Toleransparadoxen

Annika Ström-Melin har idag en ledare som tar upp Ian Burumas nya bok, som i sin tur tar upp Tocqueville och Popper. Boken har tidigare recenserats i DN och då skrev jag en liten kommentar om Tocqueville och islam. Men nu: Popper och toleransparadoxen.

Ström-Melin:

Denna paradox beskrivs bäst av Karl Popper i boken ”Det öppna samhället och dess fiender” från 1945. Poppers ord känns förfärande aktuella: ”Om vi på ett obegränsat sätt tolererar intoleranta människor, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp, då kommer de toleranta att gå under, och toleransen med dem.”

De toleranta måste därför vara redo att vara intoleranta. Men är inte denna intolerans lika illa? Det är det som är paradoxen. Motsatsen till Poppers ståndpunkt kan formuleras på olika sätt. Exempelvis på följande vis av Jakob Heidbrink under debatten i våras om presstödet och Nationaldemokraterna:

Det är ingen principiell skillnad mellan demokrater som särbehandlar misshagliga totalitära åsikter och totalitarister som särbehandlar misshagliga demokratiska åsikter. Vi gör precis det som vi anklagar Nationaldemokraterna för att vilja göra om vi särbehandlar denna åsiktsriktning. Vi blir totalitära själva.

Detta resonemang kan kontrasteras mot Lars Gustafsson:

There is a logic of tolerance, which remains to be formalized by some future philosopher. Let me, as a starter, suggest two fairly obvious axioms:

- Tolerance of intolerance yields intolerance.
- Intolerance of intolerance yields tolerance.

Jag sympatiserar överlag med Gustafsson (och Popper), men brukar försöka hålla mig borta från toleransparadoxen av skälet att det ofta sker begreppsglidningar, och för att de logiska sätten att uttrycka den på inte tycks kunna formulera det politisk-filosofiska problemet på ett fullödigt sätt. (Det var av det skälet som jag, när jag senast reflekterade över toleransbegreppet, försökte laborera med distinktionen mellan att vara tolerant och att vara öppensinnad. En fundamental insikt angående Sverige är att vi karakteriseras av att vara mer öppensinnade än toleranta.)

Nu åter till Popper. Efter att ha skrivit Det öppna samhället och dess fiender så lämnade Popper den politisk filosofin i hög grad åt sidan. Men det han skrev innehåller ett flertal mycket skarpa formuleringar om de öppna samhällenas rätt att vara ”intoleranta mot de intoleranta”. Den främsta texten är ‘On Toleration’ från 1981.

Toleration, at first sight, does not seem to be a problem any longer; not, at least, in the democratic countries of Europe, North America, Australia and New Zealand. In these open or almost open societies of the West, everybody, or almost everybody, is tolerated by almost everybody else; and everybody, or almost everybody believes in toleration; perhaps even more strongly than in democracy. Indeed, they believe in toleration so strongly that there is a serious problem here: whether we do not go too far in our emotional attachment to toleration. Fearing to be intolerant, we are inclined to extend toleration, as a right, also to those who are intolerant; to those who are trying to spread intolerant ideologies: ideologies that entail the principle that all who dissent from them must be suppressed by force; ideologies that even regard all dissenters as criminals. I suggest that this is one of our most serious problems, not so much from a theorethical as a practical point of view. And I shall suggest that, in our devotion to the idea of toleration, we are in danger of destrying liberty — and toleration with it.

[. . .]

Voltaire saw very clearly that toleration must be mutual: that it is based on reciprocity. But he did not forsee the rise of a democratic society in which toleration has become the accepted principle; not only religious toleration, but also political toleration. And he did not forsee that, in such a society, minorities would arise who are unwilling to reciprocate the tolerance offered to them by the majority: minorities who accept a principle of intolerance; who accept a theory of the necessity of violence and who may even act violently. These minorities, we have reason to think, would try to abolish democracy, freedom of speech, and toleration, if they succeeded in gaining power even for a day.

Our problem is: Shall we or shall we not tolerate these minorities? If we do not tolerate them, we seem to deny our own principles: we seem to make concessions to intolerance and so become hypocrites. If we do tolerate them, we may become responsible for ending democracy and toleration.

Ur ‘The Open Society and the Democratic State’ (1963):

I once read a touching story of a community which lived in the Indian jungle and which disappeared because of its belief in the holiness of life, including the life of tigers. Unfortunately the tigers did not reciprocate. Similarly, the German republic before 1933 — the so-called Weimar Republic — tolerated Hitler; but Hitler did not reciprocate.

This was one of the mistakes from which we now have to learn: there certainly can be no obligation upon the tolerant to tolerate the intolerant — those who do not reciprocate. Yet although there is no such obligation, an open society should, in times of peace and strength, as far as possible tolerate its lunatic fringe, that is to say, those who preach intolerance and even violence.

