Anne Ramberg och välfärdsstaten

Förra veckan blev en intervju med Anne Ramberg i P1 mycket uppmärksammad. Angående att många fler partier nu pratar om att vi måste ”värna välfärden”, sa Ramberg (ca 40 minuter in):

Jag inser också att alla dom gamla människor som har jobbat hårt ett helt liv … nu ska ställas emot alla dom flyktingar som kommer och som då också tar i anspråk sjukvård och skolor och allt möjligt. Men det är nog på det viset att humanismen kräver faktiskt att man får göra avkall på sin välfärd då.

Det är bra att denna ärliga prioritering kommer i dagen. Det ska Ramberg ha heder av, för ett av problemen i höstas var att målkonflikter förnekades. Under hela hösten kampanjades det på många håll att man inte fick ”ställa grupper mot varandra” och inte ”göra människor till siffror”. Det var en orimlig hållning. Både jag (i SSU:s tidskrift Tvärdrag) och min statsvetarkollega Anders Sundell (på Politologerna) kände oss på olika håll plötsligt manade att påminna om en av statsvetenskapens grunddefinitioner: att politik handlar om ”den auktoritativa fördelningen av värde”. Det är inget sundhetstecken att sådana självklarheter behövde sägas. Det är för övrigt extra svårbegripligt hur detta kan/kunde vara kontroversiellt i ett parti vars själva väsen handlar om fördelningspolitik. Idén om fördelning, när allt kommer kring, är bara meningsfull utifrån antagandet att resurserna är begränsade. Med detta sagt finns det självklart retorik och politiska förslag vars syfte verkligen är att slå split och misstro. Men om det tas till intäkt för att man inte får ifrågasätta om resurser satsas bäst och skäligast på en grupp eller nyttighet i samhället över en annan, då har man abdikerat från politikens grundläggande uppdrag.

Hursomhelst, det är positivt att debatten nu har förflyttats så att mycket färre nu försöker gömma sig bakom sådana retoriska grepp. Det gör att vi nu öppet kan diskutera ställningstaganden och värderingar. Så låt mig diskutera just Rambergs inställning till målkonflikten. Kanske kan det inspirera någon journalist att ställa svårare frågor nästa gång, och på så sätt få till stånd en mer nyanserad debatt.

För min första reaktion på intervjun var nämligen en liten irritation över att Ramberg tilläts att utan följdfrågor argumentera utifrån rena principskäl (”humanism”), och aldrig behövde motivera någon begränsning alls. Men i en värld av upp till 60 miljoner människor med skyddsskäl så kan man tycka att en debattör bör ha en idé om när Sverige har tagit sin del av bördan. Kort sagt, man borde ha en idé om vid vilken punkt ”humanismen” möter ett legitimt egenintresse/gruppintresse. Man bör bli pressad att svara vilken nivå man anser är den rimliga. För tanken på att man i sin tur kan bli kritiserad för egoism av någon som vill förlägga linjen ytterligare åt det universalistiska hållet skulle kunna medföra lite större ödmjukhet gentemot de man själv anser ha dragit linjen för egoistiskt. Framförallt tvingar det en att erkänna att de flesta av oss är inblandade i samma svåra bedömningar, snarare än att som Ramberg reducera frågan till bara två ”sidor”, humanism eller gruppegoism.

Fast å andra sidan, om Ramberg faktiskt säger att det är så hon ser på frågan så ska vi ta henne på allvar och försöka utreda vad som händer om man anammar hennes tänkande. I sitt blogginlägg skriver hon:

[I] en konflikt mellan ett högt asylmottagande och välfärden är jag av uppfattningen att humanismen måste gå före värnandet om den generella välfärden.

Detta är såklart just en princip om att omsorg om välfärdssystemen inte ryms inom vad som är ett legitimt gruppintresse. Det är värt att påpeka att detta är en ganska radikal linje. I Rambergs ögon är det inte en fråga om gradskillnader – att vi kan offra en del välfärd, men att det också finns en punkt där vi med goda skäl kan anse oss gjort tillräckliga uppoffringar. Det vill säga hon avfärdar premisserna för den diskussion som de flesta av oss anser delta i. (Här finns exempelvis inte ens rum för argumentet att Sverige borde ta emot en andel flyktingar motsvarande vår andel av världens BNP.) Istället är det renodlade principiella positioner som hon är ute efter. Hon tycks anse att man måste ha en princip som ger samma utslag i alla situationer eller nivåer där en praktisk målkonflikt uppkommer mellan den egna välfärden och andras basala skydd. Kort sagt, hon är inte intresserad av att, i bokstavlig mening, hitta en ”avvägning” mellan dessa intressen, utan bara av principer som ger otvetydiga utslag i hur den aktuella typen av intressekonflikt ska avgöras.

