I går tittade jag på första avsnittet av Wolf Hall, och det slog mig att det vore kul att leta upp vad David Hume har att säga om en del av personerna och händelserna som skildras. Här är hans beskrivning av kardinal Wolsey i volym III av The History of England:

Henry entered into all the views of Wolsey; and finding no one so capable of executing this plan of administration as the person who proposed it, he soon advanced his favourite, from being the companion of his pleasures, to be a member of his council; and from being a member of his council, to be his sole and absolute minister. By this rapid advancement and uncontrouled authority, the character and genius of Wolsey had full opportunity to display itself. Insatiable in his acquisitions, but still more magnificent in his expence: Of extensive capacity, but still more unbounded enterprize: Ambitious of power, but still more desirous of glory: Insinuating, engaging, persuasive; and, by turns, lofty, elevated, commanding: Haughty to his equals, but affable to his dependants; oppressive to the people, but liberal to his friends; more generous than grateful; less moved by injuries than by contempt; he was framed to take the ascendant in every intercourse with others, but exerted this superiority of nature with such ostentation as exposed him to envy, and made every one willing to recal the original inferiority or rather meanness of his fortune.

Hume, David. 1983. The History of England. Volume III. Indianapolis: Liberty Fund, s 100.

My chair at Sheffield was called “Political Theory and Institutions”. I often wonder whether the men who named it thought that they were creating two jobs or one. What was meant to be the force of that “and”? I suspect that they thought, not very precisely, that there were indeed two positions, but that they wished, as a good English compromise, to keep them close together, at least to stop them getting too far apart. They probably did not wish for a “mere theorist” or for a menu too theoretical however scholarly, therefore “and Institutions” which would seem something practical, not simply descriptive.

For the British institutional school have rarely had any complicated doubts about having authority to say how institutions should be reformed – usually in the best Burkean manner, of course, of “reform in order to preserve”. Long before debates about “wert-freiheit” and “commitment” engulfed us, most British students of politics simply assumed that either one was studying the history of political ideas – which gave one some sort of loose authority to talk about morals; or else one was studying modern or contemporary institutions – which gave one some sort of loose authority to talk about what politicians should be doing or how they should be doing it.

As a student of Laski, I never had any doubt that one should go beyond all this insular empiricism and be committed, but somehow after his death, when the magic of his manner and the intoxication of his matter ceased, many of us read his books, the morning after the night before, and were left, if not high and dry, at least a little sobered to find how arbitrary, or even absent, was the philosophical connection between his theory and the particular practice advocated. I count myself lucky to have then encountered the stimulating teaching of Carl Friedrich at Harvard before returning to the very changed, high and dry atmosphere of L.S.E. under Oakeshott. […]

After working with Friedrich and the remarkable gathering of talent that was at Harvard in the 1950s, the blood has remained warm with the sensation that in some proper sense our academic subject has a valid prescriptive voice towards the world. In Harvard there were certainly two distinct jobs still, but the connection between them was felt to be close, a relationship both logically and socially unavoidable. Recently some of the Fellows of an Oxford College gratuitously debated whether I was really a theory or an institutions man — I found this very odd and repulsive, philosophically, I hasten to add, quite as much as temperamentally. It pleased me to remember that when Friedrich once gave a lecture at Oxford, the same question was asked. So much the worse for them and the better for us.

Referens: Crick, Bernard. 1971. “On Theory and Practise”, i Theory and Politics. Theorie und Politik. Festschrift zum 70. Geburtstag für Carl Joachim Friedrich. Haag: Martinus Nijhoff.

I fredags skrev Niclas Lindberg, generalsekreterare i Svensk Biblioteksförening, ett långt förtydligande. Lindbergs ståndpunkter i det nya inlägget är nyanserade och vettiga, och inlägget är välskrivet och klart värt att läsa. Man behöver naturligtvis inte hålla med om att biblioteken ska rymma och anordna allt det Lindberg vill, eller man kan tycka att aktiviteterna tydligare bör utformas och lokaliseras så att huvuddelen av biblioteket förblir präglat av lugn och ro. Men hans position och argument är inte längre yviga och extrema.

