Att välja sin läsning

I lunchrummet i fredags uppdagades ett sammanträffande. Jag och doktorandkollegan Per hade båda nyligen börjat läsa samma bok på fritiden. Och inte vilken bok som helst, utan Ibn Khalduns The Muqaddimah (An Introduction to History). Boken är inte direkt given litteratur för doktorander i statsvetenskap, och att båda oberoende av varandra hade bestämt sig för läsa Khaldun tyckte jag var rätt udda och roligt.

Det här med att välja vilka texter man ska ägna sin begränsade tid åt är naturligtvis en fundamental fråga. Det är lätt att få svindel när man tänker på den ofattbara mängd litteratur som finns, och den hiskeliga takt som det produceras nya böcker och artiklar. Hur ska man orientera sig i allt detta, och hur ska man kunna producera något eget? Helt klart är att man lätt kan bli förlamad och oproduktiv av att försöka läsa in sig och hålla sig ajour, till och med när man tycker sig ha gjort en snäv avgränsning av ett intresseområde. Och att man lätt hamnar i fällan att det man själv försöker skriva inte blir mycket annat än ett referat av vad andra har sagt.

Nota bene, denna farhåga är inte ny. Redan på 1370-talet klagade just Ibn Khaldun över detta problem, och över de ideal som fordrar fullständig kännedom om litteraturen inom ett ämne…

It should be known that among the things that are harmful to the human quest for knowledge and to the attainment of a thorough scholarship are the great number of works available, the large variety in technical terminology (needed for purposes) of instruction, and the numerous methods (used in those works). The student is required to have a ready knowledge of all that. Only then is he considered an accomplished scholar.

Thus, the student must know all the works, or most of them, and observe the methods used in them. His whole lifetime would not suffice to know all the literature that exists in a single discipline, even if he were to devote himself entirely to it. Thus, he must of neccessity fall short of attaining scholarship…

Ibn Khaldun (1967), The Muqaddimah. An Introduction to History, (London: Routledge & Kegan Paul), s. 414–15.

Boktips: Andrew Sabl om Hume

Föga förvånande kommer David Hume figurera flitigt i min avhandling. En ny bok, utkommen i december, har gjort detta än mer självklart: Andrew Sabl’s Hume’s Politics. Coordination and Crisis in the ‘History of England’. Det är en suvären bok och rekommenderas varmt. Eventuellt ska jag försöka skriva en recension.

Det finns flera aspekter som särskiljer ett “humeanskt” synsätt på politik och politisk teori. Det som lyfts fram av Sabl, och tidigare av Russell Hardin, är en samhällsteori som fokuserar på koordinering av människors handlande. Hur uppstår, och vad undergräver, de konventioner och normer måste till för att lösa de, enligt Hume, allestädes närvarande “collective action”-problem som annars omöjliggör samhällets existens eller blomstring? På ett grundläggande plan innebär detta perspektiv att:

On a Humean view, the most important political questions do not involve “who gets what, when, how”. Disputes over the distribution of social goods and tasks, however important – and Hume implies solutions to those too – are in one sense the easy part of politics. For us to argue over distribution, taxation, or the enforced assessment of burdens, we must first agree on who “we” are; we must have a surplus over subsistence; we must know in common what counts as money; we must accept a common authority (whose proper functions, limits, and obligations can then be argued out). Before it can even think about becoming a fair scheme of social cooperation, society must acquisce in conventions that establish several complex, difficult schemes of social coordination. (s. 42)

Sabl, A. (2012). Hume’s Politics. Coordination and Crisis in the ‘History of England’. Princeton University Press.

Albert O. Hirschman om konservatism och radikalism i samhällsvetenskapen

Jag vill passa på att uttrycka min högaktning för Albert O. Hirschman, som avled förra veckan. (Jag har varit lite isolerad, har denna händelse uppmärksammats i svenska medier?) Hirschman hör till mina idoler bland samhällsvetenskapliga forskare och författare. Hans The Passions and The Interests till exempel – vilken pärla till bok!