Samtidigt undrar jag om hon helt tänkt igenom vad de två extrempositionerna isåfall består i. Exempelvis tycks Ramberg utgå från att nuvarande politik, eller önskan av minska flyktinginvandringen, utgör renodlad gruppegoism. Men både gårdagens och dagens politik utgör i själva verket en avvägning mellan gruppens intressen och utomståendes. Hade Sverige agerat utifrån ren gruppegoism hade vi inte haft något bistånd överhuvudtaget (eller bara så lite som skulle kunna motiveras egennyttigt). Vi skulle förmodligen inte heller ha någon flyktinginvandring alls. Detta senare påstående går för övrigt att göra utan att man intar någon speciell hållning i frågor om mångfaldens värde kontra institutionernas behov av homogenitet. För oavsett var man landar i sådana frågor så skulle mångfaldens värde istället kunna tillfredsställas av kvalificerad arbetskraftsinvandring, och vars omfattning skulle kunna kalibreras för att undvika integrationsproblem. En del av de sociala problem, bristande social rörlighet och bristande integration som Sverige präglas av är uppkomna av våra humanistiska åtaganden i flyktingfrågan, snarare än som en nödvändig baksida av invandring i sig. Ett totalt egennyttigt land skulle kunna ha invandring som gav den mångfald som det önskade, men välja ut högutbildade invandrare och noga väga mångfalden i relation till samhällets och invandrarnas förmåga till integration, etc. Sverige utmärker sig dock sedan 70-talet av att flyktinginvandring dominerar över arbetskraftsinvandring – i praktiken en invandring dominerad av lågutbildade till en ekonomi som hör till de mest kunskapsintensiva. Ett land som satte sina egna intressen över allt annat skulle aldrig bedriva en sådan politik. Det följer att så länge Sverige inte har strypt allt bistånd och helt stängt dörren för all flyktinginvandring så kan dess politik alltså inte betraktas som ren gruppegoism. Vi har alltid befunnit oss på en skala vad gäller hur vi värderar egna och andras intressen. Det är naturligtvis fortfarande möjligt att tycka att den nuvarande avvägningen är för egoistisk, men det är inte korrekt att måla upp alla sina motståndare som företrädare för extrempositionen att inget välstånd eller välfärd någonsin bör offras.

Om Ramberg nu ändå vill beskriva det på detta sätt så måste ett minimikrav att hon också tar ansvar för ”sin” egna motsatta extrempunkt. Och hon är, åtminstone med debattens tidigare mått, faktiskt förvånansvärt bra på detta. I sitt blogginlägg skriver hon att flyktingmottagande innebär att ”alla får vara beredda att under en kortare eller kanske längre tid sänka sina krav”. Det är inte många som faktiskt står upp för att de anser att en långsiktig sänkning av välfärd och institutioners kvalitet är ett acceptabelt pris. Men det bör ändå inskärpas att det är ett missvisande ”kanske” som hon slänger in, alternativt att ”lång sikt” här sträcker sig bortom alla nu levande individer. Kort sagt avspeglar formuleringen att hon nog inte helt tänkt igenom sin positions interna logik.