Så skönt att han har ändrat sig. Skönt att han tagit sitt förnuft till fånga, så som jag så snällt rådde honom härom dagen.

Men se, han påstår sig inte ha ändrat sig alls. Detta nya inlägg är bara ett förtydligande, och han inskärper i kommentarsfältet att ”Jag har sagt samma sak hela tiden”. Vad menar sig då Lindberg ha sagt hela tiden? Jo, att han i respons till ”de absoluta kraven på tysthet som framförts” har stått upp för bland annat:

  • att äldre människor utan digital vana kommer till biblioteket och får hjälp att använda de publika datorerna, trots att detta inte kan göras tyst: ”Man pratar med varandra, datorerna låter, skrivarna låter”.
  • att man ska kunna ”använda skype för att t ex få kontakt med släktingar i andra delar av landet och världen”.
  • att det är ofrånkomligt att det uppkommer ”tal och ljud i lånediskarna och informationsdiskarna samt vid återlämnings- och utlåningsmaskiner. Likaså i samband med programverksamhet, författarbesök, föredragen, debatterna samt sagostunderna och bokpraten för barn och skolklasser”.
  • att ”alla de som besöker ett bibliotek och som pga av olika funktionsnedsättningar talar högre, utstöter ljud och beter sig på ett sätt som kan störa andra och hur viktigt de är att de känner sig välkomna”

Med undantag för punkten om Skype är detta fullkomligt triviala saker. Är detta verkligen vad Lindberg tidigare har sagt? Först och främst kan man notera att utöver punkten om funktionshindrade handlar Lindbergs nya svar inte alls om normer. Han vill nu bara diskutera verksamheter och aktiviteter. Det är bra, jag tycker också att det är där debatten i huvudsak bör föras. Men det kan inte sägas representera ”vad jag har sagt hela tiden”. Hans tidigare inlägg, som jag diskuterat här och här, handlar om normer, värderingar, uppförande, likriktning och ”allas rätt att vistas på bibliotek”. Detta är inte samma sak, såvida Lindberg inte menar att ett skype-förbud skulle inkräkta på någons rätt att vistas på biblioteket.

Har det då varit funktionshindrade personer som Lindberg pratat om all along? Det skulle ju förklara det jag häromdagen betraktade som absurt: att Lindberg knöt ihop en persons handlingar med dennes person, så att en regel eller norm som utesluter ett visst beteende också kunde betraktas som ett uteslutande av personen. Men detta verkar tveksamt. För det första har han vad jag sett inte nämnt funktionshindrade tidigare. (Jag funderar dock på om påståendet att biblioteksanställda bland annat har att balansera behoven mellan ”Den som gapar och skriker och den som blir rädd för det” handlar om detta. Svårt att bedöma.) För det andra är utgångspunkten i hans diskussion om normer också att människor ”tänker olika” och ”har olika normer och värderingar” – dvs inte att vissa ofrånkomligt beter sig annorlunda pga av kroppsliga eller mentala förmågor.

Men låt oss ta fasta på det bra, och alltså diskutera vilka aktiviteter, snarare än personer, som utesluts av den tystnadsnorm som Lindberg kritiserar. Lindberg påstår att hans meningsmotståndares ståndpunkt är ”ett absolut krav på tysthet”. Och då följer ju naturligtvis att samtalen vid lånedisken, och bibliotekarien som berättar hur man hittar en viss avdelning eller var toaletten är lokaliserad, likväl som tangentbordens och skrivarnas ljud borde förbjudas och avlägsnas. Med denna tolkning blir det så klart hans motståndares åsikter som framstår som barocka, och han själv står där som företrädare för rim och reson.

Detta är naturligtvis en ganska excentrisk läsning av debatten, och syn på vad ”tysthetsnormen” implicerar. Om vi istället tittar tillbaka igen på vad Lindberg faktiskt tidigare skrivit, så kanske vi kan få en bättre bild av vad debatten gäller. Så här skrev Lindberg 5:e juni:

[Biblioteksanställda] jobbar hårt för att hitta en balans mellan olika användares behov och förutsättningar. Den som vill sitta lugnt och plugga, de som vill sitta i grupp framför den publika datorn och kolla you-tube, den som vill debattera med andra och den som vill läsa tidningen i avskiljdhet.

