Beslutsprocessen hos perserna

På vin äro perserna mycket begivna, men det är icke tillåtet att kräkas eller kasta vatten i andras närvaro. Detta äro de mycket noga med. Och under ruset pläga de överlägga om de allra allvarligaste angelägenheter; och vad som de då tycka vara riktigt, detta framlägger husvärden, i vilkens hus överläggningen äger rum, på nytt för dem dagen därpå, då de äro nyktra. Och om de då även såsom nyktra tycka att det är riktigt, så blir det gällande, i motsatt fall låta de det vara. Och vad de i nyktert tillstånd överlägga om, det pröva de sedan under ruset.

Herodotos från Halikarnassos, Historia, i översättning av Claes Lindskog, P. A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm, 1920, s. 67.

 

A man of thought in times of action (Isaiah Berlin, 1940)

I juni 1940 befinner sig Isaiah Berlin i stor ovisshet om framtiden. Inte bara är utgången av kriget helt öppen och en tysk invasion av de brittiska öarna fullt tänkbar, utan även hans personliga roll i krigsinsatsen är osäker. Många av hans vänner och kollegor har tagit värvning, men Isaiah är förhindrad av hälsoskäl att ge sig in i soldatlivet, och i egenskap av judisk exil-ryss är dörrarna stängda till poster högre upp i administrationen. Han skriver följande i ett brev till Marion Frankfurter.

I join on the whole in the general chorus of condemnation of Auden, Isherwood, Macneice, who have removed to the U.S.A.: they were, as some one said, recruting sergeants of the left, they gladly accepted the part of prophets, social critics, directors of consciences. They preached passionately and effectively against the others who locked themselves into ivory towers. That self preservation should have taken this form is sordid and discredits their moral pathos. Mr Spender, my old friend, who is here, emerges as a tragic liberal figure, less inspired and far more dignified. I see no excuse for anyone leaving inless directly in the interests of their political institutions, directly by orders of their government, or else because they are exposed racially or politically, and the end has come.

[. . .]

Personal survival is no doubt a legitimate end: one fights while one can & then one either dies or escapes. I am not a soldier, & can’t be one, and am in certain respects highly exposed, if only because I am a Jew & have written on Marx: I should do my best not to be caught: if I could induce some institution in the U.S.A. to invite me, I would. But cold blooded flight is monstrous. And indifference to a conflict on which the outcome of which all art & thought depend, repulsive and stupid.

I perceive that I am being violent and unusually public minded. That is perhaps a genuine change. The private world has cracked in numerous places. I should terribly like to be able to help in the great historical process in some way. [. . .] And I really share Maurice’s feeling about the desirability of mourir en combattant. The only horror is Pétainisme. To save what they want to save seems very detestable: our Franco chickens are coming home to roost. If that ever happened in England I should want to emigrate or die.

Isaiah Berlin, Flourishing. Letters 1928—1946, Chatto & Windus, London, 2004, s. 306–7.

 

Mångkulturalism och välfärdsstaten

Det har på sistone dykt upp flera rapporter och artiklar om frågor kring välfärdsstat, etnisk/kulturell mångfald och nivåer av tillit i samhället. (Andreas Bergh här, Niclas Berggren här och här.)

En bok på temat  som jag kan rekommendera är Multiculturalism and the Welfare State (red. Will Kymlicka & Keith Banting). Bland andra medverkar David Miller (On Nationality, m fl.) med en kritisk genomgång av metodiken bakom de övriga studierna i volymen, och han ställer frågan huruvida de verkligen lyckas besvara den ursprungliga kritiken mot multikulturalismen, dvs att den urholkar (stödet för) välfärdsstaten. Jag skall kort redovisa hans huvudpoänger.

Det går att skilja ut tre betydelser av mångkultur: (1) multikulturellt samhälle i rent faktisk mening (etniskt/kulturellt diversifierad befolkning) (2) multikulturalism som ideologi (som hyllar mångfald, uppmuntrar identifikation med sin kulturella subgrupp och kräver att staten ger stöd åt sådana grupper) och (3) multikulturalism som policy (dvs särlagstiftning, undantag från undervisning, dresscodes, etc). Kritikerna (bl a Brian Barry och Richard Rorty) beskriver Miller som ”old-style social democrats” och han påpekar att deras huvudpoäng gäller (2), ”multiculturalism as an ideology that celebrates group identity and group difference at the expense of ‘national pride’, ‘common dreams’, etc.”. Detta är centralt för Miller: kritiken mot multikulturalismen gäller främst inte enskilda lagar, reformer eller undantag, utan just betonandet av partikulära identiteter.

