Överklagan

Nu är överklagan färdig och inlämnad. Jag vill tacka pappa och syster, samt Petter, Olof och Lisa för hjälpsamma kommentarer.

Överklagan till Högsta domstolen
av dom utfärdad av Hovrätten över Skåne och Blekinge den 7 juli 2010 i mål nr [...]

Ärade justitieråd,

Jag skriver till er för att bibringa en klagan. I det mål som anges ovan är jag målsägande. Händelsen som målet gäller utspelades under mitt deltidsarbete som lastbilschaufför vid ett åkeri med uppdrag att distribuera Swedish Matchs produkter till kiosker och livsmedelsaffärer. Åtalet gäller rån och olaga frihetsberövande. Till dessa åtalspunkter fann Helsingborgs tingsrätt de fyra tilltalade som skyldiga. Domen överklagades dock till Hovrätten över Skåne och Blekinge. Vid denna domstolsförhandling kom de tilltalade med nya uppgifter: chauffören, d.v.s. undertecknad, var införstådd med aktionen att tillgripa lastbilen. Försvaret menade därmed att åtalet skulle ogillas. Hovrätten, vars dom min klagoskrift gäller, gick på de tilltalades linje.

Jag kommer nedan påvisa att hovrätten har underlåtit att i sin bedömning av målet väga in ett antal omständigheter som är av helt avgörande betydelse för prövningen av målet. Det domslut som rätten kommit fram till är fullt rimligt givet de få och oklara omständigheter som beaktas i rättens domskäl — men de tyngst vägande omständigheterna i målet tycks rätten helt ha förbisett.

Det är på grund av hovrättens förbiseenden som jag ber om att målet ska prövas på nytt. Jag vill yrka att de tilltalade hålls ansvariga för rån och olaga frihetsberövande. Grunderna för detta yrkande utgörs av de omständigheter som jag nedan kommer att anföra i min kritik av hovrättens resonemang.

*  *  *

Det bör kanske påpekas att jag författar denna överklagan på eget bevåg och för egen hand. Åklagaren har ej varit möjlig att konsultera p.g.a. dennes semesterledighet; detsamma gäller mitt målsägarbiträde. Ifall min skrivelse delvis avviker från gängse vis, så ber jag er ödmjukt om visst hänsynstagande till dessa olyckliga omständigheter.

Jag vill dessutom påtala, innan jag befattar mig med själva domen, omständigheterna kring hovrättsförhandlingen. Vid denna var jag ej närvarande, eftersom den var planerad att endast utgöras av videoupptagningarna från tingsrätten. Dock visade det sig kort före förhandlingen att ljudet hade fallit bort från upptagningarna från två av de tilltalades förhör vid tingsrätten. De två tilltalade behövde därför höras på nytt. Vid dessa förhör framlade de sin nya version om att undertecknad var införstådd i aktionen. Detta informerades jag om per telefon av mitt ombud under en paus i förhandlingen. Jag hade då endast med stora svårigheter kunnat infinna mig i rätten. Därtill tycktes både biträdet och åklagaren bedöma att rätten inte skulle lägga någon avgörande vikt vid de nya uppgifterna, givet den långa rad av påvisbara osanningar eller uppenbara orimligheter som de tilltalade tidigare i processen framfört. Inga sakuppgifter fanns heller för mig att komplettera det utförliga förhör från tingsrätten som hovrätten redan hade att tillgå.

Således var det en chock för mig när jag senare fick ta del av hovrättens dom. Inte bara av utslaget i sig, utan av det faktum att den tilltänkta bedömningen av tingsrättens videoupptagning hade förvandlats till en helt ny domstolsförhandling, som i min frånvaro tycks ha haft min eventuella delaktighet i kuppen som central fråga.

*  *  *

Nu till domen. Jag vill till att börja med klargöra att denna överklagan inte rör frågan om bevisbörda och beviskrav. Eftersom de tilltalades skuld måste fastställas bortom rimligt tvivel, så följer det att de inte kan dömas för rån med annat än att det kan bevisas bortom rimligt tvivel att jag inte var införstådd med tillgreppet. Som brottsoffer är det visserligen inte helt angenämt att bli varse om denna princip. Likväl är den riktig, och således har jag inget att invända mot hovrättens förklaring av vad som krävs för en fällande dom i det aktuella målet:

”Bevisningen måste vara sådan att det kan uteslutas att Björn Östbring Carlsson var införstådd med tillgreppet. […] Det förtjänar att framhållas, att detta inte innebär att hovrätten prövar huruvida det faktiskt förhöll sig så att Björn Östbring Carlsson var införstådd med att lastbilen och dess last skulle tillgripas utan endast att hovrätten undersöker om det kan eller inte kan uteslutas att det var så.” (s. 14)

Vad jag invänder mot, och finner undermålig, är hovrättens undersökning av denna fråga.