Ett uppenbart sätt att beskriva vad debatten handlar om är att man har olika åsikter om vad som just utgör en rimlig balans mellan den här typen av önskningar. Exempelvis anar jag av själva sättet Lindberg beskriver dessa motpoler (som ”behov och förutsättningar”) att han ser dem som lika fullt rimliga och värda att tillmötesgå. Jag och andra som förespråkar att tystnad på bibliotek skulle naturligtvis säga att den som söker läsro bör prioriteras framför den som vill debattera i tidningsrummet eller titta på youtube på datorn, och att det är därför är motiverat med normer och regler som uttrycker och förverkligar denna prioritering. Utöver frågan hur man rent allmänt uppför sig på bibliotek, så är det detta debatten bör handla om. Man kan självklart som Lindberg inta en annan ståndpunkt och argumentera för den. Mycket svårare än så är det inte. Det är därför olyckligt att Lindberg återigen vill föra en principiell diskussion som han uppenbart inte behärskar. Att han låtsas som att tysthetsnormen som förespråkats varit ”absolut”, och att det vore omöjligt att göra en distinktion mellan ljud som kommer av normalt datoranvändande (tangentbord, skrivare etc) och aktiviteter som skype och youtube.

I ett tidigare inlägg framkastade jag hypotesen att Lindberg gjorde sig dummare än han är när han tycktes ignorera att den som väsnas förstör för de som är tysta, medan det omvända normalt inte gäller. Jag börjar nu tvivla på denna hypotes. Som kritik av tystnadens förespråkare vill Lindberg i sitt nya inlägg gärna måla upp en motsättning mellan en bakåtsträvande tysthetsnorm en framåtblickande syn på bibliotek där datorerna har en central plats: för äldre som inte har egen dator; för de som vill ta del av bibliotekens anslutningar till diverse arkiv och databaser och digitala prenumerationer; för de som vill skypa; och för de som vill titta på youtube-klipp. Han tycks vilja få frågan om tysthet att handla om läsro vs datorer. Detta är avslöjande. För värdet av tystnad kvarstår uppenbart även om man helt tar bort bokläsarna ur ekvationen (dvs föreställer sig en helt separat datorsal). Har Lindberg tagit sig tid att föreställa sig hur det skulle vara för den datorovana pensionären att försöka göra sina ärenden – eller ta emot bibliotekariernas hjälp och instruktioner – om man sitter bredvid några som genomför ett skype-samtal? Ägna några sekundera åt att visualisera en sådan situation. Det är således rätt uppenbart att tystnadens logik kvarstår: Om en av fem datorer i salen används av några grabbar som tittar och kommenterar fotbollsklipp på youtube så drabbas de fyra som kommit för att göra efterforskningar till en skoluppsats, för att släktforska, för att läsa digitala tidningar från sitt hemland, etc. Lindberg ger fortfarande inga tecken på att förstå denna egenskap hos – det är bäst jag använder citattecken nu – ”tystnaden”. Han verkar inte inse att ”tystnadsnormen” är värdefull även för alla dem som kommit just för att använda de digitala resurser som Lindberg med rätta lyfter fram som centrala för ett modernt bibliotek.

Kanske håller Lindberg trots allt med, och ser detta som goda skäl att ytterligare uppdela biblioteksmiljön. Han skulle kunna argumentera för att separata datorsalar för youtube, skype och andra ljudliga aktiviteter inrättas på alla bibliotek. Det vore utmärkt om han ville göra det. För då skulle vi äntligen kunna börja väga prioriteringar mot varandra. Prioriteringar som i Lindbergs tidigare resonemang i största mån ignoreras — som sagt, Lindberg är inte den som gärna erkänner att skype och youtube har några ”kostnader” i termer av inverkan på andra besökare. Men med separata salar kan vi få en verklig prislapp – i kronor och biblioteksyta – för det Lindberg önskar, och kan börja väga aktiviteter mot varandra på riktigt.

