Goldstones kritik av legitimitetsbegreppet

A state crisis occurs when there has been a standing suspicion that the state is ineffective or unjust; such concrete events as a fiscal crisis or military reversal are then taken as the definitive proof of this suspicion. It is thus the shift in elite or popular attitudes toward the state, not a particular event, that marks the crisis of state authority.

Much of the political science literature describes such a shift in attitudes as a crisis of “legitimacy” (Zimmerman 1979, 1983). I prefer to avoid this term; it does not capture my meaning—in part because legitimacy has legalistic connotations that suggest a “legitimate” government is duly constituted whereas an “illegitimate” government is illegally constituted. These considerations are often irrelevant. Moreover, “legitimacy” is inadequate because this term generally focuses attention only on matters of justice and ignores state effectiveness. Political allegiance depends on the extent to which elite and popular groups view the state as just and effective in performing the duties of governance. Even legally constituted governments can become perceived as ineffective or unjust, while even illegally formed governments (such as those produced by revolutions or coups) can be perceived as effective and just in their actions. Moreover, even an unjust state may be perceived as so effective that it maintains the allegiance of key groups; and even a just state may be perceived as so ineffective that it loses that allegiance. In sum, a state crisis exists when politically significant numbers of elites, or popular groups, or both, no longer maintain allegiance to the existing state (as it operates as a set of institutions, not just its incumbents), regardless of how the state was formed and regardless of whether this shift in allegiance is due to the state acting unjustly or merely ineffectively, or to changes in the economy or international environment of which the state is victim.

A state crisis usually indicates a situation of imbalance—in the eyes of influential elites and of large numbers of ordinary people, the state is either failing to perform the expected tasks of governance, demanding too many resources for that task, or both.

 

Referens: Goldstone, Jack A. 1991. Revolution and Rebellion in the Early Modern World. Berkeley: University of California Press, s. 9.

Brian Barrys kritik av Hardins koordineringsteori

The fundamental objection to Hardin’s whole approach is that to make a state the solution of a coordination problem is far too good an explanation of social order. Coordination conventions have built-in self-enforcing mechanisms that give everybody a strong incentive to comply without any need for any additional enforcement. By contrast, a state has to rely heavily on its ability to call down heavy sanctions on those who break its laws or fail to pay its taxes. Even then, states achieve nothing remotely like the high levels of compliance effortlessly created by coordination conventions.

[…]

It is quite common in Africa and Latin America for a fairly small group of military personnel to overthrow a constitutional regime or for a constitutional president to turn into a dictator by an autogolpe. This fact does not in itself point us more towards states being solutions to one kind of problem rather than the other. But if we reflect on its significance, we shall surely see how implausible it makes the idea that states are solutions to coordination problems. Nobody sheds blood over the time zone, the rule of the road, or the system of weights and measures, even if they arouse some degree of disagreement. Political power is only at the extreme margins concerned with coordination problems such as these. Control of the government enables those who hold it to enrich themselves corruptly (or in accordance with corrupt laws they have created), to channel costs and benefits to some regions and ethnic groups and away from others, and so on. Especially where other means of enrichment are scant, this power is worth fighting for. I apologize for the obviousness of these reminders, but they seem to be needed.

Referens:

Barry, Brian. 2010. “David Hume as a Social Theorist.” Utilitas 22 (04), s. 387–89.

Att skapa en institution från scratch

En ledare i dagens DN nämner en lantmätare från 1700-talet, Jacob Faggot. Det fick mig att tänka på den “instruction” från Gustav II Adolf år 1628 som lade grunden till lantmäteriet.

Kungen inleder med att säga att hans maktutövnings ambitioner (“meningh och Intent”) inte bara handlar om att försvara land och rike mot yttre fiender, utan också förbättra deras “lägenheet”. Men för detta syfte krävs en ordentlig inventering av landet, så att kungen “alla Landskapers och Städers lägenheet sigh för ögonen stella kunne”, och därmed “bettre kan öfwersee och begrunda, vthi hvadh och huru hvart och ett stodho till att reparera och förbättra”.

Uppdraget gick till Anders Bure (Andreas Bureus). Kungen förutsåg att det skulle vara svårt att hitta utbildat folk; folk “som wahne ähro landskaper effter Geometrisch sätt afmäta”. Därför instruerade kungen att Bure skulle “antage unge drengiar, Ehrlige mäns barn som han dertill instruera och Iähra kan”.

