Berggren om Judt om socialdemokratin

Henrik Berggren skriver idag om Judts ”What is Living and What is Dead in Social Democracy” som jag skrev ett inlägg om för ett tag sedan.

Berggrens slutpoäng är nog giltig: att den intellektuella diskussionen är en sak, men att i praktiken skapa politiskt stöd för en socialdemokratisk politik är en annan. Judts uppmaning var följande:

If social democracy has a future, it will be as a social democracy of fear. Rather than seeking to restore a language of optimistic progress, we should begin by reacquainting ourselves with the recent past. The first task of radical dissenters today is to remind their audience of the achievements of the twentieth century, along with the likely consequences of our heedless rush to dismantle them.

Detta är en uppmaning att socialdemokratin ska förvandlas från ett party of hope till ett party of memory. Dessa termer kommer från Emersons ‘The Conservative’ (1841), där han beskriver klyftan mellan ”the party of Conservatism and that of Innovation”, de två partierna som båda är ”very old, and have disputed the possession of the world ever since it was made”. Lyssna på Judts fortsättning på stycket ovan:

The left, to be quite blunt about it, has something to conserve. It is the right that has inherited the ambitious modernist urge to destroy and innovate in the name of a universal project.

Nu Emerson:

Such an irreconcilable antagonism, of course, must have a correspondent depth of seat in the human constitution. It is the opposition of Past and Future, of Memory and Hope, of the Understanding and the Reason. It is the primal antagonism, the appearance in trifles of the two poles of nature. [….] Innovation is the salient energy; Conservatism the pause on the last movement.   [….]

We are reformers in spring and summer; in autumn and winter, we stand by the old; reformers in the morning, conservers at night.

Det är således ingen liten förändring som Judt uppmanar till. Men frågan är om socialdemokratin kan vara ett sådant parti. Kan socialdemokratin vara ett konservativt parti, ”the pause on the last movement”? Väldigt lite i dess idémässiga arv gör det förberett för en sådan roll. Tony Judts hela syfte, tror jag, är att börja vaska fram idémässiga byggstenar för en sådan position. Men frågan kvarstår om det är möjligt att på detta sätt uppbörda tillräckligt med stöd för kollektiva lösningar. För att återgå till Berggren: hans poäng är att stödet för välfärdssystemen under efterkrigstiden byggde på framtidstro och hopp, inte på rädsla. (Kanske kan mot Berggren invända att en sådan bedömning i alltför stor grad tar Sverige till utgångspunkt och att det på kontinenten och i Storbritannien fanns ett större mått av, så att säga, rädslomässiga motiveringar av välfärdspolitiken.) Men Judts poäng är att de historiska omständigheterna är sådana att den traditionella optimismens och framstegsretoriken från förr måste ges upp. Det tråkiga för socialdemokratin är att båda två mycket väl kan ha rätt.

1 thought on “Berggren om Judt om socialdemokratin”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s