Sommarens debatter hör ihop/Anmärkningar om sociokulturella skillnader, Anna Odell, Hägglund, och strategin mot Sd

Bo Madestrand kopplar idag ihop Figurationsdebatten med Anna Odell-fallet och får därmed bitarna att falla på plats: en kulturkonservativ backlash pga ekonomisk lågkonjunktur. Det är en bristande analys, men tanken att sommarens stora debatter hänger ihop tror jag stämmer. Personligen räknar jag gärna in Hägglunds tal om ”verklighetens folk” och Linderborgs påföljande anklagelse om bruna associationer, Weimars fall, och ”spel på Sd:s planhalva”.

Sommarens debatter hör ihop, och jag tror att de utgör tecken på en begynnande ”kulturkamp”.  Det är en dimension som svensk politik saknat/varit förskonad från väldigt länge. Politiken har dominerats av socioekonomiska hänsyn, inte kulturella- eller identitetsfrågor. Men den socialdemokratiska politiken har i grunden lyckats: vi har fått ett relativt jämlikt land där de socioekonomiska skillnaderna till slut blivit ganska små. Men detta har effekten att de största skillnaderna i Sverige numera är sociokulturella.

Det allra viktigaste som denna utveckling för med sig är den ökar betydelsen av det faktum att arbetarklassens moraliska grundsyn normalt är konservativt färgad. Den är åtminstone konservativ i jämförelse med den progressiva medelklassvänstern, och när den kulturella dimensionen hamnar i förgrunden så blottas denna spricka. Så när moderaterna har slopat den ekonomiska politik som enkelt har avfärdats som ”arbetarfientlig”, så är det inte helt och hållet hycklande att utge sig för att vara ett arbetarparti. I den mån epitetet har täckning så beror det bara dels på att de ”nya” moderaterna har köpt den svenska modellens grundfundament i sig, men också på att man därigenom har kunnat föra över fokus till de värderingsfrågor där arbetarklassen instämmer: skötsamhet, lag och ordning, åsikten att egen försörjning är en hederssak. Man är onekligen ett arbetarparti jämfört med den vänster som bara pratar genus och HBT.

Denna spricka tampas vänstern med nu. Volvoarbetaren tjänar 25 000 i månaden och kräver lag och ordning. Vad ska innerstadsvänstern tycka och tänka?

Om vi nu leker med tanken att människans behov att markera status och hierarki är relativt konstant, så kan vi konstatera att ett ekonomiskt jämlikt samhälle förmodligen kommer utveckla starka kulturella statusmarkörer. Hur väljer bibliotekarien, med 21 000 kr och fem års studielån, att förhålla sig till volvoarbetaren? Förmodligen genom renodla och markera sin kulturella tillhörighet: dricka chai-latte, läsa Khemiri och fnysa åt foppa-tofflor.

Den ekonomiskt utjämnande politiken har i Sverige således ökat betydelsen av den sociokulturella dimensionen, den klyfta som man i USA ibland illustrerar med ”driving Volvo and drinking latte” vs. ”driving Chevy and having it black”. [I USA associeras Volvo med välutbildade och politiskt progressiva människor.]

I fallet med Odell tydliggjordes detta genom den enkelhet med vilken människor valde sida. Jag fick den bestämda känslan att det allt som oftast handlade om att visa sin tillhörighet, att bekräfta sin identitet. Rent juridiskt och utifrån rättsstatliga principer så var frågan, när allt kommer kring, ganska okomplicerad. Och det är fullt möjligt att hävda att Odell begått brott och borde dömas men ändå betrakta hennes verk som stor konst och att det åstadkommit mycket gott. Att denna hållning är extremt ovanlig tyder på att det har gått troll i debatten. Den frenesi som den kulturella medelklassen uppvisade i att ”försvara konsten” (som Schottenius) signalerar att det handlar mest om att bekräfta sin sociokulturella identitet. Likväl hade de rätt i att påpeka det grava folkliga ”konstföraktet”. För även om ståndpunkten att Odell bör dömas är rätt i sak så var den stora ilskan, kraven (mindre bokstavliga) på spöstraff och lynchning, i sig bara uttryck för identitet och tillhörighet, och fallet kanaliserade helt enkelt det förakt och frustration som återfinns i denna sociokulturella grupp. Dessa fenomen förstärker varandra: de upplysta blir än mer måna om att markera avstånd från de vulgära folkliga åsikterna, och de senare blir (med rätta) ännu mer upprörda över att dessa kretsar hävdar sig stå över lagen, att kanaljerna på Konstfack inte bara får leka på skattebetalarnas bekostnad utan även ska slipp följa de regler som gäller alla andra.

