Hafwer du qwarn?

Det ska sägas att det inte hör till vanligheterna. Men senaste dagarna har jag läst en del i Kammarkollegiets protokoll från 1630-talet. Skälet är att jag för någon vecka sedan började skriva ett metodpapper där jag ska diskutera rational choice och historisk forskning. Margaret Levi’s Of Rule and Revenue (1988) kommer förmodligen figurera en del. Jag hoppas återkomma med fler inlägg kring detta, men tyvärr måste jag skriva alstret med viss hast.

Hur som helst, även om än att jag har lite svårt att förstå språket ibland så finner jag en hel del fascinerande saker i Kammarkollegiets protokoll (i transkriberad version såklart, publicerad 1934). Ibland är språket faktiskt både glasklart och vackert. Som när kollegiets “wälborne her Åke Axilsson” i oktober 1636 i en skrivelse ger en bonde följande myndiga besked:

Hwar och en som hafwer qwarn, liten el:r stoor, och låter mahla der opå, är plichtigh gifwa miöltullen till cronan.

Jag begriper dock inte riktigt kontexten som föranledde bondens fråga, och inte heller detaljerna i Axilssons svar. När jag tänker efter vet jag inte ens vad mjöltullen är. Först tänkte jag att det var kvarntullen, införd 1625, men nu ser jag att den skrotades 1635 och ersattes av mantalspenningar. (Och Axilsson påminner också bonden om att han utöver mjöltullen inte heller får glömma att “afläggia penningtollen efter mantalet”.) Ja det är mycket man inte vet.

Två män i en båt

I en ofta citerad passage skriver Hume:

“Two men, who pull the oars of a boat, do it by an agreement or convention, tho’ they have never given promises to each other” (Treatise 3.2.2.10).

Utan kontexten är terminologin är lite förvillande. Både “agreement” och “convention” kan ju betyda öveverrenskommelse eller avtal. Men i det här fallet ska agreement snarast förstås som “harmony of people’s opinions”, och convention som sedvana eller liknande. Kontexten är att Hume argumenterar mot kontraktsteorin; poängen med att det inte krävs något “löfte” är att visa att social samverkan kan vara möjlig utan att det krävs att samhället instiftas genom ett samhällsfördrag. Till skillnad mot kontraktsteoretikerna menar Hume att samhället inte uppstår genom kontrakt eller “löften” utan av sig själv genom människors ömsesidiga behov av samordning och samarbete. (Staten, i sin tur, uppkommer för att lösa de fall där detta misslyckas, vilket det gör framförallt när gruppstorleken ökar och interaktion sker/krävs mellan människor som inte längre lever nära varandra. Som Russell Hardin visat så utvecklade Hume ”a coordination theory of the state”.) Ett fenomen som att “lova” eller ge ett löfte är, argumenterar Hume, i sig sociala konventioner och är tänkbara bara i ett samhälle. De kan inte existera oberoende av ett samhälle, och därför heller inte användas som en förklaring till dess uppkomst.

Men nog om det. Vilken typ av interaktion exemplifieras av två män i en båt? Är det samarbete eller samordning?

Enligt bland andra Russell Hardin (2007, s. 59, 78), Jon Elster (2009, s. 51) och Ken Binmore (Binmore 2005, s.4) är Humes exempel ett fall av samording. Låt oss ge tankeexemplet lite mer detaljer (Hume ger inget mer än den nyss citerade meningen). Tänk att de två männen står på en sida av en stor flod. Båda vill gärna ta sig över till den andra flodstranden. Naturens lagar är nu sådana att om någon av männen inte tar ordentliga tag med sin åra så skulle ju roddbåten inte gå rakt utan gira i en cirkel. Vill de komma någonstans finns det alltså ingen möjlighet att maska och låta den andra göra jobbet (free-riding). Det ligger i bådas intresse att bidra med sin del av ansträngningen, för annars uppnås inte det mål som båda eftersträvar. Vi kan därför räkna med att de två kommer att samordna sitt agerande, i den specifika spelteoretiska betydelsen av ordet. Detta är “a game of harmony”; det finns varken intressemotsättning eller osäkerhet.