Hennes formulering väcker nämligen två frågor: hur mycket lägre krav, och hur länge. Hur många av de 60 miljonerna med skyddsskäl bör Sverige ta emot? Eftersom omsorg om den egna gruppens välfärdssystem anses vara ogiltig gruppegoism, så har Ramberg ingen ”broms” att tillgå i sitt resonemang. Sveriges skyldigheter härstammar från att vi är ett rikt och stabilt land, och i avsaknad av andra principer som kan ange en brytpunkt, så måste vi dra slutsatsen att storleken på flyktingmottagandet kommer vara omfattande så länge som Sveriges relativa välstånd är stort. När den offentliga ekonomin och samhällets institutioner försämras, av de kostnader och de personella resurserna som flyktingmottagningen och integrationen kräver, så leder detta naturligt till att Sverige blir mindre attraktivt som land, och flyktingströmmen minskar. Mycket mer än så kan inte Ramberg säga. Det ligger i positionens natur att så länge andra människors basala intressen främjas av att komma hit så kan Ramberg inte neka, förrän när själva den politiska ordningen i Sverige i sin tur är i riskzonen. Hon har helt enkelt inte några argumentativa resurser för att säga ”stopp” i ett tidigare skede. Om det inte sker rena mirakler med världens fredlighet och välstånd så innebär hennes position att människor kommer att komma hit tills dess att tillståndet i landet inte längre motiverar någon att göra resan, det vill säga när vi inte längre framstår som ett attraktivt land i förhållande till, säg, Libanon. Det behöver nog inte påtalas att denna utjämning i livschanser och livskvalitet är en mycket långtgående sänkning av ”våra krav”. Och det finns inget relevant ”kanske” kring huruvida Rambergs principer leder till en långsiktig sänkning av livskvalitet och tryggheten i Sverige. Tvärtom är det närmast inbakat i den position hon förfäktar. För hur skulle hennes principiella linje inte leda till att vi fortsätter att sänka inhemska krav för att möjliggöra flyktingmottagning?

Är det här resonemanget orättvist mot Ramberg? Jag tror inte det. Som sagt, det är Ramberg själv som insisterar på att framställa frågan på ett sätt som reducerar den till extrempunkterna – det är inte jag. Det enda jag insisterar på är att hon isåfall står upp för implikationerna av sin extremposition. Det innebär att hon inte får linda in eller hymla genom att säga att målkonflikterna ”kanske” kvarstår på lång sikt. Ju mer jag tänker på det desto märkligare framstår detta påstående. Det låter som om hon menade det som en empiriskt öppen fråga. Men hennes princip anger som sagt den rätta prioriteringen – om flyktingmottagandet blir så omfattande att det inte finns resurser till våra ordinarie välfärdsystem, då är det välfärdsstaten som måste monteras ner. Så det enda förhållandet som gör att ett ”kanske” kan komma in i bilden är att hon isåfall gör empiriska antaganden som är helt exceptionellt optimistiska. Som sagt, 60 miljoner med flykting- och skyddsskäl. Denna siffra går inte att avfärda genom att säga ”men det kommer ju aldrig komma 60 miljoner hit!”, för då fortsätter man att förlita sig på visumtvång och transportörsansvar – döden i Medelhavet – och man tar inte heller in att det står oss fritt att via UNHCR välja hur många kvotflyktingar vi vill ta emot. Trots att Ramberg retoriskt anspelar på flyktingkatastrofens magnitud så tycks den alltså ändå inte sjunkit in i hennes egna funderingar. Om den hade gjort det hade hon insett att det inte kan råda några tvivel kring vad hennes princip innebär: att hon faktiskt, här och nu, måste rekommendera välfärdsstatens avskaffande.

Eller så har hon, trots allt, några andra kriterier som faktiskt anger vad som kan anses vara en rimlig och skälig storlek på flyktingmottagandet, och som då berättigar restriktioner när det är uppfyllt. Isåfall så får hon gärna klargöra dessa nästa gång hon möter en mer granskande journalist. Och hon bör isåfall från och med nu undvika att måla upp bilden av att det finns en alldeles självklar humanistisk linje i kontrast till en renodlat gruppegoistisk.

Kommentar till Bergh

Jag har fått några kommentarer av Andreas Berghmin text i Kvartal. Här kommer ett kort svar på tre av dem.

Terminologi

Terminologin i dessa frågor är notorisk lurig, och Bergh har en poäng i att givet att kosmopolit betyder världsmedborgare så är det onaturligt att kontrastera det mot ”medborgare” i sig. Med medborgare i min text menas ju medborgare i en mer avgränsad gemenskap, och frågan är hur detta ska beskrivas. Akademiska termer som kan utgöra motsats till kosmopolit är ”kommunitär” eller möjligen ”partikularist” – men de funkar inte riktigt som rubrik…

Kvarstår då alternativet ”nationalist”. Detta undviker jag pga dess konnotationer. Bergh antyder att dessa konnotationer finns där av en anledning. Detta är en evig fråga, men jag är av åsikten att det finns godartad nationalism och elakartad. Även om man är skeptisk till nationalism så borde man åtminstone godta den välbekanta distinktionen mellan etnisk nationalism och medborgerlig nationalism (”civic nationalism”). Och problemet med termen ”nationalism” är att om den inte specificeras så fylls den med konnotationerna från etnisk nationalism och dess ofta våldsamma uttryck.