Kan man vänta sig att Lindberg skulle stå upp för en sådan prioritering när det kom till kritan? Jag ska inte låtsas bli förvånad, men återigen finns tydliga tecken på att Lindberg inte vill ta ansvar eller erkänna en kostnad för det han argumenterar för. När Lindberg diskuterar bibliotekens ambition att skapa olika ”miljöer” i sina lokaler så avslutar han resonemanget med att säga:

ytterst är [det] ett politisk ansvar att se till att biblioteken har resurser till tillräckligt stora lokaler och tillräcklig bemanning för att klara alla sina uppgifter.

Ett plattityd som utgör en bekväm ansvarsflykt. Vad som ska falla in under ”alla sina uppgifter” är ju vad frågan handlar om. Att förneka att det finns en sådan fråga, och att skylla eventuella svårigheter att få ihop alla olika aktiviteter och verksamheter under ett tak på politikers bristande ansvar och finansiering, det är tyvärr lika symptomatiskt som sorgligt i den här debatten.

Malte Persson har ett bra inlägg i dagens Expressen, där han kritiserar Niclas Lindbergs resonemang. Bland annat skriver Persson:

Lindberg jämför det faktum att tysta personer störs av dem som väsnas med att sådana som väsnas stör sig på folk som är tysta. Vilket är som att jämställa en ickerökares irritation över att någon röker med en rökares irritation över att någon inte röker. Och av det dra slutsatsen att det är exkluderande om man inte får röka på bibblan.

Jag hade tänkt ta upp detta igår, men kände att det ledde bort från huvudpoängen. Hursomhelst, visst är det märkligt av Lindberg att helt ignorera asymmetrin mellan den som är tyst och den som väsnas: väsnaren förstör per definition för den som vill åtnjuta en tyst miljö, medan den tyste inte inkräktar på den väsnandes aktiviteter. Lindberg är nog här, för att använda en engelsk term, disingenuous: han vet egentligen bättre, men det råkade gå emot hans poäng.

Det mer grundläggande problemet i Lindbergs argumentation ligger dock på annat håll. Malte Persson försöker beskriva det genom att säga att Lindberg et al gör…

en mycket excentrisk läsning av ordet “alla”. Det står i lagen att “folkbiblioteken ska vara tillgängliga för alla”. Det står inte “för alla oavsett om de pratar i mobiltelefon” etcetera.

Persson har väl rätt på sätt och vis. Men jag tycker det är mer klargörande att identifiera problemet inte i synen på ”alla”, utan tvärtom synen på den enskilde. Vad som verkligen präglar Lindbergs argumentation är att han inte skiljer mellan en människas handlingar och hennes person. Det är på grund av att Lindberg så hårt knyter individens handlingar till individen själv som en enkel uppföranderegel anses medföra att “alla inte är välkomna”. Men om man tänker på det viset så suddar man ut en politiskt och etiskt helt central distinktion mellan två typer av regler. Kontrasten framstår genast om vi begrundar en regel som verkligen skulle utesluta en grupp människor: säg “Finsktalande personer får inte vistas i biblioteket”. En sådan regel utestänger en kategori av människor, inte bara ett beteende.[1] Att Lindberg suddar ut denna distinktion är roten till det onda. Den märkliga tolkningen av ”alla” är ytfenomenet.


  1. Med det sagt är gränsdragningen mellan person och handling – och dito typ av regler – självklart inte skarp. En uppföranderegel som säger “Det är förbjudet att tala finska på biblioteket” är naturligtvis uteslutande, trots att det står finsktalande
    fritt att inte yttra ett ord eller prata på ett annat språk. En regel som förbjöd bärandet av kepsar skulle såklart framställas som en uppföranderegel, men det är uppenbart att både motiv och effekter har med grupp och identitet att göra.
    Men det finns en gräns, och de flesta uppföranderegler i vårt samhälle är orimliga att betrakta som uteslutande av individer. En regel och norm om tystnad är definitivt en sådan: tystnad finns på alla människors handlingsrepertoar, och högljuddhet
    kan inte beskrivas som ett outplånligt personlighetsdrag.