För att bedöma huruvida undertecknad var införstådd måste man titta närmare på händelseförloppet den aktuella dagen. Detta är den enda form av bevisning som det enligt hovrätten går att anföra, då inget bevisvärde kan ges till avsaknaden av påvisbar kontakt mellan mig och de tilltalade (s. 15), och då inte heller vittnesmål från min arbetsplats om att jag var ”helt söndertrasad” efter händelsen kan anses utesluta min delaktighet (s. 14). Återstår då, för att kunna pröva frågan, att titta noggrant på själva händelseförloppet.

Låt mig referera de enda två detaljer som rätten diskuterar som möjliga bevis för att utesluta min delaktighet. Till att börja med diskuterar rätten vittnesuppgiften om hur tre av de tilltalade springer mot lastbilen. ”Det kan tyckas märkligt”, skriver hovrätten, att de tilltalade riskerade att på detta sätt dra till sig uppmärksamhet om nu chauffören ändå var införstådd och inte behövde överraskas med en attack. Men detta faktum — att de sprang — är dock förenligt med att jag var införstådd, och denna del av händelseförloppet har enligt hovrätten ingen större tyngd som argument. På liknande sätt diskuterar hovrätten huruvida det faktum att två av de tilltalade befann sig på flaket kanske visar på att undertecknad behövde övermannas och spärras in där. Detta avfärdas, helt riktigt, med att det hade varit märkligt om lastbilen hade anlänt med en person i hytten men lämnat full av folk.

Dessa två detaljer i händelseförloppet är alltså de enda som hovrätten beaktar i sin prövning. Båda omständigheterna är tämligen svaga som argument och hovrätten gör rätt i att avfärda dem.

*  *  *

Det finns dock ett antal andra omständigheter som måste anses ha ett långt högre bevisvärde. Alla dessa omständigheter framkom tydligt i tingsrätten, och jag finner det märkligt att hovrätten inte har beaktat dem.

Den första omständigheten är följande: de tilltalade använde sig av en s.k. störsändare. Denna störsändare — som har analyserats av polisens tekniker — slår ut signaler från mobiltelefoner och gps-larm inom en radie av 10 meter. Vad var syftet, kan man undra, med att ha med sig sådan apparatur?

Lastbilen saknade inbyggd gps-sändare, och således utgjordes den enda utrustning som kunde användas för att larma och spåra bilen av min bärbara larmdosa samt mobiltelefon.

Det går inte att avfärda bevisvärdet av störsändaren genom att säga att den var medhavd mest för sakens skull. Nackdelarna för de tilltalade med att ha med sig störsändaren måste nämligen betraktas som avsevärda: den omöjliggjorde kommunikation mellan förövarna själva. De tre som tillgrep lastbilen lämnade kvar sina telefoner i den personbil som sedan följde efter. Mitt sunda förnuft säger mig att vid planerandet av en dylik aktion är det inte en småsak att välja bort möjligheten till kommunikation. I det här fallet kunde förarna i de två fordonen inte kommunicera med varandra, och inte heller med de två förövarna i lastutrymmet. Med tanke på eventuella trafikstörningar, polisjakt, eller dylikt, framstår nackdelarna med att använda sig av en störsändare som högst avsevärda. Således måste störsändaren ha haft en mycket avgörande funktion i de tilltalades plan; en funktion av sådan vikt att den uppväger nackdelarna. Det kan bara handla om att göra det omöjligt för chauffören att larma.

Det kan tilläggas att värdet av sändaren som ”skydd” åt mig för att ingen efteråt skulle misstänka mig för att vara inblandad är mycket ringa. Som mången chaufför kan vittna om: det går fortare att bli nedslagen och fasthållen än det går att trycka ingång larmet; om jag hade varit inblandad i en kupp hade en sådan efterhandskonstruktion varit fullt trovärdig. Det är därför inte trovärdigt att hävda, som försvaret kan tänkas vilja göra, att störsändaren blott var till för det skulle framstå som ett rån.

Jag finner det därför anmärkningsvärt, ja närmast skandalöst, att hovrätten i sin dom inte ens finner störsändaren värd att nämna. Det kan tilläggas att störsändaren fick viss uppmärksamhet som bevisning vid tingsrättsförhandlingen. Låt mig påminna om den roll som störsändaren hade vid det tillfället. De tilltalades linje i tingsrätten var att tillgreppet av lastbilen inte alls var planerat; att de fyra var ute och åkte för att spana på en lastbil, och att det var på ren ingivelse de bestämde sig för att ”ta den”. Givet denna version utgjorde det en något besvärande omständighet att en av dem råkade ha en störsändare i fickan. Jag vill minnas att den tilltalade i tingsrätten sa sig ha ”glömt att lägga ur den på morgonen”. I den nya versionen som de tilltalade förde fram i hovrätten erkänns att tillgripandet var planerat. Men vad vittnar deras planlagda tillvägagångssätt om?

