Billigs kritik är inomakademisk

Jag går och spånar på en recension av Michael Billigs Learn to Write Badly (som jag citerat ur här och här).

När boken recenserades i Axess nyligen (nr 5, 2014) kritiserades Billig av Carl Cederström för att begå samma synd som hans bok är ämnad att kritisera: att ha skrivit en text för en inåtvänd universitetsvärld, att hans försök att vända sig till en bredare allmänhet misslyckas. Cederström kritiserar också Billig för att ha blundat för vad som finns bortom akademin eller i gränslandet. Hade Billig uppmärksammat smarta tankesmedjor och högkvalitativa magasin hade hans budskap inte behövt vara fullt så negativt och fatalistiskt. Kort sagt, Billig visar sig vara lika instängd som de som han kritiserar.

Jag tycker att denna kritik är missvisande. Billigs lilla korståg har inte som huvudsakligt syfte eller motiv att få akademiker att skriva för en bredare publik och vara mer utåtriktade, inte heller förnekar den existensen av bra skriven samhällsvetenskap, kritik eller populärvetenskap. Den kritik han för fram handlar om hur vissa språkliga vanor och konventioner inom akademin är skadliga för själva det vetenskapliga och intellektuella arbetet. Alltså inte bara att det är obegripligt för utomstående, utan att den vetenskapliga kvaliteten blir lidande. Det skrivsätt som han kritiserar — användandet av stora substanstiv och teoretiska “ting” — bär mindre information och är vagare än ett skrivsätt som är mer vardagligt och beskriver aktörer och deras handlingar. Att det senare är mer tillgängligt för utomstående är en bisak i sammanhanget.

Cederström går så långt som att ge Billig en pik för att han under sin karriär inte visat något intresse för att skriva för en bredare allmänhet. Jag kan inte se något i boken som implicerar att det är varje forskares skyldighet att skriva för offentligheten, och jag tror Billig skulle förundras om han blev ifrågasatt över detta. Han skriver:

Because I suggest that academics should write more simply, this does not mean that I am arguing that they should be addressing the general public. […] I am suggesting that we address our fellow specialists more simply, whether or not we seek to address the general public. It would be strange were I arguing that we all need to be public intellectuals in a book, which is itself aimed at academics rather than at a wider audience. I will not be rushing to the television studios to tell viewers: ‘Did you know that some linguists write about nominalization without telling us who is nominalizing? Isn’t that shocking? Aren’t you appalled?’ (s. 9)

Att jämföra med Cederström:

Med den här boken har [Billig] ironiskt nog bidragit till en smal men växande nisch, om, av, och uteslutande för akademiker.

[…] Det är möjligt att Billig vill nå ut till en större
publik, och det är möjligt att han försöker
skriva mer engagerat. Men hur mycket
han än vänder sig bort från akademin, så
är boken ändå en produkt av den världen.
Att den kommer att läsas av en bredare allmänhet är osannolikt.

Att Cederström ser en ironi är intressant. Jag undrar om det inte betyder att han först måste ha tillskrivit sin egen agenda till Billigs bok — istället för att ta till sig vad som faktiskt uttryckligen är dess syfte — och sen gjort upptäckten: “boken är ju inom-akademisk och specialiserad!”.

Bloggen

Jag är för närvarande på föräldraledighet. Min förhoppning var att jag skulle hinna läsa och skriva lite, och att bloggen skulle gå att hålla vid liv. Alas, det har inte blivit som jag tänkt. Så jag ber om ursäkt för den oförklarade och plötsliga pausen som bloggen har fått. Lite naivt hoppas jag nu att jag framöver ska ha mer tid och ork att skriva. Men om så inte blir fallet så vet ni nu vem ni ska klandra. Han heter Valter.

20140805-164006-60006215.jpg

Humes fråga till Montesquieu om faran med maktdelning

När David Hume i april 1749 skrev till Montesquieu och tackade honom för det exemplar han fått av »L’Esprit des Loix», kunde den store skotske tvivlaren icke låta bli att i sitt långa och artiga brev framställa en intrikat fråga. Han förnekade icke att de enkla styrelsesätten på grund av sin natur kunde vara utsatta för missbruk, eftersom det icke fanns några motvikter. Men han undrade å andra sidan, om icke de mera komplicerade styrelsesätten, där den ena delen tyglar och hejdar den andra, i likhet med komplicerade maskiner, skulle riskera att komma i olag på grund av delarnas motsättningar och motstånd.

