”Carry the cross of being human; not flinch from the strain of civilization; not get hysterical about social change; but try to make the best of it” (En essä om Karl Popper och det öppna samhället)

After the Open Society. Selected Social and Political Writings
Karl Popper (red. Jeremy Shearmur och Piers Norris Turner)
Routledge, 2008, 528 s.
ISBN: 978-0415309080

I.

Karl Poppers Det öppna samhället och dess fiender räknas till ett av 1900-talets främsta verk inom politisk filosofi. Boken var en produkt av en mycket rik social erfarenhet: under de turbulenta 20- och 30-talen i Wien hade Popper deltagit fullt ut i tidens politiska och intellektuella liv — exempelvis som partiaktiv socialdemokrat och som volontär vid psykologen Alfred Adlers praktik. 1937 hade Popper dock tvingats i exil till Nya Zeeland, och samma dag som tyskarna marscherade in i Österrike bestämde Popper sig för att skriva sin bok. Den publicerades i England först några månader efter krigsslutet men skrevs under de år då utgången av kriget var ytterst osäker.

Popper, som först och främst var en vetenskapsfilosof, attackerade de strömningar i den västerländska idétraditionen som han ansåg låg bakom de totalitära och revolutionära rörelserna på både vänster- och högerkant. Bokens två volymer pekade ut Platon, Hegel och Marx som mänsklighetens och civilisationens intellektuella fiender (även om Marx tillskrevs genuint goda avsikter). Resultatet blev ett kraftfullt försvar för demokrati, individualism, tolerans och reformism. För att beskriva ett samhälle präglat av dessa värden myntade Popper ett nytt begrepp: ”det öppna samhället”. (Bergson hade tidigare använt termen men då i en annan betydelse)

Under 2008 utkom volymen After the Open Society, ett urval av opublicerade eller svårtåtkomliga texter av Popper. Över hälften av materialet är knutet till Det öppna samhället och dess fiender: dels minnesskildringar från Österrike, dels av förarbeten till boken, och slutligen brev, föreläsningar och debattinlägg i samband med publiceringen. Volymen ger många insikter om Poppers utveckling som politisk filosof och samhällstänkare.

En av de mest intressanta texterna är ”The Theory of Totalitarianism”. Texten är ett föredrag, eller en modifierad version av ett föredrag, som hölls i England, förmodligen någon gång under 1946. Föredraget ger intressant information om tillkomsten av Det öppna samhället och dess fiender. ”I forgot to say, when writing the book, what it was all about”, inleder Popper. Fast egentligen, erkänner han snabbt, handlade det inte om glömska utan snarare att han hade tagit för givet att alla skulle förstå: det är en krigsbok.

It is true that the war is never directly mentioned in it [det nämns däremot i den andra utgåvans förord, 1950]. But its main topics are the war; its historical and sociological background; the issues at stake; and the principles of re-contruction, of peace-making after the war.

Hur kom det sig att en vetenskapsfilosof som Popper kom att skriva ett politisk-filosofiskt verk om kriget? Skälet är att han tyckte sig se klara samband mellan den totalitära samhällssynen och vissa metodologiska antaganden och teorier. Popper berättar i ”The Theory of Totalitarianism” att dessa metodologiska delar av Det öppna samhället hade han utarbetat redan flera år tidigare. Men det var kriget som gav motivationen att verkligen utveckla dem och få dem på pränt. De tre huvudsakliga doktriner som han kritiserade – historicism, kollektivism och anti-rationalism — betraktade Popper som ”ansvariga för kriget och dess efterverkningar”.

II.