Kungen fortsätter:

Nähr han desse unge Perssoner bekommit och instruerat hafuer, skall han med dem taga före hvart Landskap effter annadt att afmätha och Jorderefningh holla, öfver hvilke afmätningar skole giöras special Landtaflor och afritningar, icke allenast huru Sochnerne och bygdalagen tillhopa hengia, vthan och på hvars och Eens bys lägenheter vthi åker och Engh, skogh och mark och der hoos antekna hvad legenheet der ähr, hvad som ståår i framptijden på ett eller annatt sätt till att förbättra medh förslagh och calculation der hoos, huru dett stodhe till att giöra, och hvad thet kunde kosta sampt hvadh proufijt eller skada af sådanne reparation föllia kunde, medh annatt mehr som till sådant hörer och man eij här specialiter inföhra och vprechna kan.

Referens
– Styffe, Carl Gustaf, red. 1856. Samling av instructioner rörande den civila förvaltningen i Sverige och Finland. Stockholm: Kongl. Samfundet för utgiwfande av handskrifter rörande Skandinaviens historia.

Margaret Gilbert: all politisk filosofi bör inte vara normativ

[The chapters] are not, or not intentionally, in any way partisan. My overarching concern, as said, is to understand the terms in which people conduct their everyday lives the terms, more particularly, in which they live among one another and conduct their lives together. This concern, important as it is, is fairly far from the usual terrain of contemporary political philosophy, which is largely geared to justifying particular evaluative, moral judgments on the conduct of life within and between political societies. This is, of course, a vital project. Its virtually exclusive pursuit, however, can lead to an obfuscatory moralization of the whole domain of political life, something that blinds us to deeply important dimensions of political life, thought, and action.

– Gilbert, Margaret. 2013. Joint Commitment: How We Make the Social World. Oxford University Press, s. 17.

Scherps teoretiska ramverk

En traditionell skillnad mellan historiker och statvetare är att de senare brukar vara mer teoretiskt intresserade och ha mer generaliserande ambitioner, medan historikernas arbeten tenderar att vara fokuserade på enskilda fall och sällan vara styrda av ett teoretiskt resonemang eller hypotes.

Vad gäller studiet av det tidigmoderna Sveriges politiska historia så är dock förhållandet mellan historia och statsvetenskap lite annorlunda. För det första: ämnet i sig studeras längre knappt av statsvetare. För det andra: de historiker som ägnar sig åt det är påtagligt influerade av samhällsvetenskaplig teori. Historiker som Jan Glete, Mats Hallenberg och Magnus Linnarsson hämtar inspiration från Douglass North, Frederic C. Lane, Oliver E. Williamson, Margaret Levi, m fl.

Joakim Scherp är en av dessa historiker. Hans ansluter sig till en institutionalistisk teoribildning och lyfter fram North och Ostrom. Han betraktar därmed institutioner som spelregler som aktörerna har att förhålla sig till. I det här fallet gäller det spelreglerna för aktörerna inom riksdagen, dvs de fyra stånden, samt spelreglerna för riksdagen som helhet gentemot statsledningen (kungen repsektive förmyndarregeringen) samt riksrådet (s. 33–34).

Spelreglerna kan vara informella normer eller formella bestämmelser. Från Ostrom hämtar han indelningen mellan tre nivåer av spelregler (s. 35):
Operationella regler (Regler som påverkar människors handlingar och interaktioner i konkreta situationer. Jag gissar att i det aktuella fallet handlar om “förordningslagstiftning”, dvs i historiska termer: stadgor, plakat, ordningar (s. 43))
Regler för kollektiva beslut (dvs regler för beslut om vilka operationella spelregler som skall gälla.)
Regler för konstitutionella beslut (dvs regler för beslut om vilka regler som skall gälla för kollektiva beslut: vilka aktörer konsulteras, röstregler, veton, etc

Scherp säger sig studera den tredje nivå. Han noterar kort att dessa regler är ”lite speciella då de till skillnad från de andra nivåerna inte bestäms av en överordnad nivå” (s. 35).[1] Det hade varit intressant att höra mer om detta; om vad författaren ser ligger bortom dessa regler, och om deras natur. Hur inverkar det på förhandlingar och strategi kring denna typ av regler?