*  *  *

På tal om plan, låt oss titta närmare på de tilltalades version. Av hovrättens dom framgår att den tilltalade [E.T.] i förhör uppgett följande:

”Planen var att de skulle slå till mot Björn Östbring Carlssons bil den aktuella fredagen. [E.T.] fick av sin tipsare besked om att Björn Östbring Carlsson var med på tillgreppet och att detta skulle ske i Strövelstorp.” (s. 10)

Den tilltalade [H. A.] har uppgett:

”En vecka före händelsen sa [E.T.] att de skulle göra ett bombsäkert insiderjobb som alla var med på.” (s. 11)

Låt oss börja med Strövelstorp. Vad rätten borde ha frågat sig är om det är rimligt, utifrån min insiderkunskap, att ”vi” skulle ha förlagt aktionen till just Strövelstorp. Under min fredagsrunda levererar jag till mellan 30 och 40 butiker. Till en av dessa har jag instruktion om att ringa och avisera leveransen några minuter före ankomst. Det är till butiken i Strövelstorp. Uppgifter från min telefon visar att detta samtal ringdes 08.48 den aktuella dagen, vilket också har bekräftats av butiken. Omkring 7-8 minuter senare skedde tillgreppet på parkeringen utanför butiken. Denna omständighet borde enligt mig ha viss tyngd som bevis för att jag inte varit införstådd med tillgreppet. Tidigare än någon annan butik skulle denna förmodligen ana att allt inte stod rätt till. Om jag varit delaktig, varför skulle aktionen ha förlagts till Strövelstorp? Den omständighet som jag nu påtalat är en avsevärd nackdel, och någon annan fördelaktig omständighet som väger över kan knappast skönjas. Det borde förefalla otroligt att valet att slå till i just Strövelstorp är förenligt med att undertecknad var införstådd med aktionen.

Den andra omständigheten gällande den påstådda planen är att den aktuella fredagen var olämplig i sig, givet den information som jag besatt. Den föregående månaden hade ett flertal mindre incidenter inträffat på fredagsrundan i nordvästra Skåne. Ett par lådor hade stulits genom att en försvagad sidodörr till lastutrymmet hade brutits upp. Vid ett annat tillfälle, då rundan kördes av en ersättare till mig, hade någon smugit sig efter chauffören in i en butik och stulit en låda strax efter leverans. Fredagen veckan före rånet fick jag av dessa skäl en kollega som sällskap och vakt i lastbilen under turen. Det var då även tal om att jag till kommande vecka skulle få, på beställning av Swedish Match, eskort av en följebil från Securitas. Sådana bilar kallas in ibland när det varit ett flertal incidenter eller när det av andra skäl misstänks råda förhöjd risk. Securitas bedömer om chaufförernas säkerhetsrutiner är fullgoda och efterföljs, de utgör ett skydd för chauffören i händelse av attack, samt spanar efter eventuella efterföljare som kan tänkas kartlägga och planera för att råna transporten i framtiden. En sådan Securitasbil skulle följa mig under min runda fredagen den 5:e mars. Att detta var slutgiltigt bestämt fick jag besked om av min trafikledare under onsdagen.

På morgonen den aktuella fredagen fick jag dock beskedet att följebilen skulle utebli. Någon på Swedish Match (d.v.s. inte någon på min arbetsplats, lastbilsåkeriet) hade bestämt att dra tillbaka bilen.

Allt detta framkommer av mitt förhör som hovrätten har tagit del av. Men vad är dess betydelse? Till skillnad från de andra omständigheterna som jag framfört i denna skrivelse har hovrätten valt att beröra saken i sina domskäl.

”Till en början kan konstateras […] att [Björn Östbring Carlsson] den aktuella dagen fick besked i Malmö att han inte skulle följas av någon följebil från Securitas.” (s. 14)

Då återstår att dra slutsatserna av detta. Det förefaller i övermåttan osannolikt att jag skulle vara delaktig i planerandet av en stöt förlagd till just denna dag — en dag som jag och alla på min arbetsplats hade väntat sig att min bil skulle få eskort av Securitas.

Denna slutledning, skulle man kunna tro, är ganska enkel att dra. Det är således med häpnad som jag läser hovrättens resonemang.

”Förutsättningarna för att tillgripa lastbilen den aktuella dagen förefaller alltså ha varit bättre än vad som annars skulle ha varit fallet. Dessa omständigheter visar emellertid inte att Björn Östbring Carlsson var införstådd med tillgreppet. Även andra än han själv måste ju ha känt till dem och kunnat lämna uppgift om dem till tipsaren eller direkt till de tilltalade” (s. 14).

Hovrätten bedömer alltså omständigheterna som graverande för mig.

Att hovrätten här har misstolkat betydelsen behöver väl knappast påpekas. Dessa ”bra förutsättningar”, om man nu kan kalla det så, blev jag medveten om — det konstaterar rätten — först på morgonen den aktuella fredagen. Det kan därför vara värt att påminna om de tilltalades nya uppgifter, vars prövning rätten har tagit som sin uppgift. De tilltalade uttrycker att planen var fastlagd redan en vecka tidigare. ”Planen var att de skulle slå till …. den aktuella fredagen.” ”En vecka före händelsen sa ….” Det kan också noteras att den hyrbil som användes vid rånet hade införskaffats ett flertal dagar i förväg. Och tvärtom: det finns inget som tyder på att rånet var brådstörtat påtänkt på morgonen, så som hovrätten måste ha tänkt sig ifall omständigheterna ska kunna anses besvärande för mig. Jag noterar med intresse hovrättens anmärkning när den senare resonerar kring bestämning av påföljd: ”[B]rottet [har] krävt organisation och planering genom bland annat kontakt med tipsare, förhyrning av personbil och anordnande av avlastningslokal…” (s. 17). Denna planering och organisation har skett under en tidsperiod då undertecknad varit utlovad att få följe av en Securitasbil.

