”Världens första orättvisa fotbollsplan”

Jag gillar att notera intressanta användningar av värdeuttryck och politiska termer. Ett exempel dök upp i senaste numret av lokalmagasinet Vårt Malmö.

Artikeln handlar om den så kallade puckelbollplanen som nyligen byggts i Kroksbäck, och rubriken lyder ”Världens första orättvisa fotbollsplan”. Planen är bullig med små kullar och dalar, och målramarna slingrar sig i konstiga former. Nu står det i artikeln:

Det enda säkra är att det är en orättvis spelplan. Här kan bollen studsa hur som helst. Och det är meningen.

— Planen är lite som livet självt. Det är inte rättvist och alla har olika förutsättningar, säger [upphovsmannen] Johan Ström.

Nu används ju termen i en liten lättsam överförd bemärkelse, inte som en anklagelse. Men på sätt och vis gör det exemplet ännu mer talande. Här finns ju en del spännande att anmärka på.

För det första: planen må vara ojämn men den ger ju alla som beträder den samma förutsättningar. Detta resonemang gör även att termen orättvis känns malplacerad. För planen tycks inte ha en given bias, typ kraftigt motlut i ena riktningen eller dylikt.

Det kanske kan tyckas småsint att märka ord, men jag tycker att fallet är intressant just eftersom användandet av ”orättvisa” förmodligen är högst spontant hos skribenten och upphovsmannen, medan jag för egen del inte hade varit ens i närheten av att använda just det epitetet.

Det är därför intressant att fundera på vad det är för slags associationskedja som kan leda fram till tal om orättvisa. Kanske är det inte konstigare än en slarvig analogi (dvs att man inte tänker inte på att planens ojämnheter är desamma för alla som spelar). Men kanske ligger det nåt helt annat bakom.

Så tillåt mig spekulera och fabulera fritt en stund.

I citatet följs omdömet omedelbart av meningen ”Här kan bollen studsa hur som helst”. Hmm. Det tycks alltså som att slumpmässighet på något sätt är orättvist.

(Bisak: det handlar naturligtvis inte här om absolut slumpmässighet — bollarna studsar faktiskt inte ”hur som helst” — vilket bevisas av att de som spelat på planen några timmar med säkerhet kommer att bli bättre och bättre. Ergo: det handlar inte slumpmässighet utan om ”svårförutsebarhet”. Denna i sin tur beror dels på ovana —vilket inlärningen botar— och dels en obotlig del, nämligen att det de facto är svårare i detta fall jämfört med när en av komponenterna (underlagets lutning) i den kognitiva processen är given i varje situation (som när planen är slät).)

Nej förresten, stycket ovan var ingen bisak. För motsatsen till slumpmässighet är determinism, och det är inte troligt att kopplingen till rättvisa/orättvisa sker på detta ontologiska plan. Snarare är det nog (o)förutsebarheten som är kärnan. (Det är ett epistemiskt begrepp, vilket är mer lovande eftersom vi då har att göra med en relation mellan oss och världen snarare än världen i sig.)

Här är en tankegång: Världen är orättvis, för bollen studsar hur som helst och det blev inte som jag hade tänkt mig.

Jag undrar om det inte är här svaret ligger: en underliggande idé om att rättvisa är detsamma som uppfyllandet av (legitima) förväntningar, eller som ett slags rätt till egenmakt, en känsla av att om man själv inte gör nåt helt galet så har man automatiskt rätt att få sina önskningar tillgodosedda, det är vad världen är skyldig en. En ”felstuds” blir då orättvis, ett brott mot den naturliga ordningen.

Ja, nu har jag nog runnit iväg lite väl långt. Det finns nog ingen kopplingen till fotbollsplanen; den är nog trots allt bara ett resultat av klassisk förvirring. Men rättvisebegreppet ifråga existerar alldeles oavsett.

Och det är ett begrepp som inte är helt oproblematiskt. För det innebär att när det inte blir som man tänkt sig, om det studsade snett och man inte blev modeskribent trots att man så gärna ville, så måste det finnas en syndabock – planen var ojämn! ett glastak! strukturer!

Jag måste erkänna att slutklämmen ovan är försåtlig, eftersom den glider över från den ojämna fotbollsplanen (som dock är lika för alla) till hinder som är specika för enskilda grupper, alltså sånt som handlar om genuint ”olika förutsättningar”.

Poängen med resonemanget är dock en annan. Nämligen att ett rättvisebegrepp som tolkar en oväntad studs som en orättvisa skapar därigenom — just eftersom livet faktiskt är gropigt och oförutsebart, och teorin per definition inte kan nöja sig med att bara säga bad luck — ett behov av en massa syndabockar. Vilket politiskt sett är smått oroväckande.

Om vi nu ska byta samtalsämne, så nej, jag tycker inte att allt prat om strukturer är bullshit. Men inte heller att allt är särskilt trovärdigt. Och jag tycker definitivt att man är ganska blind om man inte inser att idén om hindrande glastak och strukturer är psykologiskt oerhört bekväm i ett meritokratiskt och prestationsinriktat samhälle. De har ett visst fog för sig, men att dessa tankar är så vanligt förekommande beror i övrigt på att de psykologiskt fungerar som avlastande myter, varigenom man kan intala sig att man egentligen är förtjänt av mer, eller att det ändå inte är lönt att sträva och kämpa. Som sagt, väldigt bekvämt i ett status- och prestationshetsande samhälle.)

Nu har jag sluddrat länge nog, och förirrat mig i analogier som jag imorgon förmodligen kommer tycka är helt platta och innehållslösa.

––––––––––––––––––––

Off topic. I artikeln står det även följande:

Johan Ström har mönsterskyddat planen i hela Europa och han hoppas att det blir fler. Men ingen kommer att bli den andra lik.

Was?!?

1 thought on “”Världens första orättvisa fotbollsplan””

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s