För någon månad sedan läste jag en artkel av Hirschman, ”The Search for Paradigms as a Hindrance to Understanding” (1970). Jag tänkte återge ett resonemang som jag fann intressant (citerat nedan). Det handlar om konservatism och radikalism. Till viss del är resonemanget förlegat – Hirschman pratar om bl a om ”the conservative bias in social science in general”, vilket inte kan sägas vara en adekvat beskrivning av hur dagens samhällsvetenskap är präglad. Men det betyder inte att den mekanism som han pekar ut inte finns, dvs att funktionalistiska och rationalistiska förklaringar kan leda till att de förklarade fenomen ”befästs” i samhällsvetarens ögon. Frågor om vad som är möjligt och omöjligt, vad som är nödvändigt och vad som är kontingent, är naturligtvis empiriska frågor. För en viss typ av samhällsvetenskap är det dock lätt hänt att nödvändigheten och omöjligheten överdrivs.  Inte på grund av – vilket Hirschman klargör – någon inneboende konservativ ådra hos utövarna, utan genom själva förklaringslogiken. Men låt mig bara inflika: i min mening är dagens samhällsvetenskap (och politisk teori) präglad snarast av en naiv dragning i riktning mot kontingens och möjlighet.

Den andra saken jag finner spännande med stycket är att det identifierar att denna intellektuella benägenhet trots allt kan rymma stora svängningar mellan konservatism och radikalism. I ett samhälle som vi bedömer som hyfsat vettigt och välfungerande så kommer förklaringslogiken leda till en konservativ hållning. Det som är det är beroende av en mångfald faktorer och funktioner som genom ett komplext samband ser till att samhället är som det är. Men vänder vi blicken mot ett dysfunktionellt samhälle leder samma förklaringslogik antingen till defaitism eller radikalism. Om samhället är dysfunktionellt och förklaringen till detta ligger i ett antal djuprotade och samverkande institutioner och normer, så kan man uppleva att valet står mellan slutsatsen att förändring är omöjlig, eller slutsatsen att endast radikal förändring har en chans. Att det är all or nothing.

Nu har ni läst min stolpigt formulerade sammanfattning. Vilken miss! Ni skulle scrollat direkt ner hit till Hirschmans mer välfunna formuleringar:

The initial effort to understand reality will almost inevitably make it appear more solidly entrenched than before. The immediate effect of social analysis therefore convert the real into the rational or the contingent in to the necessary Herein, rather than in any conservatism of ”bourgeois” social scientists, probably lies the principal explanation of that much commented-upon phenomenon – the conservative bias of social science in general, and of functional analysis in particular.

This very conservatism makes, however, a strange turn when the target of the social scientist is a society that is viewed from the outset as backward or unjust or oppressive. For analysis will then make it appear, at least to start with, that the backwardness, injustice, and oppression are in reality far more deep-rooted than had been suspected. This is the original of all the vicious-circle and vicious-personality theories that seem to make any change impossible in the absence of either revolution, highly competent central planning with massive injection of foreign aid, or massive abduction of the young generation so that it maybe steeped elsewhere in creativity and achievement motivation.

Interestingly enough, then, the same analytical turn of mind that leads to a conservative bias in the case of a society that we approach without strong initial commitment to change, leads to a revolutionary or quasi-revolutionary stance in the case of societies that are viewed from the outset as unsatisfactory. In the case of the former, the analyst, like the ecologist, often becomes enamored of all the fine latent functions he uncovers, whereas in the latter case he despairs of the possibility of change (except for the most massive and revolutionary varieties) be- cause of all the interlocking vicious circles he has come upon.

Hirschman, Albert O. (1970) ‘The Search for Paradigms as a Hindrance to Understanding’, World Politics 22: 329–43, p 339.

Beethams kritik av Weber (del I)

I litteraturen om legitimitet finns vissa självklara tänkare och böcker som man måste förhålla sig till. En given historisk tänkare är naturligtvis Max Weber. Och i den moderna litteraturen räknas David Beetham’s The Legitimation of Power (Beetham, 1991) som en klassiker. Nu råkar David Beetham vara tämligen oense med Weber: han anser till och med att på detta område har Webers inflytande varit ”an almost unqualified disaster” (Beetham, 1991: 8). Det slog mig att det kunde vara givande att sammanfatta Beethams kritik av Weber.