Man kan dock lätt göra om roddbåtsexemplet till ett fångarnas dilemma, en situation där båda har intresse av att undvika att göra en egen ansträngning utan helst vill förlita sig på den andre. Tänk istället att roddbåten har två par åror. Båda männen vill fortfarande över ån. Men floden är så bred och strömmarna så starka att mödan det krävs att ro på egen hand är inte värt vinsten med att komma över. Så det enda sättet som det är värt att ta sig över är ifall de kan dela på arbetet. Enas de om att sätta sig i båten är det dock i var och ens intresse att anstränga sig så lite som möjligt och utnyttja att den andre ror, eftersom det då finns en chans att både komma över floden och samtidigt vara utvilad. Men agerar båda männen efter dessa incitament så kommer båten inte komma långt från strandkanten… Detta trots att båda precis som innan eftersträvar målet att ta sig över. I en sådan sitaution krävs det, med den spelteoretiska terminologin vi tidigare använt, att de två väljer att samarbeta.

Enligt John Mackie är det är en sådan situation som Hume har i åtanke med sitt exempel (Mackie 1980, s. 87–88). Hume säger faktiskt inte uttryckligen huruvida männen har varsin åra eller varsitt par åror, vilket vi ju nu förstår är av avgörande betydelse. Mackie’s uppfattning är dock inte vanlig.

Det bästa argumentet för att, likt Hardin, Elster och Binmore, anse att det handlar om samordning är att Hume i passagen så tydligt pratar om gemensamma intressen, samt att han presenterar exemplet utan antydan om att de har några större svårigheter med att ro tillsammans. Därmed skiljer sig exemplet från de fall då han otvetydligt beskriver ett fångarnas dilemma eller samarbetsproblematik. I de fallen är Hume mycket noga med att peka ut de motstridiga intressena, och vad som krävs för att lösa en sådan situation.

Your corn is ripe to-day; mine will be so to-morrow. ’Tis profitable for us both, that I shou’d labour with you to-day, and that you shou’d aid me to-morrow. I have no kindness for you, and know you have as little for me. I will not, therefore, take any pains upon your account; and shou’d I labour with you upon my own account, in expectation of a return, I know I shou’d be disappointed, and that I shou’d in vain depend upon your gratitude. Here then I leave you to labour alone: You treat me in the same manner. The seasons change; and both of us lose our harvests for want of mutual confidence and security (Treatise 3.2.5.8).

Enligt Elster är detta förmodligen den första tydliga beskrivningen av en fångarnas dilemma-problematik.

To my knowledge, this was the first clear statement of the Prisoner’s Dilemma, albeit in in a slightly different form than the standard one, which involves simultaneous rather than successive decisions (Elster 2009, s. 51).

I fallet med roddbåten så uttrycks ingen samarbetsproblematik av den kalibern. Där handlar det om att bli varse det gemensamma intresset, och att detta är tillräckligt starkt för att det ska utvecklas konventioner som gör ett småskaligt samhälle möjligt (utan att det krävs ett tänkt “kontrakt”). I samma andetag nämns andra typiska samordningsfenomen: hur språk etableras och hur silver och guld blir betalningsmedel.

Referenser:
Binmore, Ken. 2005. Natural Justice. Oxford: Oxford University Press.
Elster, Jon. 2009. Alexis De Tocqueville: The First Social Scientist. Cambridge; New York: Cambridge University Press.
Hardin, Russell. 2007. David Hume: Moral and Political Theorist. Oxford: Oxford University Press.
Hume, David. 2007. A Treatise of Human Nature. The Clarendon Edition. Oxford: Oxford University Press.
Mackie, John. 1980. Hume’s Moral Theory. London: Routledge & Kegan Paul.

Ibn Khalduns definition av staten

Ett av de skäl som fick mig att börja läsa Ibn Khaldun var en passage i Ernest Gellners Plough, Sword and Book, där Gellner beskriver Khalduns definition av staten som “an institution which prevents injustice other than such as it commits itself” (1989, s. 239).

Här den relevanta passagen som jag hittat hos Khaldun:

Evil qualities in man are injustice and mutual aggression. He who casts his eye upon the property of his brother will lay his hand upon it to take it, unless there is a restraining influence to hold him back. The poet thus says:

Injustice is a human trait. If you find
A moral man, there is some reason why he is not unjust

Mutual aggression of people in towns and cities is averted by the authorities and the government, which hold back the masses under their control from attacks and aggression upon each other. They are thus prevented by the influence of force and governmental authority from mutual injustice, save such injustice as comes from the ruler himself (1967, s. 97).