Med historicism menade Popper det synsätt som betraktar historien som ett förutbestämt skådespel med en särskild mening och mål. Skilda ideologier har skrivit olika manus; den gemensamma nämnaren är determinismen och det profetiska synsättet på historiens oundvikliga tendens eller slutmål (rasdegeneration, det tusenåriga riket, det klasslösa samhället, osv). Aktörerna i detta skådespel varierar också: Raser, Klasser, Nationer. Den gemensamma nämnaren är kollektivismen — de enskilda individernas faktiska och/eller moraliska obetydlighet. Inte sällan kombineras denna kollektivism med en idealisering av de Stora Ledarna som ges auktoritet genom att de anses inkarnera kollektivet. Slutligen är dessa doktriner nära förbundna med anti-rationalism: förnekandet av sakskäl och av möjligheten till allmän diskussion bland jämbördiga deltagare. Detta beror på att varje åsikt och debattör krasst reduceras till ett kollektiv, och om åsikter betraktas som blott ras- eller klassintresse så förtjänar de inte att bemötas med rationella argument. Till och med vetenskap kan avfärdas på detta sett, exempelvis Einsteins ”judiska fysik”. Det avgörande blir alltså att tillhöra rätt kollektiv och känna till dess rätta intressen. Kunskap fås genom inspiration och insikter som är begränsade till vissa utvalda: de som besitter den rätta klassmedvetenheten, tänker ”med blodet”, eller står i kontakt med Gud. Alla argument blir auktoritetsargument.

”Dessa synsätt är de verkliga ’Fienderna till det öppna samhället’”, skriver Popper.  Hans syfte var att visa att de dels är falska, dels att de är skadliga. De leder nämligen oundvikligen till anti-humanitära åsikter och förvanskar dessutom det politiska omdömet. I Poppers Wien betraktade många kommunister fascismen som kapitalismens slutfas, ett nödvändigt stadium som föregick Revolutionen och det klasslösa samhället – en analys som ledde dem till insikten att fascismen inte borde bekämpas. Ett annat exempel var kommunisternas ofta förekommande motvilja — ända sedan Marx dagar — mot konkreta välfärdsreformer för arbetarna, på grundval av att de minskar den revolutionära glöden för det klasslösa samhället. En analys som måhända var korrekt, men som tydligt illustrerar hur utopiska föreställningar kan leda välmenande människor till anti-humanitära åsikter.

Poppers främsta målsättning med Det öppna samhället och dess fiender var att övertyga progressiva människor att bryta med sådana tankesätt. Att övertyga dem att reformism här och nu är det enda moraliskt rimliga och politiskt möjliga. Att kollektivism och utopism är falsk humanism.

III.

Poppers bok består inte bara av metodologi utan presenterar även ett övergripande synsätt på västerlandets historia och intellektuella utveckling. I ”The Theory of Totalitarianism” berättar Popper hur han utvecklade sitt perspektiv. Till skillnad från de metodologiska delarna så uppkom bokens röda tråd, och själva begreppsparet ”öppet” och ”stängt” samhälle, under skrivarbetets gång. ”I stumbled, quite unexpectedly, on a discovery – a historical as well as a sociological discovery.” Popper kom på ”teorin om totalitärianismen”, en teori om lockelsen med ”stängda” samhällen. Med denna teori föll saker och ting på plats: den förklarade dragningskraften som kollektivismen, historicismen, utopismen och revolutionsromantiken utövar på människor.

”Upptäckten” skedde när Popper inför sig själv försökte förklara en speciell tanke som hela tiden dök upp i hans huvud under arbetet: Platon = Hitler. Vad förenande världshistoriens främsta filosof med dess främsta galenpanna?

[This] equation appeared to me absurd. But all my attempts to refute it led to very meagre results. Suddenly it dawned upon me that I might have misjudged Hitler. Not, perhaps, his personal qualities, but the part played by him. It dawned upon me that Hitler might be the clownish exponent of a pernicious and yet a more serious movement than I had ever thought before. In this case, the explanation of that absurd equation might be simply that Plato was the first to respond to, and give expression to, a real social need very similiar to the one to which Hitler later responded, by cunningly exploiting it.

Den totalitära samhällssynen svarar mot mänskliga behov och mänskliga rädslor. Det är en reaktion på social förändring.

