalismen följande: vi instämmer i ert ideal, men givet att människan är människa, inte ängel, så måste vi ha en institution som handskas med människors försök att dominera och förtrycka varandra. Detta är det ursprungliga existensberättigandet för politisk makt. Som Williams skriver: situationen där individer förtrycker och bekämpar varandra ”is not per se a political situation; it is, rather, the situation which the existence of the political is in the first place supposed to alleviate (replace)” (Williams 2005, s. 5). Det är detta som gör att Williams  ”identify the ”first” political question in Hobbesian terms as the securing of order, protection, safety, trust, and the conditions of cooperation”(2005, s. 3).

Denna hobbesianska utgångspunkt, att ‘Man is Wolf to Man’, skiljer liberalismen från anarkismen. Men det betyder inte att liberalismen följer med Hobbes hela vägen. Hobbes menade, kan man säga, att behovet av att lösa den första första frågan, och svårigheterna att lyckas med detta, gjorde att det var orimligt att komma med med restriktioner och moraliska invändningar mot den maktinstans som kunde etablera sådan ordning. En liberal är med nödvändighet oense med Hobbes på denna punkt. Liberaler bedömer att den maktinstans som skapats mycket lätt förvandlas från att vara en lösning, till att förvärra det ursprungliga problemet. Det är därför som liberaler är upptagna med att finna institutionella och konstitutionella mekanismer som sätter gränser för statens makt, samt göra den förutsägbar och regelstyrd.

Rättsskipning och domstolsväsende framstår med detta perspektiv som ytterst centralt. Statens uppkomst handlar om att upprätthålla ordningen mellan människorna, förhindra att deras relationer präglas av våld och hot. Men sådana statliga ingripanden blir bara en ny form av förtryck ifall individerna ifråga inte samtidigt har möjlighet att göra sin talan hörd, få sin sak prövad. Detta är fullkomligt centralt för att en makt ska vara legitim. Judith Shklar:

One half of the Bill of Rights is about fair trials and the protection of the accused in criminal trials. For it is in court that the citizen meets the might of the state, and it is not an equal contest. Without well-defined procedures, honest judges, opportunities for counsel and for appeals, no one has a chance. (1998, s. 18)

Detta är vad som menas med att förhindra ”misuse of its powers”, och måste alltså vara på plats när staten ingriper för att ”curb people’s use of their powers to subordinate others”. Att misslyckas med att uppfylla dessa två villkor innebär att maktinstansen inte är en legitim stat, för som Williams uttrycker det, detta är ”what the state first is”. Det är i den meningen en definition av begreppet stat; om dessa villkor inte är uppfyllda är det inte säkert av den maktfaktor vi talar om bör benämnas stat.

I mitt föregående inlägg om realismen och ”the liberalism of fear” så skrev jag en del om den känsla för prioritet som är karakteristisk för detta slag av politisk teori. Att garantera fred och säkerhet var den ”första” politiska frågan, ”because solving it is the condition of solving, indeed posing, any others” (Williams 2005, s.3). Jag kritiserade tendensen att sätta upp en massa andra mål (hur nobla den än kan vara) på agendan samtidigt som man blundar för den ökande brottsligheten och otryggheten. Samma resonemang om prioritet gäller angående ”misuse of its power”. Domstolsväsendet och upprätthållandet av de rättsstatliga principerna kommer först — vilket innebär att när vi går vidare med vårt samhällsbygge, sätter upp andra mål på den politiska agendan, så ska det inte komma på fråga att börja tumma och göra avsteg från dessa principer, eller försvaga dessa institutioner. Även om målen är värdiga i sig, så måste vi minnas vad som kommer först — och riskerna med att undergräva detta.

Well, one thing that the liberalism of fear does is to remind people of what they have got and how it might go away. (Williams 2005, s. 60)

Som många har på pekat tog det ett tag innan Asks uttalande uppmärksammades för det grova klavertramp som det faktiskt är. Och det tycks fortfarande uppröra alldeles för få. Övertramp på grundläggande principer verkar skapa mindre upprördhet än en obetald tv-licens. Varför upprör det så litet? En tolkning är att det är den ökande brottsligheten och dåliga uppklaringsfrekvensen — kort sagt, den bristande förmågan hos vår stat att besvara den ”första” frågan — som i sin tur minskar gemene mans uppslutning bakom de rättsliga principer som ska förhindra statens ”misuse of its power”. Om brottslingarna sällan åker fast, så är det lättare att känna att de som ändå fångas in (de misstänkta) inte förtjänar att betraktas som oskyldiga tills rättegång fastslagit det ena eller andra. En olycklig och felaktig sammanblandning, givetvis, men det är inte svårt att förstå hur den går till. Sanna Rayman är inne på detta spår:

Asks resonemang om kuverten är problematiskt inte bara för att det är rättsvidrigt. Det signalerar dessutom just den sortens uppgivenhet som skapas hos medborgarna när förtroendet för rättssystemet, domstolarna och ordningsmakten sviktar.

Det är då man låter sig förföras av idéer om straff utöver straffen, som är värre än straffen själva.

Det är då man börjar sudda ut gränsen mellan dömd och oskyldig.

Det är då man vredgat börjar drömma om att ta lagen i egna händer.

Att arga och uppgivna privatpersoner resonerar så ibland är kanhända inte så konstigt – särskilt inte med tanke på att rättsapparaten har skötts styvmoderligt under mången socialdemokratisk regering. Men när en borgerlig justitieminister tänker i samma banor som Ring P1:s allra ilsknaste deltagare antyder det att hon antingen inte är mogen sin egen uppgift – eller att hon inte tror på den.

Vad resonemanget implicerar är att det bästa sättet att stärka uppslutningen bakom rättsliga principer är just en effektivare brottsbekämpning.

Avslutningsvis. En sådan här justitieminister kan vi inte ha. Som Popper sa: en institution är som en fästning. Och den som är kommendant över en fästning måste tro på uppgiften, inte öppet tvivla på försvarsförmågan. Att svikta i detta borde få överbefälhavaren att reagera.

Referenser

Popper, Karl (2003), The Open Society and Its Enemies (vol. I), (London & New York: Routledge Classic).

Shklar, Judith (1998), Political Thought and Political Thinkers, (Chicago: The University of Chicago Press).

Williams, Bernard (2005), In the Beginning Was the Deed, (Princeton: Princeton University Press).

Site Meter

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s