The Social Bribery Fund

EU:s stödfond till krisande medlemmar börjar nu själv få problem. Det är oroväckande. Men i förlängningen av alla våra nuvarande ekonomiska problem så finns det en annan fond som jag är orolig för:

Industrial society is the only society ever to live by and rely on sustained and perpetual growth, on an expected and continuous improvement. Not surprisingly, it was the first society to invent the concept and ideal of progress, of continuous improvement. Its favoured mode of social control is universal Danegeld, buying off social aggression with material enhancement; its greatest weakness is its inability to survive any temporary reduction of the social bribery fund, and to weather the loss of legitimacy which befalls it if the cornucopia becomes temporarily jammed and the flow falters.

Gellner, Ernest (2008), Nations and Nationalism (Second edn.; Ithaca, NY: Cornell University Press), s. 22.

Lady Montdore’s Principle (Ernest Gellner)

I ”The Social Roots of Egalitarianism” försvarar Gellner tesen att det moderna samhället är egalitärt i seder och bruk på grund av sin sociala rörlighet, snarare än rörligt på grund av sin jämlikhet.  Denna tes har två komponenter. Dels finns det oberoende skäl som tydligt förklarar fenomenet rörlighet: det moderna samhällets ekonomiska system bygger på teknisk innovation; föränderligheten i detta system är inte en tillfällighet eller övergående faktum, utan är dess mest påtagliga egenskap. Dels finns det goda sociologiska förklaringar av varför ett socialt rörligt samhälle måste utvecklas i egalitär riktning.

En delförklaring är följande mekanism, formulerad på Gellners karakteristiska och underhållande sätt:

The instability of the economic roles is built into the system, and is self-generated. A corollary of this inherent and inescapable occupational mobility is what I wish to call Lady Montdore’s Principle. Lady Montdore is a character in some of the novels of Nancy Mitford, and she expressed and applied a certain principle of behaviour, which ran as follows: Always be polite to the girls, for you do not know whom they will marry.

Within her social circle, the young marriageable girls formed a fairly undifferentiated pool of potential brides, and some of them — but there was no safe way of telling in advance which ones — would eventually marry men of position, importance and wealth. It was obviously impolite and unwise to offend and antagonise those particular girls who were going to end up as wives of men of importance. But — there’s the rub — there was no way of identifying this sub-class in advance. Were it possible, obviously one could and would adjust one’s behaviour to any individual girl in accordance with whether she was a member of this important sub-class, or whether she fell into the residue. But it was not possible; and this being so, the only sensible policy, which Lady Montdore duly adopted, was to be polite to them all.

In an occupationally very mobile society, it is not merely the pool of upper-class brides, but virtually the whole population which benefits from Lady Montdore’s Principle.

I mina ögon ligger det mycket i detta resonemang. Gellner gör även det viktiga påpekandet att i de fall då denna, så att säga, ”egalitetsframkallande okunskap” inte föreligger angående en viss sub-grupp i samhället, så innebär det ett djupgående socialt problem.

There is one supremely important exception [. . .]. Members of underpriviliged sub-groups which are easily identifiable — by pigmentational, deeply engrained cultural, or other near-indelible traits — actually suffer additional disadvantages in this situation. The statistical improbability of social ascension which attaches to such a group as a whole is more or less forcibly applied, by a kind of social anticipation, even to individuals who would otherwise rise to more attractive positions. The bitterness of ’racial’ tensions in otherwise mobile societies is of course connected with this.

Ernest Gellner, ”The Social Roots of Egalitarianism’, i Culture, Identity, and Politics, (New York: Cambridge University Press, 1987), s. 93–94.

Orwell och analys av ”the English middle classes”

I april 1936 recenserar Orwell (i två olika artiklar) boken The Fate of the Middle Classes av Alec Brown. Orwell inleder med en anmärkning som jag tror att Alexis de Tocqueville definitivt skulle ha nickat instämmande till: ”Aristocracy can only exist while aristocratic poverty is thinkable”.  Tanken är att om en aristokrat är fattig, men ändå räknas som aristokrat, så bevisar detta att aristokratin som princip är väl förankrad i samhället ifråga. Men:

Once it is taken for granted that a knight must have at least £1000 a year or stop being a knight, aristocracy gives way to plutocracy.

Boken som Orwell recenserar är skriven av en kommunist, och Orwell noterar genast att den ekonomiska determinism som ligger i botten av en kommunistisk analys gör att denna insikt saknas, eftersom kommunistens fokus på ”economic realities” gör honom blind för det mest centrala: nämligen att klasskänsla inte rakt av går att reducera till inkomstnivå. Detta är en poäng som kommunisten är ”inclined and perhaps wants to miss”.

Actually, as everyone knows, men of similiar economic status may differ enormously if they are differently affected by the concept of gentility. Thus, in England, an Army officer with £600 a year would die rather than admit a grocer of the same income to be his equal. It is this particular form of snobbery which, when the middle class have learned to act together, may pave the way for some form of Fascism.

