Socialdemokratin som historisk läxa

Skälet till att jag i dag medverkar med en text i GP är att … de frågade om jag hade nåt jag ville säga. Och det hade jag. Men jag inser att det kanske inte är det strategiskt smartaste att publicera en näsknäpp och uppmaning till Socialdemokraterna i just en högertidning. Men men, nu blev det så.

Jag har länge varit frustrerad över att diskussionen om nationalism håller så låg nivå i Sverige. Alternativen har i tilltalande grad utmålats som närmast svartvita: att vi står inför ett val mellan å ena sidan en upplyst och universalistisk syn på människa och samhälle, eller å andra sidan en nationalistisk och främlingsfientlig syn.

Min artikel tar upp några historiska skäl till varför denna dikotomi är både märklig och olycklig. Socialdemokraterna borde verkligen veta bättre.

En annan käpphäst, som dock inte fick plats, är att detta fenomen i svensk debatt också är väldigt märkligt om man ser till hur diskussionerna förs inom akademisk politisk teori. I decennier har det pågått en omfattande akademisk diskussion mellan kosmopolitiska liberaler respektive ”liberala nationalister”, där de senare framhäver inte minst det instrumentella behovet av en kollektiv identitet för att få stöd för jämlikhetspolitik och välfärdsstat, och för demokratins funktionsförmåga. En modern liberaldemokratisk välfärdsstat förenar massamhällets anonymitet och individualism med långtgående kollektiva åtaganden, och en styrelseform där beslutens legitimitet rent principiellt bygger på att man föreställer sig höra ihop: att man utgör ett demos. De ideal som kommer till uttryck i välfärdsstatens och den liberala demokratins institutioner är alltså sociologiskt beroende av en någorlunda stark kollektiv identitet. De främsta företrädarna för denna position – Michael Walzer och David Miller – råkar vara just socialdemokrater.

Om DN:s linje i flyktingpolitiken

Oerhört mycket har naturligtvis hänt i debatten om flyktingfrågorna under det senaste året. Ett tecken på förändringens vindar kan hämtas från DN:s ledare härom veckan om asylrätten och kvotflyktingsystemet.

[Det] som inte påtalas lika frekvent är det starkaste argumentet bakom en solidarisk asylpolitik: att det saknas något bättre alternativ.

Det intressanta med detta är att det är helt korrekt. Det starkaste argumentet är faktiskt att det är osäkert vad de tänkbara alternativen skulle innebära. Asylrätten är ett system som byggts upp under femtio år, och det går inte att veta hur stater kommer agera om de plötsligt frigörs från de aspekter av konventionerna som trots allt fortfarande upplevs som bindande. Det finns reella risker med detta.

Men det är ett argument som är ganska långt ifrån de tongångar som tidigare präglade debatten. Det är nu lite drygt ett år sedan jag klagade över Peter Wolodarski och DN:s bristande argumentation i flyktingfrågan. Jag kan glädjas åt att vi har kommit så långt att det faktiskt erkänns att detta är frågor där förnuftiga och välvilliga människor kan ha olika åsikter om målkonflikten, och göra olika bedömningar av troliga effekter av olika system och regler.

Eftersom jag gnällt så mycket om behovet av att diskutera frågorna sakligt, så vore det ju också svagt att inte själv bidra nu när diskussionen faktiskt är mer sansad. Så jag ska försöka peka ut vad jag ser som kvarvarande svagheter i DN:s linje i flyktingpolitiken, en linje och argumentation som naturligtvis delas av långt fler än så.

1. Rättighetsargumentets problem

Det första som måste avhandlas är dock ingen kritik, utan bara en förklaring av det grundläggande problemet. Orsaken till varför frågan om asylrätten måste betraktas som ”svår” – det vill säga varför man inte kan försvara den som en moraliskt självklar mänsklig rättighet. Skälet är huvudsakligen att man isåfall är förpliktad att också argumentera för slopat transportörsansvar och visumtvång, åtgärder som även om de inte strider mot någon skrivelse i konventionen står uppenbart i strid med asylrättens filosofiska rättfärdigande. Dessa åtgärder motsvarar att man ”försvarar” rätten till gratis sjukvård men sätter upp taggtråd runt sjukhusen. Men varför inte ta bort dessa restriktioner, kan man undra?

Skälet till varför sådana åtgärder införs beror på asylrättens grundläggande konstruktion. Mänskliga rättigheter anger normalt en rättighetsrelation mellan en medborgare och dess politiska ordning. Det är staten som är skyldig att garantera sina medborgare de rättigheter som fastslagits som universella mänskliga rättigheter. Ansvarsfördelningen är i teorin enkel, om än ibland i praktiken lite lös i kanterna. Asylrätten är dock en anomali i detta system, eftersom det är en rättighet utan specificerad adressat. Rättigheten måste garanteras av den stat som den sökande lyckas ta sig till. Och eftersom rättigheten är absolut och ovillkorlig så finns alltså ingen övre gräns då en stat kan ringa i klockan och säga: ”Nu måste vi säga stopp, vi har tagit vår del av bördan!”.

I en värld av 65 miljoner människor med flykting- och skyddsskäl skapar således asylrätten en katt-och-råtta-lek där även de länder som vill vara solidariska är tvungna att införa visumtvång och transportörsansvar. Sådana åtgärder har Sverige haft på plats i 40 år nu.1 De är ofrånkomliga komponenter i varje system som inte begränsar rättighetens giltighet till att gälla konfliktens grannländer, eller rymmer en mekanism för att säga att taket är nått – det vill säga varje system som behåller den absoluta asylrätten för den som dyker upp vid ett lands gränser varsomhelst i världen.2 Notera att även om EU skulle komma överens om en fördelning mellan medlemsländerna (en verksam sådan överenskommelse är mycket mycket osannolik) så förlitar sig EU fortfarande på att transportörsansvar, visumtvång och uppgörelsen med Turkiet håller nere antalet människor som kommer till EU som helhet.

Man kan önska sig att det vore annorlunda. Men att basera policyförslag på sådana förhoppningar är, i min bedömning, just önsketänkande. Och det ska sägas att DN tycks hålla med om detta; de hyser inte heller några illusioner om något epokgörande avtal som ska fördela bördorna.

