Filosofiska rummet från Filosofidagarna

I de tre senaste avsnitten av Filosofiska rummet ( 2009-08-31, 2009-09-06 & 2009-09-13) spelades programmet spelades in under Filosofidagarna i Lund i början av sommaren. Två av deltagarna i radioprogrammen, Sandra Lindgren (Göteborg) och Karin Enflo (Uppsala), umgicks jag med en del under dessa dagar, så Filosofiska rummet har de senaste veckorna varit extra roliga att lyssna på.

Sandra Lindgren (första programmet) diskuterar religionsfrihet och ”interkulturell kritik” med Eberhard Herrmann (Uppsala). Lindgren doktorerar på en avhandling om etiska aspekter av kritik av andra kulturer (eller mellan personer med relativt stort kulturellt ”avstånd”). I programmet fokuseras dock mycket på att Herrmann vill ersätta religionsfrihet med ”livsfrihet”. (Det kan tyckas att en mer naturlig term vore ”livsåskådningsfrihet” men jag tror Herrmann tycker att det är för smalt; utöver ”åskådning” handlar frågan naturligtvis också om sedvänjor och praktik.) Argumentet är naturligtvis att detta vore en naturlig uppdatering i en tid då alla inte längre är religiösa. Livsfriheten ger frihet att utöva religion men den täcker samtidigt in även agnostikers och ateisters livshållning.

Men Herrmann har också en annan bevekelsegrund. Han anser att termen religionsfrihet tenderar att tolkas som en kollektiv rättighet, att det så att säga är religionerna innehar frihet snarare än individer som har rätt till religion. Livsfrihet tolkas däremot mer automatiskt som en individuell rättighet. Jag kan nog instämma med Herrmann när han påpekar att vi behöver inskärpa att det är individer som besitter rättigheter, och att religionsfriheten inte bör användas för att ge trossamfund fria händer. Men frågan om att byta ut religionsfrihet till livsfrihet är egentligen en separat fråga, och jag är tveksam till att sammanblanda dem. Jag tror nog att det är bättre att ha en rejäl diskussion om innebörden av religionsfrihet. Som Lindgren påpekar så skulle symboliken i att avskaffa religionsfriheten vara enorm.

Karin Enflo (andra programmet) diskuterar valfrihet med Lena Halldenius. Intressant är relationen mellan valfrihet och begreppsparet positiv och negativ frihet. Enflo framkastar idén att valfrihet kanske bättre skulle benämnas valförmåga. Detta eftersom det är en form av positiv frihet, snarare än frånvaro av hinder (negativ frihet).

Enflo doktorerar om valfrihet och dess värde och mätbarhet. Eftersom jag är lat så klistrar jag helt enkelt in från hennes abstract från Filosofidagarna:

Jag ska föreslå att debatten skulle bli mycket tydligare om det gjordes en distinktion mellan valfrihet, värdet av valfrihet och valmöjlighetsvärde. De första två begreppen är konventionella. Grader av valfrihet kan förstås på ett värdeneutralt vis. Vi kan därför öka en persons valfrihet genom tillägget av ett dåligt alternativ till personens alternativmängd. En student kan få mer valfrihet genom att erbjudas en kurs i Metaidioti. Värdet av valfrihet kan förstås som en funktion av valfrihetens egenvärde och instrumentella värde. Huruvida värdet av valfrihet ökar genom tillägget av ett dåligt alternativ beror på om ökad valfrihet har ett positivt egenvärde eller har konsekvenser som ökar värdet av utfallet. Det är möjligt att värdet av en students valfrihet ökar med erbjudandet av Metaidioti, men även möjligt att det minskar eller förblir oförändrat. Den tredje distinktionen jag vill göra relativt grader av valfrihet och värde är mer kontroversiell än de två förra: jag tänker mig att alternativmängder även kan rangordnas efter ett särskilt valmöjlighetsvärde (’opportunity value’ på engelska). Detta valmöjlighetsvärde är det värde som liberaler gärna hänvisar till, nämligen värdet av att kunna välja alternativ som är värdefulla i enlighet med olika begrepp om vad som är värdefullt (såsom skönhet, sanning, eller viktade kombinationer av dessa värden). Graden av valmöjlighetsvärde i en mängd är en funktion av värdena av de högst värderade alternativen i mängden, i enlighet med olika (rimliga) värdeskalor. Valmöjlighetsvärdet av en mängd ökar inte genom tillägget av ett alternativ som är så dåligt att det inte kan rangordnas högst i mängden enligt någon rimlig värdeskala. Vi kan därför inte öka valmöjlighetsvärdet av en students alternativmängd genom tillägget av en kurs som är så dålig att studenten inte skulle välja kursen, oavsett vad hon (rimligen) värderar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s