Webers tankar om legitimitet rymmer två huvuddelar. Det ena är en allmän definition eller syn på vad legitimitet är för något och vilket slags begrepp det är. Det andra är den berömda kategoriseringen av tre typer av legitimitet: rationell-legal, traditionell, och karismatisk.

I det här inlägget ska jag prata om det senare, om problemen med Webers kategorier (eller egentligen bara två av typerna). Webers postulerar som bekant tre typer:

• Rationell-legal legitimitet
• Traditionell legitimitet
• Karismatisk legitimitet

Uppdelningen mellan den rationell-legala och den traditionella legitimitet rymmer två fundamentala problem. (Jag lämnar karismatisk legitimitet åt sidan tillsvidare.) När regler och regelstyrning görs till utmärkande kriterier för den första typen så leder det lätt till tron att traditionella samhällen och traditionella auktoriteter i sin tur inte präglas av regler och konventioner (Beetham, 1991: 24). Traditionell legitimitet är naturligtvis också sammanbunden med regler; regler om hur makt ärvs, hur den utövas, regler om rättigheter och skyldigheter för de styrande och de styrda. Den traditionella formen av legitimitet är inte i kontrast till regler – det är ju snarast så att reglerna utgör traditionen – utan snarare en källa som förser reglerna med legitimitet.

Det andra problemet är en spegelbild av det första. Den rationella-legala formen av legitimitet saknar i sig en trovärdig normativ källa. Regelföljande och strikta procedurer är knappast i sig själva legitimitetsgivande gentemot de aktuella reglerna och procedurerna. Denna kategori saknar en legitimitetskälla, någonting som kan rättfärdiga det byråkratiska styrets regler. Om vi ställer frågan om huruvida en maktutövning är legitim, så kan man naturligtvis hänvisa till att den sker i enlighet med en befintlig regel eller lag. Och frågar vi ”Är regeln X legitim?” så kan vi möjligen svara i termer av att den harmonierar med andra mer fundamentala regler. Men fortsätter vi med denna typ av frågor så inser vi snart att den rationell-legal formen av legitimitet saknar svar på detta och således inte kan betraktas som en självständig form av legitimitet. Vi måste då dra slutsatsen att legalitet inte är ett tillräckligt villkor för legitimitet (Beetham, 1991: 125). (Man skulle kunna framhävda i positionen att en regel rättfärdigar sig självt, men det är en absurd position, och än mer absurd som karakterisering av moderniteten. Snarast är det den traditionella formen som teoretiskt är mer mottaglig för ”det-är-rätt-för-att-det-existerar”-resonemang.)

Sammantaget: om uppdelningen mellan rationell-legal och traditionell legitimitet är tänkt att fånga in två  distinkta typer av legitimitet, och dessutom säga någonting om skillnaden mellan moderna och traditionella politiska ordningar, så misslyckas den kapitalt med båda målsättningarna. Traditionell auktoritet är även den regelstyrd (tänk på successionslagar och konventioner), och den moderna ordningens rationella och legalistiska styrning saknar i sin tur just en normativ grund, saknar en källa som ger reglerna och byråkratin dess legitimitet. Webers typologi utelämnar den fundamentala frågan om vad som i moderniteten har ersatt den traditionalistiska synen på källorna till auktoritet och legitimitet (Beetham, 1991: 24).

Enligt Beetham utgörs Webers grundläggande misstag av att han upphöjer till självständiga kategorier vad som i själva verket är enskilda komponenter av ett och samma legitimitetsbegrepp. Enligt Beetham är maktens regelmässighet avgörande för alla former av legitimitet, likaså är ett moraliskt rättfärdigande av dessa regler en essentiell del. (Jag fortsätter att lämna den karismatiska delen utanför, liksom Beethams motsvarande krav på ”expressed consent” av de styrda. Jag måste grubbla mer på dem.). Legitimitet kräver både att maktutövande sker enligt regler (”legal validity”) och att dessa moraliskt rättfärdigas (”moral justification”).

Följande figur illusterar hur man kan tänka sig att legalitet och rättfärdigande hänger ihop med legitimitet. De är båda nödvändiga villlkor, och tillsammans tillräckliga villkor för legitimitet. (Obs, detta är inte Beethams modell, som innehåller ytterligare villkor.)