Det här med ”bra förutsättningar” förtjänar en ytterligare kommentar. Möjligtvis har hovrätten fått uppfattningen att följebil är det brukliga för våra tobakstransporter, och att det den aktuella dagen därmed så att säga dök upp ett gyllene tillfälle. Så är inte fallet. Under mitt dryga år som tobakschaufför har jag fått ha följebil vid endast ett tillfälle; detta var efter att min kollega attackerats med tårgas av ett mopedgäng. Det är alltså något utöver det vanliga att vi chaufförer får eskort. Sålunda: hade jag varit i maskopi med de tilltalade, så hade mitt budskap naturligtvis varit att ”nu måste vi ligga lågt ett tag”. Eller, rättare sagt, så skulle ”vi” ha planerat aktionen till en annan runda än just fredagsrundan. Endast på den rundan hade det skett incidenter och endast gällande den var det någonsin tal om följebil. Varför valde vi inte istället att slå till på min måndagsrunda till Ystad?

Kort sagt, planen att ”slå till i Strövelstorp den aktuella fredagen” är tveklöst oförenlig med att jag skulle ha varit inblandad.

*  *  *

Dessa tre huvudsakliga omständigheter – vi kan kalla dem ”störsändaren”, ”Strövelstorp”, respektive ”följebilen” — utgör grunderna för mitt yrkande. Användandet av en störsändare vid tillgreppet kan endast förklaras utifrån att chauffören måste hindras från att larma. Att tillgreppet skedde i Strövelstorp, dit jag alltså ringde för att avisera den förestående leveransen, vittnar om en plan som utarbetats utan den detaljinformation som min delaktighet skulle ha medfört. Slutligen gör den tilltänkta följebilen från Securitas att jag knappast kan ha varit delaktig i en plan att tillgripa lastbilen den aktuella dagen. Dessa tre omständigheter måste rimligen anses utesluta möjligheten att jag skulle ha varit införstådd med det skedda. De tilltalade borde därför hållas ansvariga för rån och olaga frihetsberövande.

Alla sakuppgifter i denna skrivelse framkom, vad jag efter bästa förmåga kan minnas, även vid tingsrätten — och borde således ha varit tillgängliga för hovrätten. Jag åberopar därför ingen ny bevisning. Just detta faktum — att inga av de omständigheter som jag har påtalat borde vara några nyheter — utgör den grund jag vill åberopa i denna min begäran till er om ny prövning i målet. Hovrätten har helt förbisett två avgörande omständigheter i målet, och angående en tredje omständighet — följebilen — har rätten helt misstagit sig: vad som i själva verket är det starkaste beviset för att jag inte har varit inblandad, har av hovrätten anförts som en omständighet som tyder på motsatsen.

Jag ber om en ny prövning, ty endast grova förbiseenden och misstag från hovrättens sida kan förklara dess domslut i målet: dess beslut att fria de tilltalade från åtalspunkterna gällande brott begångna mot undertecknad.

BJÖRN ÖSTBRING CARLSSON                                               Malmö, den 4 augusti 2010
lastbilschaufför
fil. kand. i statsvetenskap och teoretisk filosofi

Site Meter

Totò Schillaci

Det första mästerskap som jag har minnen från är VM i Italien 1990. Jag minns bland annat att jag var hemma hos min granne och tittade på öppningsmatchen, och hur vi efteråt spelade boll mellan äppelträden på tomten.

I den åldern är det ofta på oklara grunder som man gör sina ställningstaganden. Mitt favoritlag blev Italien. Nu i vuxen ålder framstår detta naturligtvis som fullständigt omdömeslöst. Men då var skälet enkelt nog. Salvatore ”Totò” Schillaci.

Sist in i truppen. Inte en enda landskamp tidigare. Kom in som avbytare i första matchen. Blev VM:s skyttekung.

William Galston’s liberalism

Kort sammanfattning av Galstons liberalism.