Detta sistnämnda är naturligtvis ett helt centralt tillägg till poängen att ”there is no such obligation”. Hos Popper är toleransparadoxen på det teoretiska planet ganska enkel, och det problematiska gäller praktiken: bedömningarna vad som är reella hot, rimliga motmedel, etc.

Så även om man som jag på det teoretiska planet inte finner det problematiskt att vara intolerant mot de intoleranta, så kan man fortfarande motsätta sig de nuvarande praktiska tillämpningarna, eftersom man kan hävda att riskerna och hoten överdrivs, att motmedlen riskerar att slå bakut, med mera. Det är lättvindighet i sådana bedömningar, snarare än positionen i den teoretiska frågan i sig, som riskerar att leda till att demokratin och toleransen förgör sig själv i kampen mot sina motståndare.

Karl Popper (red. Jeremy Shearmur och Piers Norris Turner), After the Open Society. Selected Social and Political Writings (London and New York: Routledge, 2008), s. 313-15, 239.

13 reaktioner på ”Toleransparadoxen

  1. Jag har haft den här känslan av att jag tycker som Popper, men med Gustafssons satser blir jag helt på det klara att det är så. Och det svåra är alltså gränsdragningen när något är tillräckligt intolerant för att man ska behöva vara intolerant emot det.

  2. Popper har så klart sina poänger – han är faktiskt en av de få filosofer som känns värda att läsa även för icke-filosofer – men på den här punkten tror jag att han kastar sitt nät för brett. Det är en sak att låta de rättigheter som i en liberal stat tillkommer alla också tillkomma illiberala minoritetsriktningar: det var det jag menade i det citat som du anför. Om vi har yttrandefrihet, måste denna omfatta alla. I det ögonblick som vi behöver tillgripa förtryck för att vinna dagen, har vi blivit så osäkra på våra argument att vi lika gärna kan kasta hela den liberala ideologin överbord.

    Att jag vill låta exempelvis nazister komma till tals (liksom även andra våldsamma minoriteter såsom vissa veganer, autonoma och andra förryckta marginalgrupper), betyder inte att jag låter dem hållas. I och för sig är jag total moralisk skeptiker och anser att ingen moralisk ideologi kan göra anspråk på att vara objektivt sett bättre än någon annan, men av det följer inte att jag inte kan använda mina argument för att se till att minoriteterna åtminstone inte växer och förhoppningsvis över tid försvinner. Det är lite som med religion, faktiskt: vinner jag bara tillräckligt många anhängare till den ”rätta” tron, kommer alla ”falska” gudar – finns det icke-falska? – att över tid dö ut.

    Tolerans är ett alltför brett begrepp för att göra ett bra underlag för en politisk diskussion: det är lite som med frihet eller rättvisa, vi har alla olika idéer om vad de innebär. Om du med tolerans dock menar den delaspekten som betecknas som yttrandefrihet, vidhåller jag att varje försök att förbjuda en idé eller att tysta den genom att särbehandla den förråder yttrandefrihetens princip så till den milda grad att det inte finns någon som helst anledning att ha kvar den.

    Popper vågade nog – efter den tyska erfarenheten 1933 till 1945 – inte längre lita på sina egna arguments övertygande kraft och slog därför knut på sig själv. Det är synd, för Poppers argument brukar faktiskt gå hem hos de flesta som inte är totalt tjocka i skallen.

  3. Björn: Ett litet tillägg. Jag skall delta i ett kollokvium i augusti, läser just nu litteraturen och funderar på vad det är som gör liberalismen så attraktiv för mig. Jag tror att svaret är att liberalismen är den enda politiska ideologi som innehåller potentialen till sin egen negation. Liberalismen lämnar utrymme åt andra ideologier att ta över, vilket är en rimlig konsekvens av liberalismens grundläggande ställningstagande att vi inte kan veta vad som är moraliskt gott. Med andra ord ligger i liberalismen att vi dagligen måste övertyga, argumentera, resonera, för att inte andra ideologier, som inte innehåller potentialen till sin egen negation och därför låser samhället i ett givet system, skall ta över.

    Poppers tal om den intoleranta toleransen ser för mig ut att vara en reträtt från denna liberalismens stora styrka. Om toleransen blir intolerant mot de intoleranta, låser vi samhället i ett visst givet tillstånd och liberalismens systematiska överlägsenhet som jag ser den går förlorad. Det är en liberalism som försöker komma undan behovet att diskutera, resonera och argumentera, och det är således en liberalism som inte förmår att hålla fast vid in grundläggande insikt, nämligen moraliska värderingars subjektivitet. Det anser jag är farligt.

  4. Jag flyttar för övrigt själv under den kommande veckan och packar därefter upp kartonger, så att jag kan vara fortsatt lite långsam med att diskutera.