Referenser:
Gellner, E. (1989) Plough, Sword and Book. The Structure of Human History. Chicago: University of Chicago Press.
Khaldun, I. (1967) The Muqaddimah. An Introduction to History. London: Routledge & Kegan Paul.

Skillnaden mellan samordning och samarbete

I det citat av Andrew Sabl som jag publicerade för ett par veckor sedan så figurerade båda begreppen “cooperation” (samarbete) och “coordination” (samordning). Stycket uttryckte tanken att samordning är mer grundläggande och måste föregå frågor om samarbete och dess villkor.

Men skillnaden mellan samarbete och samordning klargjordes inte i blogginlägget. Distinktionen är dock väldigt viktig och teoretiskt väldigt tydlig, även om den ofta förbisees, “even by experts who ought to be the ones drawing technical distinctions” (Sabl 2012, s 41).

Samordning handlar om de nyttigheter som är beroende av att alla agerar på samma sätt, att alla följer samma regler, normer eller standarder som sina gelikar. Mer specifikt handlar det om fall där det ligger i allas enskilda intresse att agera likadant som alla andra.

In some of life and a great deal of politics, the right thing for each person to do is that which he or she has reason to think others will do: speak the same langauge, meet at the same rendezvous, use the same measurements, accept the same authority for choosing officers and making laws (Sabl 2012, s 6).

Ett klassiskt exempel är vilken sida av vägen man skall köra. De som ger sig ut på vägarna har ett starkt intresse av att inte krocka med varandra. Alltså har de intresse av att upprätta och följa en norm om att man ska hålla sig på en viss sida av vägen, eftersom det drastiskt minskar risken för krock.

När sådan samordning har uppkommit är de individuella kostnaderna för att bryta mot konventionen extremt höga: i trafiken riskerar man sitt liv. Det är inte klokskapen eller den moraliska giltigheten i Trafikförordningens kap 3 §7 som gör det till kanske den mest efterföljda av Sveriges lagar och förordningar: “Vid färd på väg skall fordon föras i det körfält som är längst till höger i färdriktningen och som är avsett för fordonet”.

Samordningsproblem existerar när det råder osäkerhet om vilket av flera ageranden som är gällande. Fastställandet av vilken regel, norm, standard osv som ska gälla är fortfarande ett avgörande problem och källa till oenighet. Vilken sida av vägen skall vi köra på? Det ligger i allas intresse att samordna sitt beteende, men oenighet eller osäkerhet om på vilket sätt.

Samarbetsproblem, däremot, uppkommer i situationer som i en viss bemärkelse är motsatsen till samordning. Den mest kända typen är det som kallas fångarnas dilemma, vilket utgörs av situationer där det är i individens intresse att avvika från de eventuella samarbetskonventioner som de övriga efterlever.

Jag har tidigare reflekterat kring ett sådant exempel från trafikens värld, nämligen en viss typ av köbildning som uppkommer när en väg med flera körfält måste begränsas till en fil. Ju fler bilister som “samarbetar”, genom att hålla sig till sin plats i kön i det körfält som kommer fortsätta, desto mer finns det att vinna för den som väljer att köra om i det tomma körfältet.

Medan det i samordningsfallen blir mer kostsamt för individen att frångå konventionen ju fler av de övriga som följer den (exempel: språk), så är det i fångarnas dilemma och liknande situationer tvärtom mer lönsamt att avvika ju fler som följer konventionen.

Referens:
Sabl, A. (2012). Hume’s Politics. Coordination and Crisis in the ‘History of England’. Princeton University Press.

”Strawberries in the soup”

I en essä i The American Scholar skriver Helen Hazen om sin upplevelse av att få sitt bokmanus kommenterat och redigerat av Jacques Barzun. Så här skrev Barzun om ett av hennes utkast, som han inte tyckte följde den linje som stakats ut i manusets inledning:

When you have this menu for your guest’s dinner, stick to the contents of each course as you serve it — no strawberries in the soup. You must treat every topic once and be done with it — so you can build on top of it and not have to re-lay the foundation already set.

Även om jag tycker att Barzuns Simple & Direct innehåller en hel del bra tips så är frågan om inte Helen Hazen fick ta emot ett av de mest välfunna. “Strawberries in the soup”, en passande bild för något som inte passar.