Inget av detta betyder att asylrätten definitivt måste avskaffas. Man kan landa i ett mer krasst försvar: att asylrätten på det hela taget leder till större flyktingmottagande och större uppmärksamhet kring den internationella flyktingfrågan. Och att alternativen riskerar att bli dåliga. Det hade varit en rimlig hållning av DN hösten 2015, och det är en rimlig hållning nu också.

2. Döden i Medelhavet

Frågan om asylrättens vara eller icke vara kan inte rimligen avhandlas i ett blogginlägg. Men om svaret nu handlar om att fastställa asylrättens plus- och minussida, för att avgöra om det faktiskt är det minst dåliga alternativet, så kan man ju diskutera en enskild post utan att ta övergripande ställning i hur den ska vägas mot annat. En av dessa rör såklart ”döden i Medelhavet”. Företeelsen är naturligtvis komplicerad, men det kan ändå vara värt att i korthet belysa DN:s argumentation i frågan. Ledarsidan skriver:

Eftersom Europa har varit så ovilligt att ta emot asylsökande har det i debatten också förekommit idéer om att asylrätten helt ska skrotas och ersättas av enbart kvotplatser. Med kvotsystem, där UNHCR hämtar utvalda flyktingar på plats, slipper människor att drunkna i skrangliga båtar på väg mot Europa är tanken.

Men det är en sanning med modifikation: med kvotsystem slipper det fåtal som kan ta sig till Europa via kvoterna att drunkna. Alla andra kommer dock inte att sluta försöka sätta sig i säkerhet. Medelhavet kommer därmed att fortsätta vara en begravningsplats.

Modifikation är nyckelordet här. Kritiken mot asylrätten är att den skapar så starka incitament att människor väljer att resa illegalt. Men ingen tror att avskaffad asylrätt skulle leda till att ”alla” kommer välja att stanna i Nordafrika, Mellanöstern och Turkiet. Det finns naturligtvis människor (flyktingar eller ekonomiska migranter) som ändå bedömer det värt att ta sig till Europa för att vistas illegalt och jobba i den svarta ekonomin. Frågan är hur många. Om det inte gavs asyl på plats i Europa, utan vägen till Europa gick genom UNHCR, så skulle endast de som bedömer det som värt mödan att leva illegalt att försöka ta sig över. Och hur många av de asylsökande skulle göra den kalkylen? Det är lite oklart om DN menar att svaret är ”alla” – formuleringen är dubbeltydig mellan att ”alla kommer ändå att åka” och ”inte alla kommer ändå att stanna kvar”.

Eftersom DN inte uttrycker medvetenhet om asylrättens incitamentsstruktur så går det inte att helt utesluta att de faktiskt tror att alla de som inte kommer med i en flyktingkvot faktiskt skulle göra resan även om asylrätten var avskaffad. Så det tycks värt att påpeka att man bör begrunda de tusentals människor som hittills i år återtagit sin asylansökan i Sverige, och rest hem. Dessa människor röstar alltså med fötterna: hellre tillbaka till hemlandet än att sitta och vänta på ett asylboende, och, nota bene, hellre tillbaka än att leva under jorden i Sverige. Här har vi en grupp vars faktiska beteende avslöjar att de inte skulle ha rest om asylrätten inte funnits. Dessa människor utgör rimligen bara en liten del av denna kategori, men den är värd att notera just eftersom den är omöjlig att förneka. (Ett fall av ”avslöjade preferenser”, som en nationalekonom skulle säga.) Man kan alltså inte rimligen hävda att asylrättens existens inte skulle påverka antalet som ger sig iväg på farliga resor. Den verkliga frågan är bara hur många som skulle avstå resan om enda lagliga vägen går att söka genom UNHCR på plats. Personligen tror jag att det är en mycket stor andel (jag har inte hittat några studier i frågan), särskilt om resurser överförs för att göra situationen mer dräglig i grannländerna. Eftersom dock några fortfarande skulle åka över på egen hand så har DN visserligen helt rätt i att Medelhavet kommer ”fortsätta vara en begravningsplats”. Men argumentationen tycks då utgå från att man är helt obekymrad om antal – att det inte är någon skillnad på 30 döda och 3000 döda.

Vi kan göra olika bedömningar om hur stor denna ”mellanskillnad” är, om uttrycket tillåts, men hur stor eller liten den än är så bör den tillsvidare skrivas upp på asylrättens konto. DN måste hitta ett bättre argument om de ska friskriva asylrätten från dessa effekter. Som sagt, åtgärder som transportörsansvar är – detta är den springande punkten – ofrånkomliga i ett system som inte medger ett ”tak”. Det är just för att den generella asylrätten skapar så starka incitament att resa som staterna gör dessa resor illegala och svåra, för att det potentiella antalet sökande aldrig ska realiseras.

Men alternativen då, de har ju också fasansfulla ”minusposter” i form av risker, död och bedrövliga livsutsikter för människor. Absolut, men det här är inte platsen för att reda ut allt det. Den enda fråga jag diskuterar nu är på vilket konto ”döden i Medelhavet” ska skrivas upp på. Om man anser, som DN säger sig göra, att flyktingmottagande på 2015 års nivå vore ”naivt”, och samtidigt inte vill avskaffa asylrätten, så måste man försvara de åtgärder som är på plats för att hålla nere antalet. Detta inkluderar transportörsansvar och visumtvång. Och det innebär att man försvarar den incitamentsstruktur som orsakar en stor del av dödsfallen i Medelhavet.

3. Hjälpens form

En annan sak att notera vad gäller de ändrade tongångarna i debatten gäller frågan om ”hjälp på plats”. Idén att hjälp i närområden var en bättre respons än flyktingmottagande nämndes en enda gång i de programmatiska texterna i DN:s kampanj, och buntades då samman med främlingsfientlighet. Även i denna fråga är dock DN nu mer prövande i sin hållning:

Att göra livet i flyktinglägren lättare är av yttersta vikt – det är många barndomar som just nu utspelar sig där. Men man måste inse att åtgärderna i närområdet bara är tillfälliga lösningar på långvariga problem.