En metodologisk konsekvens av detta är att man inte bara kan titta på antalet och utsträckningen av särlagstiftning och andra MCPs och jämföra med utveckligen av välfärdsstaten, eftersom det centrala kanske inte är lagstiftningen utan frågan om vilken identitet som lyfts fram i retoriken. Många studier visar på att retoriken ofta har förändrats utan att den praktiska mångkulturalistiska politiken har ändrats, och kanske är det just det förstnämnda som är den viktigaste faktorn.

En annan central punkt är att skilja mellan välfärdssystem av försäkringskaraktär och de som syftar till direkt omfördelning mellan rika och fattiga. Kritiken mot multikulturalismen gäller att stödet för en egalitär omfördelningspolitik kommer att urholkas, och att de välfärdssystem som kan finna stöd kommer att vara av försäkringstyp. Alla människor kan komma att bli sjuka, förlora sitt arbete osv, och därför kan det finnas möjlighet att upprätthålla legitimitet för allmänna försäkringar mot denna typ av olyckor även utan att medborgarna i särskilt hög grad identifierar och sympatiserar med varandra (dock krävs tillit i den meningen att man naturligtvis bara är villig att stödja ett sådant system om man hyser tillit till att övriga inte fuskar). Men en omfördelningspolitik mellan rika och fattiga individer, eller mellan välmående kommuner och kommuner med stora sociala problem, kräver däremot en sådan identifikation och gemensamhetskänsla.

En metodologisk konsekvens av detta resonemang är ett ifrågasättande av de studier som bara tittar på ‘public spending’, välfärdens andel av statsbudget, osv, utan att utröna om systemen är omfördelande/egalitära eller av försäkringsmodell. En sådan kritik kan nog anföras mot delar i Stichnoth & Van der Straeten.

David Millers slutsats är att . . .

. . . the critics were right to raise the alarm. They were right to identify the danger posed by a certain brand of multiculturalism, even if they tended to exaggerate the specific contribution that multiculturalism had made to the decline of the social democratic left (other cultural shifts, for example in the realms of work and leisure, probably made a bigger difference). But they were wrong to suggest that the solution lay in abandoning multiculturalism per se, and returning to a simpler kind of egalitarian politics. [...] If there is a solution, it lies in an intelligent form of multiculturalism that extends special treatment to cultural minorities when, but only when, this serves to integrate them more closely into the wider community as equal citizens. [s. 337-8]

För att undvika att stödet för välfärdsstaten och omfördelningspolitik urlakas så är det . . .

. . . important that multicultural policies should not have the effect of widening the perceived gap between immigrant groups and the host community, or of conveying that the impression that the former are under no obligation to adapt to the norms and practices of the society that has taken them in. They should visibly be combined with national citizenship policies whose aim is to integrate immigrant groups socially, foster their loyalty to the state, and encourage them to become involved in democratic politics. [. . .] This is precisely what has happened in those countries that score high on the index of multiculturalism, such as Canada, and more recently has begun to happen in countries such as the Netherlands and Britain, which previously had pursued a somewhat informal, low-key approach to nation building among immigrant groups. In these countries, citizenship education is now taken more seriously, and access to citizenship in the formal sense made subject to requirements such as demonstrating competence in the national language and familiarity with the culture of the host country. Multicultural policies have not necessarily been abandoned [. . .], but there has been an ideological ‘retreat from multiculturalism’ insofar as multiculturalism was thought to entail one-sided support for sectional group identities at the expense of an inclusive national identity. [s. 335]

We need to think hard about how integration policies can work alongside multicultural policies, so that citizens can respect one another’s differences but still think of themselves as belonging to the same community with a responsibility to ensure equal rights for all. Recent terrorist outrages, and the evidence they have brought of individuals and groups who are deeply alienated from the societies in which they live, show us how urgent such thinking has become. [s. 338]