I någon mening handlar texten om att de policies som motiveras av kosmopolitiska ideal och mänskliga rättigheter med stor sannolikhet (i mina ögon) kan komma att undergräva förutsättningarna för en medborgerlig nationalism och en någorlunda avslappnad hållning till samhällsgemenskapen, och leda till att etniska varianter (som alltid är en latent möjlighet) vinner mark.

Jag har inget problem med att säga att jag likt Miller, Walzer, Berlin m fl är en förespråkare av liberal nationalism, eller hysa sympati med det vänsternationalistiska projekt som idén om folkhemmet utgjorde och som låg till grund för välfärdsstatens uppbyggnad. Men det är inte till sådant tankarna går när man hör ordet ”nationalist”.

Det är svårt det där med termer. Idag diskuterade jag med en kollega som tyckte att även kosmopolit var en problematisk term – att den hade för mycket negativ laddning eftersom den ibland använts som anklagelse för illojalitet och landsförräderi.

Reinfeldt och frågan om territorium och samhälle

Bergh kritiserar mig för alltför yvig kritik mot Reinfeldts påpekande om att det finns gott om plats. Kanske att jag uttrycker mig lite mer retoriskt i det avsnittet. Men jag står fast vid att Reinfeldts resonemang är uppseendeväckande infantilt. Förmildrande för Reinfeldt är förvisso att så många har velat hävda att Sverige är ”fullt”. Min poäng var förstås att frågan om det är ”fullt” är missriktad oavsett ens svar på den. I ett modernt samhälle är det rimligen inte plats det handlar om: om vi lägger Hong Kongs befolkningstäthet (6 553/km²) som ribba finns det gott om plats även i Libanon (401/km²). Det handlar istället om vilka mål och krav man ställer på sitt flyktingmottagande och integration, och de bördor som är förknippade med den valda nivån.

Även om metaforer som bygger på plats och utrymme är illa valda från första början så har man inte gjort en rimlig tolkning av sina meningsmotståndare om man pekar på fält och skogar som ett motargument till påståendet att det är ”fullt”. Om man ändå gör det, som Reinfeldt, så blir det relevant att peka på den devis om ”free to land upon our shores, free to perish beneath our inclement skies” som jag citerade strax ovan. Om Reinfeldt anser att fysiskt rum ska sätta taket så kan det bara rimligen ske om våra åtaganden mot flyktingar görs minimala (och alternativen är då antingen radikal ojämlikhet mellan medborgare och människor med uppehållsrätt, eller generell minskning av åtaganden gentemot både personer med uppehållstillstånd och medborgare). Är det för ogeneröst att tolka honom på detta sätt? Positionen är orimlig, så jag hoppas att han inte håller den. Men han har inte direkt strösslat med principiella resonemang och motiveringar i dessa frågor, så jag vet faktiskt inte om detta är ett argument som han på allvar lägger vikt vid.

Med detta sagt finns det inga hinder för att justera i riktningen att välfärdsrättigheter differentieras en del – jag är öppen för en sådan diskussion. Men jag kan inte se att det handlar om mer än en justering som bara på marginalen minskar åtagandena och ökar den möjliga mängden flyktingar. Smärtpunkten nås ändå långt före att Reinfeldt skulle kunna flyga över landet och bedöma det som ”fullt”…

Jag tycker samhällsdebatten har lidit av rejäla missförstånd på detta plan. Inte ens när regeringen drog i bromsen kunde Löfven riktigt svara när han möttes av jämförelsen med Libanon. Han kunde helt enkelt inte säga att vi står fast vid en hög ambitionsnivå i vårt mottagande, att premissen är att målet är inkludering i samhället och förr eller senare fullständiga politiska, sociala och ekonomiska rättigheter. Sverige kunde bedömas som ”fullt” i relation till den ambitionsnivån – och jämförelsen med Libanon tämligen missvisande. Det är två olika saker.