”Tillfälliga lösningar” låter ju dock inget vidare. Men det är att göra det lite lätt för sig: om ett problem är allvarligt är naturligtvis en tillfällig lösning inte fy skam. Under sommaren och hösten 2015 tvingades WHO och UNHCR skära ner i matransoner och stödet till flyktingar. I en intervju med The Guardian beskrev Michelle Grayer vid WHO de beslut hon hade varit tvungen att fatta:

People haven’t been vaccinated, they suffer from malnutrition, they have mental health issues because of the conflict. We are setting countries back decades. […] We are never 100% funded so we are always having to prioritise, but it breaks your heart when you end services for 3 million people. There will be no access for trauma like shrapnel wounds, no access for children’s health or reproductive health. There will be no surveillance of things like cholera. A generation of children will be unvaccinated.3

Att lösa den typen av problem är en sak; att ge flyktingar en ny hemvist och framtid är en annan. Det svenska flyktingmottagandet motiveras gång på gång genom skyldigheten att rädda liv. Detta är dock ett missförstånd. Människor som kommer till Sverige har, av geografisk nödvändighet, redan undkommit den livsfarliga konfliktzonen. Man kommer till Sverige just för att starta ett nytt liv. DN är nära denna insikt när de pratar om flyktingmottagandet som en mer ”långsiktig” lösning.

Personligen har jag hela tiden ansett att samhällsdiskussionen hade vunnit mycket på om alla insåg att flyktingmottagande här är något kvalitativt annat än den hjälp som ges i närområdet. Hur som helst kan man inte undvika frågan om vi ska hjälpa här eller där. Om svenskt mottagande inte vore något annat än elementärt skydd och humanitär hjälp så blir frågan varför vi inte med långt större effektivitet bidrar till den sortens hjälp i närområdet, som alltså i nuläget inte når upp till en dräglig nivå. Men om det faktiskt är något annat, så måste man försvara varför denna form av hjälp ska dominera så oerhört över den andra. Den syrier som har kraft och resurser att ta sig 400 mil till Sverige motiverar kostnader om 280 000 kr, medan vårt stöd till flyktingar i Syrien och dess grannländer – människor som lider av begränsade matransoner, bristande sjukvård, och lever i flyktingläger som inte har resurser nog för skolgång – är 100 kronor per person.4

Sverige kan erbjuda ny hemvist och livschanser bara till vad som i det stora hela utgör ett relativt fåtal, och måste i övrigt bidra till humanitär hjälp på andra håll. Hur ska balansen se ut? I andra sammanhang skulle vi nog vara ganska snabba med att ifrågasätta det moraliskt riktiga i att hjälpa ett fåtal mycket snarare än att hjälpa ett flertal uppnå rena livsnödvändigheter. Givet det begränsade humanitära stödet, och det lilla antalet kvotflyktingar, så är det bara en mild överdrift att säga att man i nuläget måste ta sig till Sveriges gräns för att bli föremål för våra moraliska omsorger. Och till den gränsen kan bara en liten andel ta sig, och sällan den mest utsatta. Vi har alltså både en påfallande skev fördelning av våra insatser och samtidigt en urvalsmekanism som går på tvären mot vad man normalt önskar hos ett stödsystem: att de sållar fram de mest behövande eller de som väntat längst på att ta del av stödet ifråga. Man kan således på goda grunder invända mot hjälpens form, utan att för den skull vara oenig om hur stora resurser som bör satsas. Värt att notera är att våra direkta kostnader för migration och integration skulle kunna finansiera hela UNHCR.

Det är fortfarande möjligt att försvara asylrätten och flyktingmottagande som ”det minst dåliga”. Exempelvis om man bedömer att det är asylrätten som tvingar fram åtaganden och resurser som stater annars aldrig hade tagit sig an. Det vill säga att hjälpens form och hjälpens omfattning i praktiken inte är separata frågor. Men det är som sagt en krass politisk bedömning, där avsevärda nackdelar betraktas som ett pris som man är villig att betala för att de totala åtagandena och resurserna blir större, eller för att man anser att de politiska riskerna är för stora. Kanske är detta den politiskt och moraliskt riktiga bedömningen, men man borde inte bli förvånad över att någon gör en annan moralisk värderingen av de reella alternativen.

* * * * *

Noter

  1. Joseph Carens tar Sverige som det enda exemplet på en stat som enligt hans förhållandevis stränga bedömningar eventuellt kan sägas ha tagit sin rättmätiga del av bördan under de senaste decennierna. Som sagt, även ett sådant land måste förlita sig på den här typen av åtgärder. Carens (2013), The Ethics of Immigration, s. .
  2. Jag tolkar diskussionerna om asylrättens skrivelser om ”säkert tredjeland”, och de olika avtal som de eventuellt medger, är på sätt och vis diskussioner om hur pass nära det första varianten här går att uppnå politiskt utan ett radikalt ”avskaffande” av asylrätten.
  3. ”UN agencies ‘broke and failing’ in face of ever-growing refugee crisis”, The Guardian, 6/9 – 2015. http://www.theguardian.com/world/2015/sep/06/refugee-crisis-un-agencies-broke-failing
  4. 280 000kr = de direkta migrationskostnaderna i vårbudgeten 2016/antalet asylsökande ”i systemet”.100kr = vårt samlade stöd till UNHCR (1,6 miljarder)/antalet flyktingar under UNHCR:s omsorg (16 miljoner). Ändrar man siffran till det totala antalet skyddsbehövande i världen så blir siffran 25kr per person.

Om de två typerna av normalisering

Jag har ofta klagat på DN. Men i fallet med frågan om normaliseringen av SD kan jag ju kosta på mig att faktiskt flagga att jag håller med. Jag har visserligen inte för avsikt att börja kommentera partipolitik, men det slog mig att det ändå kunde vara värt att påtala en av utgångspunkterna med de politisk-teoretiska skriverier som jag har ägnat mig åt det senaste året.

Vad gäller frågor om ”normalisering” har min utgångspunkt alltid varit att det är frågeställningarna och diskussionen av problemen som borde normaliseras, absolut inte SD. Detta är en så självklar utgångspunkt för mig att jag paradoxalt nog ofta glömmer att formulera den. Och eftersom jag har fått många nya följare, som kanske inte läst den enda längre text på det temat som jag skrivit (”Låt oss vara oense”, 20/8–2015), så kan det vara värt att uttrycka ståndpunkten igen.