För övrigt recenseras boken i Ethics och sätts där i ett större sammanhang:

Multiculturalism and multicultural policies (MCPs) do not suffer from a lack of criticism. Increasingly, many of the most vocal critics can be found among a political and academic left that has historically provided multiculturalism with many of its most sympathetic supporters. Some feminists wonder whether, by granting greater autonomy to patriarchal minority cultural groups, multiculturalism might be bad for women. Many political liberals argue that multiculturalism, by offering special provisions on the basis of group membership, violates the ideals of neutrality and equal treatment. This collection, edited by Queens University professors Keith Banting and Will Kymlicka, examines the latest of these criticisms: that claims for recognition erode the social solidarity, interpersonal trust, and political coalitions necessary to maintain the liberal welfare state.

Banting & Kymlicka urskiljer i boken olika mekanismer som skulle kunna urholka välfärdsstaten. Recensenten Joshua Preiss sammanfattar:

According to the first, which they call the “crowding-out effect,” MCPs weaken proredistribution coalitions by diverting time, energy, and money from redistribution to recognition. Second, MCPs may have a “corroding effect.” As the story goes, citizens have historically supported the welfare state because they saw their disadvantaged fellow citizens as “one of us.” By emphasizing differences rather than commonalities, MCPs may erode trust and solidarity among citizens and, therefore, popular support for redistribution.

Slutsatsen av studierna i volymen visar dock:

The critic’s claims are exaggerated, as a close look at the evidence reveals that there is no general tendency for the adoption of MCPs to lead to an erosion of the welfare. The present evidence reveals no general conflict between the politics of recognition and the politics of redistribution.

Angående Millers kritik:

It is important to add that it is possible that the countries that are historically strong on MCPs are also the countries where MCPs are less likely to have a corrosive impact on solidarity and the welfare state. Such a phenomenon would significantly diminish the relevance of any study that proceeds by dividing countries into the categories strong, moderate, and weak on MCPs. The impact of such a phenomenon is particularly relevant to philosophers who advocate the widespread adoption of MCPs in countries like Germany, Norway, and Sweden, whose support of multiculturalism has been moderate or weak. In such countries, the negative effects of multiculturalism on the welfare state may be more pronounced than in Canada or Australia.

Finally, we ought to distinguish the more redistributive aspects of the welfare state from what Miller calls the insurance model of the welfare state. Banting et al. often (though certainly not exclusively) measure the strength of the welfare state in terms of social spending. If the critics are correct, the negative effects of multiculturalism as ideology may not be a collapse on overall social spending but a gradual transition toward a less progressive insurance model. In such a scenario, one could point to a genuine trade-off between recognition and redistribution.

 

Liberalismen och privat/offentligt-distinktionen

I artikeln European Liberalisms: An Essay in Comparative Political Thought (en inte alltför upphetsande text) skriver Michael Freeden [s. 25–26]:

The other issue relating to civil society is the identification of what is public and what is private. Hegel understood better than most that civil society has features of both. If the public is the domain of the state, then civil society is private, in the sense of voluntary and non-regulated. If the family is the domain of the private, then civil society is public, in the sense of interacting networks between any number of individuals whose affairs become socially visible. The acuteness of the public–private distinction is hence somewhat misleading and that has significant repercussions for liberalism. As Mill already knew, the crucial issue is that of harm, not of the mere impact on others. And harm can occur within all spheres of human activity; hence the state as regulator of the general good requires access to all spheres, even to the family, a site where the abuse of power may occur. What liberals value is the construction of screens against the public gaze; what they also need to appreciate – as liberal feminists have – is that any screen can be an invitation to commit misdeeds behind it.

European Journal of Political Theory, Vol. 7, No. 1, p. 9-30 (2008).

 

Hitchens om Koestler

Christopher Hitchens har en intressant text om Arthur Koestler i senaste numret av The Atlantic Monthly. En spännande figur, onekligen, den där Koestler. (Utdrag ur Darkness at Noon här och här.)

He was periodically paralyzed by self-reproach and insecurity, and once wrote a defensive third-person preface to one of his later novels (The Age of Longing) in which he described its style as modeled on that of a certain “A. Koestler,” whose writing, “lacking in ornament and distinction, is easy to imitate.” The author himself was written off as “a much afflicted scribe of his time, greedy for pleasure, haunted by guilt, who enjoyed a short vogue and was then forgotten, like the rest of them.”