När Hägglund började prata om ”verklighetens folk” trampade han på denna ömma tå. Han satte fokus just på sprickan mellan ”folket” och den kulturella medelklass som dominerar offentligheten. Han försökte helt enkelt värva väljare genom en sociokulturell markering. Hägglund anklagades således för populism och för att försöka ”attrahera de sverigedemokrater som inte i första hand är rasister” (Linderborg). Om vi nu ska hålla oss till frågan om attityder till invandring (här är åsiktskillnaderna väldigt sociokulturellt skiktade) så kan vi till att börja med konstatera att i den mån Hägglund fiskar röster så gör han det dock i långt större vattendrag: de strävsamma men oglamorösa delarna av medelklassen samt bland det skötsamma LO-folket.

Huruvida vi i efterhand kommer ha skäl att vara tacksamma eller beklagande över detta återstår att se. Själv tror jag det förstnämnda. För frågan är om det inte är just etablissemangets mästrande attityd till dessa gruppers moral som ger Sd dess potential. Både media och politikens värld är så dominerad av medelklassens mjuka moralism — en moralism som stämplar arbetarklassens starka betoning på ordning och skötsamhet som suspekt och oupplyst — att den närmast knuffar människor i famnen på Sd. Den avsky för ”politisk korrekthet” som finns i breda lager beror på att korrektheten under lång tid brännmärkt ”skötsamhetens moral” som smygrasism. Men attityden ”Folk är välkomna bara de sköter sig” är en vanlig grundsyn, och även om den inte framstår som en högstämd princip eller faller de finkänsliga i smaken så är det faktiskt på denna grund man måste bygga om man vill skapa ett brett stöd och ett hållbart mångkulturellt samhälle. (Eller om man håller sig till mer praktiska spörsmål: om inte denna moral kan få plats i de etablerade partierna, utan istället definieras ut som sverigedemokraternas planhalva, så kommer Sd inom ett par år ha 10 procent.)

Tillägg 1: Ibland får jag intrycket att en person som intar en främlingsfientlig position ofta i grund och botten bara ger uttryck för en sociokulturell revolt mot den upplysta medelklassen. Den offentliga moralens största tabu är invandringen, och just därför är det så lockande för kulturellt marginaliserade  människor som känner sig utfrysta från det offentliga Sverige att genom denna fråga markera sitt missnöje.

Tillägg 2: Det är oerhört märkligt att så få hyser uppfattningen att mycket socialt stöd, satsningar på aktiviteter och extrahjälp i de utsatta områdena kan gå hand i hand med krafttag mot de som bråkar. (Jag misstänker att även i den här frågan är folk mest upptagna med att markera sin identitet och tillhörighet snarare än att verkligen stå för något.)

Tillägg 3: UNT har en bra ledare angående oroligheterna i Gottsunda.

Det är inte marginalisering eller brist på samlingslokaler som är orsaken till att bilar sätts i brand eller att de människor som försöker stoppa bränderna misshandlas med gatsten. Att tonårspojkar triggar varandra till vandalisering är inte heller nytt. Vad som är nytt är omfattningen. Uppenbarligen finns det en ung generation där många saknar respekt för grundläggande normer. Helt plötsligt stannar det inte vid en cykel som åker i ån. Fel det med, men lindrigare. Utan att någon riktigt vet hur det gick till slutar det i Gottsunda med brinnande bilar, stenkastning mot polis och misshandel.

