I en ofta citerad passage skriver Hume:
“Two men, who pull the oars of a boat, do it by an agreement or convention, tho’ they have never given promises to each other” (Treatise 3.2.2.10).
Utan kontexten är terminologin är lite förvillande. Både “agreement” och “convention” kan ju betyda öveverrenskommelse eller avtal. Men i det här fallet ska agreement snarast förstås som “harmony of people’s opinions”, och convention som sedvana eller liknande. Kontexten är att Hume argumenterar mot kontraktsteorin; poängen med att det inte krävs något “löfte” är att visa att social samverkan kan vara möjlig utan att det krävs att samhället instiftas genom ett samhällsfördrag. Till skillnad mot kontraktsteoretikerna menar Hume att samhället inte uppstår genom kontrakt eller “löften” utan av sig själv genom människors ömsesidiga behov av samordning och samarbete. (Staten, i sin tur, uppkommer för att lösa de fall där detta misslyckas, vilket det gör framförallt när gruppstorleken ökar och interaktion sker/krävs mellan människor som inte längre lever nära varandra. Som Russell Hardin visat så utvecklade Hume ”a coordination theory of the state”.) Ett fenomen som att “lova” eller ge ett löfte är, argumenterar Hume, i sig sociala konventioner och är tänkbara bara i ett samhälle. De kan inte existera oberoende av ett samhälle, och därför heller inte användas som en förklaring till dess uppkomst.
Men nog om det. Vilken typ av interaktion exemplifieras av två män i en båt? Är det samarbete eller samordning?
Enligt bland andra Russell Hardin (2007, s. 59, 78), Jon Elster (2009, s. 51) och Ken Binmore (Binmore 2005, s.4) är Humes exempel ett fall av samording. Låt oss ge tankeexemplet lite mer detaljer (Hume ger inget mer än den nyss citerade meningen). Tänk att de två männen står på en sida av en stor flod. Båda vill gärna ta sig över till den andra flodstranden. Naturens lagar är nu sådana att om någon av männen inte tar ordentliga tag med sin åra så skulle ju roddbåten inte gå rakt utan gira i en cirkel. Vill de komma någonstans finns det alltså ingen möjlighet att maska och låta den andra göra jobbet (free-riding). Det ligger i bådas intresse att bidra med sin del av ansträngningen, för annars uppnås inte det mål som båda eftersträvar. Vi kan därför räkna med att de två kommer att samordna sitt agerande, i den specifika spelteoretiska betydelsen av ordet. Detta är “a game of harmony”; det finns varken intressemotsättning eller osäkerhet.
Man kan dock lätt göra om roddbåtsexemplet till ett fångarnas dilemma, en situation där båda har intresse av att undvika att göra en egen ansträngning utan helst vill förlita sig på den andre. Tänk istället att roddbåten har två par åror. Båda männen vill fortfarande över ån. Men floden är så bred och strömmarna så starka att mödan det krävs att ro på egen hand är inte värt vinsten med att komma över. Så det enda sättet som det är värt att ta sig över är ifall de kan dela på arbetet. Enas de om att sätta sig i båten är det dock i var och ens intresse att anstränga sig så lite som möjligt och utnyttja att den andre ror, eftersom det då finns en chans att både komma över floden och samtidigt vara utvilad. Men agerar båda männen efter dessa incitament så kommer båten inte komma långt från strandkanten… Detta trots att båda precis som innan eftersträvar målet att ta sig över. I en sådan sitaution krävs det, med den spelteoretiska terminologin vi tidigare använt, att de två väljer att samarbeta.
Enligt John Mackie är det är en sådan situation som Hume har i åtanke med sitt exempel (Mackie 1980, s. 87–88). Hume säger faktiskt inte uttryckligen huruvida männen har varsin åra eller varsitt par åror, vilket vi ju nu förstår är av avgörande betydelse. Mackie’s uppfattning är dock inte vanlig.
Det bästa argumentet för att, likt Hardin, Elster och Binmore, anse att det handlar om samordning är att Hume i passagen så tydligt pratar om gemensamma intressen, samt att han presenterar exemplet utan antydan om att de har några större svårigheter med att ro tillsammans. Därmed skiljer sig exemplet från de fall då han otvetydligt beskriver ett fångarnas dilemma eller samarbetsproblematik. I de fallen är Hume mycket noga med att peka ut de motstridiga intressena, och vad som krävs för att lösa en sådan situation.
Your corn is ripe to-day; mine will be so to-morrow. ’Tis profitable for us both, that I shou’d labour with you to-day, and that you shou’d aid me to-morrow. I have no kindness for you, and know you have as little for me. I will not, therefore, take any pains upon your account; and shou’d I labour with you upon my own account, in expectation of a return, I know I shou’d be disappointed, and that I shou’d in vain depend upon your gratitude. Here then I leave you to labour alone: You treat me in the same manner. The seasons change; and both of us lose our harvests for want of mutual confidence and security (Treatise 3.2.5.8).
Enligt Elster är detta förmodligen den första tydliga beskrivningen av en fångarnas dilemma-problematik.
To my knowledge, this was the first clear statement of the Prisoner’s Dilemma, albeit in in a slightly different form than the standard one, which involves simultaneous rather than successive decisions (Elster 2009, s. 51).
I fallet med roddbåten så uttrycks ingen samarbetsproblematik av den kalibern. Där handlar det om att bli varse det gemensamma intresset, och att detta är tillräckligt starkt för att det ska utvecklas konventioner som gör ett småskaligt samhälle möjligt (utan att det krävs ett tänkt “kontrakt”). I samma andetag nämns andra typiska samordningsfenomen: hur språk etableras och hur silver och guld blir betalningsmedel.
Referenser:
Binmore, Ken. 2005. Natural Justice. Oxford: Oxford University Press.
Elster, Jon. 2009. Alexis De Tocqueville: The First Social Scientist. Cambridge; New York: Cambridge University Press.
Hardin, Russell. 2007. David Hume: Moral and Political Theorist. Oxford: Oxford University Press.
Hume, David. 2007. A Treatise of Human Nature. The Clarendon Edition. Oxford: Oxford University Press.
Mackie, John. 1980. Hume’s Moral Theory. London: Routledge & Kegan Paul.