[. . .]

Otto Katz once said to him, “We all have inferiority complexes of various sizes, but yours isn’t a complex—it’s a cathedral.” Koestler liked this remark so much that he included it in his autobiography, thus attaining the status of one who could actually brag about his inferiority complex as if size mattered.

 

När svensken kommer till Danmark (Stig Dagerman)

Dokumentären Tysk höst, som bygger på Stig Dagermans reportage från sin tysklandsresa 1946, finns fortfarande tillgänglig på Svt Play. Rekommenderas.

1948 skrev Dagerman liknande reportage från Frankrike. Den första av dessa smått briljanta texter beskriver resan ner till Paris och innehåller några intressanta resonemang om det svenska respektive danska lynnet.

Själland är fyllt av mjuka, böljande dimmor, som ger en en stark men felaktig känsla av att se ut över havet när man tittar över vägkanten. Efter ett dygn i Köpenhamn sitter man, medan det våta asfaltbandet rinner undan, och försöker analysera fram en pålitlig förklaring till de komplicerade känslor av trivsel och vantrivsel som fyller en normal svensk efter ankomsten till Danmark. Först vantrivseln: i Danmark finner svensken den sorts ledighet och otvungenhet som han förväxlar med oordning, och reaktionen blir misstänksamhet. Det finns svenskar som är fast övertygade om att tågen i Danmark alltid är försenade, därför att konduktörerna har oknäppta uniformer och visslar i visselpipor på perrongerna, eller att bilolyckorna i Danmark måste vara talrikare än i Sverige, därför att de danska bilarna får parkera med nosen mot trafiken.

Sedan gör man den fundamentala upptäckten att ordning strängt taget inte har nånting med blanka, knäppta knappar att göra – och börjar trivas. Det är naturligtvis gott och väl, men svenskens ovana vid gemytlig nonchalans gör att han förväxlar ledighet med disciplinlöshet, och till sin egen häpnad får höra att den ”stela” svenska nationen i utlandet allmänt åtnjuter ett rykte för bråkighet, taktlöshet och dåliga seder. I själva verket har ju nonchalansen som livsform sin egen disciplin, som på sitt sätt är strängare än den konventionella stelhetens, därför att den inte bygger på dressyr utan på intuition, takt och generositet.

Dimman lättar, och de mjuka kullarna på Fyn, formade inte av en sträng skapare utan knådade av en god husmor, visar sina vänliga sidor. På vägkanterna står befrielsens gråa milstolpar, behängda med kransar av höstblommor, och förbi Storströmsbron talar vi ett tag om en annan sorts svensk vantrivsel, den som härrör ur känslan av att inte ha varit med. Är man det allra minsta känslig för atmosfäriska stämningar, undgår man inte att känna den lilla svala pust av misstänksamt överseende som slår en resande svensk i ansiktet i det efterkrigs-Europa som var med. Sedan får naturligtvis hans eget neutralitetskomplex honom att rysa mer än nöden kräver och fälla ner öronskydden även för de nyttiga sanningarna. Själv bjöd chauffören en gång i en dansk tågkupé fyra lottor från Odense på konfekt. De såg på varandra och utbrast spontant: En svensk som bjuder på nånting! Stor sensation.

Sen lärde han sig begripa att det danska epitetet till svensker: stilig, också har sina klandrande nyanser: stramhet, högfärd, ovilja mot obehagliga ställningstaganden och trånghjärtad snålhet.

Stig Dagerman, Essäer och Journalistik, Samlade skrifter vol. 11, P. A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm, 1983, s. 49–50.

 

Begreppsanalys ger svindel (Paul Valery & Isaiah Berlin)

Brev till Cressida Nonham Carter, mars 1939.

[Paul Valery] said words were like thin planks over precipices [stup/avgrund], & if you crossed rapidly nothing happened, but if you stopped on any of them & stared into the gulf you would get vertigo & that was what philosophers were doing.

Isaiah Berlin, Flourishing. Letters 1928—1946, Chatto & Windus, London, 2004, s. 295.