Det kanske viktigaste skälet till varför vi befinner oss där vi gör idag, anser jag, är att fullt legitima frågeställningar och för övrigt en del helt legitima svar (som man naturligtvis inte behöver hålla med om), sopades undan med samma bestämdhet som man hanterade partiet med nynazistiska rötter. Den sammanblandningen har kostat oss väldigt dyrt. Det var ofrånkomligt att den strategin till slut skulle slå tillbaka som en boomerang, och i förlängningen leda till just stöd och normalisering av det gamla nazistpartiet. Min förhoppning är att det ännu finns tid att särskilja dessa två företeelser, snarare än att SD fortsätter att rida på vågen som de andra partiernas oförmåga och ovilja i dessa sakfrågor har skapat. Det finns i mina ögon en stor spännvidd av legitima åsikter, från väldigt snål invandringspolitik till väldigt öppen. Just för att SD verkligen inte är som andra partier, vilket antirasister med rätta ofta påpekar, så följer det rimligen att man kan förespråka en striktare invandringspolitik utan att ha det minsta sympati för SD.

Vi kanske kommer få leva med tre block i politiken framöver, eller inga block, eller gud vet vad. Olika konstellationer i olika sakfrågor. Men om frågan gäller den övergripande, huruvida SD börjar bli och bör behandlas som ett ”normalt” parti som kan utgöra kontinuerligt regeringsunderlag, så anser jag att sådana idéer är verkligt felaktiga och farliga. Det råder inga tvivel om att SD rymmer mycket djupt liggande osmakliga och problematiska åsikter. Att i regeringsställning vara beroende av dem bör aldrig vara ett alternativ.

Nej, detta betyder inte att 15-20% procent av väljarna avfärdas som nazi-anstrukna. Den siffran är bara ett mått på de övriga partiernas oförmåga att representera vissa åsikter och ge svar på upplevda problem. Vi har haft Europas mest omfattande flyktinginvandring under mer än 30 år, och väljare som har ansett detta problematiskt (på ett tidigare skede än Stefan Löfven hösten 2015), har varit förpassade till ett parti med nazistiskt ursprung. I ingen annan fråga har åsiktsgapet mellan väljare och politiker varit så stort. Låt oss nu inte fullborda pendelrörelsen som detta stora misstag har satt igång. Det är just kopplingen mellan sakfrågorna och det specifika partiet som måste brytas. Detta kräver dock att det finns övriga partier som vågar inta ”tuffa” positioner, och därmed också vågar utsätta sig för den förväntade kritiken. Men som sagt, kritikerna bör betänka just att ”SD är inte ett parti som alla andra”, för det innebär att man måste erkänna att det finns en avgörande skillnad mellan ett parti som förordar begränsad invandring och ett parti som präglas av konspirationsteorier, rasism, och avsaknad av respekt för rättsstatens principer.

Det var en del av det gamla konsensuset att den typen av distinktioner suddades ut. Förhoppningsvis är vi förbi det stadiet nu. Att oroa sig över huruvida vi har förutsättningar att klara integrationen och sammanhållningen är inte detsamma som att önska sig ett etniskt homogent samhälle. Som det ofta påpekas saknade SD väldigt länge en integrationspolitik överhuvudtaget. Ett tecken, långt tydligare än enskilda personers rasistiska uttalanden, på att partiet är emot invandring i sig, snarare än att de bryr sig om hur vi ska få samhället som vi har att fungera. Att under en politik av generös men trots allt reglerad invandring göra så att detta parti var det enda alternativet för de väljare som ansåg att invandringen borde regleras lite striktare, ja det var en djupt olycklig epok i svensk politik och debatt. Ett misstag vars efterverkningar vi kommer leva länge med.

Anne Ramberg och välfärdsstaten

Förra veckan blev en intervju med Anne Ramberg i P1 mycket uppmärksammad. Angående att många fler partier nu pratar om att vi måste ”värna välfärden”, sa Ramberg (ca 40 minuter in):

Jag inser också att alla dom gamla människor som har jobbat hårt ett helt liv … nu ska ställas emot alla dom flyktingar som kommer och som då också tar i anspråk sjukvård och skolor och allt möjligt. Men det är nog på det viset att humanismen kräver faktiskt att man får göra avkall på sin välfärd då.

Det är bra att denna ärliga prioritering kommer i dagen. Det ska Ramberg ha heder av, för ett av problemen i höstas var att målkonflikter förnekades. Under hela hösten 2015 kampanjades det på många håll att man inte fick ”ställa grupper mot varandra” och inte ”göra människor till siffror”. Det var en orimlig hållning. Både jag (i SSU:s tidskrift Tvärdrag) och min statsvetarkollega Anders Sundell (på Politologerna) kände oss på olika håll plötsligt manade att påminna om en av statsvetenskapens grunddefinitioner: att politik handlar om ”den auktoritativa fördelningen av värde”. Det är inget sundhetstecken att sådana självklarheter behövde sägas. Det är för övrigt extra svårbegripligt hur detta kan/kunde vara kontroversiellt i ett parti vars själva väsen handlar om fördelningspolitik. Idén om fördelning, när allt kommer kring, är bara meningsfull utifrån antagandet att resurserna är begränsade. Med detta sagt finns det självklart retorik och politiska förslag vars syfte verkligen är att slå split och misstro. Men om det tas till intäkt för att man inte får ifrågasätta om resurser satsas bäst och skäligast på en grupp eller nyttighet i samhället över en annan, då har man abdikerat från politikens grundläggande uppdrag.

Hursomhelst, det är positivt att debatten nu har förflyttats så att mycket färre nu försöker gömma sig bakom sådana retoriska grepp. Det gör att vi nu öppet kan diskutera ställningstaganden och värderingar. Så låt mig diskutera just Rambergs inställning till målkonflikten. Kanske kan det inspirera någon journalist att ställa svårare frågor nästa gång, och på så sätt få till stånd en mer nyanserad debatt.