I svensk debatt har man länge kunnat uttrycka sig på ett sätt som utgår från att en norm är detsamma som någonting problematiskt. Att identifiera en norm är att identifiera ett problem. Själva ordet har haft en negativ klang. Jag trodde att en tillnyktring var på väg, men ett nytt exempel kom i den aktuella biblioteksdebatten. När Niclas Lindberg, generalsekreterare i Svensk Biblioteksförening, möttes av kritik skrev han: “Utmålas som stolle för att jag motsätter mig tysthetsnormen och hävdar allas rätt att vistas på bibliotek”. Här är alla kodorden är på plats.

Lindbergs argumentation har mött en hel del välfunnen kritik. (Så mycket att det kanske trots allt ska ses som tecken på just ”tillnyktring”: det finns numera gränser för hur slappa normargument som får passera obemärkt.) För givet Lindbergs principiella argumentation är det lätt att kontra med reductio ad absurdum-argument. Detta eftersom Lindberg menar att regler för hur man ska bete sig på biblioteket är exkluderande, och därför inte förenliga med bibliotekslagen. I en facebook-uppdatering (5:e juni) skriver han:

Biblioteksanvändare är inte en homogen grupp, de tänker inte lika, agerar inte lika, beter sig inte lika. De har inte samma normer och samma värderingar. Alla som använder ett bibliotek måste dock visa respekt gentemot varandra och förhålla sig till att själv är vare sig facit eller norm. Om jag retar mig på att någon inte sitter still och är tyst betyder inte det att jag är facit/norm och den andra har fel. Och tvärtom – om jag är utåtagerande och väsnas får jag inte irritera mig på alla som sitter tyst och stilla. Vi tycker, tänker och agerar olika men har samma rätt att finnas och vara i biblioteket […].

[…]Biblioteken ska alltså inte vara en institution för likriktning eller implementering av normer. Tvärtom – enligt bibliotekslagen ska de inta en neutral hållning.

Detta är ett principiellt argument emot att sätta upp regler överhuvudtaget: Besökarnas olika preferenser och beteenden måste ovillkorligen accepteras – något annat är ”likriktning” och inte ”neutralt” i bibliotekslagens mening. Denna hållning är naturligtvis extrem, eftersom den inte kan utesluta, som Ivar Arpi retsamt påpekat, att man kan gå till biblioteket för att anorda en grillfest.

Poängen med ett sådant reductio-argument är inte att grillfest, rökning, eller joddling är något som Lindberg faktiskt skulle acceptera. Poängen är att han inte skulle kunna motivera sådana förbud. Reductio-argumentet bygger på att Lindbergs argument så att säga är för starkt. Det sopar bort det som Lindberg vill sopa bort – dvs ”tysthetsnormen” – men också alla andra normer och regler.

Grillfest-argumentet är giltigt. Men det finns också ett annat och kanske lite mer intressant argument att lyfta fram. Lindberg har gjort klart att hans åsikt är att biblioteken bör hysa många rum, däribland tysta läsesalar. Det är onekligen en rimlig ståndpunkt i frågan. Men kan Lindberg verkligen motivera den?

Dessa salar – där tysthetsnormen alltså ska gälla – är ju med Lindbergs egna argumentation exkluderande: de är bara öppna för vissa typer av människor, medan andra inte ”har rätt att vistas” där. Man skulle kunna sätta en kvällstidningsrubrik i stil med: “Generalsekreteraren: biblioteken ska ha salar där bara vissa typer av människor är välkomna”. Om detta låter orimligt så är det för att det är orimligt. Men det följer av Lindbergs egna argumentation.

För oss andra är det naturligtvis så att en läsesal är en sal som är öppen för alla som uppskattar dess egenskaper och är villiga att följa dess regler. ”Tysthetsnormen” är med detta synsätt inte exkluderande varken på läsesals-nivå eller biblioteks-nivå. Men Lindberg kan rimligen inte säga att den exkluderar människor från biblioteket, men inte exkluderar människor från läsesalen. Det han kan göra är att förklara vilket värde han ser uppkommer av sådan exkludering (enligt Lindbergs egna definition), och varför denna nytta ska väga tyngre än det faktum att vissa människor exkluderas.