Från Acemoglu hämtar sedan Scherp ett ”socialt konfliktperspektiv” [refererar till Erlingsson 2009]. Detta innebär att intsitutioner formas av rådande maktförhållanden, och ofta utformas för att befästa dessa: dvs ge politiska och ekonomiska fördelar till dominerande eliter eller klasser. Strävan att kodifiera reella maktskillnader i lag och konstitution sker dock sällan utan kompromisser. Om inte mot andra interna aktörer så åtmintone i relation till externa hot och omständigheter: institutionerna måste vara effektiva ekonomiskt och militärt för att överleva, och detta begränsar eliternas valmöjligheter.

Scherp följer North vad gäller att betrakta organisationer som aktörer som försöker maximera medlemsnytta. Mycket av ”spelet” avgörs av formeln (institutionernas spelregler+ organisationernas intressen). Men individuella ledare för dessa organisationer kan dock ha avgörande inverkan, eftersom det politiska spelet trots allt också kan spelas skickligt eller oskickligt: ledarnas kompetens och erfarenhet kan fälla avgörandet.

Han betraktar således riksdagsstånden som organisationer, och hans uppgift är att studera deras intressen, ideologi samt erfarenhet och kunskap. För att analysera förhandlingarna mellan stånden använder sig Scherp av begreppet transaktionskostnader (39, 41). Jag är dock lite skeptiskt till hur Scherp överför detta begrepp till sin studie. Med sökkostnader menar Scherp kostnaderna för att utbyte av information som leder till möjligheter för politiska uppgörelser mellan stånden. Med förhandlingskostnader menar han ”hur lätt eller svårt det var att tolka [beslutsreglerna i riksdagen] och vad hade reglerna för effekt på uppgörelserna?”. Med tillämpningskostnader, slutligen, avses frågan ”kunde stånden kontrollera att fattade beslut verkligen följdes?”.

Vad gäller ideologi definierar Scherp som utgångspunkt tre breda ideologiska strömningar kring kungens maktanspråk, som han sedan använder för att positionera ståndens olika positioner och argument (s. 25–27).
Patriarkalism. Kung eller råd ses som fadersgestalt och undersåtarnas roll är att lyda, som barn sina föräldrar. Riksdagsstånden representerar dessa undersåtar, och ska således underordna sig statsledningen.
Teokrati. I betydelsen att kungen ses som utsedd med guds nåde (inte betydelse prästvälde). De absolutistiska anspråken mer långtgående eller stabila med denna ideologiska grund.
Konstitutionalism. En ideologi som hävdar att kungamakt måste begränsas av regler och kungabalken, kungaförsäkringar, regeringsformen, etc. Två former beroende vem som anses ska dela makten: rådskonstitutionalsim respektive ständerkonstitutionalism. Samtida termer: regimen politicum, dominium politicum et regale, och monarchia mixta.

Scherp motiverar att viss ideologisk komplexitet skalas bort eftersom det han studerar är ”fundamentala grundmönster i politiskt handlande”, snarare än ideologiska föreställngar i sig själva (s. 25–26).

Noter och referenser
[1]: Kanske borde Scherp också tagit med Ostroms senare utveckling av denna modell, där hon lägger till en meta-konstitutionell nivå (Ostrom 1999, 44–45)

– Scherp, Joakim. 2013. De ofrälse och makten. En institutionell studie av riksdagen och de ofrälse ståndens politik i maktdelningsfrågor 1660–1682. Stockholm: Acta Universitatis Stockholmiensis.

Politikens transportkostnader

Ett flertal av de moderna historiker och statsvetare som jag läser har anammat det ekonomiska begreppet transaktionskostnader. Transaktionskostnader kan delas in på olika sätt i underkategorier, så som exemplevis informationskostnader (hitta relevanta partners/kunder, få kunskap om produkten eller tjänsten etc) förhandlingskostnader, transportkostnader, och kontrollkostnader.

Hur ska detta översättas i politisk analys? Nyckeln ligger i påminna sig om den ursprungliga insikten bakom begreppet: Förändringar och skillnader i transaktioner behöver inte nödvändigtvis bero på parternas intressen, incitament och potentialen till en ömsesidigt gynnsam uppgörelse, utan blott på ändringar i kostnader för att dessa transaktioner ska komma till stånd. Transportkostnader är naturligtvis det mest uppenbara ekonomiska exemplet. Men vi hittar transportkostnader även inom politiken. Här kommer ett resonemang som jag hittade häromdagen, i en text från 1909:

När folken eller de maktägande klasserna ändtligen ett stycke fram i medeltiden lärde sig att låta sig företrädas genom ombud, är det en händelse, som ser ut som en tanke, att detta nya sätt vinner sin största framgång i England. Andra länder började också att skaffa sig parlament, som till en början hade rätt mycket att säga till om, och vi behöfva blott påminna om Aragonien med sin kringskurna konungamakt och sin Justicia, den mäktiga förebilden för den svenske justitieombudsmannen. Men skillnaden var allenast, att sedan de romerska vägarna på den spanska halfön lämnats att förfalla, funnos inga framkomliga vattenvägar, som gjorde riksdagsmannens färd till sin bestämmelseort lättare och billigare, under det England på alla sidor var genomskuret af djupt in i landet segelbara floder, som öfverspunno det med ett nät af naturliga och lätt tillgängliga farleder.