Bergh anmärker också på att jag eventuellt drar tankegången för långt när jag säger att migration alltid handlar om att flytta till samhällen snarare än territorier. Ja, på sina håll skulle jag kanske preciserat lite. Men om vi håller oss till den migration till Sverige som vi i huvudsak pratar om så är det tveklöst att så är fallet. Bergh påpekar att jämfört med en krigszon så framstår den svenska skogen fortfarande som ”ganska behaglig”, och att territorium alltså spelar roll alldeles oavsett välfärdsrättigheterna som medlemskap i samhället medför. Men människor kan inte teleportera sig från Syrien till ett skogsområde i Sverige, och den basala säkerheten undan kriget finns trots allt på närmare håll. Syriens grannländer erbjuder säkerhet, men utan ekonomiska, social och politiska rättigheter. Skälet till att man söker sig vidare är för att man vill bli del i ett annat samhälle. Problemet med nuvarande utformning av asylrätten är att denna fundamentala skillnad inte erkänns.

”Vill vi vara kosmopoliter eller medborgare?”

Jag är tillbaka på jobbet efter några veckors föräldraledighet i samband med att barn nr 2 kommit till världen…

Idag publiceras en text av mig i nya tidskriften Kvartal. Det är ett försök att ge en översikt över konfliktlinjerna och de djupare antaganden som finns i debatten. Jag uttrycker viss skepsis gentemot de kosmopolitiska idéerna, som jag inte tror klarar av att underbygga fungerande institutioner, eller upprätthålla vissa centrala aspekter av vår nuvarande ganska toleranta och progressiva samhällsgemenskap.

Konflikten nationell/partikulär samhällsgemenskap och kosmopolitisk är såklart mycket gammal. Ett av de första moderna verken inom politisk teori, Henry Sidgwicks The Elements of Politics (1891), noterade just denna konfliktlinje. Och trots att mycket har hänt sedan dess tror jag fortfarande att hans skepsis – att kosmopolitisk form av ordning i bästa fall kan betraktas som “perhaps the ideal of the future” – fortfarande är giltig. Moderna samhällen och dess institutioner utvecklas i olika riktningar, och är alla beroende av olika föreställningar, normer, gemensamhetskänslor, för att åtnjuta den legitimitet som är nödvändig för att systemet ska hålla ihop. Detta innebär inte en kritik av det kosmopolitiska idealet som sådant. Men det innebär att det i praktiken kan undergräva existerande institutioner utan att ha tillräcklig kraft att sätta något annat önskvärt i dess ställe.

Man kan såklart peka på att människors sätt att identifiera sig har vidgats successivt, och att det inte är naturgivet att människor idenitifierar sig nationellt. Men då måste man också erkänna att det är en helt öppen fråga hur männsikor identifierar sig. Och det tycks mig vara långt mer sannolikt att vi kommer se en reträtt till snävare och mer etnisk nationalism – i förlängningen är risken att staten inte i tillräcklig grad bärs upp av gemensam identifikation, och dess funktionsduglighet avsevärt försvagas. Den spiralen leder mot att för-politiska gemenskaper blir de viktigaste i människors liv. Då har den politiska identifikationen gått förlorad – den gemenskap som potentiellt är mycket mer öppen för etnisk och religiös mångfald än vad de små gemenskaperna är – “the tyranny of cousins”, som Gellner uttryckte det.

Det finns två dimensioner här. Den ena ligger i själva bedömningen av sakförhållandena: optimistisk eller pessimistisk kring möjligheten till kosmopolitiska identiteters framväxt. Den andra är mer meta-teoretisk och gäller förhållningssättet till empiriska förhållanden och förväntande effekter. Här finns två typer av politisk teori. Å ena sidan en “moraliserande” politisk teori (jag menar detta utan negativa konnotationer) som inriktar sig på att fastslå och övertyga om vad som är normativt önskvärt, på ett sätt som är relativt oberoende av social och politisk verklighet och vilka effekter på denna som är troliga ifall att dessa föreställningar och normer skulle implementeras. Å andra sidan en politisk teori som i större utsträckning tar de existerande föreställningarna och beteendemönster för givna – inte i bemärkelsen att de inte förändras, men i bemärkelsen att de utgör utgångspunkten för teoretiserandet kring institutioner och policy, snarare än som föremål för påverkan och förändring.

Man kan se det som sin uppgift att argumentera för att det kosmopolitiska idealet ska gå från “perhaps the ideal of the future” till att faktiskt få bred uppslutning och genomföras. Eller kan man se det som sin uppgift att reflektera och argumentera kring vilka institutioner och vilken policy som bäst förverkligar de värden och normer – som inte sällan är motstridiga antingen principiellt eller i praktiken – som de facto omfamnas.

