Jag hade idag nöjet att fika med Per Brinkemo. Kom då att tänka på en briljant artikel av Ernest Gellner där han i Ibn Khalduns anda ger en funktionalistisk förklaring till uppkomsten av stamsamhällen.

Säga vad man vill om förklaringen, men Gellner är exceptionell i sin förmåga att skriva samhällsteoretisk prosa.

There is one point at which the conventional Hobbesian and the Ibn Khaldunian visions of the basis of social order are diametrically opposed. On the whole, the advantage lies with Ibn Khaldun.

The Hobbesian problem arises from the assumption that anarchy, absence of enforcement, leads to distrust and social disintegration. We are all familiar with the deductive model which sustains and re-enforces that argument, but there is a certain amount of interesting empirical evidence which points the other way. The paradox is: it is precisely anarchy which engenders trust or, if you want to use another name, which engenders social cohesion. It is effective government which destroys trust. This is a basic fact about the human condition, or at any rate about a certain range of real human conditions. It is the basic premise of Ibn Khaldun’s sociology, which happens to be the greatest and most accurate analysis of traditional Muslim society.

The argument is that anarchy engenders trust and government destroys it; or, put in a more conventional way, that anarchy engenders cohesion. In this case, we have both an argument and an empirical illustration. The claim that anarchy engenders cohesion is well sustained empirically, but it can also be sustained by theoretical considerations. There is a powerful model which lends support to this contention. The model is constructed with the help of a number of factors actually corresponding to the realities prevailing in an important part of the world.

To begin with, assume the absence of any strong central authority. Secondly, add the ecological conditions which prevail in the arid zone, and which impel large and significant proportions of its inhabitants towards pastoralism. Thirdly, acknowledge the diffusion of a certain level of expectation concerning what life is meant to be like. The importance of this will emerge in due course. One might even reduce these factors to two, in so far as weak government can itself be seen as a corollary of pastoralism. Shepherds are hard to govern, because their wealth is on the hoof and they can easily escape authority. Their mobility makes it possible to avoid taxation, to raid, and to elude oppression.

If you take these three points and work out the implications, the result is that those living on such terms cannot manage without cohesion. The argument runs: pastoralism implies that the major part of wealth is on the hoof. This means that it is easy to move it, but it also makes it easy to perform acts of robbery. Pastoral work is not labour intensive. Looking after 400 sheep is not very much harder than looking after 200 sheep. But pastoralism is defence intensive. What the shepherd does is protect the flock from jackals, hyenas, wolves, and above all from other shepherds. And the prospects of economic growth are very remarkable: all a shepherd needs to do in order to double his wealth is ambush another shepherd.

This is quite different from the relationship between agricultural sedentary producers, who can steal the harvest but cannot easily steal the fields. If they wish to enslave the people they defeat, they land themselves with grave problems of labour management. So the appeal of aggression for agricultural producers is much less, unless they are effectively centralized and can monopolize the means of coercion, and possess the machinery for controlling the subjugated population. But for a shepherd, the temptation to rob is very strong, immediate and unconditional, and there is only one effective means of protecting oneself against this kind of aggression.

This method is to gang up in a group, which in effect hangs up a notice saying: anyone who commits an act of aggression against any one of us must expect retaliation from us all, and not only will the aggressor himself be likely to suffer retaliation, but his entire group and all its members will be equally liable. And this notice is in effect posted by the very culture which pervades pastoral societies. It constitutes the code of honour which is familiar to all. So the gangs themselves do not need literally to put an announcement in the press or even on their tent. The culture, or specifically the obligation of feud which is inherent in it, does it for them.

To recapitulate: because these groups are mobile and live in difficult terrain, they are very difficult to tax. Consequently there is no government, there being no resources to sustain it. Because there is no government, the groups have to look after themselves: hence they are strong, and government is weak or absent. The argument is a kind of circle, but it reflects a self-perpetuating social reality. Once this kind of system is established, it manifests itself as the highly characteristic arid zone pattern of strong, self-policing, self-defending, politically participating groups, generally known as tribes. They defend themselves by the threat of indiscriminate retaliation against the group of any aggressor. Hence they also police themselves and their own members, for they do not wish to provoke retaliation. Inside each such group, order is maintained by a similar mechanism: the group itself divides into sub-groups which each exercise restraint over the others.

Referens: Gellner, Ernest, 1990. “Trust, Cohesion, and the Social Order”, s 142–157 i Gambetta, Diego (red), Trust: Making and Breaking Cooperative Relations. Oxford: Basil Blackwell, s. 143–46.

Per T Ohlssons söndagskrönika motiverar en liten uppföljning av mina tidigare inlägg angående migrationsdebatten. Här finns en del att kommentera.

Budskapet i texten är att de nuvarande tendenserna både i debatten och vissa allianspartiers policies är djupt olyckliga och bäddar vägen för ännu större framgångar och inflytande för SD. Skiftet, framförallt på ledarsidorna, kritiserar Ohlsson bland annat på detta sätt:

Den praktiska invändningen är att anpassning kan gynna Sverigedemokraterna genom att legitimera partiets verklighetsbild. Danmark utgör ett varnande exempel. Där har Dansk folkeparti blivit näst störst trots andra partiers ihärdiga anpassning.

Det ironiska är att Ohlsson bara några stycken ovan beskrivit SD:s osannolika väljarframgångar i Sverige. Partiet är ju redan nu med och tävlar om att vara största parti. Och denna utveckling har ju skett är under tiden som hans rekommenderade linje i debattklimat och policy har varit gällande. Att då förnumstigt dra fram Danmark som “varnande exempel” är ju rätt anmärkningsvärt. Det är som om texten var skriven i en svunnen tid då SD hade runt 5 procent, snarare än närmare tjugo. Borde inte Ohlsson snarare bjuda på en liten smula självkritik? Eller iallafall förklara varför hans linje, som hittills inte tycks varit lyckosam, ändå bör bibehållas. [1]

Låt mig ge ett förslag på var lite självkritik skulle vara lämpligt. Det gäller det onyanserade debattklimatet. Den aktuella texten av Ohlsson utgör ett exempel i sig. Varför, i Ohlssons beskrivning, är de enda två tänkbara skäl till ändrade positioner i migrationsdebatten antingen smygrasism eller maktpolitiskt motiverad normalisering av ett nynazistiskt parti? Varför envisas Ohlsson med att sammanföra all kritik av migrationspolitiken med denna rörelse? Varför är hederliga motiv helt otänkbara? SD:s flyktingpolitik beskrivs som extrem, men det står klart att i Ohlssons värld finns inga mellanpositioner som inte i slutändan syftar till att legitimera denna extrema ståndpunkt. Medan det tydligen existerar “respektabla” röster som tar upp integrationsproblem, så kan det inte finnas respektabla röster som vill minska invandringen.