William Galston’s liberalism is built on two basic concepts: “expressive liberty” and “political pluralism”. In the “diversity state” which William Galston sketches as an ideal, individuals have expressive liberty, which basically is “a robust though rebuttable presumption in favour of individuals and groups leading their lives as they see fit” (2002, 3). More specifically, it is defined as:

[The] absence of constraints, imposed by some individuals on others, that make it impossible (or significantly more difficult) for the affected individuals to live their lives in ways that express their deepest beliefs about what gives meaning or value to life. (2002, 28)

What does this entail? One illuminating example is Galston’s stance on the case of Ohio Civil Rights Commission v. Dayton Christian Scools, Inc. The case involved a private fundamentalist school that decided not to renew the contract of a female teacher due to its religious views on gender roles, views that included the belief that mothers with small children should not work outside their homes. Galston supported the faith school and argued that to force it to rehire the teacher would hinder the religious community (that send their children to this school) to exercise its religious views in practise (1995, 532). To decide otherwise would be an infringement on expressive liberty, as this is meant to protect “the opportunity to enjoy a fit between inner and outer, belief and practise” (2002, 28). Expressive liberty thus carries over into an emphasis on freedom of association; it implies a presumption against “external interference with individual and group endeavors” (2002, 3). In the case of Dayton, this means that the sexual discrimination committed by the school does not warrant intervention by the state (to force it to rehire and compensate the woman). There must be limits on “the polity’s ability to enforce even core public commitments on subcommunities when these principles clash with religious convictions” (1995, 532).

Still, the presumption for non-intervention is “rebuttable”. Galston enumerates four kinds of reasons that may licence liberal public institutions to restrict the activities of individuals and groups:

[F]irst, to reduce coordination problems and conflict among diverse legitimate activities and to adjudicate such conflict when it cannot be avoided; second, to prevent and when necessary punish transgressions individuals may commit against one another; third, to guard the boundary separating legitimate from illegitimate variations among ways of life; and finally, to secure the conditions — including cultural and civic conditions — needed to sustain public institutions over time (2002, 3).

This might be seen as a fairly conventional list; what makes for Galston’s diversity-state is rather his conception of where the boundaries are to be drawn regarding each of these conditions. Importantly, the boundaries are to be drawn in such a way that there exist ”social space” even for illiberal groups to live as they please. Looking at the conditions above this involves both the third condition, a wide scope of the range of legitimate ways of life; and the second, a narrow conception of what is to count as “transgressions” between people. Specifically, Galston does not in general count as a transgression those illiberal practices between individuals within such groups.

This idea of social space brings us to the second key concept in Galston’s thought: political pluralism. This is the recognition of that social life comprises of multiple sources of moral authority; and that none of them — individuals, civil associations, religious communities, the state — ought to be dominant in all spheres of life and on all occasions (2005, 1-2) Liberal public institutions should not be “plenipotentiary”: there exist no carte blanche for intervention in the internal life of groups or the workings of all the intermediate bodies and associations that make up civil society.

Expressive liberty and political pluralism together provide a case for giving great priority to freedom of association whenever this clashes with other values. Galston’s liberalism thus implies a “systematic deference to associational claims”. The state “bears a burden of proof whenever it seeks to intervene” (2002, 9).

Not to take this burden of proof seriously, and thus regard the state as plenipotentiary, Galston in his latest book calls “civic totalism” (2005, 24–28). Totalism is the rejection of political pluralism: it is the demand that the liberal principles guiding the political institutions must also “ramify through the rest of its citizens’ lives” (2005, 28). Hence the intermediate associations and communities in between the individual citizen and the state — in short, civil society — must be organized along these principles. Galston, however, rejects this notion that “the inner structure and principles of every sphere must mirror those of basic political of basic political institutions” (2005, 3). One recurrent example is that religious communities may fill its positions of authority along gender-based norms. While such norms would be forbidden in public and business life, the state must not interfere with such communities. The public principle (in this case gender-equality) might be both liberal in content and democratically chosen, and yet liberal-democratic societies should not impose it.

“We often use the phrase “liberal democracy,” but we don’t always think about it very carefully. The noun points to a particular structure of politics in which decisions are made, directly or indirectly, by the people as a whole, and more broadly, to an understanding of politics in which all legitimate power flows from the people. The adjective points to a particular understanding of the scope of politics, in which the domain of legitimate political decision-making is seen as inherently limited (2005, 1).

In reminding about this notion of the limited scope of politics, Galston emphasise that liberalism’s principal value is that of toleration. A notion that, “rightly understood”, Galston says, “means the principled refusal to use coercive state power to impose one’s views on others” (2005, 4).

These are the general features of Galston’s liberalism. To support them theoretically he now invokes the notion of value pluralism. This is “the account of the moral world offered by Isaiah Berlin” (2002, 4). As Galston notes, the closing pages of Berlin’s ‘Two Concepts of Liberty’, in which Berlin propounded the idea of value pluralism, sparked a lively interest in this idea amongst political and moral philosophers. Let us now turn directly to those passages in Berlin, and then to one of those philosophers, Bernard Williams, before returning to Galston and the way he makes use of these ideas.

Referenser

William Galston (1995), ‘Two Concepts of Liberalism’, Ethics, Vol. 105, No. 3, pp. 516–534.

William Galston (2002), Liberal Pluralism, (Cambridge: Cambridge University Press).

William Galston (2005), The Practise of Liberal Pluralism, (Cambridge: Cambridge University Press).