På lång sikt är detta vad det förebyggande arbete bör koncentreras på: hur kan integrationen och delaktigheten förändras så att det som borde vara ett självklart socialt kontrakt, att respektera sina medmänniskor, inte går förlorat från en generation till en annan.

Att börja tala om normer — och om, ve och fasa, hur de upprätthålls – är nödvändigt, hur ovant och bakåtsträvande  sådana ord än råkar kännas. Så mycket av debatten och politiken har alldeles för länge tagit alltför mycket för givet. Tagit för givet att människor av naturen växter upp till fredsälskande, respekterande, icke-mobbande och icke-bilbrännande individer. Det utgör en riktig byfåne- och nufåne-mentalitet som glömmer all historisk och moralpsykologisk erfarenhet.

(Jag hjälpte för övrigt till med läxläsning i Gottsunda sporadiskt under en period.)

Tillägg 4: Några länkar:

Annika Flynner

Mårten Schultz: 1, 2, 3.

Björn Wiman (Expressen) som talar om domen mot Odell som revanschen för ”reptilhjärnorna” hos den svenska ”ursprungsbefolkningen”.

Jakob Heidbrink (en genomgång av domen)

Site Meter

11 thoughts on “Sommarens debatter hör ihop/Anmärkningar om sociokulturella skillnader, Anna Odell, Hägglund, och strategin mot Sd”

  1. Det är intelligent och djupt tänkt det här, en analys som 10-talet behöver bli mogen, och förhoppningsvis kommer att bli snart. Men på ett mer övergripande plan, utanför decenniernas höger/vänster-svängninar – du berör, åtminstone som jag ser det, möjligheten att alla problem inte går att lösa med hård politik – därav den sociokulturella klyftan, därav två läger och en schism inom kulturen, därav sommarens debatter – förmodligen, här tror jag vi är överens, så kommer vi att se klyftan mellan dessa läger växa, allteftersom världen stabiliseras i mittenpolitik, och då kanske inte bara med olika extrempartier som konsekvens. Vi ställer så frågan rakt ut, hur löses denna alltmer outgrundliga konflikt, utan egentlig mittpunkt – den sociokulturella? Vi känner kroppens läkare, och samhällets i någon mening, om vi med honom menar en upplyst demokratisk mittenppololitiker. Men vem ska läka kulturen? – som också Nietzsche frågade.

    Vänlig hälsning från en stockholmsfilosof

    1. Tack för din kommentar!

      Jo jag tror att klyftan kommer växa. Eller förresten, först och främst tror jag att den plötsligt kommer slå sig upp i dagsljuset och bli en mycket tydligare faktor. Jag är lite rädd för det här, just eftersom så mycket har varit portat från offentligheten och nu håller murarna på att braka samman.

      Jag tror Odell-fallet spär på känslan, och har för många kanske varit spiken i kistan, att den kulturella medelklassen inte längre kan göra anspråk på moralisk rättfärdighet.

  2. Om man tillhör välutbildad – naturvetenskap OCH humaniora – medelklass men fortfarande tycker att NUG och Odell är patetiska vandaler och att Schottenius et al har en suspekt syn på likhet inför laget, &c, samt kan njuta av allt från tidig rysk expressionism till Tolkien via medeltida kyrkomålningar, Rembrandt, Magritte, Arvo pärt, OULIPO, och Schönberg, var hör man då hemma i denna analys?

  3. Ludowitgostein,

    Måhända tillhör du — men bedömningsgrunden är ju begränsad — skaran av så kallade förnuftiga människor.

    (Excuse moi, I’m betrunken.)