Retorik av Ohlssons typ borde stanna upp vid det faktum att vi faktiskt har en reglerad invandring. Den utgör en konkret påminnelse om att de flesta erkänner en målkonflikt och att vi tvingas göra praktiska avvägningar. Hur det då inte kan finnas något spelrum att diskutera nivåer — utan att utdefinieras som extremposition och samröre med nynazism — det är lite av en gåta.

Lars Stjernqvist skrev häromdagen i Skånska Dagbladet om när han som partisekreterare för S för femton år sedan förhandlade med MP. Den största svårigheten var migrationsfrågan. Men den slående kontrasten mot idag är att det då var möjligt, trots “högt och hårt” tonlåge, att inta olika positioner utan brännmärkning:

Jag hörde emellertid ingen hävda att vi Socialdemokrater var främlingsfientliga eller flirtade med mörka krafter. På den tiden var det möjligt att resonera om flyktingfrågor och integration på samma sätt som om alla andra frågor. Det fanns utrymme för nyanser.

Sedan dess har debattklimatet gjorts oförsonligt och moralistiskt. Varför har Ohlsson bidragit till detta? Frågan känns angelägen. Per T Ohlsson har i en tjock bok och i hyllande ordalag beskrivit den svenska politiska kulturens tendens till pragmatism och kompromisser. Men Ohlsson själv vill frammana bilden av ett politiskt landskap där all kritik av en av Europas mest liberala migrationspolitik är att legitimera en nynazistisk rörelse. Det är lite märkligt.


  1. Ohlsson kan naturligtvis invända mot premissen att politiken har misslyckats. Han kanske menar man att om vi anammat den danska strategin så hade SD snarare haft 40 procent, så att i jämförelse har strategin i själva verket varit extremt lyckosam? Men den måttstocken har vad jag vet aldrig använts tidigare.  ↩

Jag kan inte låta bli att repetera huvudpoängen från mitt förra inlägg. Särskilt som det kom en ledare i DN dagen efter som utgör en perfekt illustration. Det kan knappast skada att mina svepande utsagor om “debatten” ges en mer konkret form.

I ledaren “Inga genvägar i kampen mot populismen” (21/8) beklagar Erik Helmerson att fler och fler röstar på de rasistiska och populistiska partierna, och hans lösning är att de övriga partierna som står för en generös migrationspolitik måste ge bättre svar på “väljarnas frågor och oro”. Texten utgår från grundantagadet att det bara finns två alternativ. På ena sidan SD och Front National – partier med rötter i nazistiska och rasistiska rörelser – och på andra sidan de som förespråkar Europas mest generösa migrationspolitik. De som “oroar sig” måste övertygas, och om inte det går finns tyvärr inget annat att göra än att lämna dem i SD:s famn. Generös eller populist, det är bara att välja. Inga andra alternativ tycks tänkbara i det politiska landskap Helmerson målar upp.

Inget alternativ, exempelvis, för de som att anser att den redan reglerade invandringen bör regleras lite till. Det är detta som är så märkligt. Trots allt vill ju även Helmerson ha en reglerad invandring. Han vill ha en “generös” politik, men (vad jag kan förstå) inte fri invandring. Så vilket slags “ frågor och oro” hos Helmerson ligger bakom denna position? Vilka värden och avvägningar? Det får vi inte veta. För Helmerson känner inget behov av att försvara sig åt det hållet. Hade han tvingats till det så kanske han hade fått sig en tankeställare. Han kanske hade insett det absurda i att framställa det som att precis bortom den “generösa” avvägning som han själv förespråkar så börjar avgrunden till populismen. För precis samma skäl som Helmerson skulle ta i bruk kan användas för att argumentera för att den korrekta avvägningen ligger ett par snäpp åt det mindre generösa.

Ett antal frågor inställer sig därför. För det första, om avgrunden mot populismen och rasismen ligger precis bortom den nuvarande politiken och nivåerna, varför har vi ställt oss så förbannat nära kanten? Borde vi inte ha lite mer säkerhetsavstånd, så att vi vet att vi verkligen uppfyller våra moraliska skyldigheter? Varför ligga precis på minimum, så att en ytterligare minskning inte kan komma i fråga?

Och på tal om minimum – varför beskrivs detta med termen “generös”? I de flesta andra sammanhang innebär ordet att något går utöver vad som kan förväntas. Stora glasskulor i bägaren. Mer dricks än kutymen kräver. Generositet innebär normalt att gå bortom vad normen, seden, kontraktet eller moralen kräver av oss. Det implicerar därför att det finns en normal nivå, och kanske även en “snål” nivå, som ändock ligger innanför det acceptablas gräns.

Det här inlägget börjar degenerera till att diskutera ordval. Men jag kan inte skaka av mig misstanken att termen “generös migrationspolitik” ändå påminner om att det har funnits och borde finnas – som i alla svåra avvägningar – ett mer restriktivt men likafullt legitimt alternativ.

Och jag tror återigen att en stark opinion för fri invandring är vad som hade kunnat återställa lite intellektuell hederlighet i denna debatt. För från detta håll framstår det naturligtvis som hyckleri att dagens politik är “generös” — möjligen på sin höjd som något snäpp mer generös än populisternas. Eller ännu skarpare: om argumentationen för öppna gränser är rättighetsbaserad, som den ofta är, så framstår hela idén om att vi har rätt att efter eget skön “släppa in” människor – och därtill har mage att kalla oss “generösa” – som nationalistiskt och självförhärligande. Med lite sån kritik så kanske det uppenbara blir uppenbart: att om man är för reglerad invandring måste man också acceptera spännvidd i frågan om vart linjen ska dras.