Jag skulle därför vilja se Lindberg stå upp och försvara varför en offentlig institution som biblioteket ska inrätta läsesalar som bara är öppna för vissa typer av medborgare medan andra nekas rätten att vistas där.

Eller, förstås, att han ödmjukt backar från påståendet att tysthetsnormen fråntar människor rätten att vistas på bibliotek.

With the aid of his pragmatic contrivances man has outdistanced all other animals and made himself lord of creation. For our purpose here, which is to show how the government of man over man has come to be, it will serve if we divide man’s contrivances into two broad classes. Let us call them respectively techniques and myths.

By techniques we mean the devices and skills of every kind that enable men to dispose of things—and of persons—more to their liking, so as to ease their toil, to increase the return to their labor, to enlarge their satisfactions, to organize and preserve their advantages, to subdue their enemies, to harness the forces of nature, to extend their knowledge, and so forth. A technique is a way of knowing that is primarily a way of control. It is not the instrument man fashions, not the tool or the machine as such, but the craft he employs in making the machine and in putting it into service. A technique is a way of manipulating objects, including persons as objects. It is knowledge compactly applied to the world of objects, changing the relation of the subject and the object in a direction desired by the subject.

By myths we mean the value-impregnated beliefs and notions that men hold, that they live by or live for. Every society is held together by a myth-system, a complex of dominating thought-forms that determin-es and sustains all its activities. All social relations, the very texture of human society, are myth-born and myth-sustained. Take family relations, for example. They are not “biological,” they spring from and express a scheme of valuations centered about sex and the bringing up of offspring. They canalize the biological drives, impose on them form and limit. It is this scheme of dynamic valuations that assigns their role to father and mother, that determines the pattern of mating, that presides over the relations of parents to children, that cements the kin group. And so it is on every level of human organization. Every civilization, every period, every nation, has its characteristic myth-complex. In it lies the secret of social unities and social continuities, and its changes compose the inner history of every society. Wherever he goes, whatever he encounters, man spins about him his web of myth, as the caterpillar spins its cocoon. Every individual spins his own variant within the greater web of the whole group. The myth mediates between man and nature. From the shelter of his myth he perceives and experiences the world. Inside his myth he is at home in his world.

Referens: MacIver, Robert Morrison. 1947. The Web of Government. New York: Macmillan, s 4–5.

Förmögenhetsskatten under Karl XII blev inte långlivad. Men den står sig som exempel på vilken en slug och listig härskare han var:

Egendomen skulle taxeras vid särskilda sammankomster, där undersåtarna själva ledde förrättningen. Vid dessa taxeringsmöten skulle var och en uppge värdet av sin egendom inför alla grannarna. Tanken bakom detta var att grannarna skulle korrigera varandra om någon försökte smita undan och ange ett för lågt värde. Drivkraften till att kontrollera sin nästa var att det drabbade de andra i socknen om någon taxerade sig för lågt; då fick de övriga ta på sig en större del av bördan. Det var nog bönderna mycket väl medvetna om, och åtgärden blev därför ett effektivt kontrollinstrument för staten. Som kungen påpekade i förordningen: »det skadar allenast de andra medkontribuenter, om någon sig för ringa skattar».

[Det] var det på kontributionsränteriet man räknade ut hur stor procent som skulle tas ut i skatt av den samlade egendomen i landet. Det innebar att när undersåtarna deklarerade sin egendom hade de inte en aning om hur många procent skatten skulle bli. Det kan vara förklaringen till att några lät sig förledas av kungens argumentation i förordningen. Där står det nämligen att skatten skulle bli mindre om man taxerade sin egendom till ett högre värde än den egentligen hade. Kungen tycks mena att om alla upptaxerade sin egendom lite, i förhållande till vad den egentligen var värd, så skulle var och en få betala en mindre del av den totala skatten. Trots bristande logik var det undersåtar som trodde på detta och upptaxerade sin egendom; ett misstag som de dyrt fick betala.