  5. Hej igen,

    Den historiska erfarenheten av fascistiskt maktövertagande är onekligen orsaken till Poppers position. Men ger inte denna erfarenhet faktiskt goda skäl till att, som du uttrycker det, inte våga lita på argumentationens kraft? Vad gör vi om vi möter intoleranta rörelser som _de facto_ inte år att vinna vinna medelst argumentation?

    ”I do not imply, for instance, that we should always suppress the utterance of intolerant philosophies; as long as we can counter them by rational argument and keep them in check by public opinion, suppression would certainly be most unwise. But we should maintain the _right_ to suppress them if necessary even by force; for it may easily turn out that they are not prepared to meet us on the level of rational argument, but begin by denouncing all argument; they may forbid their followers to listen to rational argument, because it is deceptive, and teach them to answer arguments by the use of fists or pistols.” (Det öppna samhället, not 4 till kap. 7.)

    Man kan naturligtvis vara mer optimistisk och ”lita” på den liberala argumentationen. Men varför bör man inte dra Poppers slutsats av den historiska erfarenheten? Det tycks trots allt finnas människor som är tjocka i skallen.

    Nu några ord om ”potentialen till sin egen negation”. Säg att min liberalism motiveras och grundar sig på insikten att vi inte kan veta vad som är moraliskt gott. Denna insikt ger mig skäl att tolerera en mångfald av livsåskådningar och åsikter som jag personligen råkar finna förkastliga. Men denna moraliska skepticism är så att säga inte skeptisk i förhållande till sig själv. Av det skälet ser jag det inte som att liberalismen filosofiskt medger möjligheten åt (så att säga) icke-skeptiska ideologier att ”ta över”.

    Vid skarpt läge anser jag, likt Popper, att liberalen inte borde förlamas av filosofiska tvivel i denna fråga. Endast grubbla över omdömesfrågor (ÄR det skarpt läge?) och pragmatiska hänsynstaganden.

  6. Björn: Men om jag inte helt missförstår det citat du anför, talar Popper om våldsamma rörelser (alltså likt nazisterna eller kommunisterna under Weimarrepubliken). Det är väl inget problem? Det är väl bara att använda den lagstiftning som alla samhällen – inklusive nazistiska och kommunistiska – har mot mord, misshandel, olaga hot etc.? Om du talar om tolerans när man ser våldsamheter i ansiktet, håller jag med om att sådan tolerans är onödig. Jag skulle dock inte kalla det för tolerans, utan för självförsvar.

    Däremot får jag kalla fötter när Popper talar om någon form av liberalistisk diktatur. Om vi inte har den allmänna opinionen med oss, om flertalet inte vill ha liberalismen, då har vi ändå ingen chans. Jag vägrar att tvinga flertalet till det som jag uppfattar som deras lycka, och jag är förvånad över att Popper går så långt (vilket tycks vara implicit i det för mig hittills okända citatet).

    Och självnegation: jo, jag anser att skepticismen måste gå så långt att jag inser att jag, trots mina djupt hållna övertygelser, kan ha fel. När allt kommer omkring tror jag att flertalet slavägare uppriktigt trodde att det var afrikanernas lott att tjäna den vita mannen, att det fanns nazister som uppriktigt trodde att judarna skulle störta hela världen i fördärvet, att det fanns stalinister som verkligen trodde att GULAG behövdes för att rädda det jämlika socialistiska samhället (det sista är för övrigt inte alltför långt ifrån Popper, om jag får anmärka det). Jag som är tyskfödd och har en familj som på mödernet bestod av idel övertygade nazister, skulle inte vara liberal idag om nazisterna hade vunnit. Att vi idag anser att nazisterna är farliga massmördare är en funktion av att de allierade vann andra världskriget.

    Med andra ord: jag håller styvt på mina övertygelser, och jag skulle vara beredd att utstå åtskilligt spott och spe för att stå för dem. Jag är dock samtidigt inte så arrogant att jag på något sätt tror att jag objektivt sett har rätt, utan jag har av kultur och historia förutbestämts att tycka som jag gör. Jag ser ingen inherent motsättning mellan att stå för en viss åsikt och att erkänna att man kan ha fel. Kanske våra barnbarnsbarn skäms för oss.

    Det innebär att det enda jag kan göra är att leva som jag lär. Om den obildade pöbel som Poppers ord frammanar inför mitt inre öga väljer sin egen diktatur, kan jag inte med våld eller förbud tvinga den att välja mig istället. Det måste ske frivilligt eller inte alls.

    Och denna hållning, igen, utesluter inte självförsvar.