Häromdagen kom jag att tänka på Andrew Browns beskrivning av sina upplevelser av Sverige under 70-talet (Brown 2008: 250):

The great distinguishing characteristic of the society as I knew it was its narrowness. It was narrowly liberal, or narrowly socialist within its different net cages, but that there should be two acceptable views on matters of real importance, such as the treatment of women, or racism, was not a Swedish characteristic, and I can’t really believe that anything has happened to change that. A narrow society is not necessarily inflexible: everyone can always change their minds, provided they all do so at once, and together. But it is very different from a genuinely plural one .

Att jag kom att tänka på detta just nu är naturligtvis ingen tillfällighet. Som många har noterat pågår en tydlig förändring av debatten kring invandring och integration, ledd av ledarskribenter på GP, Dagens Industri, Expressen och Svenska Dagbladet. Gamla gränser har passerats. Och det har gått ovanligt snabbt.

Kritiker av denna tendens menar att nu närmar sig högern de bruna falangerna; nu ska SD normaliseras för att det ska bli möjligt för borgerligheten att använda dem som regeringsunderlag. Varningarna och förmaningarna kommer tätt.

Normalisering av vad?

Tveklöst finns det vissa, exempelvis PM Nilsson, som vill ”normalisera” SD. Men för de många andra är den rimligaste hypotesen att de vill att de borgerliga partierna själva ska våga ta en annan position i invandringsfrågan, och snarast sno tillbaka väljare och försvaga SD:s position. Vad de vill ”normalisera” är inte SD, utan invandringsfrågan i sig.1

Detta är en ambition jag instämmer i. Jag har själv tyvärr inte skrivit mycket om invandring och integration, men i ett inlägg från 2009, när SD hade runt 3 procent, så var min inställning just att om inte de politiska partierna och den offentliga debatten skulle rymma plats – dvs utan brännmärkning – för människor med mer kritiska åsikter om invandring och integration, så skulle det innebära att man närmast knuffade folk i armarna på SD. Jag spådde då att SD skulle få 10 procent inom ett par år, en siffra som vid den tiden tycktes chockerande.

Vad som var problematiskt redan då, och förvärrades med SD:s intåg i riksdagen, är att hela invandringsfrågan varit låst, och knuten just till debatten om SD. För min del är det uppenbart olika saker att vilja minska invandring och att rösta på ett parti med bruna rötter, nationalistisk identitetspolitik, och sviktande inställning till rättsstaten. Men under många år accepterades inte detta som en giltig distinktion, och varje försök att lyfta invandringsdebatten har direkt smetats ner med SD-anklagelser.

Effekten av detta tycks mig uppenbar. Att alla de sju riksdagspartierna i princip stått bakom en jämförelsevis mycket liberal invandrings- och asylpolitik – och dragit med den moraliska pekpinnen i sanden efter sig – har lämnat spelplanen vidöppen för det lilla nazistpartiet att vinna röster. Kombinationen av liberalare politik, ökande invandring i faktiska siffror, och uppenbara problem med integrationen, samtidigt som förekomsten och utrymmet för invandringskritik inom de etablerade partierna har minskat – detta är de strukturella förutsättningarna för SD:s frammarsch.2 Jag kan inte annat än tro att om invandringsfrågan istället hade ”normaliserats” för 6-7 år sedan, hade SD förblivit ganska obetydliga.3

Men hade då något varit vunnet överhuvudtaget, undrar kanske någon. För det skulle väl inneburit att SD:s faktiska åsikter vunnit matchen, om än att partiet inte fått direkt inflytande? Jag har nu utgått från att det finns en reell och legitim fråga att diskutera vad gäller invandring och integration och dess effekter på välfärdsstat och trygghet. Detta kan man naturligtvis ifrågasätta. Är inte själva problemformuleringen rasistisk och främlingsfientlig? Detta är inte en ovanlig hållning, och den kommer ofta till uttryck i att kritiker anklagas för att ”bekräfta SD:s problemformulering”, ”ge SD vatten på sin kvarn”, ”spela på SD:s planhalva” etc,

Denna tankegång illustrerar dock bara det grundläggande problemet. Nyanslösheten. För det är en extrem position. Om man hävdar att SD är ett fascistiskt parti, och samtidigt utmålar kritik av nuvarande nivåer av invandring, oro för välfärdsstaten, och framhävande av integrationsproblem som ett sätt att ”normalisera SD”, ”acceptera SD:s världsbild”, ”spela på SD:s planhalva”, etc, då hamnar man rimligen i positionen att all åsiktsskillnad gentemot de sju etablerade partierna i denna fråga kvalar in som bruna åsikter. Som om det på skalan mellan fascism och den svenska jämförelsevis generösa invandringspolitiken inte kan finnas ett spektrum av rimliga positioner och argument.

Den legitima frågan

Vi kan kasta in en liten frågesport. Vem har sagt följande?

[I]ndeed, it is not by chance that social democracy and welfare states have worked best in small, homogeneous countries, where issues of mistrust and mutual suspicion do not arise so acutely. A willingness to pay for other people’s services and benefits rests upon the understanding that they in turn will do likewise for you and your children: because they are like you and see the world as you do.

Conversely, where immigration and visible minorities have altered the demography of a country, we typically find increased suspicion of others and a loss of enthusiasm for the institutions of the welfare state.

En ovanligt engelskkunnig sverigedemokrat? Nix, det är den kosmopolitiskt lagde socialdemokraten och historikern Tony Judt, i essän ”What Is Living and What Is Dead in Social Democracy?” (2009).

Det svenska debattklimatets ”extrema” karaktär har varit extra tydlig just om ens läsning och horisont sträckt sig till akademisk politisk teori och intellektuell debatt utanför våra gränser. Farhågor, argument och positioner som tycks vara beyond the pale i Sverige är en del av en seriös diskussion, inte minst bland vänsterakademiker. Vad Judt beskriver har oroat många ’old style social democrats’ som Michael Walzer, Brian Barry, Richard Rorty och David Miller – personer som råkar höra till de främsta politiska teoretikerna i den anglosaxiska världen.