Beetham, D. (1991) The Legitimation of Power. Basingstoke: Palgrave Macmillan.

Legitimitet, legitimering, och legitimeringsgrunder (kritik av Rodney Barker)

Det finns en hel del problem och svårigheter med att definiera legitimitet. Kanske ska vi till och med ge upp? Ja det hävdar åtminstone Rodney Barker. Enligt Barker är begreppet så luddigt och vagt att vi bör sluta prata om det. Däremot kan man särskilja legitimering från legitimitet. Medan legitimitet försöker fånga ett tillstånd eller egenskap hos ett politiskt system, så handlar legitimering om de handlingar och strategier som är ämnade att skapa/uppnå legitimitet. Enligt Barker går det inte att studera legitimitet, för det är blott ett metaforiskt begrepp som inte går att observera eller mäta. Legitimering däremot handlar om konkreta handlingar och objekt: kröningsceremonier, förskönande målningar, religiösa ceremonier, radiopropaganda, politiska tal, pampiga byggnader och arkitektur.

Politiker och regimer ägnar sig åt sådana handlingar, de försöker legitimera sin makt och sitt styre. Det som regimer och och styrande försöker uppnå med dessa legitimeringsförsök – det vill säga legitimitet – är dock en undflyende social konstruktion. Det är ett misstag av samhällsvetare att ens försöka studera detta; de begår det fundamentala misstaget att ”treat as real objects the alleged ends of political arguments, of rhetoric, of the justificatory side of political contest” (Barker, 2001: 24). Enligt Barker är studiet av legitimitet att jämföra med att börja leta efter Gud bara för att en kung eller dennes undersåtar gör hänvisningar till Honom (Barker, 2001: 26).

Däremot kan vi studera konkreta hänvisningar och motiveringar. Om enskilda människor hänvisar till Gud eller uttalar sig om statens legitimitet så måste våra förklaringar och beskrivningar naturligtvis rymma både ”Gud” och ”legitimitet”. Men vi har inga skäl att jaga efter referenten till dessa termer, inga skäl att betrakta dem som självständiga entiteter eller tillstånd som det är vår uppgift att studera. Legitimitet finns inte, ”any more than there are ’power’, ’honour’, or ’beauty’” (Barker, 2001: 25). Dessa skäl får Barker att vilja införa ett moratorium för begreppet legitimitet. Han vill istället flytta fokus till legitimering: ”It is the argument of this book that legitimation is a distinct and valuable concept” (Barker, 2001: 23).

Hur ska man värdera Barkers argument?

En sak finner jag märklig: om man ska prata om legitimering och legitimeringsstrategier, måste man då inte kunna säga vad målet för dessa handlingar är? Är det inte konstigt att lägga stort fokus på en typ av handling men vara fullständigt ointresserad av vad som prima facie är dess mål? På ett par ställen pratar Barker dessutom inte bara om legitimeringshandlingar utan också om ”successful legitimation” (Barker, 2001: 21). Vad menas med det? Måste han inte mena det diffusa legitimitet? Kan man prata om ”successful legitimation” utan att förklara vad som uppnåtts, vad som vunnits vid denna framgång? Är det inte som om man studerade straffsparksläggning i fotboll men samtidigt hävdar att begreppet mål är för luddigt eller inkoherent? Precis som att vi kan studera målningen av Napoleons kröningsceremoni, så kan vi studera Ronaldos ansats och tillslag. Men är vi nyfikna på vad som är ett lyckat legitimeringsförsök, eller lyckad straffspark, så måste vi ha ett begrepp om det som aktörerna försöker uppnå med dessa handlingar.