Vad Hume här befarade var kanske mera att statsmaskineriet skulle råka i olag än att det skulle stanna. Men i realiteten blir skillnaden icke stor, ty ett maskineri i olag stoppar lätt. Redan året efter utgivandet av Montesquieus stora verk hade Hume sett problematiken i det system, som den store fransmannen presenterade — och presenterade som engelskt. Hume var skotte och han var tory. Han hade ingen känslobindning vid den ärorika revolutionen och den teori, som Locke och Montesquieu hade byggt upp till dess försvar. Hans skeptiska klarsynthet förnekade sig icke heller denna gång. Han pekade på det problem, som i decennier efter 1809 skulle bli Sveriges författningsproblem.

Andrén, Georg. 1959. “Några synpunkter på konstitutionsutskottets memorial nr 1 med förslag till regeringsform.” Statsvetenskaplig Tidskrift 62 (2): 161–94.

Maktdelningsprincipen 1809

Ur konstitutionsutskottets skrivelse “Wördsamt Memorial”, 2:a juni 1809:

Utskottet har sökt att bilda en Styrande Magt, werksam inom bestämda former, med enhet i beslut och full kraft i medlen att dem utföra; En Lagstiftande Magt, wisligt trög till werkning, men fast och stark till motstånd; En Domare-Magt, sjelfständig under Lagarne, men ej sjelfherrskande öfwer dem. Det har widare sökt att rigta dessa Magter till inbördes bewakning, till inbördes återhåll, utan att dem sammanblanda, utan att lemna den återhållande något af den återhållnas werkningsförmåga. På dessa hufwudgrunder af Statskrafternas särskilda bestämmelser och ömsesidiga motwigt skall den Stats-Författning hwila, som Utskottet föreslagit.

Statsvetenskaplig tidskrift, 1959, vol. 62, nr 2, s. 277.

Huntington om frihet och politisk ordning

In many, if not most, modernizing countries elections serve only to enhance the power of disruptive and often reactionary social forces and to tear down the structure of public authority. ‘In framing a government which is to be administered by men over men,’ Madison warned in The Federalist, No. 51, ‘the great difficulty lies in this: you must first enable the government to control the governed; and in the next place oblige it to control itself.’ In many modernizing countries governments are still unable to perform the first function, much less the second. The primary problem is not liberty but the creation of a legitimate public order. Men may, of course, have order without liberty, but they cannot have liberty without order. Authority has to exist before it can be limited, and it is authority that is in scarce supply in those modernizing countries where government is at the mercy of alienated intellectuals, rambunctious colonels, and rioting students.

Huntington, Samuel P. 1968. Political Order in Changing Societies. Yale University Press, s. 7-8.

Varför har ingen jordreform genomförts i Sverige?

Jag kommer så småningom (nr 3/2014) att ta över uppdraget som litteraturredaktör på Statsvetenskaplig tidskrift. En fördel med detta är att man får ta del av en massa böcker som kommer in till redaktionen. Igår landade en bok med titeln Att bruka men inte äga. Arrende och annan nyttjanderätt till mark i svenskt jordbruk från medeltid till idag. Det finns en rad intressanta kapitel i boken och jag fastnade speciellt för ett bidrag betitlat: ”Varför har Sverige saknat en jordreform?” av Mats Olsson.

Sverige är ett udda land i detta avseende. I alla länder med traditionella storgods har jordreformer genomförts, förutom i England och Sverige (s. 74). Och det avspeglar sig i dagens jordbruk: Sverige och England är de länder i EU som har störst andel av storgodsdrift på den areal som räknas som ”god åkermark” (s. 78). Men varför genomfördes inte den typ av jordreformer som var så vanliga i Europa under 1800-talet och början av 1900-talet? Reformer som exempelvis gjorde att Danmark på 100 år (1770-1870) gick från 5 procent självägande bönder till nästan 90 procent (s. 80).

Så här skriver Mats Olsson (s. 81-82):

Som vi sett har situationen i Sverige varit likartad med flera europeiska länder i vilka jordreformer genomförts. En likartad kamp fördes, problemet definierades i offentliga utredningar och betänkanden, lagförslag formulerades och processades i lagstiftande församlingar. Man frågar sig: Varför har ingen jordreform genomförts i Sverige?