Referens: Karlsson, Åsa. 1993. “Att ta från de rika. Karl XII:s förmögenhetsskatt 1713.” I Makt & vardag. Hur man styrde, levde och tänkte under svensk stormaktstid, red. Stellan Dahlgren, Anders Florén, and Åsa Karlsson. Stockholm: Atlantis, s. 136–39

Om en demokrati inte ska bryta samman krävs att människor accepterar politiska beslut även när de står på den förlorande sidan. De måste helt enkelt finna beslutsprocessen giltig och legitim, så att deras specifika önskningar om ett annat beslut inte automatiskt motiverar civil olydnad, motstånd och obstruktion. Om ingen finner sig i att “förlora” så bryter den politiska ordningen samman.

Det är i det här ljuset jag tycker man ska se frågan om “substantiella” och “proceduriella” synsätt på demokrati. I dag är det mycket vanligt både i dagspolitisk och akademisk debatt att substantiella värden och rättigheter bakas in i demokratibegreppet. Jag instämmer ofta med dessa värden, och det önskvärda i rättigheterna. Men jag blir likväl oroad när de försvaras i namn av demokrati – och motståndares åsikter stämplas som odemokratiska. Den stora risken är att om demokrati likställs med ett visst utfall eller värde, så finns i dessa fall inte längre den “beslutsaccepterande” mekanismen kvar. Alltså: ju mer som bakas in i demokratibegreppet, desto större risk för underminering av de konkreta demokratiska beslutsprocessernas legitimitet.

Mark Philp har i sin bok Political Conduct ett klargörande avsnitt om olika demokratibegrepps syn på förhållandet mellan beslutsprocedur och utfall, och varför den proceduriella demokratisynen är att föredra:

 

I start from a slightly unusual position for those enthusiastic about the potential of democracy by advancing the case on the basis of a procedural understanding of democracy, rather than relying on the more ideal and deliberative pictures available in the literature. A procedural definition of democracy identifies it with the presence of certain procedures for popular decision making: what makes a democracy a democracy is that there are regular elections which determine access to political office, wide rights to vote in elections, recognized procedures for determining citizenship and the scope of public decision making, and recognized protections for democratic participation in the formation of political agendas, such as freedom of association, freedom of expression, and freedom of the press. To take this as an adequate characterization of what it is for something to be a democracy is to adopt a procedural definition. The attractions of focusing on procedures as central to understanding democracy can be seen if we look at the way which procedures and outcomes are related, and at how far the former serve to justify the latter.

Consider the contrasts among perfect, imperfect, and pure procedures. A perfect procedure is one for which there is an independently defined right outcome, such as the equal division of a cake, and where we have a procedure that always delivers that outcome. In cases where there is a right answer but where our procedures cannot guarantee delivering it, we have an imperfect procedure. The jury system is one example: either Ms. Smith committed a crime, or she did not, but the jury system is the best (but certainly not perfect) procedure we have for determining which is the case. In a pure procedure, there is no independently specifiable right result beyond that which the procedure delivers. A lottery determines results entirely through the play of chance, so that the result is the right one, whatever that may be. […]

If we understand democracy as an imperfect or perfect procedure, we would see it as producing decisions that approximate to some externally specifiable standard. Analogs to guilt and innocence in the jury case might be the general will, the common good, maximum aggregate utility, or the interests of the people. Each is an end or state that the specified procedures perfectly or imperfectly secure. In each case, the value of the procedures (whether perfect or imperfect) derives from their output. […] The alternative to seeing democracy as a good but imperfect procedure is to see it as a pure procedure where the outcomes of the procedures are valid so long as they flow from and respect the procedures themselves. Of course, we have to guard against distortions in the procedure, just as in a lottery we have to specify the procedure so the outcome is wholly a function of chance.