  7. Jag kom att tänka på ett inlägg som jag publicerade för någon månad sedan om Isaiah Berlin och om liberalismen som ”only the late fruit of our declining capitalist civilisation”. http://tinyurl.com/3695gdx

    Mina åsikter är onekligen förutbestämda av diverse faktorer, och jag är inte benägen att påskina objektivitet. Men för egen del så förhåller det sig så, att de grundläggande skäl som leder mig i liberal-demokratisk riktning också skulle leda mig, i händelse av skarpt läge, att jag nog skulle kunna tänka mig att begå en och annan tvivelaktig handling i syfte att bibehålla detta system. För detta skulle eventuellt mina barnbarnsbarn komma att skämmas, och kanske skulle jag komma att betraktas på samma sätt som slavägarna.

    Gäller din uppskattning för ”potentialen för sin egen negation” även när det kommer till demokratin? Skillnaden mellan dig och Popper vore isåfall intressant. Popper försvarar demokratin som styrelseform för att den möjliggör fredligt regimbyte. Och på den grunden ogiltigförklarar han demokratiskt fattade beslut att avskaffa demokratin självt. Att hylla demokratin för att möjliggöra sin negation skulle vara att hylla möjligheten till just detta sistnämnda: styrelseformens potential att fredligt bytas mot ett annat; det fredliga inrättandet av en diktatur, teokrati, eller dylikt.

  8. Björn: Min centrala poäng är att inget system, absolut inget, i längden kan hävdas mot flertalets önskningar eller åtminstone acceptans. ”You can’t fool all people all the time”, som det sagts. Det innebär att jag är öppen för demokratiskt fattade beslut att avskaffa demokratin (och nej, 1933 i Tyskland kvalar inte in – Hitler hade aldrig folkflertalet bakom sig).

    Här yttrar sig kanske mindre min moraliska skepticism än min politiska cynism: ett liberalt och/eller demokratiskt system är beroende av sina deltagare. Finns inga deltagare, finns inget system, utan bara en travesti av ett sådant system. Med andra ord kan man inte samtidigt hävda att vara liberal och vara beredd att forcera detta system ner i halsen på folkflertalet. Det blir lite som franska revolutionen och många andra revolutioner: försvaret av systemet leder till ett alltmer tilltagande förtryck, som till slut äter sina egna barn.

    Jag hoppas innerligt att jag inser när tiden är kommen att lämna det sjunkande skeppet om och när en totalitaristisk revolution skulle hända i Sverige. Utvandring är faktiskt ett giltigt alternativ. Jag fruktar en ”liberal” totalitarism på precis samma sätt som vilken annan totalitarism som helst: att försvara friheten med icke-frihet – i synnerhet i lägen då folkflertalet kräver icke-frihet – är inte bara en contradictio in adiectum, det är dödsdömt från början.

    Eller som en annan amerikan sade: ”Den som är beredd att offra friheten för att uppnå säkerhet, förtjänar ingendera.”

  9. Jag hoppas också kunna hinna lämna det sjunkande skeppet i tid. Men innan dess anser jag det legitimt att spela hårt. Exempelvis under valkampanjen till folkomröstningen ”Ska Sven Svensson väljas att bli ledare med oinskränkt makt under obestämd tid?” Jag anser inte att en demokrat helt enkelt måste svälja att demokratin väljs bort. Vid en sådan omröstning skulle jag förmodligen känna mig berättigad att göra avsteg från annars giltiga demokratiska principer, för vad som står på spel är inte den ena eller andra principen om rättvisa val utan valen själva. Man bör påminna sig om att vad som röstas bort är makten hos framtida majoriteter att ändra kurs. Av det skälet lägger jag inte samma moraliska tyngd vid vad den nuvarande majoriteten råkar önska.

  10. Björn: Ok, då får vi ”agree to disagree”. (Har någon någon snygg översättning för det talesättet?) Jag anser att man politiskt och vad gäller ens uttalanden under en sådan kampanj kan spela hårt, men så fort man använder sig av förbud och/eller våld, kan man lika gärna joina Svenssons gäng. Talet om att man i en liberal demokrati fritt kan byta ledare har nämligen i det ögonblicket visats vara tomt: man får bara rösta på liberala/demokratiska (begreppen betyder ju inte samma sak) ledare. Med andra ord är det samma princip som inom totalitära regimer: du har ett fritt val så länge du håller dig inom systemet.

    Jag undrar dock i så fall vad som egentligen skiljer liberalismen från andra ideologier.

  11. Nej, jag bekymras inte på samma sätt av tanken att demokratins principer ger upphov till en uteslutningsgrund. I den meningen är jag beredd att avsäga demokratin dess teoretiska överlägsenhet som du pratar om. Likt totalitära regimer kräver demokratin att man håller sig ”inom systemet” i någon mening. Skillnaden är karaktären hos detta system av politiska principer.

    Tackar och bockar för debatten!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s