När svensken kommer till Danmark (Stig Dagerman)

Dokumentären Tysk höst, som bygger på Stig Dagermans reportage från sin tysklandsresa 1946, finns fortfarande tillgänglig på Svt Play. Rekommenderas.

1948 skrev Dagerman liknande reportage från Frankrike. Den första av dessa smått briljanta texter beskriver resan ner till Paris och innehåller några intressanta resonemang om det svenska respektive danska lynnet.

Själland är fyllt av mjuka, böljande dimmor, som ger en en stark men felaktig känsla av att se ut över havet när man tittar över vägkanten. Efter ett dygn i Köpenhamn sitter man, medan det våta asfaltbandet rinner undan, och försöker analysera fram en pålitlig förklaring till de komplicerade känslor av trivsel och vantrivsel som fyller en normal svensk efter ankomsten till Danmark. Först vantrivseln: i Danmark finner svensken den sorts ledighet och otvungenhet som han förväxlar med oordning, och reaktionen blir misstänksamhet. Det finns svenskar som är fast övertygade om att tågen i Danmark alltid är försenade, därför att konduktörerna har oknäppta uniformer och visslar i visselpipor på perrongerna, eller att bilolyckorna i Danmark måste vara talrikare än i Sverige, därför att de danska bilarna får parkera med nosen mot trafiken.

Sedan gör man den fundamentala upptäckten att ordning strängt taget inte har nånting med blanka, knäppta knappar att göra – och börjar trivas. Det är naturligtvis gott och väl, men svenskens ovana vid gemytlig nonchalans gör att han förväxlar ledighet med disciplinlöshet, och till sin egen häpnad får höra att den ”stela” svenska nationen i utlandet allmänt åtnjuter ett rykte för bråkighet, taktlöshet och dåliga seder. I själva verket har ju nonchalansen som livsform sin egen disciplin, som på sitt sätt är strängare än den konventionella stelhetens, därför att den inte bygger på dressyr utan på intuition, takt och generositet.

Dimman lättar, och de mjuka kullarna på Fyn, formade inte av en sträng skapare utan knådade av en god husmor, visar sina vänliga sidor. På vägkanterna står befrielsens gråa milstolpar, behängda med kransar av höstblommor, och förbi Storströmsbron talar vi ett tag om en annan sorts svensk vantrivsel, den som härrör ur känslan av att inte ha varit med. Är man det allra minsta känslig för atmosfäriska stämningar, undgår man inte att känna den lilla svala pust av misstänksamt överseende som slår en resande svensk i ansiktet i det efterkrigs-Europa som var med. Sedan får naturligtvis hans eget neutralitetskomplex honom att rysa mer än nöden kräver och fälla ner öronskydden även för de nyttiga sanningarna. Själv bjöd chauffören en gång i en dansk tågkupé fyra lottor från Odense på konfekt. De såg på varandra och utbrast spontant: En svensk som bjuder på nånting! Stor sensation.

Sen lärde han sig begripa att det danska epitetet till svensker: stilig, också har sina klandrande nyanser: stramhet, högfärd, ovilja mot obehagliga ställningstaganden och trånghjärtad snålhet.

Stig Dagerman, Essäer och Journalistik, Samlade skrifter vol. 11, P. A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm, 1983, s. 49–50.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s