Detta är naturligtvis förenklat. Men jag tror det beskriver en skillnad mellan det slags politisk teori jag själv företräder och vad som kanske vanligtvis förknippas med politisk teori, som jag misstänker förknippas mer med en “moralistisk” ansats.

 

FullSizeRender.jpg

Ett humeanskt synsätt på migrationsfrågor inom liberal politisk teori

Att byta avhandlingsämne mitt i anställningen, och till ett så omfattande område som migrationsfrågor numera utgör inom politisk teori, är inte helt lätt. Man kan drunkna i litteraturen.

Men jag tror att jag har haft lite tur. För det perspektiv jag utforskade i mitt förra avhandlingsämne (teorier om tidigmodern statsbildningsprocesser) tycks vara relevant även i mina nya frågor, utan dessutom verkar det vara outforskad mark. (Det låter kanske som en tacksam illusion, men jag tror faktiskt inte att jag lurar mig själv här.) Så kanske har jag här min chans att bidra till ”litteraturen”, som det heter.

Mina ambitioner med avhandlingen är förvisso mer samhällstillvända än vad som är brukligt. De teoretiska argumenten kommer förhålla sig till den specifika kontexten: hur ett land som Sverige – en välfärdsstat och en befolkning av präglad av progressiva och liberala värden – kan och bör hantera migration och integration. Avhandlingen kommer medvetet ta upp argument och föreställningar som är vanligt förekommande i den svenska debatten och föra upp argumentationen till den akademiska nivå där de ofta har sina mer förfinade motsvarigheter. Men detta är bidrag är ”tillämpat” i sin natur – det är att bidra till en samhällsdiskussion. Jag måste även ge ett inomakademiskt bidrag. (Ett ”inomäktenskapligt” bidrag, som autokorrekt förslog, torde dock vara helt omöjligt.)

Och här tror jag som sagt det är möjligt genom att anamma en utgångspunkt eller perspektiv som inte tidigare systematiskt utforskats i relation till dessa frågor. Det handlar om David Humes politiska filosofi. Hume skrev förvisso inget om migration och politisk gemenskap. Men givet att ”sakfrågan” är intimt förknippad med både hur vi tänker kring hur den politiska världen är beskaffad, och hur vi hanterar empiriska omständigheter i vårt normativa tänkande, så tycks Hume som en lovande utgångspunkt.

Jämfört med de övriga klassiska tänkare som figurerar i politisk teori kring migration så är Hume unik genom att utveckla en empirisk teori om stat och politik – han teoretiserande kring hur samhällen i grunden fungerar, snarare än att bara försöka nå fram till de bästa principerna för politiskt styre. I Treatise of Human Nature, och i essäer som ”Of the Origin of Government”, beskriver Hume människans naturliga socialitet, hur krig och våld ökar behovet av samarbete inom gruppen, och förklarar samtidigt att det grundläggande problemet att skapa social ordning kommer av att mellanmänskliga interaktioner i större grupper skapar fångarnas dilemma-situationer och free-rider-problematik. Han beskriver kort sagt behovet av, och problemen med att skapa, politiska institutioner. Dessa idéer kan följas till samtida samhällsteori (Thomas C. Schelling, Ernest Gellner, Russell Hardin), och erbjuder insikter om moderna samhällen och politiska system. Andrew Sabl, vars bok Hume’s Politics handlar om Humes stora historiska verk The History of England – de 1,3 miljoner ord som publicerades i sex volymer mellan 1754 och 1761 – skulle säkert vilja ge ytterligare en känga och betona hur märkligt detta försummande inom statsvetenskapen är. History of England gör Hume unik: ”Never before and never since has the best philosopher of an era written a book on the varieties of political choice and about the institutions that arise”.1 I kontrast till Hobbes, Locke, Rousseau och Kant så ägnade sig Hume på allvar åt att empiriskt förstå och förklara framväxten av ett lands faktiska institutioner.