För min första reaktion på intervjun var nämligen en liten irritation över att Ramberg tilläts att utan följdfrågor argumentera utifrån rena principskäl (”humanism”), och aldrig behövde motivera någon begränsning alls. Men i en värld av upp till 60 miljoner människor med skyddsskäl så kan man tycka att en debattör bör ha en idé om när Sverige har tagit sin del av bördan. Kort sagt, man borde ha en idé om vid vilken punkt ”humanismen” möter ett legitimt egenintresse/gruppintresse. Man bör bli pressad att svara vilken nivå man anser är den rimliga. För tanken på att man i sin tur kan bli kritiserad för egoism av någon som vill förlägga linjen ytterligare åt det universalistiska hållet skulle kunna medföra lite större ödmjukhet gentemot de man själv anser ha dragit linjen för egoistiskt. Framförallt tvingar det en att erkänna att de flesta av oss är inblandade i samma svåra bedömningar, snarare än att som Ramberg reducera frågan till bara två ”sidor”, humanism eller gruppegoism.

Fast å andra sidan, om Ramberg faktiskt säger att det är så hon ser på frågan så ska vi ta henne på allvar och försöka utreda vad som händer om man anammar hennes tänkande. I sitt blogginlägg skriver hon:

[I] en konflikt mellan ett högt asylmottagande och välfärden är jag av uppfattningen att humanismen måste gå före värnandet om den generella välfärden.

Detta är såklart just en princip om att omsorg om välfärdssystemen inte ryms inom vad som är ett legitimt gruppintresse. Det är värt att påpeka att detta är en ganska radikal linje. I Rambergs ögon är det inte en fråga om gradskillnader – att vi kan offra en del välfärd, men att det också finns en punkt där vi med goda skäl kan anse oss gjort tillräckliga uppoffringar. Det vill säga hon avfärdar premisserna för den diskussion som de flesta av oss anser delta i. (Här finns exempelvis inte ens rum för argumentet att Sverige borde ta emot en andel flyktingar motsvarande vår andel av världens BNP.) Istället är det renodlade principiella positioner som hon är ute efter. Hon tycks anse att man måste ha en princip som ger samma utslag i alla situationer eller nivåer där en praktisk målkonflikt uppkommer mellan den egna välfärden och andras basala skydd. Kort sagt, hon är inte intresserad av att, i bokstavlig mening, hitta en ”avvägning” mellan dessa intressen, utan bara av principer som ger otvetydiga utslag i hur den aktuella typen av intressekonflikt ska avgöras.

Samtidigt undrar jag om hon helt tänkt igenom vad de två extrempositionerna isåfall består i. Exempelvis tycks Ramberg utgå från att nuvarande politik, eller önskan av minska flyktinginvandringen, utgör renodlad gruppegoism. Men både gårdagens och dagens politik utgör i själva verket en avvägning mellan gruppens intressen och utomståendes. Hade Sverige agerat utifrån ren gruppegoism hade vi inte haft något bistånd överhuvudtaget (eller bara så lite som skulle kunna motiveras egennyttigt). Vi skulle förmodligen inte heller ha någon flyktinginvandring alls. Detta senare påstående går för övrigt att göra utan att man intar någon speciell hållning i frågor om mångfaldens värde kontra institutionernas behov av homogenitet. För oavsett var man landar i sådana frågor så skulle mångfaldens värde istället kunna tillfredsställas av kvalificerad arbetskraftsinvandring, och vars omfattning skulle kunna kalibreras för att undvika integrationsproblem. En del av de sociala problem, bristande social rörlighet och bristande integration som Sverige präglas av är uppkomna av våra humanistiska åtaganden i flyktingfrågan, snarare än som en nödvändig baksida av invandring i sig. Ett totalt egennyttigt land skulle kunna ha invandring som gav den mångfald som det önskade, men välja ut högutbildade invandrare och noga väga mångfalden i relation till samhällets och invandrarnas förmåga till integration, etc. Sverige utmärker sig dock sedan 70-talet av att flyktinginvandring dominerar över arbetskraftsinvandring – i praktiken en invandring dominerad av lågutbildade till en ekonomi som hör till de mest kunskapsintensiva. Ett land som satte sina egna intressen över allt annat skulle aldrig bedriva en sådan politik. Det följer att så länge Sverige inte har strypt allt bistånd och helt stängt dörren för all flyktinginvandring så kan dess politik alltså inte betraktas som ren gruppegoism. Vi har alltid befunnit oss på en skala vad gäller hur vi värderar egna och andras intressen. Det är naturligtvis fortfarande möjligt att tycka att den nuvarande avvägningen är för egoistisk, men det är inte korrekt att måla upp alla sina motståndare som företrädare för extrempositionen att inget välstånd eller välfärd någonsin bör offras.

Om Ramberg nu ändå vill beskriva det på detta sätt så måste ett minimikrav vara att hon också tar ansvar för ”sin” egna motsatta extrempunkt. Och hon är, åtminstone med debattens tidigare mått, faktiskt förvånansvärt bra på detta. I sitt blogginlägg skriver hon att flyktingmottagande innebär att ”alla får vara beredda att under en kortare eller kanske längre tid sänka sina krav”. Det är inte många som faktiskt står upp för att de anser att en långsiktig sänkning av välfärd och institutioners kvalitet är ett acceptabelt pris. Men det bör ändå inskärpas att det är ett missvisande ”kanske” som hon slänger in, alternativt att ”lång sikt” här sträcker sig bortom alla nu levande individer. Kort sagt avspeglar formuleringen att hon nog inte helt tänkt igenom sin positions interna logik.

