Om Figurationsdebatten, Hägglund, m.m.

I Expressen skriver Peter Cornell om Figurations-debatten (som jag egentligen är alltför okunnig om för att komma med åsikter), och knyter åter an till associationerna om nazism och Entartete Kunst:

”Vanligt folk” ställdes mot ett elitistiskt konstetablissemang och just den motsättningen mellan den breda publiken och vad han kallar ”kulturradikalismens kraftlöshet” tycker jag Johan Lundberg borde hålla sig för god att underblåsa.

Jag har en idé kring denna typ av argument men jag vet inte riktigt om jag kan sätta fingret på den. Jag menar inte den vanliga iakttagelsen angående guilt-by-association, utan något annat.

Cornells resonemang är av samma art som Linderborgs Weimar-analogi angående Hägglund. D.v.s. man anklagar personen i fråga för att anspela eller utnyttja ett ”folkförakt” visavi en kulturradikal elit och påstår att man därmed hamnar i samma båt som nazismen. Problemet är, tror jag, att på ytan kan det vara svårt att skilja mellan försök att verkligen utnyttja det folkliga föraktet och försöken att desarmera det.

För det senare sker genom att öppna upp offentligheten (konstvärlden i det här fallet) för ett bredare spektrum av uttryck — uttryck som eliten föraktar. Det sker därmed genom att ta ställning för ”folkliga” idéer och uttryck (i det aktuella fallet: mer allmänt förekommande smakpreferenser angående skönhet) gentemot etablissemangets. Sådana försök kommer naturligtvis till sin retorik delvis påminna om genuint reaktionära strömningar, eftersom syftet att öppna upp för en större bredd av estetiska uttryck måste ske genom en kritik av kulturradikalernas smakhegemoni. Således kan det kulturella etablissemangets försvarare beskriva och avfärda dessa försök som något unket och brunt — att det ena eller andra ”underblåses”.

Återigen: min tanke är helt enkelt att det på avstånd kan vara svårt att avgöra vad som är vad i denna fråga, d.v.s. vad som underblåser och vad som desarmerar konstföraktet, vad som utnyttjar klyftan och vad som minskar den. Därav den otillfredsställande debatten.

Inte minst är detta en viktig aspekt angående Linderborgs tendentiösa jämförelse mellan Weimars fall och Hägglunds ställningstagande för ”verklighetens folk”. Linderborg tillhör ett kulturradikalt etablissemang som först kutar iväg långt som fan, och sedan anklagar sina kritiker för att skapa det farliga avståndet. Den motsatta synen på Hägglunds ”populism” är att den inte underblåser något, utan försöker desarmera ett i nuläget legitimt förakt; att syftet inte är att spräcka ballongen, bara pysa ut lite luft — att det är just så man undviker att Weimar faller på nytt.

——————

Debatten i Sydsvenskan: StrömLundbergStröm.

Therese Bohmans kollage (med facit) tycker jag borde ha avgjort debatten.

Åsa Linderborg om Weimar och Hägglund.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s