Författaren ger där efter en förklaring – vad vi med denna moderna terminologi kan kalla en transaktionskostnadsförklaring – till varför de svenska riksdagarna länge var tämligen underdåniga:

Nyare häfdaforskare hafva med starkt eftertryck betonat, att de svenska konungarna i äldre tider ingalunda voro afvogt stämda mot representationen, utan fastmera af alla krafter sökte, förmå den till täta sammanträden och skaffa den största möjliga tillslutning från olika stånd och klasser. Å andra sidan finner man hos dem, som borde låta sig representeras vid riksmötena, ingen åtrå därefter, utan snarare ett bestämdt motstånd under mycken klagan öfver de allt för tätt återkommande riksdagarna. I sina privilegier söker adeln förbehålla sig att icke allt för ofta varda med riksdagar betvingad, och Karl IX utfar i sitt vanliga mustiga språk mot dess obenägenhet att bevista riksdagarna. Till den småländska adeln skrifver den bistre tuktomästaren bl. a.: “Om I klädden mindre på edra hustrar och döttrar, så haden I bättre råd att ligga vid riksdagarna”. Man har sökt orsaken till denna konungarnas ständiga äflan efter understöd från riksdagar i deras starka känsla af det ansvar, som följde med riksstyrelsen och deras önskan att dela detta ansvar med folkets lagliga ombud. Förklaringen äger nog äfven sin riktighet, men denna konungarnas sträfvan efter ett deladt ansvar hade säkert varit mindre ifrig, om riksdagarna visat lust att nappas med dem om makten. Men det hafva riksdagarna icke gjort, af det enkla skäl, att de icke kunnat det.

Förhållandet har nämligen äfven här varit det, att om deltagandet i riksdagar icke varit en eftersträfvad rättighet, utan en betungande skyldighet, så ligger den förnämsta förklaringen därtill i den stora svårigheten att besöka och bevista dessa landsmöten. Länge har det varit föremål för uppmärksamhet, att de svenska riksdagarna, innan det blef sed att hålla dem i hufvudstaden, så godt som utan undantag plägat förläggas till någon sjöstad, vare sig vid öppna hafvet eller vid någon af de stora sjöarna. Söderköping och Linköping, Arboga och Örebro hafva med förkärlek uppsökts för riksdagars hållande, och det är ingen tillfällighet. Saken var ju den, att i gamla tider med deras få och dåliga vägar till hands var det alltid lättare att komma fram till sjöss. Men det oaktadt torde vi sena tiders barn midt uppe i ångans tidehvarf hafva svårt att föreställa oss, huru det gick till, när en man af anspråkslösa villkor sökte tinga sig plats hos förste bäste prejande skutskeppare, eller med hvilka vedermödor det varit förenadt att skaffa sig skapligt kvarter på riksdagsorten. Så länge detta var fallet, måste olägenheterna af vistandet vid riksdagarna vida öfvergå fördelarna, och riksdagsmännen, de själfskrifne som de valde, blefvo långt mera angelägna att undgå lagstiftarekallets utöfning än att därvid njuta af maktens sötma.

Så förblef det och måste förblifva så länge Sverige hade ondt om goda landsvägar. Men knappast var detta förhållande ändradt genom det svenska landsvägsnätets anläggning, förrän den svenska riksdagens ställning liksom genom ett trollslag förändrar sig.

Svensén, Emil. 1909. “Referendum.” Statsvetenskaplig tidskrift 12 (2), s. 71–74.

De ofrälse och makten, år 1680

Jag har börjat läsa Joakim Scherps De ofrälse och makten: en institutionell studie av riksdagen och de ofrälse ståndens politik i maktdelningsfrågor 1660–1682. Det är en avhandling i historia från 2013, och jag funderar på att skriva en recenesion av boken.