Helt klart är att en av de största frågorna inom normativ politisk teori gäller diskussionen om den politiska och sociala gemenskapens gränser: diskussionen om kosmopolitiska respektive ’kommunitära’ ideal och rättigheter. Och utöver de normativa frågorna finner vi ett empiriskt forskningsfält om migration och välfärdsstaten. Vilka ekonomiska effekter har en olika typer av invandring? Påverkas medborgarnas ’betalningsvilja’ av befolkningens sammansättning? Kommer vi se en utveckling mot välfärdsstater som är mindre omfördelande och bygger mer på en försäkringsmodell?

Utifrån dessa akademiska diskussioner ter sig två olika saker märkliga med den svenska debatten. Dels, som redan berörts, att frågorna utdefinierats som främlingsfientliga frågeställningar. Men dels också att det i den nuvarande debatten om förändrat debattklimat framställs som fullständigt naturligt och självklart att frågan om invandring bara splittrar högern.

Man hör knappt ett ord om vänstern. Som om inte liknande ideologiska motsättning och avvägning måste göras av vänsterorienterade personer och partier. Under snudd på hela dess historia har socialismen haft att tampas med frågan om internationalism kontra nationell solidaritet och nationella samhällsbyggen. Men plötsligt är hela frågan som bortblåst. Ett fåtal socialdemokrater, bland annat Widar Andersson, driver på för att Socialdemokratin ska återgå till sitt pragmatiska jag och börja prata om volymer och avvägningar. Men så möts han också ständigt av anklagelser om att vara sverigedemokrat.

När ska den den stora splittringen inom vänstern börja? Det är helt ofrånkomligt att den kommer komma.4

Den alltför principiella debatten

Jag har nu tjatat om att många i den offentliga debatten och de etablerade partierna har varit alltför snabba med att använda invektiv när någon kritiserat invandringens omfång, insisterat på att belysa integrationsproblem, och oroat sig över effekterna på samhället och välfärdssystemen.

Men å andra sidan finns det ju inget parti idag som verkligen förordar fri invandring. De flesta verkar se en fara med fri invandring, och anse att värdet av öppenhet måste väga mot andra värden, åtminstone på kort sikt.

Detta leder oss till det kanske allra mest märkliga med den svenska debatten. Kritiken av SD och debattörer som vill minska invandringen är, som filosofiprofessorn Folke Tersman konstaterat, alldeles för principiell. I och med att att ingen på allvar driver på för fri invandring, så behöver de etablerade partierna aldrig riktigt försvara sig från det hållet. Med ena fronten säkrad kan man alltså slänga sig med principer som öppenhet och tolerans i sin kritik på den andra fronten. Men vad hade hänt om de etablerade partierna på allvar hade fått kritik från ett parti och opinion som verkligen förordade öppna gränser? Med vilka ord och värderingar skulle Löfven använda om han på allvar skulle behöva försvara den reglerade invandringen? Vilka skäl detta än är så står de öppna att använda även för de som ytterligare vill minska invandringen: dessa gör kanske bara en liten annan avvägning och bedömning av läget. Och då kan de rimligen inte bemötas med demonisering – såvida man då inte vill driva tesen att anständighetens gräns går precis, precis där Löfven och de andra har ställt sig.

Eller som Johan Hakelius skrev för några år sedan, när det var sånt liv kring en DN-annons om en invandringskritisk bok:

Det finns naturligtvis en riktning i de rätt träiga, ekonomiska fakta som presenteras. Riktningen är att Sverige borde ta emot färre invandrare och flyktingar. Men än sen, då? Vi har ju reglerad invandring. Få av de arga kritikerna förespråkar helt fri invandring.

Kan det då verkligen vara så stötande att argumentera för att reglera fram en något mindre invandring än den vi reglerat fram just i dag? Går den absoluta moraliska gränsen, av en lycklig slump, just här och nu?

Det finns folk som på fullt allvar hävdat att annonser av det här slaget inte borde få tryckas. Och om jag verkligen anstränger mig kan jag kanske begripa det också. Men bara för att jag är ursvensk. För bland svenskar är rädslan alltid störst för att debatten ska bli för fri och yvig. Aldrig för att den ska bli för snäv och enstämmig.

Så är vi tillbaka vid Andrew Browns klagan över den svenska oförmågan att vara oense. Men nu kanske tiden ändå är mogen. Med lite tur kommer invandringsfrågan framöver vara en fråga där det går att ha helt olika åsikter utan att anse att motparten är en förtappad själ. Kanske kan vi få en debatt som inte alltid handlar om SD – hur bedöma dem, hur bemöta, hur motverka, hur ta tillbaka väljare – utan faktiskt handlar om etiska överväganden och sakpolitiska förslag i de konkreta frågorna? Och en debatt som – likt frågor om jämlikhet, klass, genus och ekonomisk politik – rymmer skarpa motsättningar utan att omedelbart leda till diagnoser av deltagarnas ondska, blindhet, idioti, fobi, indoktrinering, etc etc. Låt oss istället bara vara oense.

Referenser

Brown, Andrew, 2008. Fishing in Utopia — Sweden and the Future that Disappeared. London: Granta Books.

Judt, Tony, 2009. ”What Is Living and What Is Dead in Social Democracy?”, New York Review of Books, vol 56, nr 20.

Kokkonen, Andrej, 2015. ”Vad kan förklara Sverigedemokraternas framgångar?”, Ekonomisk Debatt, vol. 43, nr 4, s. 29-39.

Loxbo, Karl, 2015. ”Sverigedemokraterna: Framgångsrikt enfrågefokus”, Statsvetenskaplig tidskrift, vol 117, nr 2, s. 167-187.

Sundell, Anders, 2013. ”Moderaterna, Sverigedemokraterna och invandringen”. Politologerna, 3/2 2013, artikel hämtad 2015-08-18.