Isaiah Berlin och det liberala dilemmat gällande utbildning

Som vissa av bloggens läsare vet så skriver jag för tillfället på en uppsats angående ett liberalt dilemma angående utbildning. Dilemmat formuleras bra av Eamonn Callan:

[S]ome people want to deny their own children particular educational opportunities or experiences that are widely regarded as necessary to the good of every individual child. They want this not out of malice toward their children but because they sincerely subscribe to an understanding of what counts as a good human life that is repugnant to the cultural mainstream. That understanding entails a conception of education that seems deeply harmful to children from the perspective of the mainstream. What is at stake here is [. . .] a collision between parental choice and the basic interests (as the larger society defines those interests) of individual children. If parental choice is thwarted in such cases, we have what seems to many people a violation of freedom of conscience. If parental choice is accommodated, children are denied at least part of the education to which many people will think them morally entitled. (2006, 262)

Min uppsats går ut på att undersöka Isaiah Berlins politiska tänkande med detta liberala dilemma i åtanke.

Callan argumenterar i den aktuella artikeln mot William Galston, som angående det kända fallet Wisconsin v. Yoder argumenterar för föräldrars rätt att undandra sina barn från utbildning som strider mot deras (föräldarnas) övertygelser. Utifrån Galstons version av liberalism är detta rätt och rimligt. Intressant är att Galston grundar sin liberalism filosofiskt i Berlins idéer om värdepluralism och har därmed skapat en ”liberal pluralism” i Berlins efterföljd. I min uppsats försöker jag utröna vad Berlin skulle kunna tänkas säga om detta dilemma. Endast vid ett fåtal tillfällen skriver Berlin direkt om utbildning. Men dessa stycken (citerade nedan) är klart i motsättning till Galston. De har en upplysningsliberal ton som knappast är förenlig med Galstons ackommoderande linje gentemot föräldrar som av exempelvis religiösa skäl vill undanhålla sina barn från viss typ av kunskap eller framställandet av vissa livsstilar som de finner anstötliga. Min förhoppning med uppsatsen är dock inte att blott peka ut dessa stycken, utan även att argumentera att att de följer utifrån en logik inom Berlins övergripande antaganden och normativa ståndpunkter. I min uppsats hoppas jag kunna förklara detta, och genom att göra jämförelser till några av Galstons kritiker inom den samtida politiska teorin (främst Callan och George Crowder), visa att Berlins liberalism och värdepluralism innebär att det är giltigt att fastslå individuell autonomi och kritiskt tänkande som legitima mål för skolan, även när dessa mål krockar med föräldrarnas övertygelser, värdet av kulturell tillhörighet, osv.

Eamonn Callans hållning är följande:

I claim that Galston underestimates considerations within his own theory that might tell against deference to parental choice. In particular, he overlooks the extent to which restricting parental choice may be necessary to the expressive liberty of children because of the internal connection between their liberty and the avoidance of servility in their education. Here again Yoder is revealing. I show that considerations of children’s prospective interest in liberty make a reasonable case for regarding the Supreme Court’s decision in Yoder as morally unfortunate. (2006, 263)

Ett av de två centrala stycket i Berlin som jag tänkte ta upp ligger i linje med detta, specifikt det Callan kallar för ”considerations of children’s prospective interest in liberty”. Vid ett tillfälle då Berlin ska förklara hur man kan resonera utifrån hans utgångspunkter gällande frihet, oundvikligheten i moraliska konflikter, osv, så tar han som exempel frågan om att införa ett offentligt och enhetligt utbildningssystem. Detta finner Berlin önskvärt, och han säger sig resonera på följande sätt:

If I were told that this must severely curtail the liberty of parents who claim the right not to be interfered with in this matter — that it was an elementary right to be allowed to choose the type of education to be given to one’s child, to determine the intellectual, religious, social, economic conditions in which the child is to be brought up — I should not be ready to dismiss this outright. But I should maintain that when (as in this case) values genuinely clash, choices must be made. In this case the clash arises between the need to preserve the existing liberty of some parents to determine the type of education they seek for their children; the need to promote other social purposes; and, finally, the need to create conditions in which those who lack them will be provided with opportunities to exercise those rights (freedom to choose) which they legally possess, but cannot, without such opportunities, put to use. (2002, 46)

Jag tänkte koppla detta till Joel Feinbergs kända idé, utvecklad i respons till Yoder, om ”the child’s right to an open future”. Det finns likheter, även om Berlin inte kan ses som en rättighetsteoretiker av Feinbergs släkte. Men en rätt till en ”öppen framtid” tycks återfinnas även i det andra stycket av vikt som jag har hittat. Jag vill argumentera att samma skäl som gör att Berlin att förespråkar långtgående tolerans överlag, samma skäl gör det rimligt med starkt begränsade möjligheter för föräldrar att medvetet begränsa sina barns utbildning och förmåga till egna livsval. Läs nu följande stycken, ur ett långt brev till George Kennan (publicerat i volymen Liberty):

What horrifies one about Soviet or Nazi practise is not merely the suffering and the cruelty, since although that is bad enough, it is something which history has produced too often, and to ignore its apparent inevitability is perhaps real Utopianism – no; what turns one inside out, and is indescribable, is the spectacle of one set of persons who so tamper and ‘get at’ others that the others do their will without knowing what they are doing; and in this lose their status as free human beings, indeed as human beings at all.