En ortodox kommunist kan inte förstå denna aspekt av klasskänslor, så att ta del av dennes analys av det komplexa engelska klassamhället är som att ”watching somebody carve a roast duck with a chopper”.

Att allt inte går att reducera till inkomst visas exempelvis av det faktum att en man som tjänar £3 i veckan men som kan uttala sina h (dvs inte talar cockney) ”regards himself – and is regarded by other people, to some extent – as the superior of a man with £10 a week who can’t.”

This last fact is enormously important, for it is because of this that the aitch-pronouncing section of the population tend to side with their natural enemies and against the working class, even when they grasp the economic side of the question fairly clearly. The statement that ”every ideology is a reflection of economic circumstances” explains a good deal, but it does not explain the strange and sometimes heroic snobbishness that is found in the English middle classes.

A Kind of Compulsion, The Complete Works of George Orwell, vol. X (1903–1936), art. 307–8, s. 477–8.

Förvandlingen av begreppet snobb

Jonas Thente har en liten anmärkning om epitetet snobb och dess förvandlingar.

Ett epitet man måste vänja sig vid att stå ut med om man tillhör den klena skara som hellre läser en roman än baksidan på ett paket Kalaspuffar är: snobb.

Den poäng han gör är att begreppet snobb egentligen inte betyder någon som ser ned på andra eller anser sig förmer. Utan att det ursprungligen betyder någon som utger sig för att var finare än vad han eller hon är, någon som efterapar manér och smak i syfte att bli accepterad i en högre statusgrupp.

En snobb är per definition en person som saknar täckning, helt enkelt. En kulturell/social falskmyntare.

Jag är inte inläst på ämnet, men jag vet att begreppet ursprungligen användes av överklassen för att nedsättande beskriva uppkomlingar. Jag har för mig att det inte minst var vanligt i vid de brittiska universiteten när dessa började öppnas upp för ett bredare socialt skikt. En snobb var således inte en överklasstyp som såg ned på andra, utan tvärt om ett epitet som användes av just dessa typer (som en föraktfull term för den uppåtsträvande medelklassen som började hota deras privilegier).

Hur kan det komma sig att det skett en sådan betydelseförändring hos begreppet? Från att ha betytt ungefär ”att tro sig vara mer än vad man egentligen är” till att mer allmänt betyda ”att tro sig vara förmer än andra”.

Jag tror det beror på att i ett hyfsat jämlikt och medelklassdominerat samhälle faller denna betydelseskillnad samman. För det naturliga, oreflekterade, synsättet i ett sådant samhälle är nämligen att förmer per definition innebär social hybris. I ett aristokratiskt samhälle framstår däremot idén om verklig överlägsenhet— att genuint vara förmer än andra — som fullkomligt naturlig, och alltså sammanfaller inte högre anspråk automatiskt med ”lånta fjädrar”. När så samhället förändras i jämlik riktning är det föga förvånande att ”snobb” förvandlas från ett epitet med udden riktad nedåt till ett med udden uppåt, för varje högre anspråk uppfattas automatiskt som att man tror sig vara mer än vad man egentligen är. Och den stereotypa bilden av en snobb förvandlas från att vara en socialt osäker medelklassig uppkomling till att bli en överklassfigur med näsan i vädret. I ett sådant samhälle kommer folk ha svårt att bepreppsligt skilja mellan elitism och snobbism.

Låt oss nu vandra tillbaka till det dagsaktuella fallet. Thente skriver:

Men jag misstänker att begreppet snobb kommer att ändra betydelse i Sverige.

Mycket snart kommer det att betyda: person som föredrar att läsa en roman av Marcel Proust snarare än att bänka sig framför ”Allsång på Skansen”.

Och i kommentatorsfältet kan man läsa saker följande:

Är inte kärnpunkten i begreppet snobb att man – om man tycker att Marcel Proust är en av 1900-talets mest betydelsefulla författare – också anser sig vara bättre än den som inte har kommit till den insikten?

[Och en annan kommentator:]

Visst talar skribenten nedlåtande om Allsång på Skansen! Man kan också misstänka att han tycker att den som läser Proust är en smula finare, även om det inte sägs rätt ut.

Dessa bekräftar, förmodligen oavsiktligt, just Thentes oro. Och de bekräftar också min slutkläm ovan, för vad kommentatorerna misslyckas med är just att särskilja kulturelitism från kultursnobbism.

Man kan möjligtvis anklaga Thente för kulturelitism— om vi helt enkelt låter termen betyda att man att skiljer mellan högt och lågt — men det är inte samma sak som snobbism. Och detta är naturligtvis exakt vad Thente vill ha sagt:

Man är inte en snobb för att man anser att Marcel Proust är en av 1900-talets mest betydelsefulla författare. Däremot är man förmodligen en snobb om man deklarerar att Marcel Proust är en av 1900-talets mest betydelsefulla författare – trots att man aldrig har läst Proust och knappast någon annan av 1900-talets viktigare författare heller utan egentligen föredrar ”Allsång på Skansen”, men sett i SvD att Proust kallats en av 1900-talets mest betydelsefulla författare.