Valet av tidsperiod motiveras bland annat av att perioden innehåller så tvära kast: riksdagens makt står på en för tiden historisk höjd under förmyndarregeringen, för att sedan ersättas av Karl XI:s envälde vid riksdagen 1682. Men en märklighet som jag upptäckt vid en snabb inspektion av boken är Scherps val av vilka riksdagar att studera. Han hoppar över 1680 års riksdag. Han skriver visserligen i inledningen av kapitlet om 1682 års riksdag en kort sammanfattning av utvecklingen före enväldets införande, däribland 1680 års riksdag. Men spontant tycker jag det ser ut som ett misstag att inte ägna detta ett eget kapitel. Om det är utvecklingen från konstututionalism till envälde som är den stora berättelsen, så borde man inte hoppa över 1680 – då ständerna, med Sven Grauers ord, “skulle finna sig stående på trösklen till en helt ny tid” (1932, s. 45).

Vad var det då som hände 1680? Mest känt är förmodligen reduktionen av gods, dvs att kronan tog tillbaka donerad mark från adeln. Med på det konstitutionella planet är det viktiga att rådets makt beskars, genom att kungen fick rätt att själv bestämma huruvida det skulle konsulteras i en given fråga. Frågorna är länkade i den meningen att rådet blivit helt akterseglat i diskussionerna om reduktionen: dess skrivelse presenterades först när de ofrälse redan visat sin enighet, adeln hade tagit sitt beslut i Riddarhuset, och kungen visat sitt gillande. Så rådets inlägg fick närmast effekten att belysa dess maktlöshet.

Det har varit en diskussion historiker emellan huruvida efterspelet – kungens lyckade försök att formellt göra sig oberoende av rådet – var en planerad handling eller mer en ingivelse. Hursomhelst, efter riksdagens formella avslutning presenterade kungen en kort förfrågan om hur riksdagen såg på kungens roll gentemot rådet. Kungen la fram sin syn på saken, där kungen ansåg sig kunna bestämma vilka frågor som rådet skulle konsulteras i. Skrivelsen godtogs ett par dagar senare av påfallande svarslösa representanter för riksdagen. De ofrälse stånden hade åtminstone skäl att vara rädda för att rådet skulle sätta käppar i hjulen för det praktiska genomförandet av reduktionen, men att adeln på detta sätt gav upp en institution “som under århundraden verksamt deltagit i statsarbetet samt erbjudit en skälig motvikt mot konungadömet”, förvånar onekligen (1933, s. 79).

Möjligen studerar Scherp inte detta för att det inte finns tillräckligt med material om de ofrälses ståndpunkter (Jag har som sagt bara gjort nedslag, så möjligen har han en bra motivering nånstans.). Händelseförloppet var hastigt och många historiker har förvånast just över bristen på debatt om frågan. Men jag tycker att detta vore ett mysterium att nysta i: hur såg egentligen bönderna på rådet och dess roll? För man kommer inte ifrån att denna riksdag ter sig avgörande för enväldets införande.

Riksdagen 1680 hade sålunda slutat med ett formellt erkännande
av konungadömets nyvunna reella maktställning. Visserligen var det
rådet som närmast fallit offer för konungamaktens expansion, medan
något direkt försök till inskränkning av riksdagens befogenheter
från samma håll icke försports; tvärtom hade ju ett intimt samarbete
rått mellan konung och ständer. Men frågan var, om riksdagen i
fortsättningen skulle kunna hålla konungadömet stången, sedan den
berövat sig själv det stöd, som rådet under tidernas lopp erbjudit
gentemot furstemakten, och helt överlåtit åt konungen att bestämma
utvecklingen inom ett så väsentligt område av statslivet, som ut-
lämnats genom 1680 års förklaring. Konungadömet var statt på
offensiven, därom kunde ingen tvekan råda. Framtiden skulle visa,
om det tänkte lämna riksdagen i okvald besittning av dess eget hävd-
vunna maktområde eller var sinnat att flytta sina råmärken in på
även denna hittills fredade mark (Grauers 1932, s. 82)

Referenser:
– Grauers, Sven. 1932. Den svenska riksdagen under den karolinska tiden. Stockholm: Victor Pettersons Bokindustriaktiebolag.
– Scherp, Joakim. 2013. De ofrälse och makten. En institutionell studie av riksdagen och de ofrälse ståndens politik i maktdelningsfrågor 1660–1682. Stockholm: Acta Universitatis Stockholmiensis.