Hennes formulering väcker nämligen två frågor: hur mycket lägre krav, och hur länge. Hur många av de 60 miljonerna med skyddsskäl bör Sverige ta emot? Eftersom omsorg om den egna gruppens välfärdssystem anses vara ogiltig gruppegoism, så har Ramberg ingen ”broms” att tillgå i sitt resonemang. Sveriges skyldigheter härstammar från att vi är ett rikt och stabilt land, och i avsaknad av andra principer som kan ange en brytpunkt, så måste vi dra slutsatsen att storleken på flyktingmottagandet kommer vara omfattande så länge som Sveriges relativa välstånd är stort. När den offentliga ekonomin och samhällets institutioner försämras, av de kostnader och de personella resurserna som flyktingmottagningen och integrationen kräver, så leder detta naturligt till att Sverige blir mindre attraktivt som land, och flyktingströmmen minskar. Mycket mer än så kan inte Ramberg säga. Det ligger i positionens natur att så länge andra människors basala intressen främjas av att komma hit så kan Ramberg inte neka, förrän när själva den politiska ordningen i Sverige i sin tur är i riskzonen. Hon har helt enkelt inte några argumentativa resurser för att säga ”stopp” i ett tidigare skede. Om det inte sker rena mirakler med världens fredlighet och välstånd så innebär hennes position att människor kommer att komma hit tills dess att tillståndet i landet inte längre motiverar någon att göra resan, det vill säga när vi inte längre framstår som ett attraktivt land i förhållande till, säg, Libanon. Det behöver nog inte påtalas att denna utjämning i livschanser och livskvalitet är en mycket långtgående sänkning av ”våra krav”. Och det finns inget relevant ”kanske” kring huruvida Rambergs principer leder till en långsiktig sänkning av livskvalitet och tryggheten i Sverige. Tvärtom är det närmast inbakat i den position hon förfäktar. För hur skulle hennes principiella linje inte leda till att vi fortsätter att sänka inhemska krav för att möjliggöra flyktingmottagning?

Är det här resonemanget orättvist mot Ramberg? Jag tror inte det. Som sagt, det är Ramberg själv som insisterar på att framställa frågan på ett sätt som reducerar den till extrempunkterna – det är inte jag. Det enda jag insisterar på är att hon isåfall står upp för implikationerna av sin extremposition. Det innebär att hon inte får linda in eller hymla genom att säga att målkonflikterna ”kanske” kvarstår på lång sikt. Ju mer jag tänker på det desto märkligare framstår detta påstående. Det låter som om hon menade det som en empiriskt öppen fråga. Men hennes princip anger som sagt den rätta prioriteringen – om flyktingmottagandet blir så omfattande att det inte finns resurser till våra ordinarie välfärdsystem, då är det välfärdsstaten som måste monteras ner. Så det enda förhållandet som gör att ett ”kanske” kan komma in i bilden är att hon isåfall gör empiriska antaganden som är helt exceptionellt optimistiska. Som sagt, 60 miljoner med flykting- och skyddsskäl. Denna siffra går inte att avfärda genom att säga ”men det kommer ju aldrig komma 60 miljoner hit!”, för då fortsätter man att förlita sig på visumtvång och transportörsansvar – döden i Medelhavet – och man tar inte heller in att det står oss fritt att via UNHCR välja hur många kvotflyktingar vi vill ta emot. Trots att Ramberg retoriskt anspelar på flyktingkatastrofens magnitud så tycks den alltså ändå inte sjunkit in i hennes egna funderingar. Om den hade gjort det hade hon insett att det inte kan råda några tvivel kring vad hennes princip innebär: att hon faktiskt, här och nu, måste rekommendera välfärdsstatens avskaffande.

Eller så har hon, trots allt, några andra kriterier som faktiskt anger vad som kan anses vara en rimlig och skälig storlek på flyktingmottagandet, och som då berättigar restriktioner när det är uppfyllt. Isåfall så får hon gärna klargöra dessa nästa gång hon möter en mer granskande journalist. Och hon bör isåfall från och med nu undvika att måla upp bilden av att det finns en alldeles självklar humanistisk linje i kontrast till en renodlat gruppegoistisk.

Kommentar till Bergh

Jag har fått några kommentarer av Andreas Berghmin text i Kvartal. Här kommer ett kort svar på tre av dem.

Terminologi

Terminologin i dessa frågor är notorisk lurig, och Bergh har en poäng i att givet att kosmopolit betyder världsmedborgare så är det onaturligt att kontrastera det mot ”medborgare” i sig. Med medborgare i min text menas ju medborgare i en mer avgränsad gemenskap, och frågan är hur detta ska beskrivas. Akademiska termer som kan utgöra motsats till kosmopolit är ”kommunitär” eller möjligen ”partikularist” – men de funkar inte riktigt som rubrik…

Kvarstår då alternativet ”nationalist”. Detta undviker jag pga dess konnotationer. Bergh antyder att dessa konnotationer finns där av en anledning. Detta är en evig fråga, men jag är av åsikten att det finns godartad nationalism och elakartad. Även om man är skeptisk till nationalism så borde man åtminstone godta den välbekanta distinktionen mellan etnisk nationalism och medborgerlig nationalism (”civic nationalism”). Och problemet med termen ”nationalism” är att om den inte specificeras så fylls den med konnotationerna från etnisk nationalism och dess ofta våldsamma uttryck.

I någon mening handlar texten om att de policies som motiveras av kosmopolitiska ideal och mänskliga rättigheter med stor sannolikhet (i mina ögon) kan komma att undergräva förutsättningarna för en medborgerlig nationalism och en någorlunda avslappnad hållning till samhällsgemenskapen, och leda till att etniska varianter (som alltid är en latent möjlighet) vinner mark.

Jag har inget problem med att säga att jag likt Miller, Walzer, Berlin m fl är en förespråkare av liberal nationalism, eller hysa sympati med det vänsternationalistiska projekt som idén om folkhemmet utgjorde och som låg till grund för välfärdsstatens uppbyggnad. Men det är inte till sådant tankarna går när man hör ordet ”nationalist”.

Det är svårt det där med termer. Idag diskuterade jag med en kollega som tyckte att även kosmopolit var en problematisk term – att den hade för mycket negativ laddning eftersom den ibland använts som anklagelse för illojalitet och landsförräderi.

Reinfeldt och frågan om territorium och samhälle

Bergh kritiserar mig för alltför yvig kritik mot Reinfeldts påpekande om att det finns gott om plats. Kanske att jag uttrycker mig lite mer retoriskt i det avsnittet. Men jag står fast vid att Reinfeldts resonemang är uppseendeväckande infantilt. Förmildrande för Reinfeldt är förvisso att så många har velat hävda att Sverige är ”fullt”. Min poäng var förstås att frågan om det är ”fullt” är missriktad oavsett ens svar på den. I ett modernt samhälle är det rimligen inte plats det handlar om: om vi lägger Hong Kongs befolkningstäthet (6 553/km²) som ribba finns det gott om plats även i Libanon (401/km²). Det handlar istället om vilka mål och krav man ställer på sitt flyktingmottagande och integration, och de bördor som är förknippade med den valda nivån.

