Isaiah Berlin och upplysningen

En god vän har uppmärksammat mig på att en understreckare häromdagen framförde en märklig synpunkt på Isaiah Berlin. En skribent vid namn Clas Johan Gardell skriver om en bok av Zeev Sternhell under titeln ‘Motupplysningen lade grunden för fascismen‘.

Sternhell följer den intellektuella produktionen från Vico till vår tids religiösa fundamentalister och placerar många tänkare på kontraupplysningens parnass. [. . .] Kalla krigets totalitarism-teoretiker, som Jakob Talmon och den brittiske filosofen Isaiah Berlin på 1950- talet, fördömde upplysningsfilosofin och hävdade att Rousseaus och Voltaires tankar var ansvariga för den ryska revolutionen och det stalinistiska skräckväldet. I en intervju 1990, när Berlin blev tillfrågad om sina intellektuella förebilder, räknade han bland annat upp Vico och Herder samt Sorel och greve Joseph de Maistre. Den sistnämnde, som levde 1753–1821, var en fransk monarkist som hävdade att den franska revolutionens förödande tsunami utlöstes av ett skalv på 1500-talet när den lutherska reformationen frigjorde individen från den katolska kyrkans trygga kollektiva famn.

Detta är ganska märkligt. Vico och Herder är väl en sak, men att Berlin skulle vara influerad av Sorel och de Maistre är svårare att svälja. Att Berlin ägnade sig åt sådana tänkare var i mångt och mycket för att just förstå uppkomsten av totalitära politiska ideologier. Och därtill, i stycket ovan görs ingen åtskillnad mellan att vara intellektuellt influerad av någon samt att dela dennes politiska slutsatser.

Skälet till att Berlin ifrågasatte upplysningen var att han ansåg att vissa av dess grundantaganden var politiskt farliga. Enligt Berlin så utgörs upplysningens politiska arv inte bara av liberal demokrati utan även av kommunismen. Det var för att komma till rätta med de potentiellt farliga antagandena i upplysningen som Berlin försökte utkristallisera det gångbara och sunda inom motupplysningen. Det kan tilläggas att en person som instämmer med de Maistre aldrig med glädje skulle kunna skriva att Voltaires ”life and writings probably liberated a greater number of human beings than those of any man in recorded history”.

Jag gjorde en sökning på Sternhells bok och hittade en recension skriven av Adam Kirsch i The New Republic:

What is missing from Sternhell’s book is any sense of why the anti-Enlightenment flourished in the first place, and how it produced thinkers of the stature of Burke and Herder. Sternhell takes for granted that the Enlightenment—or his preferred version of it—is mankind’s only hope, so that its opponents cannot seem anything other than perverse and malevolent. Yet it was not just these thinkers who felt that the advance of science and liberalism was making the world less happy. The same intuition can be found in almost all the literature of the nineteenth century, from Wordsworth to Dostoevsky, and sometimes even in Mill, the greatest liberal of all. And it was not just conservatives such as Carlyle who attacked the dehumanizing effects of modern life. Liberals and socialists such as Charles Dickens, George Eliot, and William Morris all felt the same way. When such thinkers looked back to a more organic and religious past, it was not because they were enemies of the human spirit, but because they felt that the spirit was starving in modern conditions. Traditionalism is not always the same as authoritarianism.

Sternhell never really engages this critique of the Enlightenment and its legacy. He simply dismisses it out of hand, leaving the reader to wonder why some of the arguments of Burke and Herder sound so reasonable. [. . .]

At the same time, Sternhell’s belief in the power of ideas means that he offers little sense of how political, economic, and social changes affected the way ideas were received and transformed. He blasts Renan, for example, for writing that “the masses only have the right to govern if they know better than anyone else what is best,” a frankly elitist and anti-democratic notion. But as Sternhell notes, Renan wrote this in reaction to the demise of the Second Republic in France, when the majority of the people elected Napoleon’s corrupt, ineffectual nephew as president and then applauded his decision to abolish democracy and become emperor. It was this coup that, Renan said, “made me disgusted with the people,” and it was a feeling shared by many liberals at the time. Even Mill opposed universal suffrage.

Berlin, Isaiah (2006), Political Ideas in the Romantic Age, (Princeton: Princeton University Press), s. 36.
About these ads

En reaktion på ”Isaiah Berlin och upplysningen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s