Fotnoter

  1. Med det sagt är en en del av kritiken helt riktig. Det är exempelvis oroande att en seriös person som Tove Lifvendahl vill utkräva ”politiskt ansvar” för fullständigt orelaterat vansinnesdåd.
  2. Se Loxbo 2015 för en artikel som ger utförligt stöd denna analys. Även Kokkonen 2015 sammanfattar att forskningsläget tyder på att detta är den troligaste förklaring: ”Därtill kan man ifrågasätta hur relevant studien och utvärderingar av anpassningsstrategin över huvud taget är för att förstå händelseutveckling- en i Sverige efter 2010. De etablerade partierna i Sverige reagerade nämligen på Sverigedemokraternas intåg i riksdagen med att sluta den migrations- politiska överenskommelsen mellan Alliansen och Miljöpartiet 2011 och ytterligare liberalisera invandrings- och flyktingpolitiken. Förändringarna har i efterhand accepterats av Socialdemokraterna. Till det kommer att flyk- tingsituationen i vår omvärld har lett till att den faktiska flyktingmottag- ningen har ökat drastiskt under mandatperioden 2010–14. Under 2014 tog Sverige emot tre gånger fler flyktingar än under 2010 och är i dag det större land i EU som utan tvekan tar emot flest flyktingar per capita. [….] I praktiken är Sverigede- mokraterna i dag ensamt om att förespråka en mer restriktiv flykting- och invandringspolitik. Går vi några år tillbaka i tiden intog både Moderaterna och Socialdemokraterna en mer restriktiv linje än övriga partier. Det är inte osannolikt att många av dessa partiers väljare kände sig svikna i och med liberaliseringen av invandringspolitiken och svarade med att rösta på Sverigedemokraterna 2014.” (s. 36).
  3. Studier på kommunnivå, där det finns mer variation i de etablerade partiernas inställning till invandring och flyktingmottagning, visar framförallt på att Moderaternas inställning är avgörande. Ett invandringskritiskt moderatparti tenderar att ta röster från SD: ”Ett anekdotiskt exempel från den kommunala nivån är Vellinge, där Moderaterna väldigt tydligt tog ställning emot flyktingmottagning. Under mandatperioden 2006-2010 var Vellinge också den enda kommun i Skåne där SD inte hade något mandat i Kommunfullmäktige. I valet 2010 vann SD dock tre mandat i kommunfullmäktige” (Sundell 2013).
  4. Jag har sett små trevare av bl a Daniel Swedin och Catrine Marcal: inte direkt om invandringens nivåer, men om att rehabilitera nationalismen. Dessa två texter från maj 2015 tror jag inte de vederbörande hade skrivit för bara 1,5 år sedan. Det är intressant att notera vilken politisk taktik som hyllas: ”1920-talet var, precis som 2010-talet, kaotiska tider. Den radikala högern ­spelade på idéer om folk och nation på ett sätt som kom att leda till andra världskrigets fasor. Folkhemmet var ett begrepp med ursprung på högerkanten som användes flitigt av den svenske ­nationalisten Rudolf Kjellén. Socialdemokratin anklagades sam­tidigt för att inte vara patriotisk: sossarna skulle förråda landet och släppa in ryssen, hette det. Per Albin Hansson förstod faran i denna bild. Om social­demokratin inte uppfattades stå för det nationella intresset skulle socialdemokratin inte få regera. Så kom det sig att socialdemokratin tog begreppet folkhem från den nationalistiska högern och fyllde det med nytt innehåll: en samlande välfärdspolitik för arbetar- och medelklass. Triangulering skulle man kunna kalla det. Det är värt att tänka på. Det är i kombinationen av ovilja till ambitiösa ekonomiska reformer och oförmåga att hantera människors ängslan runt ­nation och identitet som ­Stefan Löfven just nu bäddar för en ­katastrofal socialdemokratisk val­förlust. Det är ännu ­inte för sent att byta spår. Men klockan tickar.” Även Swedin pratar om folkhemsbegreppet, samt väver in Orwells vänsternationalism. Ska Swedin och Marcal driva detta kommer det bli en tuff strid i och med att anti-nationalismen är så hårt inpräntad. Som ett exempel kan nämnas Andrev Waldens reaktion på ledarsidornas ändrade retorik, som enligt Walden gör nationalismen rumsren. Och nationalismen likställs med den ”grundläggande kraften bakom två världskrig. Drivbänken för rasism, fascism och nazism”. Tillsammans med med kommunism och spanska sjukan är nationalismen ansvarig 200-300 miljoner döda under förra seklet. Vi i Sverige är dock lyckligt lottade, ty vi har sju riksdagspartier som ser till att hålla rent… Den ”nationalism för vänsterfolk” som Swedin och Marcal pratar om lär inte gå hem här, ty nationalism är ”absolut ingenting att bygga samhällen av”.

A brief incident from my own life may serve here as an introduction. A little more than two decades ago at Harvard University, the same institution Coicaud attended while writing his book, I took a course in political philosophy from Professor John Rawls, author of the celebrated volume ”A Theory of Justice”. To my disappointment ‘political philosophy’ turned out to mean not much more than ‘moral theory’ so that any political manifestations and issues could be viewed only upon a very distant, almost invisible or unrelated horizon. […]

As was already my habit by then, I engaged in a self-invented ‘education through opposition’: after having discerned the biases and preferences of the instructor, I proceeded to write a paper (in this case, one later reworked for publication) that sought systematically and savagely to contest his views. […]

Now, liberal thought prides itself, certainly, upon its willingness to entertain aplurality of viewpoints. In the response of Rawls, perhaps the pre-eminent liberal theorist at the time, I discovered with a certain perverse inward satisfaction the limits to such professions of openness and pluralism. He refused to grade the paper and instead scrawled a page of comments . . . to explain why he would not comment upon it. Initially mystified and yet also intrigued, I requested a meeting at his office.

We spoke, cordially, for about a half an hour, at the end of which time he asked me, point-blank, ‘What are you: a sociologist, a historian, or what?’, each term, perfectly articulated, falling from his lips with a distinct expression of disdain – as if the very idea of introducing social considerations or just historical context into philosophical thinking about the political world had only now occurred to him for the first time and was immediately experienced with utter revulsion. My explanation that I was a student in his very own philosophy department and not some alien discipline’s import only increased our mutual sense of bafflement, and the interview quickly ended.