Även om metaforer som bygger på plats och utrymme är illa valda från första början så har man inte gjort en rimlig tolkning av sina meningsmotståndare om man pekar på fält och skogar som ett motargument till påståendet att det är ”fullt”. Om man ändå gör det, som Reinfeldt, så blir det relevant att peka på den devis om ”free to land upon our shores, free to perish beneath our inclement skies” som jag citerade strax ovan. Om Reinfeldt anser att fysiskt rum ska sätta taket så kan det bara rimligen ske om våra åtaganden mot flyktingar görs minimala (och alternativen är då antingen radikal ojämlikhet mellan medborgare och människor med uppehållsrätt, eller generell minskning av åtaganden gentemot både personer med uppehållstillstånd och medborgare). Är det för ogeneröst att tolka honom på detta sätt? Positionen är orimlig, så jag hoppas att han inte håller den. Men han har inte direkt strösslat med principiella resonemang och motiveringar i dessa frågor, så jag vet faktiskt inte om detta är ett argument som han på allvar lägger vikt vid.

Med detta sagt finns det inga hinder för att justera i riktningen att välfärdsrättigheter differentieras en del – jag är öppen för en sådan diskussion. Men jag kan inte se att det handlar om mer än en justering som bara på marginalen minskar åtagandena och ökar den möjliga mängden flyktingar. Smärtpunkten nås ändå långt före att Reinfeldt skulle kunna flyga över landet och bedöma det som ”fullt”…

Jag tycker samhällsdebatten har lidit av rejäla missförstånd på detta plan. Inte ens när regeringen drog i bromsen kunde Löfven riktigt svara när han möttes av jämförelsen med Libanon. Han kunde helt enkelt inte säga att vi står fast vid en hög ambitionsnivå i vårt mottagande, att premissen är att målet är inkludering i samhället och förr eller senare fullständiga politiska, sociala och ekonomiska rättigheter. Sverige kunde bedömas som ”fullt” i relation till den ambitionsnivån – och jämförelsen med Libanon tämligen missvisande. Det är två olika saker.

Bergh anmärker också på att jag eventuellt drar tankegången för långt när jag säger att migration alltid handlar om att flytta till samhällen snarare än territorier. Ja, på sina håll skulle jag kanske preciserat lite. Men om vi håller oss till den migration till Sverige som vi i huvudsak pratar om så är det tveklöst att så är fallet. Bergh påpekar att jämfört med en krigszon så framstår den svenska skogen fortfarande som ”ganska behaglig”, och att territorium alltså spelar roll alldeles oavsett välfärdsrättigheterna som medlemskap i samhället medför. Men människor kan inte teleportera sig från Syrien till ett skogsområde i Sverige, och den basala säkerheten undan kriget finns trots allt på närmare håll. Syriens grannländer erbjuder säkerhet, men utan ekonomiska, social och politiska rättigheter. Skälet till att man söker sig vidare är för att man vill bli del i ett annat samhälle. Problemet med nuvarande utformning av asylrätten är att denna fundamentala skillnad inte erkänns.

”Vill vi vara kosmopoliter eller medborgare?”

Jag är tillbaka på jobbet efter några veckors föräldraledighet i samband med att barn nr 2 kommit till världen…

Idag publiceras en text av mig i nya tidskriften Kvartal. Det är ett försök att ge en översikt över konfliktlinjerna och de djupare antaganden som finns i debatten. Jag uttrycker viss skepsis gentemot de kosmopolitiska idéerna, som jag inte tror klarar av att underbygga fungerande institutioner, eller upprätthålla vissa centrala aspekter av vår nuvarande ganska toleranta och progressiva samhällsgemenskap.

Konflikten nationell/partikulär samhällsgemenskap och kosmopolitisk är såklart mycket gammal. Ett av de första moderna verken inom politisk teori, Henry Sidgwicks The Elements of Politics (1891), noterade just denna konfliktlinje. Och trots att mycket har hänt sedan dess tror jag fortfarande att hans skepsis – att kosmopolitisk form av ordning i bästa fall kan betraktas som “perhaps the ideal of the future” – fortfarande är giltig. Moderna samhällen och dess institutioner utvecklas i olika riktningar, och är alla beroende av olika föreställningar, normer, gemensamhetskänslor, för att åtnjuta den legitimitet som är nödvändig för att systemet ska hålla ihop. Detta innebär inte en kritik av det kosmopolitiska idealet som sådant. Men det innebär att det i praktiken kan undergräva existerande institutioner utan att ha tillräcklig kraft att sätta något annat önskvärt i dess ställe.

Man kan såklart peka på att människors sätt att identifiera sig har vidgats successivt, och att det inte är naturgivet att människor idenitifierar sig nationellt. Men då måste man också erkänna att det är en helt öppen fråga hur männsikor identifierar sig. Och det tycks mig vara långt mer sannolikt att vi kommer se en reträtt till snävare och mer etnisk nationalism – i förlängningen är risken att staten inte i tillräcklig grad bärs upp av gemensam identifikation, och dess funktionsduglighet avsevärt försvagas. Den spiralen leder mot att för-politiska gemenskaper blir de viktigaste i människors liv. Då har den politiska identifikationen gått förlorad – den gemenskap som potentiellt är mycket mer öppen för etnisk och religiös mångfald än vad de små gemenskaperna är – “the tyranny of cousins”, som Gellner uttryckte det.

Det finns två dimensioner här. Den ena ligger i själva bedömningen av sakförhållandena: optimistisk eller pessimistisk kring möjligheten till kosmopolitiska identiteters framväxt. Den andra är mer meta-teoretisk och gäller förhållningssättet till empiriska förhållanden och förväntande effekter. Här finns två typer av politisk teori. Å ena sidan en “moraliserande” politisk teori (jag menar detta utan negativa konnotationer) som inriktar sig på att fastslå och övertyga om vad som är normativt önskvärt, på ett sätt som är relativt oberoende av social och politisk verklighet och vilka effekter på denna som är troliga ifall att dessa föreställningar och normer skulle implementeras. Å andra sidan en politisk teori som i större utsträckning tar de existerande föreställningarna och beteendemönster för givna – inte i bemärkelsen att de inte förändras, men i bemärkelsen att de utgör utgångspunkten för teoretiserandet kring institutioner och policy, snarare än som föremål för påverkan och förändring.