I stamsamhället känner sig medlemmarna trygga på samma sätt som i en familj; det är ett samhälle där var och en vet sin plats och där sociala konventioner och normer är mycket stabila. När denna samhällsform bryts upp får det enorma konsekvenser psykiskt och socialt. Civilisationens osäkerhet, jämfört med stamsamhällets trygghet, skapar drömmar om en återgång till ett ordnat och harmoniskt samhälle. Detta är den övergripande teorin som lyckas förklara kopplingen mellan Platon och Hitler: båda reagerade på the Strain of Civilization.

Platons politiska filosofi var ett av de tidigaste försöken att stoppa all förändring, ett försök att motarbeta den begynnande demokratin och individualismen i det antika Aten. Hans utopi låg bakåt i tiden: ett hierarkiskt samhälle där alla människor visste sin plats. Hitlers framgång i sin tur byggde på att han lyckades spela på människors rädsla inför tidens sociala förändring och kaos, och på deras saknad av kollektivets trygghet och meningsfullhet. Genom denna teori betraktar således Popper historien — alltsedan kampen mellan Aten och Sparta — som en historia om hur människan har handskats med social förändring och förlusten av stamsamhällets trygghet. Tolerans eller reaktion, öppet eller stängt samhälle.

Genom historiens gång kan vi se radikala och revolutionära ideologier som försökt återupprätta ”stängda utopier”. Ibland som en återgång i tiden (Platon), ibland i form av historiens slutmål (Marx), eller som i kombinationer där historiska myter understödjer framtida tusenårsriken. Samma psykologiska behov ger upphov till såväl drömmen om en återgång till det harmoniska stamsamhället som till drömmen om det framtida klasslösa och konfliktfria samhället. Det var detta intellektuella och politiska arv som Popper, under krigsvintern 1942, beskyllde för den samtida katastrofen.

Diagnosen bestämmer motmedlet. Enligt Popper lär historien samtidigt vad som krävs för ett öppet samhälle. Det krävs att vi övervinner våra rädslor och vår osäkerhet; att vi inte reagerar på kaos och social förändring genom att drömma utopiska drömmar. Istället får vi drömma om lite mindre kaos, om att genom reformer kunna handskas med de konkreta avigsidorna med den sociala förändringen.Det öppna samhället kräver ett annat förhållningssätt än det som exemplifieras av vänsterrevolutionärer och extremhögern. Det kräver, som Popper uttrycker det i ”The Theory of Totalitarianism”, att vi inte ryggar tillbaka från civilisationens oundvikliga bördor. Det kräver att vi ”carry the cross of being human”.

De människor, berömdheter eller vanligt folk, som genom historiens skiftningar och umbäranden har försökt att bära denna börda, utgör ”fighters for the Open Society”.


Site Meter

4 thoughts on “”Carry the cross of being human; not flinch from the strain of civilization; not get hysterical about social change; but try to make the best of it” (En essä om Karl Popper och det öppna samhället)”

  1. Popper är en ny bekant till mig, som jag försöker hitta översiktliga texter om/av för att kunna ta mig in i materian.

    En del har jag hittat – bl.a. din härovan. Har du några tips så tar jag gärna emot dem. Jag kan läsa tyska, men helst inte i det här fallet.

    hh

  2. Hej,

    Popper är så lättläst att det knappt är någon poäng att läsa sekundära introduktioner. ”Popper i urval”, utgiven av Thales, är en pärla.

    Men sekundärlitteratur som ändå kan nämnas är väl Bryan Magee’s lilla introduktion ”Popper”. Hacohen’s biografi ”The Formative Years” är bra men väldigt ingående och stundtals ganska avancerad. ”The Open Society After Fifty Years” är en volym med olika artiklar (dock av varierande kvalitet och relevans) som behandlar Poppers samhällsfilosofi. Håll dig undan Sassower’s ”Popper’s Legacy”, den är direkt dålig.

    På svenska finns ju även den populärfilosofiska ”Wittgenstein och Popper” av Eidinow & Edmonds.

    /B.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s