Svaret måste antagligen sökas i en paradox. På grund av förekomsten av en stark svensk självägande bondeklass upplevdes aldrig storgodsen som ett stort och avgörande problem. Godsens uppdelning blev aldrig en riktigt tung politisk fråga. Den svenska ståndsriksdagen hade sedan medeltiden en unik och obruten representation av det fjärde ståndet, bönderna. De representerade skatte- och kronobönderna, medan adelns bönder ansågs representeras av – adeln. Bondeståndets politiska program under 1700- och 1800-talen handlade framförallt om att hålla skatter och kostnader för indelningsverket nere. Vid de få tillfällen dagsverken behandlades avsågs de ganska fåtaliga skatte- och kronobönder vars skatt bestod i reglerad arbetsplikt till kungsgårdar och officersboställen, ett system som definitivt avskaffades 1883. Frälseböndernas ofta mångdubbelt större dagsverksplikt hade då ännu inte kommit på dagordningen. Lagstiftning som reglerade arrendeformer eller besittningsskydd skulle låta vänta på sig.

Därigenom låg vägen öppen för en sen våg av förstärkt storgodsdrift i Sverige under 1800-talet, något som var otänkbart i t.ex. Danmark och de flesta andra europeiska länder. I processen försvann också stora delar av den sociala basen för en framtida jordreform, när frälseböndernas gårdar drogs in under godsdomänerna i Mälardalslänen och i Skåne. Därtill skedde en fortlöpande minskning av antalet frälsebönder även på annat sätt, genom frivilliga försäljningar. Kvar blev en mindre grupp brukare av så kallade historiska feodala arrenden, framförallt i Skåne, på jord av fideikommissnatur men även runt andra storgods.

Efter ståndsriksdagens avskaffande och fram till 1910-talet var i praktiken bönderna i majoritet i andra kammaren, men majoriteten av de svenska riksdagsbönderna var genuint ointresserade att lyfta frälseböndernas sak. De benämnde ofta inte sig själva som bönder längre utan lantmän, och deras intressegemenskap var snarare med godsägarna, vilka de agerade samfällt med i t.ex. tull- och försvarsfrågor. Större självägande bönder kunde nu också ha en självklar intressegemenskap med godsägare i äganderättsfrågor eftersom de mycket väl kunde ha egna arrendatorer. [...]

De föreställningar om ett småbrukarsverige som blomstrade vid förra sekelskiftet nådde därför aldrig fram till politikens huvudfåra. Inget politiskt parti gjorde något allvarligt försök att förverkliga dessa idéer i stor skala. Rörelsen stannade i praktiken upp vid egnahemsföreningarna. Småbrukarnas radikalism fick aldrig något starkt eller självständigt politiskt uttryck, varken i form av ett eget politiskt parti som i Danmark eller, som i flera andra länder, genom arbetarrörelsen. När det socialdemokratiska partiet gjorde upp med bondeförbundet om jordbrukspolitiken på 1930-talet försvann definitivt förutsättningarna för det senare. De svenska jordbrukarnas intresseorganisation LRF och dess föregångare har på samma sätt haft en minst sagt ambivalent inställning till arrendatorernas sak. Ofta har organisationen aktivt motverkat införande av en friköpslag. De historiska frälsebönderna har genom åren haft få offentliga förespråkare ).

Olsson, Mats. 2014. “Varför har Sverige saknat en jordreform?.” I Att bruka men inte äga. Arrende och annan nyttjanderätt till mark i svenskt jordbruk från medeltid till idag, (red.) Anders Wästfelt. Stockholm: Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien.

 

Metod och metodologi: akademikers förkärlek till långa ord luckrar upp användbara distinktioner

Nothing better illustrates the love of social scientists for extra syllables than the history of the word ‘methodology’. In the early nineteenth century, the word was used to describe the study of methods, especially scientific methods. Works about methodology, at that time, would be expected to discuss different ways of collecting evidence and arranging classifications. In the past fifty years, the word has been used to describe the particular methods researchers might use. In this sense, the term is used as a synonym for ‘method': when researchers discuss their ‘methodology’, they are typically describing their ‘method’. We see here (and in other instances) the reverse of what often occurs in non-technical discourse. In ordinary language, lenghty terms, which are commonly used, tend to be abbreviated – ‘bicycle’ becomes ‘bike’, ‘refrigerator’ becomes ‘fridge’ and ‘television’ becomes ‘TV’. In the academic world, as the example ‘methodology’ shows, commonly used short words can sprout surplus, largely decorative syllables.

Billig, Michael (2013), Learn to Write Badly. How to Succeed in the Social Sciences, Cambridge: Cambridge University Press, s. 74-75.