Hume är också intressant utifrån sitt förhållningssätt till politiskt tänkande och frågan om förhållandet mellan empiri och normativa principer. Här kan nämnas hans kritik av både kontraktstänkandet och idén om naturliga rättigheter, och hans idé om ”circumstances of justice” som de empiriska grundantaganden som resonemang om rättvisa måste ta hänsyn till. Sedan har vi naturligtvis idén om ”Humes lag”, som ironiskt getts en innebörd som krockar med Humes filosofi som helhet.2 Humes moralfilosofi är naturligtvis naturalistisk och utilitaristisk rakt igenom. Det finns, i min mening, egentligen ingen konflikt mellan naturalism och Humes lag. Den kan i grova drag tolkas som en meta-princip: att man inte kan gå från är till bör utan att steget görs explicit och motiveras av någon princip. Och då är det fullt möjligt att en naturalistisk moralteori kan utgöra just en sådan princip. Hume följer ”Humes lag” genom att han så explicit anger vilken princip som agerar ”brygga” från är till bör: en utilitarism som bygger på att moral handlar om mänsklig välfärd och nytta.

Kort sagt finns frön till att utveckla resonemang med bäring på den aktuella samhällsdiskussionen, genom en humeansk syn på legitimitet, politisk kultur och tillit – och på hur sådana hänsynstaganden förhåller sig till olika positioner och argument i frågan om migration.

Noter

  1. Andrew Sabl, Hume’s Politics, s. x. ↩︎
  2. Se exempelvis R. Cohon (2008), Hume’s Morality och A. MacIntyre (1959), ”Hume on ’Is’ and Ought’”. ↩︎

Om språklig representation i Melodifestivalen

Historien om ”Hela Sveriges sång” är intressant på många sätt. Kanske SVT behöver börja samarbeta med politiska filosofer som kan diskutera mer principiellt kring sådana här saker, precis som sjukvården använder filosofer för att diskutera etiska aspekter av medicinska ingrepp.

För tyvärr räcker det inte att ha ett goda intentioner. Så här sa programledarna för festivalen:

För oss är det viktigt att alla ska känna sig välkomna. Att det här programmet är och förblir hela Sveriges fest.

Men om icke-förekomsten av hebreiska och arabiska i detta sammanhang betraktas som exkluderande, så måste man fundera över de grupper vars språk fortfarande inte representeras. Alla språk ända ner till minsta existerande språkgrupp. Någonstans måste uppenbarligen en gräns dras. Och vad säger man till dessa språkgrupper? Implikationen av resonemanget ovan är ju att människor vars språk inte representeras känner sig mindre välkomna än andra. (Eller är det så illa att man faktiskt tror att alla som har något helt annat förstaspråk ska känna sig alldeles varma och inkluderade av någon slags nebulös mångfaldsidé?) Så vad säger man? Om man säger att ”ni är såklart lika välkomna som alla andra!” så har man just negerat hela utgångspunkten, och frågan blir varför inte samma sak kan sägas till de grupper som har valts ut att representeras.

Det är dessutom svårt att försvara sig pragmatiskt genom att bara krasst konstatera att det blir omöjligt att inkludera alla språkgrupper – ”sorry, vi var tvungna att dra en gräns”. För om man har introducerat tanken om representation genom språk så har till viss del också förändrat statusen på huvudspråket svenska, från att vara det gemensamma språket – som människor kan behärska bättre eller sämre – till att i någon mening representera de som har det som förstaspråk. Jag tror inte att man kan introducera andra språk utifrån ett representationstänkande, utan att man på samma gång ger huvudspråket en starkare symbolisk koppling till majoritetskulturen än vad det hade ex ante.

Mitt tips till Melodifestivalen är att de snarare bör jobba med mångfald genom artister, publik och programledare – istället för språklig representation.

För övrigt: den här debatten tycks i mina ögon följa ett vanligt mönster. Först en godhjärtad men missriktad idé eller handling, följt av reaktionära excesser, med slutresultat att en fullt rimligt position – att insistera på svenska som det gemensamma språket i offentligheten – börjar uppfattas som lite suspekt, och välmenande men politiskt oinitierade människor tar det säkra före det osäkra, och tar ställning för vad som verkar anses mest ”upplyst”.1

För även om Melodifestivalen lyckades i sitt grepp i den meningen att alla språkgrupper kände sig representerade på meta-nivå genom att evenemanget uttryckte tanken på ett Sverige präglat av mångfald i det stora hela, så kvarstår den symboliska effekten av att svenska språket på olika plan förknippas tätare med majoritetskulturen, snarare än att utgöra den gemensamma plattformen för mångfaldssamhället.