When I pointed out to his teaching assistant a few days later, with mock innocence and shock, that I had still not received a grade for the paper, she told me that it was ‘too different’ (so much for liberal tolerance…) and that she and Rawls had decided that it ‘would not receive any grade at all: A, B, C, D, or F’, adding that I would receive a B of some sort for the course, as if that was what should be of paramount concern and might somehow placate me. She quickly fled, running off to watch a Red Sox-Yankees game – a response that greatly upset me at the time, but which I, now older, less serious about myself, and more serious about baseball, can fully appreciate in retrospect.

David Ames Curtis, 2002. ‘Translator’s foreword’, i Jean-Marc Coicaud, Legitimacy and Politics, Cambridge: Cambridge University Press.

At dawn its majesty is almost painful to behold. That same prehistoric look. The look of always. Nature smiling at herself in the mirror of eternity.

Far below, the seals bask on the warm rocks, squirming like fat brown worms. Above the steady roar of the breakers their hoarse bark can be heard for miles.

Were there once two moons? Why not? There are mountains that have lost their scalps, streams that boil under the high snows. Now and then the earth rumbles, to level a city or open a new vein of gold.

At night the boulevard is studded with ruby eyes.

And what is there to match a faun as it leaps the void? Toward eventime, when nothing speaks, when the mysterious hush descends, envelops all, says all.

Hunter, put down your gun! It is not the slain which accuse you, but the silence, the emptiness. You blaspheme.

I see the one who dreamed it all as he rides beneath the stars. Silently he enters the forest. Each twig, each fallen leaf, a world beyond all knowing. Through the ragged foliage the splintered light scatters gems of fancy; huge heads emerge, the remains
of stolen giants.

My horse! My land! My kingdom!” The babble of idiots.

Moving with the night, horse and rider inhale deep draughts of pine, of camphor, of eucalyptus. Peace spreads its naked wings.

Was it ever meant to be otherwise?

Kindness, goodness, peace and mercy. Neither beginning nor end. The round. The eternal round.

And ever the sea recedes. Moon drag. To the west, new land, new figures of earth. Dreamers, outlaws, forerunners. Advancing toward the other world of long ago and far away, the world of yesterday and tomorrow. The world within the world.

From what realm of light were we shadows who darken the earth spawned?

Henry Miller, 1969. The Henry Miller Reader, red. Lawrence Durrell. New York: New Direction Books.

I går tittade jag på första avsnittet av Wolf Hall, och det slog mig att det vore kul att leta upp vad David Hume har att säga om en del av personerna och händelserna som skildras. Här är hans beskrivning av kardinal Wolsey i volym III av The History of England:

Henry entered into all the views of Wolsey; and finding no one so capable of executing this plan of administration as the person who proposed it, he soon advanced his favourite, from being the companion of his pleasures, to be a member of his council; and from being a member of his council, to be his sole and absolute minister. By this rapid advancement and uncontrouled authority, the character and genius of Wolsey had full opportunity to display itself. Insatiable in his acquisitions, but still more magnificent in his expence: Of extensive capacity, but still more unbounded enterprize: Ambitious of power, but still more desirous of glory: Insinuating, engaging, persuasive; and, by turns, lofty, elevated, commanding: Haughty to his equals, but affable to his dependants; oppressive to the people, but liberal to his friends; more generous than grateful; less moved by injuries than by contempt; he was framed to take the ascendant in every intercourse with others, but exerted this superiority of nature with such ostentation as exposed him to envy, and made every one willing to recal the original inferiority or rather meanness of his fortune.

Hume, David. 1983. The History of England. Volume III. Indianapolis: Liberty Fund, s 100.

My chair at Sheffield was called “Political Theory and Institutions”. I often wonder whether the men who named it thought that they were creating two jobs or one. What was meant to be the force of that “and”? I suspect that they thought, not very precisely, that there were indeed two positions, but that they wished, as a good English compromise, to keep them close together, at least to stop them getting too far apart. They probably did not wish for a “mere theorist” or for a menu too theoretical however scholarly, therefore “and Institutions” which would seem something practical, not simply descriptive.

For the British institutional school have rarely had any complicated doubts about having authority to say how institutions should be reformed – usually in the best Burkean manner, of course, of “reform in order to preserve”. Long before debates about “wert-freiheit” and “commitment” engulfed us, most British students of politics simply assumed that either one was studying the history of political ideas – which gave one some sort of loose authority to talk about morals; or else one was studying modern or contemporary institutions – which gave one some sort of loose authority to talk about what politicians should be doing or how they should be doing it.

As a student of Laski, I never had any doubt that one should go beyond all this insular empiricism and be committed, but somehow after his death, when the magic of his manner and the intoxication of his matter ceased, many of us read his books, the morning after the night before, and were left, if not high and dry, at least a little sobered to find how arbitrary, or even absent, was the philosophical connection between his theory and the particular practice advocated. I count myself lucky to have then encountered the stimulating teaching of Carl Friedrich at Harvard before returning to the very changed, high and dry atmosphere of L.S.E. under Oakeshott. […]

After working with Friedrich and the remarkable gathering of talent that was at Harvard in the 1950s, the blood has remained warm with the sensation that in some proper sense our academic subject has a valid prescriptive voice towards the world. In Harvard there were certainly two distinct jobs still, but the connection between them was felt to be close, a relationship both logically and socially unavoidable. Recently some of the Fellows of an Oxford College gratuitously debated whether I was really a theory or an institutions man — I found this very odd and repulsive, philosophically, I hasten to add, quite as much as temperamentally. It pleased me to remember that when Friedrich once gave a lecture at Oxford, the same question was asked. So much the worse for them and the better for us.

Referens: Crick, Bernard. 1971. “On Theory and Practise”, i Theory and Politics. Theorie und Politik. Festschrift zum 70. Geburtstag für Carl Joachim Friedrich. Haag: Martinus Nijhoff.

I fredags skrev Niclas Lindberg, generalsekreterare i Svensk Biblioteksförening, ett långt förtydligande. Lindbergs ståndpunkter i det nya inlägget är nyanserade och vettiga, och inlägget är välskrivet och klart värt att läsa. Man behöver naturligtvis inte hålla med om att biblioteken ska rymma och anordna allt det Lindberg vill, eller man kan tycka att aktiviteterna tydligare bör utformas och lokaliseras så att huvuddelen av biblioteket förblir präglat av lugn och ro. Men hans position och argument är inte längre yviga och extrema.