Certainly we do not detest this kind of destruction of liberty merely because it denies liberty of action; there is a far greater horror in depriving men of the very capacity for freedom – that is the real sin against the Holy Ghost.
[. . . ]
If pushed to the extreme, this doctrine would, of course, do away with all education, since when we send children to school or influence them in other ways without obtaining their approval for what we are doing, are we not ’tampering’ with them, ’moulding’ them like pieces of clay with no purpose of their own? Our answer has to be that certainly all ’moulding’ is evil, and that if human beings at birth had the power of choice and the means of understanding the world, it would be criminal; since they have not, we temporarily enslave them, for fear that, otherwise, they will suffer worse misfortunes from nature and from men, and this ’temporary enslavement’ is a necessary evil until such time as they are able to choose for themselves – the ’enslavement’ having as its purpose not an inculcation of obedience but its contrary, the development of power of free judgement and choice; still, evil it remains even if necessary. (2002, 339–42)

Vad jag vill hämta ur detta är naturligtvis att den liberala friheten att göra egna livsval också har tydliga implikationer gällande utbildning. Vad jag vill bygga på är tanken att liberalismen innefattar —måste innefatta, trots att den historiskt varit ovillig till det — både en teori om vilka faktiska preferenser som ska tolereras men också en idé om processen genom vilken preferenserna skapas. (Kanske jag här överdriver detta tomrum i liberal teori. Åtminstone enligt Brian Barry, s. 200) Människor föds inte med färdiga preferenser och inte heller med ”the power of choice and the means of understanding the world”. Det är pga detta som skola och utbildning inte kan behandlas som vilken annan samhällsinstitution som helst. Notera att diskussionen här blott är en del i en större debatt. Nämligen den mellan ”autonomi-liberaler” och ”tolerans-liberaler”. Och notera, som David Thunder, att “this toleration-autonomy debate is not merely a ‘family dispute’ about some fine points of liberal theory”.

On the contrary, the outcome of this dispute has dramatic implications for societies where deep religious and cultural differences are either well-entrenched (say, the U.S.) or growing at a fast rate (say, France or Germany). If we adopt a tolerationist stance, social groups and social infrastructures (e.g. schools, hospitals, businesses) devoted to tradition-based ways of life involving, say, arranged marriages, intellectual submission to religious authority, some form of patriarchal social structure, and the limited exposure of members to “alternative ways of life,” may be permitted to exist and reproduce themselves, albeit against the backdrop of a liberal juridical and economic order that includes freedom of association. If, on the other hand, we adopt a pro-autonomy stance, the State and its agents may be authorized to control, either through legal rules or educational policies or both, the internal practices of associations—and presumably, of families—to ensure that their members develop an adequate capacity for personal autonomy, albeit in a prudent and even-handed manner. (Thunder 2009, 155)

Bland dessa ”sociala infrastrukturer” vill jag alltså hävda att skolsystemet har en sådan funktion att den generella debatten mellan tolerans och autonomi inte är rakt av överförbar. Givet en mångfald av preferenser kan vi i övriga fall välkomna en mångfald inom en given social infrastruktur, för en sådan mångfald gör det möjligt för medborgarna att leva sina liv efter eget huvud och känsla för mening. Fortfarande är det så att autonomi-liberalen kan påminna om de fall inom dessa infrastrukturer och sammanslutningar där individer far illa eller hindras från att lämna, och vi kan i sådana fall diskutera legitimiteten i statlig intervention för att upprätthålla vissa liberala värden och individuella rättigheter. Här har vi då tolerans/autonomi-debatten i sin generella form.

Men är skolan en institution om alla andra? Vad bör den liberala friheten innebära här? Isaiah Berlin citerar John Stuart Mill: “The only freedom which deserves the name, is that of pursuing our own good in our own way”. Och skriver:

If this is so, is compulsion ever justified? Mill had no doubt that it was. Since justice demands that all individuals be entitled to a minimum of freedom, all other individuals were of necessity to be restrained, if need be by force, from depriving anyone of it. (2002, 174)

Tänk att individerna x och y väljer fritt att inrätta sitt liv på så sätt att de går med i en sekt och lever efter vissa värderingar. De besitter ”the power of choice and the means of understanding the world” och de utövar nu sin rätt att ”pursuing our own good in our own way”. Men vad händer om x och y får barn? Ska deras frihet innebära att de och deras sekt tillåts sörja för barnens skolgång på ett sådant sätt att dessa barn inte vet något om yttervärlden, inte något om andra sätt att leva, eller blir intalade att andra sätt att leva leder till helvetet. Eller vore detta ett sätt att beskära dessa barns frihet, vilket isåfall innbär att föräldrarna rätteligen borde bli ”restrained, if need be by force” från att undandra barnen från en allsidig öppen utbildning? Detta är således alldeles oberoende om det sätt att leva som sekten utövar anses legitimt och rätt av staten att tolerera. Jag tror att Berlins utgångspunkter måste leda till en sådan slutsats. För notera kraftfulla i att den vision om människans fria val hade som konsekvens att i teorin ”do away with all education”. Den enda legitima form av utbildning är i liberala ögon den som har ”as its purpose not an inculcation of obedience but its contrary, the development of power of free judgement and choice”. Denna sociala infrastruktur skulle annars helt sakna existensberättigande.  Strider sådan utbildning mot föräldrarnas önskan måste liberalen sätta ner foten, precis som i fall där vuxna sinsemellan kränker varandras frihet.