Man kan se det som sin uppgift att argumentera för att det kosmopolitiska idealet ska gå från “perhaps the ideal of the future” till att faktiskt få bred uppslutning och genomföras. Eller kan man se det som sin uppgift att reflektera och argumentera kring vilka institutioner och vilken policy som bäst förverkligar de värden och normer – som inte sällan är motstridiga antingen principiellt eller i praktiken – som de facto omfamnas.

Detta är naturligtvis förenklat. Men jag tror det beskriver en skillnad mellan det slags politisk teori jag själv företräder och vad som kanske vanligtvis förknippas med politisk teori, som jag misstänker förknippas mer med en “moralistisk” ansats.

 

FullSizeRender.jpg

Ett humeanskt synsätt på migrationsfrågor inom liberal politisk teori

Att byta avhandlingsämne mitt i anställningen, och till ett så omfattande område som migrationsfrågor numera utgör inom politisk teori, är inte helt lätt. Man kan drunkna i litteraturen.

Men jag tror att jag har haft lite tur. För det perspektiv jag utforskade i mitt förra avhandlingsämne (teorier om tidigmodern statsbildningsprocesser) tycks vara relevant även i mina nya frågor, utan dessutom verkar det vara outforskad mark. (Det låter kanske som en tacksam illusion, men jag tror faktiskt inte att jag lurar mig själv här.) Så kanske har jag här min chans att bidra till ”litteraturen”, som det heter.

Mina ambitioner med avhandlingen är förvisso mer samhällstillvända än vad som är brukligt. De teoretiska argumenten kommer förhålla sig till den specifika kontexten: hur ett land som Sverige – en välfärdsstat och en befolkning av präglad av progressiva och liberala värden – kan och bör hantera migration och integration. Avhandlingen kommer medvetet ta upp argument och föreställningar som är vanligt förekommande i den svenska debatten och föra upp argumentationen till den akademiska nivå där de ofta har sina mer förfinade motsvarigheter. Men detta är bidrag är ”tillämpat” i sin natur – det är att bidra till en samhällsdiskussion. Jag måste även ge ett inomakademiskt bidrag. (Ett ”inomäktenskapligt” bidrag, som autokorrekt förslog, torde dock vara helt omöjligt.)

Och här tror jag som sagt det är möjligt genom att anamma en utgångspunkt eller perspektiv som inte tidigare systematiskt utforskats i relation till dessa frågor. Det handlar om David Humes politiska filosofi. Hume skrev förvisso inget om migration och politisk gemenskap. Men givet att ”sakfrågan” är intimt förknippad med både hur vi tänker kring hur den politiska världen är beskaffad, och hur vi hanterar empiriska omständigheter i vårt normativa tänkande, så tycks Hume som en lovande utgångspunkt.

Jämfört med de övriga klassiska tänkare som figurerar i politisk teori kring migration så är Hume unik genom att utveckla en empirisk teori om stat och politik – han teoretiserande kring hur samhällen i grunden fungerar, snarare än att bara försöka nå fram till de bästa principerna för politiskt styre. I Treatise of Human Nature, och i essäer som ”Of the Origin of Government”, beskriver Hume människans naturliga socialitet, hur krig och våld ökar behovet av samarbete inom gruppen, och förklarar samtidigt att det grundläggande problemet att skapa social ordning kommer av att mellanmänskliga interaktioner i större grupper skapar fångarnas dilemma-situationer och free-rider-problematik. Han beskriver kort sagt behovet av, och problemen med att skapa, politiska institutioner. Dessa idéer kan följas till samtida samhällsteori (Thomas C. Schelling, Ernest Gellner, Russell Hardin), och erbjuder insikter om moderna samhällen och politiska system. Andrew Sabl, vars bok Hume’s Politics handlar om Humes stora historiska verk The History of England – de 1,3 miljoner ord som publicerades i sex volymer mellan 1754 och 1761 – skulle säkert vilja ge ytterligare en känga och betona hur märkligt detta försummande inom statsvetenskapen är. History of England gör Hume unik: ”Never before and never since has the best philosopher of an era written a book on the varieties of political choice and about the institutions that arise”.1 I kontrast till Hobbes, Locke, Rousseau och Kant så ägnade sig Hume på allvar åt att empiriskt förstå och förklara framväxten av ett lands faktiska institutioner.

Hume är också intressant utifrån sitt förhållningssätt till politiskt tänkande och frågan om förhållandet mellan empiri och normativa principer. Här kan nämnas hans kritik av både kontraktstänkandet och idén om naturliga rättigheter, och hans idé om ”circumstances of justice” som de empiriska grundantaganden som resonemang om rättvisa måste ta hänsyn till. Sedan har vi naturligtvis idén om ”Humes lag”, som ironiskt getts en innebörd som krockar med Humes filosofi som helhet.2 Humes moralfilosofi är naturligtvis naturalistisk och utilitaristisk rakt igenom. Det finns, i min mening, egentligen ingen konflikt mellan naturalism och Humes lag. Den kan i grova drag tolkas som en meta-princip: att man inte kan gå från är till bör utan att steget görs explicit och motiveras av någon princip. Och då är det fullt möjligt att en naturalistisk moralteori kan utgöra just en sådan princip. Hume följer ”Humes lag” genom att han så explicit anger vilken princip som agerar ”brygga” från är till bör: en utilitarism som bygger på att moral handlar om mänsklig välfärd och nytta.

Kort sagt finns frön till att utveckla resonemang med bäring på den aktuella samhällsdiskussionen, genom en humeansk syn på legitimitet, politisk kultur och tillit – och på hur sådana hänsynstaganden förhåller sig till olika positioner och argument i frågan om migration.

Noter

  1. Andrew Sabl, Hume’s Politics, s. x. ↩︎
  2. Se exempelvis R. Cohon (2008), Hume’s Morality och A. MacIntyre (1959), ”Hume on ’Is’ and Ought’”. ↩︎