Så skönt att han har ändrat sig. Skönt att han tagit sitt förnuft till fånga, så som jag så snällt rådde honom härom dagen.

Men se, han påstår sig inte ha ändrat sig alls. Detta nya inlägg är bara ett förtydligande, och han inskärper i kommentarsfältet att ”Jag har sagt samma sak hela tiden”. Vad menar sig då Lindberg ha sagt hela tiden? Jo, att han i respons till ”de absoluta kraven på tysthet som framförts” har stått upp för bland annat:

  • att äldre människor utan digital vana kommer till biblioteket och får hjälp att använda de publika datorerna, trots att detta inte kan göras tyst: ”Man pratar med varandra, datorerna låter, skrivarna låter”.
  • att man ska kunna ”använda skype för att t ex få kontakt med släktingar i andra delar av landet och världen”.
  • att det är ofrånkomligt att det uppkommer ”tal och ljud i lånediskarna och informationsdiskarna samt vid återlämnings- och utlåningsmaskiner. Likaså i samband med programverksamhet, författarbesök, föredragen, debatterna samt sagostunderna och bokpraten för barn och skolklasser”.
  • att ”alla de som besöker ett bibliotek och som pga av olika funktionsnedsättningar talar högre, utstöter ljud och beter sig på ett sätt som kan störa andra och hur viktigt de är att de känner sig välkomna”

Med undantag för punkten om Skype är detta fullkomligt triviala saker. Är detta verkligen vad Lindberg tidigare har sagt? Först och främst kan man notera att utöver punkten om funktionshindrade handlar Lindbergs nya svar inte alls om normer. Han vill nu bara diskutera verksamheter och aktiviteter. Det är bra, jag tycker också att det är där debatten i huvudsak bör föras. Men det kan inte sägas representera ”vad jag har sagt hela tiden”. Hans tidigare inlägg, som jag diskuterat här och här, handlar om normer, värderingar, uppförande, likriktning och ”allas rätt att vistas på bibliotek”. Detta är inte samma sak, såvida Lindberg inte menar att ett skype-förbud skulle inkräkta på någons rätt att vistas på biblioteket.

Har det då varit funktionshindrade personer som Lindberg pratat om all along? Det skulle ju förklara det jag häromdagen betraktade som absurt: att Lindberg knöt ihop en persons handlingar med dennes person, så att en regel eller norm som utesluter ett visst beteende också kunde betraktas som ett uteslutande av personen. Men detta verkar tveksamt. För det första har han vad jag sett inte nämnt funktionshindrade tidigare. (Jag funderar dock på om påståendet att biblioteksanställda bland annat har att balansera behoven mellan ”Den som gapar och skriker och den som blir rädd för det” handlar om detta. Svårt att bedöma.) För det andra är utgångspunkten i hans diskussion om normer också att människor ”tänker olika” och ”har olika normer och värderingar” – dvs inte att vissa ofrånkomligt beter sig annorlunda pga av kroppsliga eller mentala förmågor.

Men låt oss ta fasta på det bra, och alltså diskutera vilka aktiviteter, snarare än personer, som utesluts av den tystnadsnorm som Lindberg kritiserar. Lindberg påstår att hans meningsmotståndares ståndpunkt är ”ett absolut krav på tysthet”. Och då följer ju naturligtvis att samtalen vid lånedisken, och bibliotekarien som berättar hur man hittar en viss avdelning eller var toaletten är lokaliserad, likväl som tangentbordens och skrivarnas ljud borde förbjudas och avlägsnas. Med denna tolkning blir det så klart hans motståndares åsikter som framstår som barocka, och han själv står där som företrädare för rim och reson.

Detta är naturligtvis en ganska excentrisk läsning av debatten, och syn på vad ”tysthetsnormen” implicerar. Om vi istället tittar tillbaka igen på vad Lindberg faktiskt tidigare skrivit, så kanske vi kan få en bättre bild av vad debatten gäller. Så här skrev Lindberg 5:e juni:

[Biblioteksanställda] jobbar hårt för att hitta en balans mellan olika användares behov och förutsättningar. Den som vill sitta lugnt och plugga, de som vill sitta i grupp framför den publika datorn och kolla you-tube, den som vill debattera med andra och den som vill läsa tidningen i avskiljdhet.

Ett uppenbart sätt att beskriva vad debatten handlar om är att man har olika åsikter om vad som just utgör en rimlig balans mellan den här typen av önskningar. Exempelvis anar jag av själva sättet Lindberg beskriver dessa motpoler (som ”behov och förutsättningar”) att han ser dem som lika fullt rimliga och värda att tillmötesgå. Jag och andra som förespråkar att tystnad på bibliotek skulle naturligtvis säga att den som söker läsro bör prioriteras framför den som vill debattera i tidningsrummet eller titta på youtube på datorn, och att det är därför är motiverat med normer och regler som uttrycker och förverkligar denna prioritering. Utöver frågan hur man rent allmänt uppför sig på bibliotek, så är det detta debatten bör handla om. Man kan självklart som Lindberg inta en annan ståndpunkt och argumentera för den. Mycket svårare än så är det inte. Det är därför olyckligt att Lindberg återigen vill föra en principiell diskussion som han uppenbart inte behärskar. Att han låtsas som att tysthetsnormen som förespråkats varit ”absolut”, och att det vore omöjligt att göra en distinktion mellan ljud som kommer av normalt datoranvändande (tangentbord, skrivare etc) och aktiviteter som skype och youtube.