Går det att finna stöd för detta hos Isaiah Berlin. En teoretiker som skrivit om Berlin ifråga om utbildning är Neil Burtonwood. Men han håller med Galston. I en passage som jag förmodligen kommer kritisera i min uppsats skriver han:

In supporting separate schools for the children of non-liberal cultural minorities liberals should be able to recognise the gains that will be made in terms of cultural congruence and a sense of belonging but they will also have to accept that this entails a loss of individual autonomy. This is only problematic if autonomy is granted absolute status as some kind of foundational human value. As Berlin observes, the reality is a trade-off between human values. There comes a point where we have to make a choice, and for Berlin the genuine liberal does not require that individuals choose autonomy. (Burtonwood 2000, 282)

Är inte detta stycke förvirrat? Individer är visserligen inte är tvingade att ”välja” autonomi, men har de rätt att undandra denna möjlighet för sina barn? Det är ju detta hela frågan handlar om. Man är fri att inträda i en sekt och därmed kanske inordna sig i ett icke-liberalt levnadssätt, kanske även avsäga sig framtida möjligheter till autonoma val. Liberaler kan inte, precis som Burtonwood säger, tvinga människor att ”välja” autonomi. Det finns andra värden: ”cultural belonging”, osv. Men vem ska göra avvägningen mellan dessa värden? Det är det som är frågan. Den som är kritisk mot denna typ av skolor behöver inte vara det pga en idé om att ett autonomt liv är det enda goda (vilket Burtonwood säger: ”this is only problematic if. . .”). Att kräva ”en öppen framtid” innebär inte att autonomi görs till det enda legitima sättet att leva.

Ja, det var några korta punkter om vad min uppsats handlar om. Synpunkter tas tacksamt emot. Som brukligt när man skriver uppsats så har jag varit ute och seglat på de vida haven, läst vitt och brett, innan jag lyckats smalna av ordentligt. Ett tag lämnade jag Berlin helt och ägnade mig åt samtida teoretiker, men nu, för att få en striktare ram, har jag återgått till Berlin.

Nu har jag bara 2,5 vecka kvar att skriva. Måste därför släppa lite på perfektionismen och börja hulka upp text på allvar. Usch. Publicerar kanske några stycken här på bloggen allt eftersom. Ni får gärna ge mig ett handtag genom kritik och frågor kring upplevda glapp i tankegångarna.

Referenser

Berlin, Isaiah (2002), Liberty (Oxford: Oxford University Press).

Burtonwood, Neil (2002), ’Must Liberal Support for Separate Schools Be Subject to a Condition of Individual Autonomy?’, British Journal of Educational Studies, Vol. 48, No. 3, pp. 269-284.

Callan, Eamonn (2006), ’Galston’s Dilemmas and Wisconsin v. Yoder’, Theory and Research in Education, Vol. 4, No. 3, pp. 261–273.

Thunder, David (2009), ’Why Value Pluralism Does Not Support the State’s Enforcement of Liberal Autonomy: A Response to Crowder’, Political Theory, Vol. 37, No. 1, pp. 154–160.

Herodotos om inkomstdeklarationen

Under konung Amasis skall Egypten hava varit högst lyckosamt både beträffande det, som floden giver åt jorden, och det, som jorden giver åt människorna. I landet skall då hava funnits inalles tjugo tusen bebodda städer. Det är Amasis, som stiftade den lagen bland egypterna, att varje egypter årligen skulle inför föreståndaren i sitt distrikt uppgiva varav han levde. Den, som ej gjorde detta och ej uppgav ett ärligt yrke, straffades med döden. Atenaren Solon hämtade denna lag från Egypten och gav den åt atenarna. Måtte dessa alltid ha den kvar, då det är en förträfflig lag!

Herodotos från Halikarnassos, Historia, i översättning av Claes Lindskog, P. A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm, 1920, s. 180.

The Economist om Labour och BNP

Artikel i The Economist: ”When grown men cry: Why the BNP vote is growing”.

Labour’s vote in Barking [. . .] has declined sharply, from around 65% in 1997 to around 50% in 2005 as the BNP vote has increased. In 2006 the BNP won a score of council seats. And in the European elections last year, for the first time, the party gained two MEPs (one of them Mr Griffin), attracting 6.2% of the popular vote across the country.

[. . .]

Tony Travers, of the London School of Economics, says Labour “is completely split about what to do about the threat of the BNP”. In fact all liberal parties find it hard to “put across an offer that goes some way to recognising the aspirations and feelings of those who vote BNP”. But if they don’t engage with the people who support the BNP out of a sense of powerlessness, the party will advance. If it wins control of the council or a parliamentary seat, it will be time, Mr Travers concludes, “to press the panic button”.

Relaterade inlägg: 1,2.