Vissa mänskliga handlingar har naturligtvis målsättningar som vi bör betrakta som helt illusoriska. I detta har naturligtvis Barker helt rätt. (Kanske är det just talet om ”framgångsrik” handling som rimmar illa med Barkers övriga ståndpunkter.) Låt oss följa Barker i att använda ett religiöst exempel. Låt oss säga att vi studerar hur en grupp agerar när de ber. Säg att de ber om att Gud ska ingripa och påverka ett världens skeenden. Som forskare kan vi studera dessa människors beteenden, handlingar och praktiker angående bön, både privat sådan och församlingens gudstjänster. Vi borde dock naturligtvis akta oss för att ta på allvar det som dessa handlingar försöker uppnå, dvs gudomlig intervention. Med en modifiering av Barkers ord: vi vore korkade om vi ”treat as real events the alleged ends of religious discourse”. Vi säger då: gudomlig intervention är inget vi kan studera, vi kan bara studera människors konkreta uppmaningar och förhållningssätt till sin Gud. Det är uppenbart att Barker tänker att detsamma gäller legitimitet/legitimering. Han gör själv analogin mellan legitimering och ”worship”. Men jag vill bita mig fast vid ”success”. I meningen före Barkers analogi så säger han att det är fullt möjligt att ”ask in what way, and with what success, does [the government] claim legitimacy” (Barker, 2001: 21). Går det ihop sig? Är det inte som att vi börjar prata om ”framgångsrik” bön eller dyrkan?

Problemet tycks vara att Barker vill göra sig av med begreppet legitimitet, och han jämför det därför med det orimliga i att betrakta målet för religiösa praktiker som något som ”finns”. Samtidigt kan han inte avhålla sig från att prata om ”framgångsrik legitimering”. Nu tror jag att ”framgång” inte går att använda utan att i praktiken prata om just legitimitet. Nu ska jag ge mig i kast med ett långt stycke av Barker som jag tror rymmer en del missförstånd, framförallt misstänker jag att det visar på att Barkers skäl till att dissa legitimitetsbegreppet beror på ett missförstånd. Det handlar just om att förstå vad som menas med framgångsrik legitimering.

Här är Barker:

”The trap into which subsequent commentators have fallen is to assume that, since Weber spoke of of the ascription of legitimacy and of belief in legitimacy, the historian or political scientist could most profitably proceed by asking the same questions as did rulers and their subjects and supporters: ’Is this regime legitimate, does it possess legitimacy?’ Weber identified this mistake in his criticism of Rudolph Stammler for failing to distinguish between the normative and the empirical. The error is illustrated if the question is asked of a specific form of legitimation. It would occur to few contemporary observers to ask, ’Does the king really enjoy divine authorisation, is he really possessed by divine right?’ Yet as soon as the method of legitimation moves from the pre-modern form of divine right to the modern form of contract and consent, it is assumed that, because words are used, the things to which they refer must be real, and observable and testable by third parties. We no longer accept the ontological proof of the existence of God, but are happy to accept ontological proofs of the existence of legitimacy, or justice, or authority” (Barker, 2001: 18)

Detta resonemang tycks mig innehålla en del märkligheter. För att visa på dessa måste vi lyfta fram en implicit distinktion i Barkers resonemang. Barker pratar om ”specific forms of legitimation”. Alltså kan vi prata om dels legitimeringsförsök som en handling i allmänhet och också om specifika sätt att legitimera. Det senare kan vi kalla legitimeringsgrunder, och utgörs av de värden, principer, och auktoritetskällor som åkallas i det enskilda legitimeringsförsöket. Med legitimeringsgrund menar jag vad hos Beetham (1991) är komponent (ii) av legitimitet, dvs idéer om källan till rättmätig makt. Ett legitimeringsförsök innebär ett försök att sammankoppla en aktör eller institution (en kung, ett parti, en regim) med de i samhället rådande idéerna om vad som rättfärdigar makt.^⁠1 Om det är religiösa doktriner som i ett samhälle är källan till rättmätig makt, så kommer aktörer försöka övertyga om deras speciella relation till Gud och förklara sitt handlande som i enlighet med religionens föreskrifter eller Guds vilja.