Det är problematiskt utifrån de teorier om nationalism där kärnan antas vara språket. Om Benedict Anderson och Ernest Gellner har rätt så är nationalismen i huvudsak en idé och ett upplevt behov av att språkliga gränser bör överensstämma med politiska gränser. I framförallt Gellners analys utgör detta ett krav och behov som uppkommer av massamhällets och modernitetens natur. Detta är på sitt sätt en optimistisk syn, eftersom nationalismens ”behov” kan tillfredsställas utan dess etniska förtecken. Om teorin i stora drag stämmer, som jag tror att den gör, så innebär det att mångfald är möjlig på många plan – etniskt och religiöst exempelvis – men inte på det språkliga planet. Det är omöjligt inte på grund av bakåtsträvande etnisk nationalism – vilket är en vild motreaktion – utan på grund av hur moderna samhällen är konstituerade.

I min mening skulle alla dagens debatter om invandring, nationalistisk reaktion, arbetsmarknadsintegration, etc, etc, förbättras om vi tydligare tog som utgångspunkt att Sverige i vissa avseenden faktiskt är ”världens modernaste land”. Jag låter Ernest Gellner avsluta detta inlägg, i en oöverträffad sammanfattning av sin egna teori:

Sir Henry Maine’s famous formula – from status to contract – has been taken by many to offer the most succinct summary of the nature of the transition to modern society. But it seems to me that he might just as well have said from status to culture. Agrarian society is indeed largely a stable system of ascribed statuses: but culture, with its richly differentiated and almost endless nuances, is used to underwrite, render visible and reinforce those statuses. Its subtle differences mark off social positions. It helps make them legitimate by causing them to be deeply internalized, and it eliminates friction by making them highly conspicuous. But shared culture does not create wide-ranging bonds, and does not underwrite political boundaries.

Modern man enjoys, or suffers from, no such rigid and reinforced ascribed status. He makes his own position, not by a single contract, but by a vast multiplicity of minor contracts with his fellows. In order to negotiate and articulate these contracts, he must speak in the same idiom as his numerous partners. A large, anonymous and mobile mass of individuals, negotiating countless contracts with each other, is obliged to share a culture. They must learn to follow the same rules in articulating their terms. Cultural nuance no longer symbolizes status, for the status is no longer given: but a shared, standardized culture indicates the eligibility and ability of participants to take part in this open market of negotiable, specific statuses, to be effective members of the same collectivity.

So a shared high culture (i.e. one whose members have been trained by an educational system to formulate and understand context-free messages in a shared idiom) becomes enormously important. It is no longer the privilege of a limited clerical or legal stratum; instead, it is a precondition of any social participation at all, of moral citizenship.

It is this new importance of a shared culture which makes men into nationalists: the congruence between their own culture and that of the political, economic and educational bureaucracies which surround them, becomes the most important single fact of their lives. They must be concerned with that congruence, with its achievement or its protection: and this turns them into nationalists. Their first political concern must be that they are members of a political unit which identifies with their idiom, ensures its perpetuation, employment, defence. That is what nationalism is.2

Noter

  1. Hardin, Russell (2005), ”Migration and Community”, Journal of Social Philosophy, vol. 36, nr 2, s. 282:”The wave of opposition to official use of other languages, or the “English only” movement, is sometimes attributed to hostility to immigrants. Many people, however, genuinely seem to believe that immigrants and especially their children will remain second class citizens with unnecessarily restricted opportunities if they do not master English. And many others object merely to the costs of making extra efforts for non-English speakers, who, it is apparently thought, should bear their own costs.At some point it is merely a pragmatic matter whether a linguistic group should get special recognition and have access to education and government services in their language. For example, most of the 231 linguistic groups in the United States could not plausibly be given such recognition and treatment. Hence, it is not only a normative matter that most of them do not. This fact raises the obvious question: At what point do we draw the line between pragmatic and supposedly normative issues and give some group such treatment? How many of the 231 non-English groups can practically get such treatment? Somewhere in the range from none to several, but not, say, a dozen or two dozen. Given that no non-English group is even ten percent of the population of the United States, many might readily suppose that the number zero stands out as the prominent, most natural choice. Or we might conclude that anywhere there is a large enough community to support entire schools, then we should create schools that teach in their language.”
  2. Gellner, Ernest (1994), Encounters with Nationalism, Oxford: Blackwell Publishers, s. vii-viii. ↩︎