I ett tidigare inlägg framkastade jag hypotesen att Lindberg gjorde sig dummare än han är när han tycktes ignorera att den som väsnas förstör för de som är tysta, medan det omvända normalt inte gäller. Jag börjar nu tvivla på denna hypotes. Som kritik av tystnadens förespråkare vill Lindberg i sitt nya inlägg gärna måla upp en motsättning mellan en bakåtsträvande tysthetsnorm en framåtblickande syn på bibliotek där datorerna har en central plats: för äldre som inte har egen dator; för de som vill ta del av bibliotekens anslutningar till diverse arkiv och databaser och digitala prenumerationer; för de som vill skypa; och för de som vill titta på youtube-klipp. Han tycks vilja få frågan om tysthet att handla om läsro vs datorer. Detta är avslöjande. För värdet av tystnad kvarstår uppenbart även om man helt tar bort bokläsarna ur ekvationen (dvs föreställer sig en helt separat datorsal). Har Lindberg tagit sig tid att föreställa sig hur det skulle vara för den datorovana pensionären att försöka göra sina ärenden – eller ta emot bibliotekariernas hjälp och instruktioner – om man sitter bredvid några som genomför ett skype-samtal? Ägna några sekundera åt att visualisera en sådan situation. Det är således rätt uppenbart att tystnadens logik kvarstår: Om en av fem datorer i salen används av några grabbar som tittar och kommenterar fotbollsklipp på youtube så drabbas de fyra som kommit för att göra efterforskningar till en skoluppsats, för att släktforska, för att läsa digitala tidningar från sitt hemland, etc. Lindberg ger fortfarande inga tecken på att förstå denna egenskap hos – det är bäst jag använder citattecken nu – ”tystnaden”. Han verkar inte inse att ”tystnadsnormen” är värdefull även för alla dem som kommit just för att använda de digitala resurser som Lindberg med rätta lyfter fram som centrala för ett modernt bibliotek.

Kanske håller Lindberg trots allt med, och ser detta som goda skäl att ytterligare uppdela biblioteksmiljön. Han skulle kunna argumentera för att separata datorsalar för youtube, skype och andra ljudliga aktiviteter inrättas på alla bibliotek. Det vore utmärkt om han ville göra det. För då skulle vi äntligen kunna börja väga prioriteringar mot varandra. Prioriteringar som i Lindbergs tidigare resonemang i största mån ignoreras — som sagt, Lindberg är inte den som gärna erkänner att skype och youtube har några ”kostnader” i termer av inverkan på andra besökare. Men med separata salar kan vi få en verklig prislapp – i kronor och biblioteksyta – för det Lindberg önskar, och kan börja väga aktiviteter mot varandra på riktigt.

Kan man vänta sig att Lindberg skulle stå upp för en sådan prioritering när det kom till kritan? Jag ska inte låtsas bli förvånad, men återigen finns tydliga tecken på att Lindberg inte vill ta ansvar eller erkänna en kostnad för det han argumenterar för. När Lindberg diskuterar bibliotekens ambition att skapa olika ”miljöer” i sina lokaler så avslutar han resonemanget med att säga:

ytterst är [det] ett politisk ansvar att se till att biblioteken har resurser till tillräckligt stora lokaler och tillräcklig bemanning för att klara alla sina uppgifter.

Ett plattityd som utgör en bekväm ansvarsflykt. Vad som ska falla in under ”alla sina uppgifter” är ju vad frågan handlar om. Att förneka att det finns en sådan fråga, och att skylla eventuella svårigheter att få ihop alla olika aktiviteter och verksamheter under ett tak på politikers bristande ansvar och finansiering, det är tyvärr lika symptomatiskt som sorgligt i den här debatten.

Malte Persson har ett bra inlägg i dagens Expressen, där han kritiserar Niclas Lindbergs resonemang. Bland annat skriver Persson:

Lindberg jämför det faktum att tysta personer störs av dem som väsnas med att sådana som väsnas stör sig på folk som är tysta. Vilket är som att jämställa en ickerökares irritation över att någon röker med en rökares irritation över att någon inte röker. Och av det dra slutsatsen att det är exkluderande om man inte får röka på bibblan.

Jag hade tänkt ta upp detta igår, men kände att det ledde bort från huvudpoängen. Hursomhelst, visst är det märkligt av Lindberg att helt ignorera asymmetrin mellan den som är tyst och den som väsnas: väsnaren förstör per definition för den som vill åtnjuta en tyst miljö, medan den tyste inte inkräktar på den väsnandes aktiviteter. Lindberg är nog här, för att använda en engelsk term, disingenuous: han vet egentligen bättre, men det råkade gå emot hans poäng.

Det mer grundläggande problemet i Lindbergs argumentation ligger dock på annat håll. Malte Persson försöker beskriva det genom att säga att Lindberg et al gör…

en mycket excentrisk läsning av ordet “alla”. Det står i lagen att “folkbiblioteken ska vara tillgängliga för alla”. Det står inte “för alla oavsett om de pratar i mobiltelefon” etcetera.

Persson har väl rätt på sätt och vis. Men jag tycker det är mer klargörande att identifiera problemet inte i synen på ”alla”, utan tvärtom synen på den enskilde. Vad som verkligen präglar Lindbergs argumentation är att han inte skiljer mellan en människas handlingar och hennes person. Det är på grund av att Lindberg så hårt knyter individens handlingar till individen själv som en enkel uppföranderegel anses medföra att “alla inte är välkomna”. Men om man tänker på det viset så suddar man ut en politiskt och etiskt helt central distinktion mellan två typer av regler. Kontrasten framstår genast om vi begrundar en regel som verkligen skulle utesluta en grupp människor: säg “Finsktalande personer får inte vistas i biblioteket”. En sådan regel utestänger en kategori av människor, inte bara ett beteende.[1] Att Lindberg suddar ut denna distinktion är roten till det onda. Den märkliga tolkningen av ”alla” är ytfenomenet.


  1. Med det sagt är gränsdragningen mellan person och handling – och dito typ av regler – självklart inte skarp. En uppföranderegel som säger “Det är förbjudet att tala finska på biblioteket” är naturligtvis uteslutande, trots att det står finsktalande
    fritt att inte yttra ett ord eller prata på ett annat språk. En regel som förbjöd bärandet av kepsar skulle såklart framställas som en uppföranderegel, men det är uppenbart att både motiv och effekter har med grupp och identitet att göra.
    Men det finns en gräns, och de flesta uppföranderegler i vårt samhälle är orimliga att betrakta som uteslutande av individer. En regel och norm om tystnad är definitivt en sådan: tystnad finns på alla människors handlingsrepertoar, och högljuddhet
    kan inte beskrivas som ett outplånligt personlighetsdrag.