Barkers trick är att sammanblanda frågan om legitimitet och frågan om sanningshalten/korrektheten i en specifik hänvisning till en legitimeringsgrund. När vi frågar ”Is this regime legitimate?” så frågar vi inte huruvida legitimeringsförsöket består av sanna påståenden, och i den meningen är legitim utifrån sina egna termer – det vore sannerligen att blanda samman normativt med empiriskt. Vi frågar inte om ledaren verkligen har Guds välsignelse.  Att fråga om legitimiteten är att fråga huruvida legitimeringsförsöket är framgångsrikt, dvs huruvida dess anspråk accepteras som sanna och korrekta av samhällsmedlemmarna. Det innebär inte att fråga huruvida kungen verkligen är välsignad av Gud, utan huruvida denna story går hem i samhället i fråga. Med ”går hem” menas här både huruvida legitimeringsgrunden är etablerad i samhället, dvs att en hänvisning till Gud har normativ kraft i detta samhälle, och dels huruvida den specifika kopplingen mellan en aktör och denna legitimeringsgrund accepteras som giltig, dvs att medlemmarna faktiskt anser att just denne aktör faktiskt har Guds välsignelse.^⁠2

Men hur kan Barker likställa frågan ”Is this regime legitimate?” med frågan huruvida ”Does the king really enjoy divine authorisation?”?

Jo, hans beslut  att ”illustrera” med hjälp av specifika legitimeringsgrunder (”specific forms of legitimation”) är i själva verket källan till detta stora missförstånd. Han vandrar först från den teologiska legitimeringsgrunden till den moderna som handlar om ”contract och consent”. Och eftersom ”contract och consent” är så närbesläktat med legitimitet i sig (samtycke i någon form lär figurera i alla definitioner) så lyckas han glida från legitimeringsgrund till legitimitet. Därmed, och det är det avgörande, likställer han frågan om legitimitet med frågan om korrektheten i ett specifikt legitimeringsförsök. Så att ”Is this regime legitimate?” tas som en fråga huruvida försöket att framställa en makt som legitim är giltigt eller korrekt(”is the king really possessed of divine right?”).

Det som Barker kritiserar finns, dvs det finns demokratiteoretiker som försöker svara på frågan om ett politiskt system är legitimt och gör detta utifrån att ha anammat den demokratiska legitimitetsgrunden som de då kan använda för att svara på frågan om X verkligen är (demokratiskt) legitimt. Där kan det ofta ske glidningar mellan normativa och deskriptiva påståenden. Men detta är ett randfenomen och kan knappast användas för att ifrågasätta begreppet legitimitet som sådant, eller legitimitet som en empirisk företeelse som kan studeras av samhällsvetare.

Återigen: när vi frågar om legitimitet så frågar vi inte om ett legitimeringsförsöks sanningshalt och inte heller en legitimeringsgrunds normativa giltighet, vi frågar bara om huruvida försöket och grunden accepteras i samhället i fråga. Regimen åtnjuter legitimitet och om medlemmarna finner den legitim…

Jag vet inte om jag kommer komma nånstans på det här spåret. Möjligen står jag alltför långt bort från Barker i epistemologiska frågor. Enligt Barker bör vi strunta i legitimitet eftersom det inte går att observera på ett direkt sätt. Men då måste han alltså göra sig av med en massa andra fenomen som vi inte ”ser”: rädsla, tillit, gemenskap, och en rad andra begrepp. Jag tror inte att det är fruktbart att utrangera sådana begrepp. Hur mycket förståelse av politik går det att nå genom ett fokus på blott konkreta och observerbara handlingar?

Fotnoter: 

¹ En annan besläktad aktivitet utgörs av att försöka ändra dessa idéer, dvs ändra de rådande legitimeringsgrunderna i enlighet med ens ideologi eller till som lättare motiverar aktörens makt. Dessa aktiviteter förekommer, men oftast handlar legitimeringsförsök om att spela på de etablerade legitimeringsgrunderna.

² Ur det här perspektivet är det tydligt att det finns två sätt som en aktör kan förlora sin legitimitet. Antingen genom att kopplingen till legitimieringsgrunden ifrågasätts, eller genom att den legitimeringsgrund som hänvisats till i sig själv börjar tappa stöd.

(En vanlig anmärkning är att revolutioner ofta motiveras utifrån gamla legitimeringsgrunder, men förses med nya i efterhand av revolutionens ideologer. Ex franska revolutionen, amerikanska revolutionen. (kolla upp ref i J.C. Scott och Finer. (Scott s 189))

Referenser: 

Barker, R. S. (2001) Legitimating Identities. Cambridge: Cambridge University Press.

Beetham, D. (1991) The Legitimation of Power. Palgrave Macmillan.