Den svartsynta liberalismen

Svante Nycanders essä i dagens DN är en nyttig påminnelse om att liberalismen traditionellt sett inte haft en ljus och idylliskt syn på individen. Inte minst i Sverige har detta glömts bort.

Ingen teoretiker under 1900-talet representerar i högre utsträckning än Judith Shklar den svartsynta, kalla, pessimistiska varianten av liberalism.

Här är ett utdrag ur ”The Liberalism of Fear”. (Lite klumpigt översatt till ”rädslans” liberalism. Mer korrekt vore egentligen ”fruktans” liberalism, men jag tycker att det ligger illa i mun. Samma med ”skräckens” liberalism. Eller?)

Den intellektuella anspråkslösheten implicerar inte att rädslans liberalism saknar innehåll, bara att den är helt igenom icke-utopisk. I det avseendet är den måhända vad Emerson kallade ett minnets parti snarare än ett hoppets parti.

Och sannerligen finns det andra typer av liberalism som tydligt skiljer sig från den i detta hänseende. Först och främst har vi de naturliga rättigheternas liberalism, vilken syftar till det konstanta uppfyllandet av en ideal förutexisterande normativ ordning, må det vara naturens eller Guds, vars principer måste realiseras i individuella medborgare genom offentliga åtaganden.

[…]

Lika hemfallen åt hopp är den personliga utvecklingens liberalism. Frihet, argumenterar den, är nödvändig för såväl personligt som socialt framsteg. Vi kan inte uppnå vår potential och våra möjligheter om vi inte är fria att göra det. Och moral är omöjlig om vi inte har möjlighet att göra egna vägval. Inte heller kan vi dra nytta av utbildning om inte våra medvetanden är fria att acceptera och förkasta det vi blir tillsagda, och fria att läsa och höra största möjliga mångfald av motstridiga synpunkter.

[…]

Det vore inte orättvist att påstå att dessa två former av liberalism har sina talesmän i Locke respektive John Stuart Mill, och de är förstås fullständigt äkta uttryck av liberal doktrin. Det måste emellertid sägas att ingen av dessa två av liberalismens skyddshelgon hade ett väl utvecklat historiskt minne, och det är på just denna förmåga hos det mänskliga sinnet som rädslans liberalism främst bygger.

Det mest omedelbara minnet är i nuläget världens historia sedan 1914. I Europa och Nordamerika hade tortyr gradvis eliminerats från myndigheternas praxis, och hoppet fanns att det så småningom skulle kunna försvinna överallt. Ur de nationella krigförande staternas behov av lojalitet och underrättelser, som snabbt uppstod vid stridigheternas utbrott, så återkom tortyren och den har sedan dess frodats på en kolossal skala. Vi säger ”aldrig igen”, men någonstans blir någon torterad i detta nu, och trängande smärta har åter blivit den vanligaste formen av social kontroll. Utöver detta bör vi påminna oss om det moderna krigets fasor. Rädslans liberalism är ett svar på dessa obestridliga aktualiteter, och den fokuserar därför på skadebegränsning. [damage control]

Nycander:

Stephen Holmes skriver i ”The Anatomy of Antiliberalism” att liberaler är ”universella pessimister”. De inser att ”inte bara de styrda utan också de styrande behöver styras”. Han vänder på antiliberalernas argument. Bara den som har en idyllisk, naiv tro på människans naturliga godhet kan vilja ge okontrollerad makt åt några få. Det liberala engagemanget för en begränsad statsmakt med vikter och motvikter och medborgerliga fri- och rättigheter vittnar om förtrogenhet med människans obotliga själviskhet och svaghet inför varje maktinnehavs frestelser.

Shklar:

Givet ofrånkomligheten av den ojämlikhet — militär, polis och övertygelsemakt — som vi med ett ord kallar staten, så finns det uppenbart alltid mycket att vara rädd för. Och kanske bör man därför vara mindre benägen att hylla frihetens välsignelser och i högre grad begrunda tyranniet och kriget som alltid hotar den. För detta slags liberalism är de grundläggande enheterna inte diskursiva och reflekterande personer, inte heller vänner och fiender, eller patriotiska soldat-medborgare, och inte heller handlingskraftiga rättighetsyrkande individer, utan de svaga och de mäktiga. Och friheten som den vill garantera är frihet från det maktmissbruk och hotelser gentemot de försvarslösa, som olikheten inbjuder till.

[…]

Rädslans liberalism betraktar […] missbruk av offentlig makt i alla regimer med likvärdig förskräckelse. Den oroar sig för excesser hos offentligas representanter oavsett styrelsenivå, och den antar att de är benägna att tynga de fattiga och svaga allra mest. De fattigas historia, jämfört med de skiftande eliternas, visar detta tydligt nog. Antagandet, rikligt bekräftat på varje blad i historieböckerna, är att en del av det offentligas representanter kommer att bete sig laglöst och brutalt i små och stora frågor större delen av tiden – ifall de inte förhindras att göra så.

Man måste också komma ihåg att liberaler inte bara stider mot enväldet, mot makten. Dess pessimistiska syn på människan gör inte bara att den inser att makt av naturen korrumperas, utan också att den anarkistiska förhoppningen om ett samhälle utan maktinstans bara är en dröm, bara en annan variant av en drömsk människosyn. Liberaler vet att att ”Man is a Wolf to Man”, och inser att detta innebär ett tvåfrontskrig: å ena sidan kan inte människan anförtros oinskränkt makt över andra, och å andra sidan skulle ett naturtillstånd, avsaknaden av formaliserad makt, innebära de starkas rätt, snarare än den harmoni som anarkister förväntar sig.

(Skälet till att Hobbes inte är en liberal är att han bara krigar på en front, så att säga.)

2 thoughts on “Den svartsynta liberalismen”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s