[…]

I have suggested that the procedural account of democracy as sketched here gives substance to the idea that democracy is, by its nature, open ended; that it is best understood not as an attempt to secure certain given ends or to instantiate certain values, but as a decision-making process that under certain constraints, such as political equality, the burden of proof, free and reasoned assessment of alternatives, together with a range of social and cultural background preconditions, can produce decisions that participants accept as binding. They accept those decisions not because they get the outcome outcome they want, nor simply because the outcomes respect certain input rights, but because the procedure is recognized as imposing fair and reasonable constraints upon them.

Referens: Philp, Mark. 2007. Political Conduct. Cambridge, MA: Harvard University Press, s. 207–212.

I artiken i “Underdånigheten som maktresurs” inleder Lars Kvarnström på följande sätt:

Makt är någonting abstrakt. Det är inget man kan ta på mer än när det abstrakta blir konkret, dvs när makt utövas. Det är också ett relationsbegrepp. Om inte två parter finns kan inte heller makt finnas. Begreppet uttrycker relationens karaktär. Någon kan tvinga någon annan att göra någonting mot dennes vilja.

Det låter märkligt i mina öron. Alla begrepp är abstrakta i en uppenbar mening. Man kan inte sitta på begreppet stol.

Vad som gör makt still ett “abstrakt begrepp” måste vara någonting annat. Kvarnström menar att vi kan “ta på” makt när vi “konkretiserar” till en specifik maktutövning. Men det är ju precis det vi inte kan. Vad ska vi “ta på”? Batongen? Det är i denna mening som makt är abstrakt. Till skillnad från begreppet stol är instansieringarna av begreppet också abstrakta.

Vad är det som ger maktbegreppet denna karaktär? Denna fråga kan ha många svar. Men det mest uppenbara, åtminstone i den klassiska definitionen som Kvarnström anför – där makt innebär förmåga att få någon att göra något som denne annars inte skulle ha gjort – är att maktbegreppet måste rymma kausalitet. Och kausalitet går inte att ta på, hur mycket man än “konkretiserar”.

Referens: Kvarnström, Lars. 1998. “Underdånigheten som maktresurs.” I Makt och moral. En vänbok till Klas Åmark, red. Eva Blomberg, Björn Horgby, and Lars Kvarnström, 29–41. Linköping: Linköpings universitet, avd. för historia, s. 29.

Två heta ämnen: Rättviseförmedlingen och Ryssland. En artikel: “Is the Former Soviet Bloc ‘White’?”, av Justin E. H. Smith.

I have begun to wonder whether this ‘white’ thing is not perhaps a symptom of a distinctly ‘Atlanticist’ world view, and whether it might not have somewhat less purchase when one instead looks at the world from a ‘Eurasianist’ perspective. These are of course the sinister Aleksandr Dugin’s terms, and when I invoke them I do not mean to endorse them as true, but rather to make some progress toward understanding why the Russians in particular and the citizens of the former Soviet bloc in general constitute such a peculiar tertium quid in relation to the schemes for carving up of the basic human subkinds that are general currency among American bloggers: they don’t see themselves in our Atlantic-centered racial categories, and that exclusion, that irrelevance of our grids, only makes them more estranged and hostile, less NATO-oid. [….]

Recently I found [Aaron Bady] bringing up the possibility that there is a ‘causative genetic link’ between whiteness and colonialist genocide: only to deny it, of course, but also, rhetorically, to suggest it, to get the possibility out there. I do not believe it is just so much whining about ‘reverse racism’ to suggest that this line of approach isn’t helping us to understand how the world works, and certainly is of no use in, say, interpreting what the Soviet tanks were doing in Prague in 1968, or why Stalin ethnically cleansed Volga Germans to Kazakhstan during the war. It’s a big world, I guess is all I’m saying, and some hypotheses look even less plausible in some parts of it than others.

Why, in other words, should that chunk of the world that extends roughly from Berlin to Beijing be analyzed in terms that were developed to make sense of the historical forces that gave rise to Baltimore?

Den slutklämmen känns relevant även i en svensk kontext. Jag ska inte låtsas vara inläst på den svenska antirasismen, men mitt intryck är att den verkar vara häpnansväckande amerikaniserad.