  4. Det här var en mycket klarsynt kommentar, och jag är benägen att hålla helt med dig (vilket för övrigt har att göra med att du lyckas dra samman olika trådar i min egen analys som hittills varit tämligen dåligt formulerade). Det stora problemet i den schism som du identifierar, tror jag, är det faktum att det i den urbana, vänstersinnade medelklass som dominerar (och alltid har dominerat) den offentliga debatten finns alldeles för många tabuteman. Det är ju inte bara tabu att tala om invandring: det är också tabu att inta positionen att människan i grunden är självisk och därför behöver klara och uttalade regler för hur man skall bete sig. Det är tabu att anse att barn måste fostras, inta bara slussas, in i vuxenlivet. Det är tabu att anse att den som genom egna misstag försatt sig i en obekväm eller måhända till och med väldigt allvarlig situation själv skall bära ansvar för sina misstag. Säger man sådant, anses man omväxlande eller kumulativ vara rasist, hjärtlös, icke-humanistisk eller cynisk. Med så många tabuteman blir debatten snäv och risken uppstår att debatten inte upplevs som någon debatt, utan som en åsiktsdiktatur. I vissa sammanhang – genusdebatten är ett exempel – har vi redan hamnat där.

    Diktaturer brukar leda till starka motreaktioner. Risken är allvarlig att vi kastar ut barnet med badvattnet och kastar ut allt det positiva som vänsterns långa dominans i den svenska politiken också lett till. Det är här jag ser den främsta risken, att det ”Kulturkrieg” som du pratar om får pendeln att svänga alldeles för långt åt andra hållet utan att vi i vår upprördhet ens riktigt märker det.

    1. Det är precis vad jag är rädd för också: att korrektheten kommer leda till en riktigt nasty backlash som kommer förgöra även allt det som jag betraktar som genuina socalliberala och moraliska framsteg.

      Jag skrev nyligen i ett annat inlägg att risken är, att när den politiska korrektheten skruvas åt ytterligare så kommer allt fler att vända offentligheten ryggen, och de sociala sanktionerna som korrektheten arbetar med kommer tappa all sin verkningskraft. Och då kommer inte ens de mest rimliga moraliska appeller längre få någon tyngd.

      Jag har vänner som värnar samma värden som jag själv, men som vill vakta korrekthetens gränser mycket hårt. Mig tycks det som om de betraktar debatten ungefär som en enögd militärstrateg betraktar slagfältets karta: de likställer varje framflyttning av positioner med ökad säkerhet, utan att reflektera över att vissa ställningar är lättare att försvara än andra. Det jag vill påtala är att de framskjutna positionerna inte kommer gå att i längden försvara, och risken är då att när första linjen faller så får vi lägga benen på ryggen och hinner inte att förskansa oss ens i de mer försvarbara positionerna.

  5. Jag vill bara säga det att jag tycker att du problematiserar det hela på ett utmärkt och klartänkt sätt.
    Första gången jag läser din blogg. Ska kolla vidare.
    Hoppas att du inte tycker det är pinsamt att en sverigedemokrat håller med dig.

    1. Pinsamt? Nej det är ganska givet, eftersom analysen ovan implicerar att man inte behöver vara en förtappad själ bara för att man röstar på Sd. Och annars skulle jag ju vara just en sådan ängslig moralist som jag kritiserar.

      Men notera: jag vill till varje pris undvika att Sd kommer in i riksdagen. Jag vill inte heller ”ta debatten” med Sd, utan fortsätta med utfrysning — samtidigt som de etablerade partierna dock tar tag i och vågar prata om problemen, jobbar vidare med språktest, medborgarkontrakt, osv.

      Notera också: det finns ingen plats i Sverige jag hellre bor i än här i (östra) Malmö. Jag vill inte ”få Sverige tillbaka”. Jag vill ha ett mångkulturellt samhälle, men jag skiljer mig från andra med samma önskan genom att jag inte är så naiv att jag tror att fungerande mångkulturellt samhälle uppstår per automatik och utan problem.

  6. Hoppsan vad bra det här var. Hittade din blogg för första gången idag men du kan lugnt räkna med mig som läsare i fortsättningen. Kanske vågar jag mig också på att diskutera innehållet i dina inlägg nån gång.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s